ettpaeron

I slutet av förra veckan stod jag på tunnelbaneperrongen på väg till min fotbollsträning när en mycket underlig episod utspelade sig. Musiken dunkade i mina öron, och jag var på trivsamt humör eftersom en rolig fotbollsträning stundade, när en man plötsligt närmade sig. Jag lade inte märke till mycket mer än att han såg lite halvt utländsk ut, samt att han hade en näsa i storlek större.

Jag brydde mig inte mer om det förrän vid den stund då jag såg att mannen som stod vänd mot mig rörde på munnen. Talade han med mig? För att försöka försäkra mig om ifall han försökte få kontakt med mig eller ej så lät jag en av mina hörlurar fly från mitt öras innersta. Ett svagt mumlande hördes då, men det var omöjligt att urskilja vad som sades. För att ytterligare försöka få klarhet i om mannen talade med mig befriade jag nu även mitt andra öra från hörluren. Och visst var det så att mannen pratade med mig, men jag kunde fortfarande inte höra vad det var för något kryptiskt meddelande han försökte frammana där under den enorma näsan.

Först när mannen för tredje gången framförde sin mening kunde jag urskilja vad han sa. Han talade ritkigt knackig engelska, men menade tydligen på att han kom från Slovakien och var vilse. Vilse hade han otroligt nog varit hela dagen, och nu började han bli hungrig, och då var tydligen jag ett perfekt offer att tigga pengar ifrån. Och det var nu det blev konstigt, för han frågade mig om jag hade mynt att ge bort så att han skulle kunna köpa en sådär 3-4 cheeseburgare. Han bad alltså om 30-40 spänn. I mynt. Jag har sett folk ge bort småslantar till tiggare förr, men att fullständigen bombardera en tiggare med mynt är för mig helt okänt. Hur tänkte egentligen denna lilla slovak med den enorma näsan?

Jag ursäktade mig hur som helst för att jag faktiskt inte hade ett enda mynt i min plånbok. Mannen mumlade då någonting under den där härliga näsan innan han lunkade bort längsmed perrongen, utan att fråga någon annan om pengar, trots att hela tunnelbanestationen var full med folk. Han måste väl helt enkelt ha tyckt att jag såg mest givmild och snäll ut. Men se där hade han minsann fel, framför allt när hans tiggande verkade så otroligt girigt. Oftast ber man väl om ett par kronor, inte pengar till en hel hög med burgare. Med den taktiken är jag inte ett dugg förvånad om den girige slovaken än idag inte har sett röken av några cheeseburgare...