Stockholm by gummibåt och mitt eget äventyr därefter
Igår var det en av årets absolut varmaste och vädermässigt bästa dagar, och därför var det mycket lägligt att jag spenderade den utomhus med ett stort äventyr. Äventyret kallas i folkmun för Stockholm by gummibåt, och det går helt enkelt ut på att man tar sin lilla gummibåt och flyter fram över Karlbergskanalen i Stockholm. Mitt eget riktiga äventyr skulle dock visa sig hända efter allt detta, men det kommer vi till sen.
Dagen började redan innan svinottan. När jag väl klev upp ur sängen hade jag inte fått beträda John Blunds rike i mycket mer än en timme. Detta lilla missöde skulle dock inte få stoppa mig, så jag var trots tröttheten riktigt glad när jag begav mig till Karlbergskanalen för att där möta upp mina vänner. Väl på plats började jag inse att detta inte skulle bli en lugn dag på sjön. Antalet människor som skulle följa oss på den stilla kanalen var nämligen oräkneligt stort. Det var människor överallt, utsmyckade med mycket varierande flytfarkoster.
Efter en stunds väntan och pumpande av gummibåtar och uppblåsbara soffor, samt inoljande med diverse solskyddande eller kokande oljor, så var det dags för sjösättning. Och det var först nu jag insåg att detta skulle bli ett kaos utan dess like. Det var nämligen alldeles för många gummibåtar för att det skulle bli till ett relexat flyt. Istället förvandlades denna så njutningsfulla stund till ett gigantiskt sjöslag där alla verkade dricka alkohol och där stanken av otillåtna rökelser låg som en dimma över hela kalaset. Det var praktiskt taget omöjligt att ens flyta framåt, då hela kanalen var smockfull med gummibåtar och andra flytfarkoster, samtliga fyllda med människor som lekte vattenkrig. För att ni ens ska kunna förstå och tro på det jag säger så låter jag en bild visa vad jag menar:
Dagen började redan innan svinottan. När jag väl klev upp ur sängen hade jag inte fått beträda John Blunds rike i mycket mer än en timme. Detta lilla missöde skulle dock inte få stoppa mig, så jag var trots tröttheten riktigt glad när jag begav mig till Karlbergskanalen för att där möta upp mina vänner. Väl på plats började jag inse att detta inte skulle bli en lugn dag på sjön. Antalet människor som skulle följa oss på den stilla kanalen var nämligen oräkneligt stort. Det var människor överallt, utsmyckade med mycket varierande flytfarkoster.
Efter en stunds väntan och pumpande av gummibåtar och uppblåsbara soffor, samt inoljande med diverse solskyddande eller kokande oljor, så var det dags för sjösättning. Och det var först nu jag insåg att detta skulle bli ett kaos utan dess like. Det var nämligen alldeles för många gummibåtar för att det skulle bli till ett relexat flyt. Istället förvandlades denna så njutningsfulla stund till ett gigantiskt sjöslag där alla verkade dricka alkohol och där stanken av otillåtna rökelser låg som en dimma över hela kalaset. Det var praktiskt taget omöjligt att ens flyta framåt, då hela kanalen var smockfull med gummibåtar och andra flytfarkoster, samtliga fyllda med människor som lekte vattenkrig. För att ni ens ska kunna förstå och tro på det jag säger så låter jag en bild visa vad jag menar:
Och såhär såg det ut. Överallt...
Efter att jag kämpat mig fram för att försöka hitta en lite mer öppen yta där jag kunde njuta av flytandet, istället för att bara bedriva ett krig mot alla i min närhet, så separerades jag från mina vänner. Jag var nämligen den sista som lyckades ta mig förbi en polisman på en vattenskoter som sekunden senare spärrade av den 10-15 meter breda kanalen. När ett helt lag med dykare började söka på botten efter någon eller något så stod det snart klart att en drunkningsolycka hade skett. Mycket tragiskt givetvis, men om jag får vara lite känslokall en stund så måste jag låta mig imponeras av detta sätt att dö. Att lyckas drunkna i en jättesmal kanal som är helt överfull av båtar kan inte vara lätt. Jag antar att det naturliga urvalet gjorde sitt. Hur som helst så må han vila i frid.
