ettpaeron

Det hela börjar som vanligt med ett överflöd av torra och förutsägbara halvskämt av de två obehagligt trevliga programledarna. Gina "Jag syns överallt" Darawi och Danny "ni vet vem jag menar utan att jag säger efternamnet eftersom det inte finns någon annan Danny" leder programmet, och det är trist.

Första låten är av ärketönten David Lindgren. Han berättar att han inte vill att byxorna ska gå sönder, vilket är en ohyggligt låg målsättning. Låten är jätte-jättetråkig. Bakgrundsdansarna lider av energibrist till och från, och dansar därför enbart med händerna i vissa av låtens delar. Efter ungefär en minut undrar jag om låten ska börja på riktigt, men det gör den inte. Den är lika tråkig från början till mål. För att försöka ge ett lite bestående intryck snurras kameran vid ett tillfälle. Det är irriterande och får inte önskad effekt. Skulle jag beskriva låtens rolighet med en typ av miljö så skulle jag ge följande utlåtande: Öken.

Melodi nummer två av cookies and beans är skriven av Fredrik Kempe. Han är en av tre personer i Sverige som hade blivit helt arbetslös om melodifestivalen lagt ned. Han har ju nämligen med typ etthundrafemtioelvamiljarder låtar varje år. Själva låten börjar långsamt, som för att presentera de tre tjejerna som sjunger. Sedan dundrar den sakta igång och efter första refrängen är man väldigt trött på låten. Tyvärr måste man stå ut i närmare tre minuter även denna gång. Det bästa med låten? Den ena tjejen har ett sjukt konstigt veck på näsan. Det fascinerade i alla fall för en kort stund...

Publiken har tilldelats rosa ballonger att vifta med. Ingen förstår varför.

Jay Jay Johansson är melodi nummer tre. Han presenteras med ett sjuhelvetes dåligt På Spåret-skämt, innan han berättar en tråkig anekdot om sin antagligen ännu tråkigare musikkarriär. Han är tydligen besatt av morotsjuice också, det var väl spännande. Låten handlar om Paris, och är på det stora hela som en fransk mardröm. Jay Jay må ha dagens bästa artistnamn, men han har då verkligen inte dagens bästa sångröst. Han är nämligen kass, och hela låten verkar enbart existera för att sprida en extrem depression bland alla tittare. Inte ens frenetiskt viftande med de rosa ballongerna som publiken tilldelats kan rädda denna sörja.

Danny trasslar till tungan, och det är hittills kvällens höjdpunkt. Det beskriver ganska väl de 25 första minuterna.

Melodi nummer fyra heter Gosa, och den framförs av någon mystiskt klädd negress med namnet Mary någonting. Jag är så ointresserad att jag inte hör namnet. Låten börjar med att hon upprepar ordet "gosa" typ 30 gånger. Sedan fortsätter det med att hon upprepar ordet "gosa" lite till, innan låtens mittparti sätter in. I denna del av låten sjunger hon ordet "gosa". Har någon berättat för dig att det är svårt att skriva en låt till melodifestivalen? Det var i sådana fall en lögn, här har du ju beviset för det. Hela låten är någon typ av blandning mellan ett djungelvrål och gos-terror. Hon försöker väl vara någon typ av svensk Grace Jones, men det blir nog snarare Ogräs Jones. Sjukt uselt är det. Sämst hittills.

Eric Gadd. Han är ju fan känd, varför är han med som bidrag nummer fem? Karriären måste ha dalat något kopiöst. Låten börjar faktiskt i ett ganska trivsamt uptempo. Eric har dessutom ett schyst skägg, vilket lyfter låten till oanade höjder. Missförstå mig inte nu, det är bedrövligt dåligt fortfarande, men jämfört med allt annat är detta en superhit. Eric Gadd är Pavarotti och övriga deltagare hittills är som ett gallskrikande barn om man ska jämföra. Minst uselt såhär långt.

