ettpaeron

3

Att det var hammaren som använts vid mordet fanns det inte mycket till tvivel om enligt Arne. En hammare stämde mycket väl överens med de skador han kunnat se på Ernst Kirchsteigers sönderslagna kropp. Man hittar helt enkelt inte ett blodigt tillhygge som överensstämmer med offrets skador utan att det är det faktiskta mordvapnet man hittat, den kunskapen hade Arne sedan länge besuttit. Tack vare det makabra fyndet hade utredningen redan nått sitt första genombrott, men arbetet för Arne och Lotta hade bara börjat. Det fanns mycket kvar att göra, vilket de båda var väl medvetna om.
  ”Vad vill du göra härnäst?”, frågade Lotta när hon kom tillbaka efter att ha skickat iväg hammaren för fingeravtrycks-analys.
  ”Vi har fortfarande inte mycket att gå på…”, funderade Arne högt. ”Jag tror det vore lämpligt om vi började med att undersöka Ernst Kirchsteigers kontor för att leta efter eventuella spår där.”

Ernst Kirchsteigers kontor såg ut precis så som Arne hade föreställt sig. Skrivbordet var välstädat i näst intill pedantisk stil, och bokhyllan vid den bortre väggen var fylld med både inredningsböcker samt äldre skrifter som Arne antog endast fanns där för syns skull. Det gav en mysig känsla. Hela rummet var märkvärdigt väldstädat. Inte ett enda dammkorn syntes till, och det doftade fräscht av rengöringsmedel.

  Lotta, som hade en ovanligt känslig näsa, njöt inte nämnvärt av den fräna rengöringsmedelsdoften. Hon gick fram till fönstret bakom skrivbordet och tittade för en stund ut mot parkeringen. Kontoret låg på bottenvåningen, så hon kunde inte se speciellt långt, men hon hade inga problem med att se hur hela parkeringen nu såg ut att vara avspärrad av poliser.

 
  Den starka doften började nästan få henne att känna sig svimfärdig. Utan att tänka sig för greppade hon tag i fönsterhandtaget för att vädra in lite frisk luft i det instängda rummet. Fönstret bjöd inte på något motstånd alls. Det var inte låst, och inte heller ordentligt stängt. Vem som helst skulle ha kunnat öppna fönstret, även från utsidan. Med undrande blick tittade hon bort mot Arne som redan noterat vad Lotta just skulle till att säga.

  ”Fönstret var öppet?”, mumlade han knappt hörbart.
  ”Ja… Här skulle vem som helst ha kunnat klättra in.”
  Arne höjde handen mot hakan och bjöd på en fundersam min.
  ”Det innebär ju att vem som helst kan ha klättrat in för att utföra mordet”, funderade Lotta vidare.
 Arne kunde se i hennes ögon hur upphetsad hon var över denna potentiellt viktiga notering. Han ville inte framstå som en besserwisser, men han visste att det ännu var för tidigt att dra några slutsatser av hennes upptäckt. Han bestämde sig för att inte säga någonting just då, utan föreslog istället att de skulle ta en titt i Eva Hamiltons kontor.

Skillnaden mellan Ernst Kirchsteigers och Eva Hamiltons kontor var total. Där det i Ernst kontor inte funnits en enda attiralj som befann sig på annat än sin rätta plats så var Evas rum ett endaste inferno av papper och oreda. Det mörkbruna skrivbordet i massiv ek syntes knappt för alla papper och kuvert som låg tanklöst utspridda, och bokhyllan användes inte längre som bokhylla utan som pappersförvaring. Med försiktiga steg trippade Arne och Lotta in i rummet och gick fram till det röriga skrivbordet. Mitt bland alla papper stod en laptop och surrade tyst för sig själv. Den var påslagen, och Lotta såg det som en invit för att snoka i någonting hon nog egentligen borde låta vara. Hon rörde försiktigt på musen och skärmen vaknade till ur sitt viloläge. Någon typ av mailklient stod öppnad, och med nyfikna ögon började hon högläsa:

”Tack för senast. Jag måste erkänna att det var väldigt länge sedan jag träffade en tjej som du. Jag ska ta tag i det vi pratade om. Oroa dig inte, du behöver nästan inte göra någonting. Följ bara planen. Du ska ju trots allt bara dra blickar till dig, och det är du ju bra på, eller hur? Det ska bli ett nöje att jobba med dig i framtiden.

