ettpaeron

Som utlovat kommer här den första delen i min mycket förvirrade och ganska dåliga deckare. Den är uselt korrekturläst och skriven som en följetång och det hela blev därför ett onödigt pusselarbete snarare än en speciellt genomtänkt deckare. Lång så in i helvete kommer ni säkert tycka att den är också. Men egentligen är det väl knappast någon idé att jag bortförklarar mer. Tyck om eller ogilla. Eller känn total likgiltighet. Här är den i alla fall:

Kapitel 1

Det började bli sent, klockan var redan långt efter tolv på natten, men Ernst Kirchsteiger var fortfarande djupt försjunken i sitt arbete. Han lät sina bara fötter masseras av den mjuka heltäckningsmattan som beklädde kontorsgolvet innan han släppte lös en djup suck. Det hade varit en lång dag med planering inför den nya säsongen av heminredningsprogrammet Sommartorpet, där han själv var programledare. Programmet hade under flera somrar i rad varit en given publikfavorit med lysande publiksiffror som fick Sveriges Televisions styrelse att jubla. Genom sin programledarroll hade han blivit rikskänd, inte minst för sin förkärlek till att gå runt barfota och ”mysa”. Många kunde säkert uppfatta honom som självgod och lite påklistrad, men sanningen var att han bara älskade det han gjorde. Han älskade Sommartorpet, och han älskade det där mysiga barfotaspatserandet och allt han hade kommit att bli känd för.

  Nu satt han ensam kvar i TV-husets öde lokaler, sånär som på en liten kort chilensk städare som tittade in var tionde minut och muttrade surt att Ernst borde gå hem så att han själv skulle få chansen att avsluta sitt städskift. Alla andra arbetskamrater hade sedan länge letat sig hemåt till sina familjer, men Ernst själv hade valt att stanna en stund till för att förbereda sig. Han ville väldigt gärna att den nya säsongen skulle hålla samma höga kvalité som de tidigare säsongerna hade gjort. Han kände sig till och med en aning pressad sedan hans chef, Eva Hamilton, under en längre period hintat om att hon inte hade mycket till övers för honom. Hon verkade bara leta efter en anledning till att ge Ernst sparken, men hittills hade Sommartorpet gjort succé, år efter år. Programmet var tvunget att vara perfekt. Så länge tittarsiffrorna fortsatt var positiva så skulle Eva inte kunna sparka honom. Det visste han med säkerhet.

  Det var en jobbig situation, men han älskade sitt jobb som programledare och tvingades därför acceptera läget så som det var. Han kunde aldrig riktigt komma ifrån faktumet att hela hans anställning var resultatberoende. Tittarsiffrorna var allt som räknades.

  Han lutade sig tillbaka i kontorsstolen och gned sig med fingrarnas baksidor över ögonlocken, samtidigt som han sträckte på sin kraftfulla överkropp. Han pustade ut och lät högerhanden rufsa till det mjuka gråa håret som täckte hans femtiofemåriga huvud. Det var dags att gå hem. Inspelningen skulle börja följande dag, och nu fanns det inte mycket mer han kunde göra. Han hade sin roll planerad in i minsta detalj. Den nya säsongens första avsnitt skulle bli storslaget. Ett helt nytt sommartorp skulle rustas upp, och Ernst hade till sin stora lycka hittat det perfekta renoveringsobjektet. Ett litet, litet rött hus med vita knutar. Det var så svenskt och underbart som någonting kunde bli. Det skulle bli lysande.

  För första gången på flera timmar så tog han nu på sig sina strumpor och skor. Han tittade ut i korridoren för att försöka få syn på den stackars städaren som nu äntligen skulle få lite goda nyheter. Ernst hade känt hur hatet från den lille chilenaren hade ökat för varje gång deras blickar mötts den senaste veckan, så han skulle gärna vilja be om ursäkt för sina sena arbetsvanor innan han gick hem. Men den lille chilenaren syntes nu för första gången inte till.

 Ernst suckade kort, ryckte snabbt på axlarna som för att säga till sig själv ”äh, du försökte ju i alla fall”, innan han började den långa vandringen genom korridorerna mot utgången, nynnandes på programmets signaturmelodi. Korridoren var mörk och öde, hela TV-huset verkade faktiskt stå tomt. Ernst tyckte nästan det var lite kusligt hur en i normala fall så välbefolkad och ljus arbetsplats kunde bli så tom och mörk. Omedvetet ökade han steglängden något. Han gillade inte ensamheten nämnvärt, framför allt inte när den kombinerades med mörker. I receptionen skulle det i alla fall sitta någon, tänkte han och började småspringa genom det nedsläckta huset.

  ”Hallå Ernst.”

  Hans språngmarsch avbröts av en röst bakom honom. Den enda rösten som kunde misslyckas med att få honom att känna sig mindre ensam.

Kapitel 2

Klockan var 06:04 när Arne Weise vaknade med ett ryck av att telefonen ringde. Han hatade tidiga morgnar och oömma uppvaknanden, och ett telefonsamtal var sannerligen oömt. Han kände hur pulsen rusade och paniken steg innan han förstod att det verkligen var telefonen och inte ett rikslarm som ljöd i hela lägenheten. Med skakig hand lyfte han på luren och inväntade att rösten på andra sidan skulle framföra sitt meddelande. Vem det var visste han redan. Det fanns nämligen bara en enda person som skulle våga ringa och väcka honom såhär tidigt.

  ”Hej, det är Lotta. Du måste komma till tv-huset med detsamma. Ernst Kirchsteiger har blivit mördad.”