"Hope is a good thing"
Nyckeln till frihet är en av mina favoritfilmer, och den innehåller ett antal resonemang om hopp som jag alltid använt som grund för mina tankegångar. Det ena handlar om att hopp är någonting farligt. Hopp kan göra en människa galen. Det andra är snarare den raka motsatsen, då det hyllar hopp som någonting otroligt bra som kan rädda människan från de mörkaste av stunder.
Jag har alltid önskat att det andra alternativet, det "goda" alternativet, ska vara det sanna. Citatet "Hope is a good thing, maybe the best of things, and no good thing ever dies" har följt med mig ända sedan jag såg filmen första gången. Men efter alla mina grubblerier har jag kommit fram till att det citatet inte är sant i min verklighet. Båda sidorna av myntet kan vara rätt, och de kan båda två vara fel. Det beror helt på situationen, samt vem det gäller, men det jag kommit fram till som är applicerbart på mitt liv är detta:
Hopp är farligt, om det visar sig att det hopp du en gång hade var falskt. Om det händer kommer allt det du någonsin byggt upp att raseras, och i slutändan finns det ingenting kvar. Ingenting annat än en hopplös tomhet och känslan av att det som varit aldrig kan återvända. Det hela beskrivs kanske allra bäst med ett av historiens bästa citat någonsin. Det kommer från Sagan om Konungens Återkomst och lyder såhär:
"How do you pick up the threads of an old life? How do you go on... when in your heart you begin to understand... there is no going back? There are some things that time cannot mend... some hurts that go too deep... that have taken hold."
Ledsen för att jag har varit frånvarande, förstår att du saknat gamle Batman.
Hopp och hopp, jag vette fan. Vad är hopp egentligen? Det finns ju inte egentligen. Människor grottar ned sig i sin fantasi. "Åh vad jag önskar att jag hade detta eller levde sådär" eller ”Åh vad synd om mig som inte har det si eller så” Sen träder liksom självömkan fram. Allt detta hör ju egentligen till hur människan tänker på sig själv. Allt ovan bygger på människans identitet (eller ego). Människor måste inse att det finns ingenting. Ingen jävla Batman någonstans djupt i min bröstkorg. Har du letat någongång? Nope, där fanns ingenting. Jag har fan ingen jävla aning om vad jag försökte identifiera mig som. Så istället, lev utan att leva, gör utan att göra, finnas utan att vara, just "Let it be". Eller som tao uttrycker det "handla utan att handla"
Ja du, vart fan har jag inte varit!? Är tillbaka för gott, all that matters.
Förresten, glöm dig själv. Utan ett centralt ego eller identifikation så kan du inte bli olycklig enligt det jag talade om innan.
Lycka är avsaknad av olycka.
Ovan är ett citat ^
Så "Glöm dig själv" är en strålande start. All olycka du kan känna är pga du tänker på dig själv. Du har helt enkelt valt "något" (detta är oftast en massa attribut som människor tycker sig själva ha) som identifierar ett "jag". Runt detta jag finns resten av världen. Saker händer utan dig, mot dig etc etc. Och du känner dig själv i kontrast till resten. Råkar vara så att den där lilla grejen du kallar för "jag"... inte finns på riktigt, det är ett psykologist perspektiv till resten.. Låt det inte blir mer än så!