Tusen pussar
Din M.T.”

Arne lyssnade med stor koncentration. Det var underskrivet med initialerna M.T. ”Din M.T”, stod det till och med. Vem kunde det vara? Lyckligtvis så var Arne mycket väl medveten om att Lotta var väldigt kunnig när det gällde kändisar och deras förhållanden.

  ”Lotta, vad heter Eva Hamiltons man egentligen?”
  Precis som Arne trott så kom svaret imponerande omedelbart:
  ”Karl-Johan von Heland. Han är civilekonom, och för övrigt rätt snygg om jag får säga det själv. Hurså?”
  ”Bara undrade”, viskade Arne tillbaka och tackade för svaret. Han nickade fundersamt för sig själv, samtidigt som han stirrade på skärmen där de okända initialerna fortfarande förbryllade honom. Vem var egentligen den där M.T, och hade Eva Hamilton en affär med honom? Frågorna låg som en tät och plågsam dimma i Arnes huvud. Han hatade att inte känna till allt det han ansåg sig behöva för att ha hundraprocentig koll på utredningen. Visserligen kunde ju detta bara ha varit ett helt oskyldigt mail utan anknytning till fallet, men magkänslan och intuitionen sa någonting annat. Han kände på sig att detta inte var sista gången han såg dessa initialer innan utredningen var över.




4

Efter att ha gjort en grundlig genomsökning av tv-huset hade de båda utredarna enats om att det var dags att förhöra de enda två människorna som de hittills hade som misstänkta. Städaren Salvador Gonzales var först ut. Han bodde i ett stort betonghus i Bagarmossen söder om Stockholm, och solen sken fortfarande varmt när Arne och Lotta anlände till platsen. De hälsade glatt på ett gäng ungar som spelade fotboll mot en vägg innan de fortsatte in genom porten. En tavla i entrén förkunnade att Salvador Gonzales bodde högst upp, på sjätte våningen.

  Hissdörren gnisslade oväntat när den stängdes, och ljudet fick en rysning att gå genom Arnes kropp. Han ogillade att åka hiss, men sjätte våningen var definitivt för långt att gå för en man som sedan länge passerat sjuttio. Efter någon sekund rosslade hissen igång och började en skumpig färd uppåt.

  ”Vem var det egentligen som hittade kroppen?”, sa Arne och avbröt den spända tystnaden.
  ”Det var någon anställd på TV-huset som kom dit morgonen efter. Hon såg blodet på insidan av städskrubben och ringde direkt till polisen.”
  ”Hade hon en nyckel tillstädskrubben?”
  ”Nej, dörren stod på glänt när hon kom dit. De vanliga anställda har inte nyckeln till städskrubben, det har jag redan kollat upp. Något mer du behöver veta?”
  ”Jag har koll på läget. Tack.”
  ”Hur har du tänkt genomföra förhöret?”, undrade Lotta och tittade över mot den tydligt nervöse Arne.
  ”Som jag alltid gör. Jag börjar med att lära mig lite om den misstänktes liv innan jag frågar om sådant som rör utredningen. På så vis får jag lite förståelse för den misstänkte och jag får honom dessutom att lita mer på mig. Det kommer gå bra Lotta. Låt mig sköta det här.”
  ”Du ser nervös ut, är det säkert att du inte vill att jag sköter det?”
  ”Det är bara hissen, du vet ju hur jag hatar hissar. Var bara lugn. Är Salvador Gonzales mördaren så vet vi det inom kort.”

Tre gånger hann de ringa på dörren innan den slutligen öppnades. En kort gråhårig man stod innanför och tittade upp på de båda.
  "Salvador Gonzales?”, frågade Arne med sin vänligaste röst.
  ”Ja”, spottade den lille mannen ur sig irriterat och märkbart ogästvänligt.
  ”Vi kommer från polisen, vi har några frågor vi skulle vilja ställa till dig.”

  Utan att säga någonting så vände den korta mannen på klacken och vandrade in i lägenheten. Arne och Lotta tittade förvånat på varandra, varpå de lite försynt följde efter.