Melodi nummer sex är den där svenske japanska killen i tjejkläder. Låten är skriven av fyra män som visar upp helt olika frisyrer, det var spännande. Yohio, som han tydligen heter, väger inte ett gram över 30 kilo, men ska ändå försöka framföra den ganska ösiga låten Heartbreak Hotel. Det är otroligt oroväckande att den delar namn med en bedrövligt usel svensk film, men det visar sig snabbt spela mindre roll. Man lyssnar nämligen knappt på låten, utan tittar istället bara på Yohios minst sagt underliga outfit och frisyr. Killen som spelar trummor spelar uppenbarligen inte trummor, för ljudet stämmer inte på något sätt överens med hans viftande med pinnarna. Det ger ett minst sagt dåligt intryck, men gör i alla fall att man kommer ihåg låten för något mer än den framfördes av en pojkflicka i kläder från helvetet.

Medan Danny presenterar nästa deltagare hämtar jag lite tröstdricka. Jag står snart inte ut. Det är i alla fall Anna Järvinens tur, och innan låten börjar pratar hon med en röst som får oss att tro att hon ligger i koma. Låten börjar till slut och en hel jävla orkester har intagit scenen innan Anna plötsligt stiger ut ur skuggorna. Hon börjar snart sjunga och man märker då att hon även sjunger som om hon ligger i koma. Tyvärr är Anna inte i koma, men låten fungerar utmärkt som ett substitut till narkos, för det är nästan omöjligt att inte slumra till för en stund. Under denna lilla tupplur på tre minuter som man hinner ta, så hinner man drömma om att låten äntligen skulle ta slut. Och då gör det det. Tack Anna, det där var fantastiskt. Men fantastiskt är inte alltid bra.

Danny fortsätter att fumla med orden när han nu ska presentera kvällens sista bidrag. Det är någon Michael Feiner och Kajsa som ska uppträda. Det verkar som att vi ska få höra saxofon, gud så spännande. Jomen visst är det så, Michael Feiner börjar rocka loss på saxen direkt, det är en trevlig liten överraskning. Tyvärr abryts han snart av den där Kajsa, och istället ställer han sig bakom ett mixerbord där han kan gömma sig. Det framgår snart med mer än önskad tydlighet att saxofonen är låtens absoluta höjdpunkt. Kajsa är bara inte bra nog, tyvärr. Ett saxofonmedley på tre minuter och detta hade kunnat vara en solklar vinnare, nu blir det platt fall istället. Trist, mycket trist, men ack så väntat. Kajsa säger att hon älskar mig. Det känns mest obehagligt faktiskt...

Äntligen är det dags för en av många kommande snabbgenomgångar. Vi måste lyssna på eländet igen, och jag kommer på mig själv med att himla med ögonen inte mindre än tre gånger under den korta snabbgenomgången. Som för att retas floppar dock snabbgenomgången så vi bara får höra de tre första låtarna. Därför väljer någon klyftig person att spela om hela snabbgenomgången, så de tre inledande urursla låtarna spelas alltför många gånger på alldeles för kort tid. Det står i alla fall efter detta klart att den där Jay Jay har skapat årets kanske sämsta låt. Ja, den är sämre än gos-infernot.

Åh nej. Nu är det dags för pausunderhållning. Danny ska tydligen sjunga något skit. Luuk entrar scenen! KUNGEN ÄR PÅ PLATS! Han har dagens bästa skägg, till och med bättre än Eric Gadd. Kan någon få tyst på Danny? Det är Luuk vi vill se! Men tyvärr kommer istället Lena PH in på scenen, och då stängde jag faktiskt av ljudet. Jag orkar bara inte längre. Botten är nådd, jag ger upp...

På det stora hela är hela denna deltävling precis vad man väntade sig att den skulle vara. En enorm hög med dynga som aldrig verkar vilja ta slut, med sjuhelvetes dåliga skämt från programledarna och ännu sämre låtar från deltagarna. Danny har spenderat hela kvällen med att läsa innantill, så man undrar ju hur han har fått jobbet som programledare. Melodifestivalen är verkligen kass...