Precis efter avspärrningen så blev kanalen avsevärt mycket bredare, och jag kunde äntligen njuta av att bara flyta på sjön i det härliga vädret. Eftersom mina vänner satt fast bakom avspärrningen i närmare en timme så väntade jag med stort tålamod på att de skulle släppas igenom. När avspärrningen väl upphörde så flöt mer och mer människor förbi, men mina kompisar syntes inte till. Detta gjorde mig en aning orolig. Min kamrat Fredde från Kina hade nämligen mina hemnycklar, min plånbok och min mobiltelefon i säkert förvar i en dry-bag, medan jag på något vis hade lyckats få både hans och min gummibåt, eftersom vi knöt ihop oss redan vid sjösättningen. Således började jag en orimligt lång simtur tillsammans med min och Freddes gummibåt. Jag simmade först så långt bakåt att jag inte längre kunde se en enda gummibåt, för att på så vis övertyga mig själv om att mina vänner nu var framför mig. Därefter började jag vad som skulle bli en närmare två km lång simning mot målgången, utan att ens se en skymt av mina goda kamrater.
Där stod jag nu, vid målgången, utan en endaste chans att ta mig hem eftersom mina nycklar var borta, och ingen ville ens låna ut sin mobiltelefon till mig. Jag antar att jag ser lite farlig ut. Att jag inte heller har Fredde från Kinas telefonnummer i huvudet hade även det utgjort ett problem. Jag gissade på att jag nog måste ha simmat förbi mitt lilla crew utan att se det, så efter en och en halv timmes väntan, och med gummibåtarna fast förankrade på land, så började jag småjogga längsmed kanalen för att försöka se om mina vänner fortfarande fanns där ute och flöt. Det gjorde de inte. Vad sjutton skulle jag göra nu?
Den något irriterande slutsatsen var att jag var tvungen att ta mig till min bror på Södermalm, för att där kanske kunna låna en dator så att jag kunde kontakta Fredde på Facebook. En lång vandring väntade nu, vilket var mindre lockande eftersom jag redan simmat 2000 meter och sprungit ungefär lika långt. Efter närmare en timme var jag framme. Min bror var inte hemma. Jag kände mig fullständigt bedrövad. Vad som verkade vara min sista livlina hade brustit, och jag var övertygad om att jag nu var tvingad till att överleva natten som hemlös. Jag satte mig på en trappa utanför min brors hus och hatade livet en smula, samtidigt som jag funderade på vad jag skulle göra. Snilleblixt! Min farbror bor bara några hundra meter därifrån, och trots att jag var ganska övertygad om att han nog var bortrest så var det värt chansen.
Efter att jag kämpat mig fram för att försöka hitta en lite mer öppen yta där jag kunde njuta av flytandet, istället för att bara bedriva ett krig mot alla i min närhet, så separerades jag från mina vänner. Jag var nämligen den sista som lyckades ta mig förbi en polisman på en vattenskoter som sekunden senare spärrade av den 10-15 meter breda kanalen. När ett helt lag med dykare började söka på botten efter någon eller något så stod det snart klart att en drunkningsolycka hade skett. Mycket tragiskt givetvis, men om jag får vara lite känslokall en stund så måste jag låta mig imponeras av detta sätt att dö. Att lyckas drunkna i en jättesmal kanal som är helt överfull av båtar kan inte vara lätt. Jag antar att det naturliga urvalet gjorde sitt. Hur som helst så må han vila i frid.
