Livet på en filminspelning #2
Efter vår hemska filminspelningsdebut i helvetesträsket väntade tyvärr ytterligare vidriga dagar på olika motbjudande platser i vårt avlånga land. En av dagarna kom att gå till historien som den mest meningslösa dagen genom alla tider. Den innehöll nämligen ingenting vettigt alls för min del, förutom att den påminde mig om hur överflödig jag är här på planeten Jorden.
Scenerna denna dag skulle spelas in i en skog mitt ute i absolut ingenstans. Allt som skulle göras var att kameran skulle fånga när huvudskådespelaren skulle köra en bil genom en enormt stor och öde skog, vilket på förhand kan låta ganska simpelt, men i själva verket tog det all evig tid. Denna lilla väg låg som sagt så långt ifrån den välutvecklade civilisationen man kan komma, men det finns ju givetvis idioter till människor som trivs att bo även där, så då och då kunde det passera en och annan bil.
Eftersom hela idén med denna scen var att skogen skulle se mer öde ut än någonting ohyggligt öde så fick givetvis inga andra bilar komma in i bild när kameran väl rullade. Det var för att förhindra detta som jag existerade denna dag. Min arbetsuppgift visade sig nämligen vara att sitta på en låda någon kilometer bort för att stoppa eventuella bilar från att köra in rakt i bild och förstöra den redan makalöst dåliga filmen.
Tiden gick och jag satt där i min ensamhet, iklädd en reflexväst. Jag var utrustad med fruktansvärda mängder vinterkläder eftersom det var kallt som i ett inferno av kolsyreis, och i min hand hade jag dessutom en ficklampa för att kunna se något i det nordiska urmörkret. Timme efter timme passerade, och jag hade inte mycket annat att göra än att titta på film i mobiltelefonen och leka jedi-riddare med den häftiga ficklampan. Inte en enda bil passerade. När närmare fem timmar hade spenderats på denna trälåda kände jag att min bedårande stjärt inte längre var så spänstig som den varit när jag började mitt vaktpass. Tyvärr fanns inte mycket annat att göra än att fortsätta min meningslösa syssla, så jag gjorde just det.
Varje timme kändes som en livstid och jag började hoppas på att en hel karavan av bilar skulle passera så jag åtminstone fick någon att prata med, om än för bara en stund. Efter närmare 13 timmar hade fortfarande inte en enda bil synts till, men en mycket trevligare present uppenbarade sig i den mörka skogen. Min praktikantkamrat Dejmis, känd från Karatefylla, hade nämligen på känn att jag höll på att avlida av tristess, så han hade självmant begett sig ut på skogsexpedition för att hålla mig sällskap.
Tillsammans vandrade vi som bästa vänner vidare längsmed den pyttelilla smala skogsvägen, och till vår stora förvåning märkte vi snart att vägen slutade vid ett par hus någon kilometer bort. Först var vi bara nöjda över att se elektriskt ljus, men snart byttes min glädje mot oerhörd ilska. Vägen tog ju som sagt slut, men det fanns inte en endaste bil vid något av husen. Således var det fullständigt omöjligt att det ens skulle kunna komma en bil från det hållet där jag suttit hela jävla dagen och vaktat. Mitt 14 timmar långa vaktpass i den iskalla skogen hade alltså varit fullständigt, omåttligt, gränslöst onödigt. Med raska men arga steg begav vi oss nu båda tillbaka till filmcrewets basecamp. Vi gav blanka fan i om vi råkade gå rakt in i bild i vad som eventuellt hade kunnat bli filmhistoriens bästa scen någonsin. Sådant bryr man sig nämligen inte om när man suttit i över ett halvt dygn och väntat på att stoppa bilar som inte finns. Det var en genomvidrig dag. Men, som alltid, värre skulle det bli.
Scenerna denna dag skulle spelas in i en skog mitt ute i absolut ingenstans. Allt som skulle göras var att kameran skulle fånga när huvudskådespelaren skulle köra en bil genom en enormt stor och öde skog, vilket på förhand kan låta ganska simpelt, men i själva verket tog det all evig tid. Denna lilla väg låg som sagt så långt ifrån den välutvecklade civilisationen man kan komma, men det finns ju givetvis idioter till människor som trivs att bo även där, så då och då kunde det passera en och annan bil.
Eftersom hela idén med denna scen var att skogen skulle se mer öde ut än någonting ohyggligt öde så fick givetvis inga andra bilar komma in i bild när kameran väl rullade. Det var för att förhindra detta som jag existerade denna dag. Min arbetsuppgift visade sig nämligen vara att sitta på en låda någon kilometer bort för att stoppa eventuella bilar från att köra in rakt i bild och förstöra den redan makalöst dåliga filmen.
Tiden gick och jag satt där i min ensamhet, iklädd en reflexväst. Jag var utrustad med fruktansvärda mängder vinterkläder eftersom det var kallt som i ett inferno av kolsyreis, och i min hand hade jag dessutom en ficklampa för att kunna se något i det nordiska urmörkret. Timme efter timme passerade, och jag hade inte mycket annat att göra än att titta på film i mobiltelefonen och leka jedi-riddare med den häftiga ficklampan. Inte en enda bil passerade. När närmare fem timmar hade spenderats på denna trälåda kände jag att min bedårande stjärt inte längre var så spänstig som den varit när jag började mitt vaktpass. Tyvärr fanns inte mycket annat att göra än att fortsätta min meningslösa syssla, så jag gjorde just det.
Varje timme kändes som en livstid och jag började hoppas på att en hel karavan av bilar skulle passera så jag åtminstone fick någon att prata med, om än för bara en stund. Efter närmare 13 timmar hade fortfarande inte en enda bil synts till, men en mycket trevligare present uppenbarade sig i den mörka skogen. Min praktikantkamrat Dejmis, känd från Karatefylla, hade nämligen på känn att jag höll på att avlida av tristess, så han hade självmant begett sig ut på skogsexpedition för att hålla mig sällskap.
Tillsammans vandrade vi som bästa vänner vidare längsmed den pyttelilla smala skogsvägen, och till vår stora förvåning märkte vi snart att vägen slutade vid ett par hus någon kilometer bort. Först var vi bara nöjda över att se elektriskt ljus, men snart byttes min glädje mot oerhörd ilska. Vägen tog ju som sagt slut, men det fanns inte en endaste bil vid något av husen. Således var det fullständigt omöjligt att det ens skulle kunna komma en bil från det hållet där jag suttit hela jävla dagen och vaktat. Mitt 14 timmar långa vaktpass i den iskalla skogen hade alltså varit fullständigt, omåttligt, gränslöst onödigt. Med raska men arga steg begav vi oss nu båda tillbaka till filmcrewets basecamp. Vi gav blanka fan i om vi råkade gå rakt in i bild i vad som eventuellt hade kunnat bli filmhistoriens bästa scen någonsin. Sådant bryr man sig nämligen inte om när man suttit i över ett halvt dygn och väntat på att stoppa bilar som inte finns. Det var en genomvidrig dag. Men, som alltid, värre skulle det bli.
Kommentarer
Trackback
