ettpaeron

Med stor möda reste sig Arne upp till sittande position och hasade sig till sängkanten. Väl där satt han för en stund med armbågarna på knäna och händerna i ansiktet. Han gnuggade sig i ögonen och gjorde det bästa för att vakna till liv. Typiskt att alla mordoffer alltid måste hittas under småtimmarna, tänkte han, innan han slutligen samlat nog med kraft för att resa sig upp. Klockan var fortfarande inte mer än 06:10, men Arne var ändå tvungen att sätta fart för att vara på tv-huset innan klockan 07:00. Kom han senare fanns risken att hela platsen där offret hittats skulle ha kontaminerats av vanliga okunniga poliser som precis börjat sitt skift. Att vara bland de första på plats var alltid av högsta vikt för att Arne skulle kunna utföra sitt arbete på ett för honom tillfredsställande sätt.

 

 Med tröttheten fortfarande påträngande tog Arne först på sig sina karaktäristiska glasögon innan han lyckades klä på sig ett par bruna manchesterbyxor och en enkelfärgad skjorta med en vinröd kofta över. Tillsammans med den långa svarta rocken han alltid bar under det kallare halvåret utgjorde dessa hans standardklädsel. Det fanns ingen tid till varken frukostätande eller tandborstning, så som en sista förberedelse inför den långa dagen som väntade så lyckades han i farten slita med sig en apelsin som han placerade i rockens högra ficka. Därefter stapplade han, fortfarande märkbart trött, ut till sin metallicgrå Volvo v70 som alltid stod parkerad utanför huset, troget väntande på honom. Med lätta ansträngningsstön lyckades han placera sin morgonstela kropp i förarsätet, varpå han började färden mot tv-huset.

Efter en trettiofem minuter lång bilresa svängde Arne Weise slutligen in på tv-husets parkering. Den tidiga morgontimmen gjorde att den fortfarande stod nästintill tom, sånär som på ett fåtal bilar, varav en som han kunde identifiera som Lottas Brommés. Perfekt tänkte han, Lotta var redan på plats, precis som hon alltid var. Hennes punktlighet, ärlighet och vänlighet var det som gjorde att Arne trivdes med henne som partner, för sanningen var att han innan Lottas inträde i hans liv alltid hade jobbat ensam. Det fanns en annars svåråtkomlig lättnad i att veta att Lotta alltid redan fanns på platsen och hade tagit reda på det viktigaste när han själv dök upp.

  Arne kände hur magen kurrade när han passerade in igenom tv-husets portar. Typiskt att han inte ens skulle ha hunnit äta frukost, tänkte han i samma stund som Lotta Brommé fick syn på honom. Hon gav honom den gamla vanliga subtila nickningen för att hälsa honom välkommen när han närmade sig.

 ”Han ligger i en städskrubb här borta”, förkunnade hon och pekade mot en lång korridor som belystes av lysrörslampor som satt regelbundet uppsatta i taket, samtidigt som de började promenaden mot platsen där offret låg.

  Det verkade inte vara speciellt långt att gå, men det var en utmärkt tid för Arne att uppdatera sig med all den information som han visste att Lotta redan grävt fram.

 ”Så vad har hänt här egentligen?”, frågade han och inväntade ivrigt och kunskapstörstande svaret som skulle komma.
  ”Han blev slagen i huvudet flertalet gånger med någon form av trubbigt tillhygge. Det är en blodig jävla röra, men bara inne i själva skrubben så mordet måste ha skett där om inte förövaren valt att städa bort alla andra blodspår han måste ha lämnat efter sig om dådet utfördes någon annanstans.”
  ”Har vi några misstänkta såhär långt?”, undrade Arne, även fast han visste att inte ens Lotta kunde ha jobbat snabbt nog för att komma fram till någon sådan slutsats.
  ”Nix, inte än, men enligt killen som satt i receptionen under natten så var det bara tre personer kvar i huset. Ernst själv, som jag tror vi kan utesluta är mördaren, en städare vid namn Salvador Gonzales samt hela tv-husets chef, en viss Eva Hamilton, som tydligen jobbade över. Här är det förresten.”

 

 Den korta promenaden avstannade utanför en sliten trädörr som bekläddes med en grå skylt som med svarta, tydliga versaler förkunnade att det var en städskrubb på andra sidan. Dörren stod på glänt och genom en decimetertjock glipa kunde Arne ana ett blodstänk på den högra väggen i det trånga utrymmet. Han tog ett djupt andetag av frisk luft innan han med vänsterhanden försiktigt sköt upp dörren. Det var ingen trevlig syn som mötte honom. Precis som Lotta redan hade avslöjat så var det minst sagt ”en blodig jävla röra”, och mitt i allt låg Ernst Kirchsteigers livlösa kropp. De mjuka bomullskläderna, som Arne direkt kunde känna igen från Dressmans sortiment, hade målats röda av en enorm mängd blod som runnit från det illa tilltygade huvudet. Ögonen var öppna och stirrade uttryckslöst ut i rummet. Det hela var något av det värsta Arne sett under sin långa karriär, och han hörde hur Lotta försökte dölja en kväljning bakom honom när han med ögonen inspekterade det sönderslagna ansiktet.

 ”Vem kan utföra ett så fruktansvärt brott?”, funderade han högt och smekte sin släta haka, under tiden som han med långsamma steg vandrade ut i korridoren igen. Hungern gjorde sig återigen påmind och magen gav ifrån sig en högljudd klagosång. Att jobba på tom mage hade Arne av erfarenhet lärt sig att undvika, så med flinka fingrar började han skala den apelsin han lyckats få ned i rockfickan innan han åkte hemifrån. Han kikade omkring sig efter en papperskorg att slänga skalet i och fick syn på en några meter bort i korridoren. Han skulle precis till att göra sig av med den första biten av det orange skalet när någonting på botten av papperskorgen fångade hans intresse. Det låg någonting där som blänkte i det artificiella lysrörsljuset. Vant halade han upp en servett ur den andra rockfickan innan han sänkte ned handen i papperskorgens djupa mörker. Han greppade det oidentifierade föremålet med stadiga fingrar innan han sakta drog upp armen. En hammare. En blodig sådan. Med lätt höjda ögonbryn mötte han Lottas förvånade blick.
  ”Jag antar att vi hittat vårt mordvapen…”