Världens sämsta novell
Mörker. Trots att han med största säkerhet hade ögonen öppna så möttes han av mörker. Det var först när han med händernas hjälp ville försäkra sig om att ögonlocken faktiskt inte var slutna som han insåg att han satt fast. Hela den massiva kroppen han besatt var fastkilad i ett utrymme som var alltför trångt. Armarna var som fastcementerade, och hans rörelser var begränsade till att röra händerna mellan bröstkorgen och näsan. Längre än så kunde han inte nå. Det rann blod nedför tinningen. Blod som skvallrade om att han på något sätt slagit i huvudet. En känsla av panik spred sig i den fylliga kroppen, och hans andning blev tyngre och snabbare. Han pustade och frustade i takt med att hans puls automatiskt skenade iväg.
I en sista stunds sinnesnärvaro innan den totala paniken skulle sätta in så gjorde han ett försök att lugna den pågående hyperventileringen. Med långa djupa andetag fyllde han lungorna med befriande syre, men detta fick inte önskad effekt. Lungornas expansion förvärrade enbart den klaustrofobiska upplevelsen ytterligare. Paniken var inte längre möjlig att undkomma.
Varje muskel i hans kropp spändes till fullo samtidigt som han skrek ut sin frustration, panik och smärta, när han med ren urkraft försökte spränga sig lös från den trånga håla han ofrivilligt fängslats i. Huvudet slogs från sida till sida i det trånga utrymmet, men ingen frihet verkade finnas att tillgå. Kroppen och nacken började smärta av det resultatlösa utbrytningsförsöket, och han insåg att inte ens all ilska eller muskelkraft i världen kunde ta honom ur denna situation. Han lugnade återigen ned sin andning och försökte glädjas åt att ögonen äntligen började vänja sig vid det obehagliga mörkret. Uppgivet lutade han huvudet bakåt för att på så vis kunna vila mot det trånga utrymmets bakre vägg. Det var då han såg det.
Ovanför honom uppenbarade sig natthimlen. Månskenet reflekterades på små, små snöflingor som sakta föll ned i det kvadratiska hål som höll honom fånge. På något sätt skänkte den klara natthimlen honom precis det lugn han så desperat behövde för att hans hjärna återigen skulle kunna få kontroll över situationen. Han stängde ögonen och suckade djupt. Hur hade han egentligen hamnat i den här mycket oönskade situationen?
Ögonlocken flög upp när han insåg ett mycket skrämmande faktum. Han visste inte. Han hade ingen aning. Han kunde inte ens minnas vem han var. Med händernas hjälp försökte han känna sig fram, i hopp om att minnena på så vis skulle komma tillbaka, men denna process hjälptes knappast av hans begränsade rörelsemöjligheter. Han lät fingrarna glida över det trånga utrymmets skrovliga stenväggar, och sedan över mot sin egen haka. Ett lent skägg kittlade hans fingertoppar, och för en stund lät han sig njuta av det mjukaste han känt på alldeles för länge.
Varför satt han fast i detta trånga, ogästvänliga utrymme? Hjärnan arbetade på högvarv när han försökte minnas. Hade han några fiender som i rent hat kunde mura in honom och lämna honom att dö i den kalla vinternatten? Minnet svek återigen. Han var precis på väg att tappa allt hopp om ett fortsatt liv när ett svagt ljud letade sig ned mellan de fängslande stenväggarna. Det lät som små korta fotsteg, följt av människoröster långt bort i fjärran. Han tittade upp mot den kvadratiska öppningen högt där uppe, och skulle precis till att skrika på hjälp med all sin kraft, när någonting uppenbarade sig ovanför.
Ett litet luvbeklätt huvud kikade ned i det mörka hålet. Han hade svårt att urskilja några speciella ansiktsdrag, eftersom huvudet blockerade det månljus som kom in från ovan. En irriterad suck hördes från den luvbeklädda varelsen, som nu försvann från öppningen lika fort som han kom. Mannen förstod ingenting alls av vad som hände. Skulle han bli lämnad att dö i detta minimala utrymme, eller var det räddningen han just sett? Han visste det inte då, men han skulle inom några sekunder få ta del av de mest befriande och uppvaknande ord han någonsin skulle höra. Ord som skulle besvara precis alla de frågor han själv inte hade några svar på. Ord som verkligen var sända från ovan.
