ettpaeron

Har du någonsin upplevt verklig fara för ditt liv, samtidigt som du har haft en av de roligaste och mest minnesvärda kvällarna i ditt liv? Det är en minst sagt underlig kombination, men jag har upplevt det. Och det blev verkligen den konstigaste kvällen i hela mitt liv.

För ungefär två år sedan befann jag mig tillsammans med en kompis i Cairns i Australien. En helt fantastisk plats med underbara människor och gynnsamt klimat. Dessvärre drabbas denna plats då och då av tropiska stormar som sätter käppar i hjulet för det vardagliga livet. Lyckligtvis är lokalbefolkningen van vid detta eftersom det sker ganska ofta, men vid just den tidpunkten jag var där skulle det hela tas till sin absoluta spets.

En enorm tropisk cyklon började nämligen närma sig den australiensiska kusten, och enorm är i det här fallet en underdrift. Cyklonen Yasi, som den hette, var nämligen den största cyklonen som någonsin skådats, med vindbyar på upp till 285 km/h. Det är så blåsigt så det inte ens går att förstå. Det är så blåsigt så det inte går att stå. Det är så blåsigt så det blir farligt att vistas där då.

Vår oro var till en början måttlig, och baserades främst på vår okunnighet om detta väderfenomen, men när det började talas om att evakuera hela staden började vi ändå känna att någonting ganska jobbigt var på gång. Lyckligtvis låg vårt hostel i ett köpcentrum och ansågs således vara ganska säkert, vilket inte minst märktes på att andra hostels evakuerades till vår enkla boning. Riktigt så säkert satt inte de 30.000 människor som evakuerades från Cairns, och riktigt så säkra kände vi oss nog inte.

När kvällen för cyklonen väl kom hade ett hundratal ungdomar samlats i vårt hostels lokaler, och det var nu det började spåra ur riktigt mycket. I ett försök att stilla den oro och dödsångest som spred sig bland alla ungdomar bjöds det nämligen på "Cyclone party!". Det är precis vad det låter som, en redig jävla fest och oändlig fylla, samtidigt som det stormar något överjävligt utanför. Billigt australiensiskt vin, så kallat goon, flödade som aldrig förr och överallt började alkoholhalten stiga markant.

Några tyskar vi lärt känna under vår vistelse lurade mig och min kompis att delta i ett idiotiskt drinking game som var omöjligt att besegra. Det dracks och det dracks, allt i takt med att stormvindarna tilltog utanför. Svensk media hade dessutom, tack vare vårt tips, fått upp ögonen för att det fanns flertalet svenskar i livsfara, och vi blev intervjuade av Aftonbladet över telefon. Detta visade sig dock bara vara början...

Vid 23-tiden på kvällen ringde nämligen Sveriges Radio upp min kamrat. Lotta Bromés radioprogram var live, och min vän skulle intervjuas om den livsfarliga situation vi befann oss i. Det skulle bli en oerhört minnesvärd intervju, där min stupfulle reskamrat pladdrade på om en palm som vi båda hört skulle ha vält, medan Lotta Bromé förgäves försökte få fram någon vettig information. Allt detta ackompanjerades av att jag satt en meter ifrån och fnittrade som en liten skolflicka åt de minst sagt snurriga svaren som gavs av min vän. Bromés rutin visade sig dock ganska snabbt, och intervjun och samtalet avslutades, varpå jag och min kamrat bröt ut i det största asgarvet någonsin. Han hade figurerat i liveradio dyngrak som aldrig förr.

Efter detta är resten av kvällen mest ett enda stort hål. Jag minns hur vi vid ett tillfälle fick extremt mycket skit för att vi öppnat ytterdörren för att titta ut, men så mycket mer än så minns ingen av oss. Morgonen därpå vaknade vi, vid liv, men så bakfulla att döden eventuellt hade varit att föredra. När vi väl lyckats kravla oss ur sängen för att titta ut kom även skammen. Det fanns inte ens ett hus som rasat i hela staden. Vi hade hetsat hela mediasverige att det fanns svenskar i nöd, och så hade det inte ens varit livsfarligt. Den där palmen min kompis nämnt i intervjun var inte ens en palm. Det var en buske.

Visserligen visade det sig att Cairns klarat sig bra, det mest märkbara man kunde se var att stranden flyttat sig tio meter bakåt, men på andra håll var det inte lika muntra miner. Hela skogar hade utplånats, och det fanns städer där var tredje hus saknade tak. Det var först när förödelsen visades på nyheterna som vi insåg att vi nog trots allt haft tur. Vi hade fått uppleva vårt livs mest spårade festkväll i en stad som klarade sig undan de värsta vindarna. Andra hade inte haft en lika rolig kväll...