  Lägenheten var sparsamt inredd. Väggarna var kala sånär som på en tavla föreställande en äldre herre som viftade med en chilensk flagga. Salvador Gonzales hade för ett ögonblick försvunnit utom synhåll, men kom nu snabbt tillbaka med en köksstol under armen. Fortfarande utan att säga någonting gick han med snabba steg in i vardagsrummet, där han pekade på en mycket liten tvåsitssoffa som stod framför ett ännu mindre glasbord. Arne och Lotta tolkade det som en inbjudan och pressade sig ned i den trånga möbeln. Lottas övervikt gjorde att platsbristen var ganska påtaglig, men de båda ansåg att det var ovänligt att klaga när de trots allt blivit inbjudna utan större motstånd. Samtidigt som de försökte hitta en sittposition som tillät de båda att andas så placerade Salvador Gonzales sin köksstol på andra sidan bordet, innan han satte sig ned. Arne skannade intresserat av ansiktet mittemot innan han började förhöret:

  ”Vet du varför vi är här?”
  ”Inte en aning. Berätta”, svarade han snabbt med en viss brytning.
  ”Jag ser hellre att du berättar genom att svara på våra frågor. Till att börja med: Hur länge har du bott i Sverige?”
  ”Jag flydde hit efter militärkuppen i Chile 1973. Jag jobbade med president Allende fram till dess att han mördades framför mina ögon. När Pinochet tog makten levde jag ständigt under hot, så jag flydde hit. Många av mina närmaste hade inte så tur. Jag har sett många av mina vänner dödas.”
  ”Jag förstår… Och nu jobbar du som städare på tv-huset, inte sant?”
  ”Ja, det stämmer. Det är svårt att få bättre jobb i Sverige när man kommer som flykting”
  ”Kan du berätta lite om hur din arbetsdag såg ut när du jobbade i natt?”
  ”Det var precis som det alltid är. Jag kom dit vid sjutiden på kvällen och började mitt pass. Jag städade precis som vanligt och skulle egentligen sluta vid midnatt, men det är en man som alltid sitter kvar för länge. Jag kan inte städa hans rum innan han gått hem, och i mitt anställningsavtal står det att jag måste städa alla rum innan jag får sluta. Jag gillar att göra rätt för mig, så jag får alltid stanna kvar länge än vad jag egentligen ska. När klockan till slut började närma sig halv två så hade han äntligen gått. Jag städade snabbt hans rum innan jag gick till städskrubben, lämnade alla mina saker, låste och gick hem.
  ”Du låste dörren till städskrubben innan du gick?”
  ”Ja, det gör jag alltid.”

  Den lille chilenske mannen lät minst sagt säker på sin sak. Arne imponerades över hur han till och med lyckades låta ganska stolt över sitt yrke, trots att han tvingats byta ned sig så sedan sitt liv i Chile.

  ”Den här mannen som alltid stannar för länge, är det möjligtvis Ernst Kirchsteiger?”
  ”Ja, det är den tönten. Han har tvingat mig att jobba över varje dag. Kan du nu berätta varför ni är här?”
  ”Ernst Kirchsteiger har blivit mördad. Du var en av de sista personerna som såg honom vid livet.”

 Gonzales såg oberörd ut när han mottog avslöjandet. I vanliga fall hade Arne tyckt att den uteblivna reaktionen var smått konstig, och automatiskt hade det fått honom till att tro att han just satt öga mot öga med mördaren, men den här gången var det annorlunda. Gonzales hade innan sin tid i Sverige redan sett så många hemskheter så att döden nog inte längre var en chock för honom. Istället så var det någonting annat med förhöret som fångat Arnes intresse. Salvador Gonzales sa att han låste dörren till städskrubben när han gick, men när offret hittades stod den på glänt. Som städare hade Gonzales nyckel till alla dörrar i hela byggnaden, och ändå så hade liket återfunnits i städskrubben där dörren inte ens var stängd. Givetvis gjorde det att misstankarna automatiskt drogs till just honom. Det var helt enkelt inte logiskt.

 

Arne och Lotta tackade för sig och begav sig ut till bilen igen. Lotta suckade djupt när hon hoppade in i passagerarsätet:

  "Jaha, det där gav oss ju inte mycket. Mördaren kan fortfarande vara vem som helst som hoppat in genom fönstret i Ernsts kontor.”
  ”Inte riktigt kära Lotta. Du glömmer en viktig detalj. Visserligen kan vem som helst ha hoppat in genom fönstret, det har du rätt i, men den som mördade Ernst måste vara en av få människor som har nyckeln till städskrubben. Och nyckeln till städskrubben har bara städaren och en person till: Hela husets chef. Jag tror det är dags att vi gör ett besök hemma hos Eva Hamilton”