”Grabbar, jag behöver hjälp här borta. Tomtefar har fastnat i skorstenen igen…”
Hahaha, fan jag höll ju just på att få en sympatiångestattack.
Japp, jag har problem med små utrymmen. Som hissar, tält och konstiga lekplatstunnlar. ;)
Trodde du skulle rekommendera mig att ringa Classe xDxDxD
Visst serru, men som tur är så får dom bara ringa i en halvtimme var. Om dagen. Eller hur var det. *själdööör av glädje*
Nä, jag får nog stå ut med min klaustrofobi.
den där novellen har du nog skrivit själv, och eftersom att du är världens sämsta recensent oxå så blir det bara skit av alltihopa
Bara jag som tror att Claes-Göran fick stryk i sandlådan som barn? Han skulle göra oss alla en tjänst om han kunde krypa tillbaka in under den sten han en gång kommit från...
du tolkar så mycket viktor.............tror du har tolkat sönder din hjärna........den där amanda kommer från stenåldern verkar det som
Hur fan orkar han?
Haha, stenåldern?! Ska det komma från den gråtandade skäggmurvel som höjer medelåldern i detta kommentarsfält med ca 10 år...
när det gäller den här diskutionen amanda så höjer jag denna diskutionen 30 år, ni diskuterar som barn i en sandlåda alla ni andra och sänker diskutionen till en 4 årings nivå....hur orkar du jp?
Hur jag orkar? Lever på alla asgarv som ditt resonemang medför.
Amanda: inget fel med att vara äldre, så länge man har lärt sig av något genom åren man levt. Så som vissa beter sig (inga namn men det börjar på C) så är det ju tydligt att man kan gå genom livet utan att lära sig någonting. Förutom att lyssna på sig själv och tycka att man själv är Guds gåva till mänskligheten.
Fast där misstar du dig verkligen Claes-Göran, för trots att du är 30+ så är du den enda i denna diskussion som inte kan stava eller formulera en mening ens i närheten av korrekt. Enligt min mening så är korrekt språkhantering i en diskussion minst lika viktigt som bra argument då även de bästa argumenten kan falla på en inkorrekt användning av språket...
Nu var jag ju den riktiga JP, men men....
Sorry, trodde att Amanda svarade på mitt senaste inlägg.
;)
såhär är det små barn, att det enda som ni har som svar på mina bra argument är att jag stavar dåligt...det är ert svar på allt, att jag stavar dåligt, det är således ingen debatt detta, utan en monolog där jag blir ständigt avbryten känns det som
Gå och håll din monolog någon annanstans då. Så slipper vi se dina kommentarer. Varsågod, stick bara. Vem/vad hindrar dig?
bra att du erkänner att ni inte har några argument
jag har redan besvarat dina 1 miljon argument, och här kommer svaret på dom 1 miljon argumenten igen, jag stavar ej dåligt
varför ska jag bemöda mig att stava bra när du endå inte kan svara på alla argument jag har, kan du svara på det då din tokfjant
Nu måste du skriva ett nytt inlägg, min vän. Jag får ju panikångest när jag går in på din blogg. ;)
Kram på dig.
den där classe verkar vara en väldigt sympatisk person, han vinner ju alla debatter, förstår inte riktigt vad viktor vill, han har ju svårt att argumentera mot classe
Är det Classe som har bytt namn till Erik nu eller? Den enda som har något gott att säga om Classe är ju just Classe.
bra erik, håller helt helt med dig
Fascinerande att både Classe och "Erik" missbrukar kommatecken samt inleder sina meningar med gemener...
konstigt att amanda, ella, jp och viktor skriver lika ologiska slutsatser i sina hjärndöda meningar.....ni börjar bara känna er pressade att jag och erik tycker likadant.
du viktor har storhetsvansinne som vanligt, är det därför du kallar dig för viktor den store
Ignorera så kanske skiten försvinner. Vi normalt funtade har väl ändå bättre och viktigare saker för oss än att försöka få den blinde att se.
Är du författare
hahah du är så jävla skön
