ettpaeron

När jag gick det tredje året i gymnasiet tvingades jag och resten av min klass ut på praktik i tre månader. Efter en viss panikartad jakt efter någonting som kunde tänkas vara en okej praktikplats visade det sig att jag och två klasskamrater misslyckats fatalt i vårt letande. Vi tilldelades då en plats på en filminspelning, vilket skulle visa sig vara både lärorikt och genomruttet hemskt på alla tänkbara sätt. Såhär när man tänker efter så är denna filminspelning vår motsvarighet till Lumpen, då vi bland annat tvingades bo i en skog i två veckor, men nu hoppar jag händelserna i förväg.

Filmen vi skulle hjälpa till att färdigställa var Psalm 21, som på något magiskt vis lyckats samla en stor del av Sveriges skådespelarelit i ensemblen. På förhand trodde vi nog alla tre att en filminspelning nog kunde vara en ganska trivsam och rolig praktikplats, men vi hade fel. Katastrofalt fel. Redan första dagen visade sig nämligen vara en mardröm utan dess like.

Uppstigning skedde klockan 05:00 eftersom jag en timme senare skulle befinna mig på samlingsplatsen vid Skanstull i Stockholm. Ögonen var från början nästintill omöjliga att öppna eftersom jag tvingats upp innan solen ens funderat på att börja klättra på himlen, men till slut kunde jag åtminstone se handen framför mig. Efter en vidrigt kall promenad till tunnelbanan, och ett antal stationers resa med denna, var jag till slut vid Skanstull. Därifrån gick sedan en bil ut till första dagens inspelningsplats, som var det minst lockande man någonsin kan tänka sig - nämligen ett träsk.

I takt med att mardrömmen växte så fick vi nu vår första riktiga arbetsuppgift på denna film. Det var precis sådär mardrömslikt som en mardrömslik mardröm kan bli. Tyngder på 20 kilo styck skulle bäras ut till en gigantisk kamerakran som skulle monteras ungefär 100 meter in i träskmarken. Vi kämpade med lera upp till knäna med att bära ut tyngd efter tyngd till kranjäveln, och efter flera timmar var vi till slut både oerhört svettiga och färdiga. Våra kläder och skor var för evigt förstörda eftersom ingen förvarnat oss för rådande arbetsmiljö, och nu bet novembers isande kyla dessutom tag i oss. Vi spenderade resten av förmiddagen stelfrusna, hållandes i lampa så den inte skulle blåsa omkull. Tur att det på schemat stod att vi skulle sluta 16.00 den dagen, tänkte vi alla tre när vi insåg att dagens lunch bestod av rejält äcklig veganmat.

Hela eftermiddagen spenderades sedan vid vår nya vän lampan. Det hade varit okej om det inte var för den extrema kylan som plågade våra fuktiga kroppar, att vi inte kunde prata eftersom en filminspelning pågick några meter bort, samt att vi tvingades titta på hundratals tagningar med skådespelare som i ärlighetens namn inte var ett endaste dugg bra. När klockan började närma sig 17.00 och inte någon visade något som helst intresse för att ge upp för dagen började vi ana oråd. Detta var dock bara början. Vi satt nämligen med vår kompis lampan och stirrade på bedrövligt skådespel ända tills klockan hade slagit 21 och ett förstadie till sibirisk vinter hade lagt sig över träsket.

Till slut var det i alla fall dags att packa ihop för dagen. En överväldigande glädje spred sig bland oss praktikanter, innan vi insåg att detta innebar att vi skulle få bära tillbaka alla tyngder från den där kamerakranen som aldrig någonsin användes under dagen. På riktigt alltså, den användes inte, så vi hade burit ut hundratals kilo blyklumpar genom ett träsk helt i onödan. Efter en evighet var till slut alla tyngder tillbakalyfta och dagen var slut. Jag kraschade på soffan i vardagsrummet vid 23:30 och vaknade inte på närmare 15 timmar. Och detta var bara första dagen av oändligt många dagar i samma hemska anda. Mer om det nästa gång...