ettpaeron

Följande episod utspelade sig även den när jag och Mulla var ute på resande fot och äventyrade i den vida världen. Ödets nyck hade denna gång tagit oss till den fantastiskt trevliga staden Cairns, vilket var samma plats där vi lite tidigare upplevt och överlevt den tropiska cyklonen Yasi jag tidigare talat om.

Eftersom Mulla efter att cyklonen blåst förbi hade blivit mycket törstig, samt att vi lovat våra tyska kamrater att vi någon gång skulle festa rejält med dem, så var det denna dag hög tid att vi begav oss ut på den mest högljudda klubben i hela Cairns. I ett simpelt försök att spara pengar började vi dock kvällen hemma på vårt hostel, där vi och tyskarna hinkade billigt vin som aldrig förr.

Klubben vi senare vände till låg ungefär 150 meter bort, och så fort vi stigit innanför dörrarna möttes vi av en DJ som pekade finger åt alla inom klubbens gränser, samtidigt som Cee Lo Greens Fuck you dunkade i högtalarna. Tyskarna och Mulla började genast att våldgästa dansgolvet och baren om vartannat. Jag själv däremot, i egenskap av att jag är både tråkig, smått ointresserad av alkohol och ingen dansare, lockades istället av de TV apparater som fanns utspridda över klubbens väggar. Det var fotboll på TV, så jag fastnade där i närmare 90 minuter.

Under denna tidsperiod hann dock ganska mycket intressant hända, det mest nämnvärda var att en stupfull Mulla kom och lånade 20 australiensiska dollar av mig för att ytterligare kunna fukta strupen med lite muskelnedbrytande alkohol. Därefter försvann han återigen in i det hav av människor som befolkade dansgolvet. Tyskarna syntes inte heller till, men detta skulle snart ändras.

Precis i slutet av fotbollsmatchen kom nämligen den ena av de två tyskarna fram till mig. Han berättade att hans egen kamrat redan gått hem och att det även var dags för honom att bege sig tillbaka till vår nattliga campsite. Först valde han dock att dyka in på dansgolvet för att försöka hämta Mulla åt mig, så att även vi skulle kunna gå hem. Det gick tydligen sådär, för efter en oroväckande lång tid kom han tillbaka och meddelade att uppdraget inte gick att utföra.

Han ursäktade sig för sitt misslyckande och begav sig hemåt. Kvar satt jag, som nu tvingades att attackera dansgolvet i ett försök att hämta min vän. Det lyckades till slut, och jag och Mulla påbörjade den mycket korta vandringen tillbaka till vårt hostel. Vi kom dock bara cirka 20 meter innan Mulla blev kissnödig, och började vattna en intet ont anande buske med sitt alkoholhaltiga urin. Under tiden hade jag gått ungefär 20 meter i förväg, vilket skulle visa sig vara ett misstag. När Mulla urinerat färdigt vägrade han nämligen följa med mig, trots att jag kunde se dörren till vårt slutmål. Han påstod att det låg åt helt andra hållet. Efter en kort stunds argumentation gav jag upp mina övertalningsförsök och lät Mulla gå åt sitt håll medan jag gick åt mitt.

Jag gick helt enkelt hem och lade mig, och tänkte inte mycket mer på Mulla innan jag vaknade efter någon timme av att Mulla Omar fortfarande inte kommit tillbaka. Jag låg i sängen i en stund av oro, där jag funderade på om jag borde leta efter Mulla, när han plötsligt vandrade in i rummet. Som han alltid gör i sina fyllorus så satte han sig på sängkanten, lutade sig bakåt och började, redan innan huvudet träffat madrassen, att snarka högt.

Eftersom Mulla snarkar som om han har en stenkross i halsen så fick jag ganska svårt att somna om, men lyckades till slut. Någon timme senare vaknade jag dock av att det var onormalt tyst i rummet, varpå jag kikade över mot Mullas säng. Den var tom. Jag funderade för ett ögonblick på var han tagit vägen, men bestämde mig senare för att skita i det och sova vidare istället. Och så slutade denna urspårade dag. Trodde jag i alla fall.

När jag sedan vaknade på morgonen så var Mulla tillbaka i sin säng. Han var oerhört bakis, men berättade ändå glatt hur han hade vaknat upp på en bänk inne i badrummet. Detta förklarade hans frånvaro från sängen, men det förklarade inte var Mulla varit innan han kom hem. Mulla i sin tur var mest förvånad över att han blivit så full när han knappt gjort av med några pengar, men den förvåningen krossade jag snart när jag berättade att han till och med lånat pengar av mig.

Snart gick vi i alla fall upp för att laga lite mat, och det är först här historian slutar. Två finnar som bodde i ett närliggande rum stirrade nämligen storögt på herr Omar när han stod där i köket och roddade mat. Vi förstod först ingenting alls, innan de bastubadande finnarna berättade att de hittat Mulla vid hostelets ytterdörr, där han totaldäckat eftersom han inte lyckats vrida om nyckeln i låset. De hade därifrån hjälpt honom in, och verkade nu smått förvånade över att han faktiskt var vid liv och såg förhållandevis pigg ut. Mysteriet klarnade lite, även om vi än idag undrar var Mulla gick när våra vägar delade sig efter buskkissandet. Hur som helst så var det minst sagt en fantastisk fylla.