ettpaeron

Midsommarafton 2010 var en spännande dag. Mitt favoritlag Spanien skulle möta Chile i en superviktig gruppspelsmatch i fotbolls-VM, vilket gjorde att nervositeten låg på topp. Det visade sig ganska snabbt att nervositet och ett oändligt lager alkohol sällan går bra ihop, för det söps något så in i bomben på alla möjliga håll. Jag befann mig dagen till ära hemma hos min vän Fresse med en hel uppsjö övriga kamrater, och stämningen som rådde var god.

God fortsatte den sedan att vara tills spritintaget hade blivit aningen för stort. Jag lånade ut min kära iPhone (första generationens, inte de töntiga modellerna som faktiskt kommit ut i Sverige) till min kamrat Dejmis, varpå totaldäckningen infann sig. När jag vaknade hade varken Dejmis eller någon annan minsta lilla koll på min telefon, och den huvudsakliga teorin säger än idag att den på något sätt förintants.

Bristen på telefon gjorde att jag ganska snabbt inhandlade mig en ny lur. Det blev en Samsung Galaxy S, vilket visade sig vara en riktigt kanontelefon. Till en början åtminstone, för nu, såhär några år efteråt, så har den börjat bete sig som ett präktigt as. Problemen med dumtelefonen avlöser varandra i en takt som gör att jag knappt vet hur jag ska kunna beskriva allt.

För att förklara det enklast kan man nog med rättvisa påstå att det mesta som kan bli fel är fel. Telefonen går knappt att ladda, då den slumpmässigt väljer om den vill bli laddad till 20,60,80 eller 100%. Alla applikationer som är livsnödvändiga i en telefon, alltså telefondelen och meddelandedelen, kraschar oftare än de fungerar. När man efter att ha försökt starta meddelande-appen tio gånger väl får den att gå igång så kan plötsligt batteriet dumpas från 90 till 10% på en sekund.

SD-kortet där jag förvarat filmer och bilder har ju givetvis även det kastat in handduken. Det finns verkligen ingenting på den här telefonen som längre fungerar som det ska. Den har gått från att ha varit en platt och stilig välfungerande telefon till att bli bara platt. Plattheten gör att jag nu för tiden inte vill något hellre än att kasta macka med denna skitmobil, då ett macka-världsrekord borde vara inom räckhåll. Det som håller mig tillbaka är att telefonen säkert skulle studsa till andra sidan sjön, där den hamnar i någon annan stackares ägo. Och så taskig kan jag bara inte vara. Min mobiltelefon är bara för ondskefull och dålig.