ettpaeron

Min pappa är en utomordentligt härlig individ. Eftersom han enligt sig själv påminner oerhört mycket om artisten Wyclef Jean har han gett sig själv smeknamnet Wyclef Kjell. För oss utomstående är det uppenbart att det inte finns någon likhet alls, men trots det har smeknamnet fastnat. Wyclef är en mycket högintelligent och rolig varelse, men ibland slår det fullständigt fel i huvudet för den stackaren. När det väl råder total härdsmälta på övervåningen kan vad som helst hända. De flesta av de tabbar han gör har vissa gemensamma beståndsdelar, då nästan samtliga utspelar sig när Wyclef Kjell gör någonting med sin bil. Nedan följer en av många historier där Wyclef Kjell helt enkelt gör någonting väldigt korkat.

Allt började som en helt vanlig vinterdag hemma på Sekreterarbacken där jag tidigare bodde. Snön vräkte ned utanför och jag hade kommit hem från skolan några timmar tidigare och njöt av att bara vara, utan att behöva göra någonting alls. Min bror i sin tur njöt inte av samma harmoni. Han skulle snart iväg på fotbollsträning, tillsammans med en av våra grannar, och höll därför på att byta om till lämpliga träningskläder. Jag tittade på ombytesspektaklet och njöt vidare av mitt inre lugn, när ett telefonsamtal gjorde att allt plötsligt byttes mot kaos. Det var Wyclef Kjell.

Han var tydligen på väg hem från jobbet, och hade lyckats fastna med bilen när han skulle uppför den ganska långa backe som ledde upp till vår bostad. Vanligtvis brukade man inte fastna, utan det brukade helt enkelt bara inte gå att åka upp under riktigt väderpinade vinterdagar, så jag anade genast oråd när jag begav mig ut för att hjälpa honom. Även fast jag var mentalt redo för att se en bil sitta rejält fast så kunde ingenting förbereda mig för den syn som mötte mig när jag sakta vandrade nedför den snötäckta backen. Där framför mig syntes ingenting annat än en helt enorm snöhög, ditforslad av en plogbil som arbetade med stor frenesi för att försöka rensa bostadsområdet från överflödig snö. Snöhögen var säkert två meter hög och täckte hela vägens bredd. Fortfarande kunde jag dock inte se någon bil. Jag fortsatte nedför backen, men hann inte ens förbi hela snöhögen innan jag chockades över scenen som mötte mig. Där, fastkörd på andra sidan snöhögen, stod bilen.

Wyclef Kjell hade varit lite otålig på sin väg hem från jobbet, så när han bara hade ungefär hundra meter kvar till hemmets härliga vrå så skulle inte ens en gigantisk snöhög få stoppa honom. I en stunds total idioti av felvärderingar bestämde han sig därför för att ramma snöhögen, och på så sätt omintetgöra plogbilens tidigare arbete samtidigt som han själv skulle få njuta av segerns sötma på andra sidan flera ton snö. Det var dömt att misslyckas från första början, för hur hög fart du än har så kommer ett helt berg av hårt packad snö inte bara att flytta på sig. Således var det givet att Wyclef Kjell med tillhörande bil snart satt fast. Han satt fast lika hårt som det berg han just försökt penetrera med sin svensktillverkade Saab 9-3.

Som den exemplariske son jag är började jag direkt ett mödosamt arbete med att försöka skotta loss bilen, samtidigt som Wyclef gjorde sitt bästa för att backa ned bilen från snöberget. Jag kämpade som aldrig förr, men mina ansträngningar var förgäves. Två män kunde omöjligen störta denna snömur på egen hand. Lyckligtvis, eller egentligen olyckligtvis eftersom det hela blev mycket pinsamt, så märkte hela grannskapet detta. Fler och fler vänliga själar kom därför ut med sina spadar i högsta hugg för att försöka få loss Wyclef Kjells vackra Saab. Vi hackade och hackade, och grävde och grävde, men den fallande snön lappade ihop snöhögen nästan lika fort som vi försökte förgöra den. Det var lönlöst.

Samtidigt som några av grannskapets tyngre pjäser försökte tynga ned bilen för att däcken skulle få bättre fäste så var det nu dags för min bror att åka på sin träning. Han skulle få skjuts med vår granne, som spelade i samma lag. Det var i alla fall vad de trodde, problemet var bara att de inte kunde komma nedför backen. Där stod nämligen en bil, fastkörd i en snöhög. Situationen började se mer och mer hopplös ut. Ingen kunde komma varken upp eller ned för backen, och trots hela grannskapets inblandning så gick inte bilen att få loss. Plogbilen hade nu återvänt, men eftersom det stod en bil i hans snöhög, tillika livsverk, så kunde den ju inte plogas undan.

Hela Sekreterarbackens samlade befolkning var precis på väg att ge upp när någon driftig människa kom dragandes med en kedja. Plogbilen skulle få reda ut Wyclef Kjells fatala misstag genom att dra ned hela bilen från snöberget. Till tonerna av tjugotalet människors enorma jubel lossnade till sist bilen, och livet på Sekreterarbacken kunde snart återgå till det normala. Historian om Wyclef Kjell och snöhögen fick ett lyckligt slut för alla inblandade. Alla utom två i alla fall, för brorsan och grannen kom aldrig iväg på någon fotbollsträning. Denna idiotiska händelse var bara en i raden av saker som gett Wyclef Kjell en mycket välförtjänt legendstatus på Sekreterarbacken. Det finns sååå mycket mer att tala om, men det är en annan historia...