Precis efter avspärrningen så blev kanalen avsevärt mycket bredare, och jag kunde äntligen njuta av att bara flyta på sjön i det härliga vädret. Eftersom mina vänner satt fast bakom avspärrningen i närmare en timme så väntade jag med stort tålamod på att de skulle släppas igenom. När avspärrningen väl upphörde så flöt mer och mer människor förbi, men mina kompisar syntes inte till. Detta gjorde mig en aning orolig. Min kamrat Fredde från Kina hade nämligen mina hemnycklar, min plånbok och min mobiltelefon i säkert förvar i en dry-bag, medan jag på något vis hade lyckats få både hans och min gummibåt, eftersom vi knöt ihop oss redan vid sjösättningen. Således började jag en orimligt lång simtur tillsammans med min och Freddes gummibåt. Jag simmade först så långt bakåt att jag inte längre kunde se en enda gummibåt, för att på så vis övertyga mig själv om att mina vänner nu var framför mig. Därefter började jag vad som skulle bli en närmare två km lång simning mot målgången, utan att ens se en skymt av mina goda kamrater.
Där stod jag nu, vid målgången, utan en endaste chans att ta mig hem eftersom mina nycklar var borta, och ingen ville ens låna ut sin mobiltelefon till mig. Jag antar att jag ser lite farlig ut. Att jag inte heller har Fredde från Kinas telefonnummer i huvudet hade även det utgjort ett problem. Jag gissade på att jag nog måste ha simmat förbi mitt lilla crew utan att se det, så efter en och en halv timmes väntan, och med gummibåtarna fast förankrade på land, så började jag småjogga längsmed kanalen för att försöka se om mina vänner fortfarande fanns där ute och flöt. Det gjorde de inte. Vad sjutton skulle jag göra nu?
Den något irriterande slutsatsen var att jag var tvungen att ta mig till min bror på Södermalm, för att där kanske kunna låna en dator så att jag kunde kontakta Fredde på Facebook. En lång vandring väntade nu, vilket var mindre lockande eftersom jag redan simmat 2000 meter och sprungit ungefär lika långt. Efter närmare en timme var jag framme. Min bror var inte hemma. Jag kände mig fullständigt bedrövad. Vad som verkade vara min sista livlina hade brustit, och jag var övertygad om att jag nu var tvingad till att överleva natten som hemlös. Jag satte mig på en trappa utanför min brors hus och hatade livet en smula, samtidigt som jag funderade på vad jag skulle göra. Snilleblixt! Min farbror bor bara några hundra meter därifrån, och trots att jag var ganska övertygad om att han nog var bortrest så var det värt chansen.
Tack vare min pappas idiotiska räkneramsa så mindes jag portkoden och knatade in. Jag närmade mig deras dörr med stor nervositet. Med darrig hand ringde jag på. En gång, två gånger, men ingen öppnade. Mitt öde verkade vara beseglat. I den totala deppigheten begravde jag mitt ansikte i mina händer, och precis då uppenbarade sig ett mirakel. Dörren öppnades! På andra sidan stod min eviga favoritkusin Lotta, som nyss kommit hem från en mycket lång resa. Hon hade tittat på mig genom dörrens kikhål, men först inte känt igen mig eftersom jag hade ansiktet begravt i mina egna händer.
Jag var äntligen räddad. Kusin Lotta gav mig både dator och mat, och inom en halvtimme stod Fredde från Kina utanför med mina djupt saknade ägodelar. Sommarens absolut största och mest irriterande äventyr var äntligen över. Nästa år så hoppas jag att kanalen där Stockholm by gummibåt utspelar sig har blivit klart bredare. Då tänker jag ha koll på mina egna värdesaker. Man vet ju aldrig var ens vänner tar vägen på sjön...
Jag var äntligen räddad. Kusin Lotta gav mig både dator och mat, och inom en halvtimme stod Fredde från Kina utanför med mina djupt saknade ägodelar. Sommarens absolut största och mest irriterande äventyr var äntligen över. Nästa år så hoppas jag att kanalen där Stockholm by gummibåt utspelar sig har blivit klart bredare. Då tänker jag ha koll på mina egna värdesaker. Man vet ju aldrig var ens vänner tar vägen på sjön...
Kommentarer
Trackback
