ettpaeron

Min gode vän Mulla Omar är en jävel på att dricka alkohol. Han är faktiskt den absolut främste fyllskallen jag någonsin haft äran att känna, vilket bland annat fått som följd att det finns en uppsjö med fantastiska berättelser om Mullas fyllor.

En av de mer klassiska fyllorna utspelade sig sommaren när vi lyckats gå ut gymnasiet. Tillsammans med vår kompis Idioten så hade vi på ryktesvägen hört att det var fest i stockholmsförorten Älta, där Idiotens ena kompis skulle befinna sig. Var i Älta visste vi inte, men det stoppade oss inte från att hoppa på upp våra cyklar och trampa mot det hållet. Eftersom det fortfarande var halvtidigt på kvällen stannade vi till vid en sjö för att påbörja vår hysteriska fylla. Någon timme senare var vi sådär lagom runda under fötterna och hoppade då upp på cyklarna igen, för att leta rätt på den där beryktade festen. Det gick sådär.

Vi använde alla våra sinnen för att försöka lokalisera var festen kunde tänkas vara någonstans, men i vårt aktuella tillstånd var det bara hörseln som var till någon större hjälp. Varje hus vi hörde hög musik ifrån fångade vårt intresse, och vi höll från början på att snubbla in på vad jag tror var en 50-årsfest. Något senare hittade vi dock en fest som verkade mer i vår smak, så vi knackade på och frågade människan som öppnade om Alex var där.

- Ja, han är här. Ni kan komma in så ska jag hämta honom!

Vad trevligt tänkte vi, vi kilar väl in då. Väl där omringades vi av fulla människor vi aldrig sett tidigare i hela våra liv. Någon Alex fick vi aldrig syn på, men det dröjde inte länge innan helvetet bröt lös ändå, och hela festsällskapet skickades ut ur huset där vi befann oss. Tydligen var det inga som helst problem att hitta en annan festplats, för inom kort var hela ligan på väg till ett annat närliggande hus där festen skulle fortsätta. Vi hoppade upp på våra cyklar, och det var nu det började spåra ur fullständigt.

Det började med att en melon krossades mot pakethållaren på min cykel. Vem som kastat den har jag inte den blekaste om, men alla i min närhet blev duschade i nätmelon, vilket inte var vidare populärt. Mulla Omar och jag gled sakta fram på våra cyklar och skrattade åt händelsen, men snart tröttnade Mulla på att cykla långsamt och drog iväg i ett jäkla tempo. 30 sekunder senare ringde det i min telefon. Det var Mulla Omar, som bjöd på ett av de konstigaste telefonsamtalen någonsin.

- Tja, du jag har tappat bort min cykel!
- Vad fan säger du? Jag såg dig ju för 30 sekunder och då hade du cykeln, frågade jag undrande.
- Jag vet, men nu är den borta.

Innan jag hann fördjupa mig mer i vad i helvete han gjort med sin cykel så hade han lagt på. Jag satt kvar på min cykel med en min som visade att jag inte fattade någonting, varpå jag började leta efter vår kompis Idioten. Jag var ju tvungen att meddela att Mulla supit bort sin cykel. Dessvärre hann jag inte hitta honom innan Mulla plötsligt kom tillbaka, på samma cykel han nyligen påstod sig ha tappat bort.

- Men vad fan, där är du ju och du har cykeln!
- Va? säger Mulla och fattar ingenting.
- Ja, du ringde ju för en minut sedan och sa att du tappat bort cykeln?!
- Neej, det minns jag inte.

Därefter är större delen av kvällen ett luddigt minne. Den Alex vi letat efter var inte ens på samma fest som oss, men han dök upp senare och våldgästade festen vi befann oss på. På något sätt lyckades vi få med oss laxfilé, lime och surdegsbröd hem i en väska. Det åts aldrig upp, trots att det hade kunnat bjuda på ett intressant nattmål. Dagen efter vaknade vi upp alla tre hemma hos Idioten. Vi var våldsamt bakfulla, och Mulla minns än idag ingenting om den "borttappade cykeln". Vad jag vet cyklar han på den än idag...