Man of Steel var blä
Jag kom alldeles nyligen hem från att ha varit iväg och tittat på Man of Steel. Trots att jag inte läst mycket positivt om filmen, och således borde varit beredd på att filmen inte skulle vara någon höjdare, så är jag mycket besviken.
Den första delen i filmen är faktiskt helt okej. Russell Crowe och Kevin Costner visar att gammal är äldst och levererar precis vad man förväntar sig av dessa mycket rutinerade herrar. Henry Cavill, som spelar Stålmannen, ser ju faktiskt ut som Stålmannen och har dessutom spenderat halva sitt liv med att lyfta skrot för att få en trivsam superhjältekropp. Här slutar dock det mesta som går att finna i positiv väg.
Ju närmare slutet av filmen vi kommer desto mer går det utför. Vad som hade kunnat vara en fantastiskt actionfilm blir istället en enda stor gryta av ologik, specialeffekter och överdrivenhet. Handlingen och karaktärerna blir om något bara mer och mer ointressanta och helt utan en känsla av djup. Den sista timmen är så grund att det blir direkt motbjudande att titta på. Här är det verkligen ingenting annat än en enda sörja med - visserligen imponerande - specialeffekter, där en hel stad jämnas med marken utan någon som helst annan anledning än att det ser häftigt ut.
Stålmannen är otvivelaktigen den absolut töntigaste av alla kalsongbeklädda superhjältar, men riktigt såhär töntigt hade det inte behövt vara. Batman visade att en superhjältefilm kan vara lite mörkare och allvarligare, vilket Man of Steel försöker ta tillvara på, men istället missar man målet helt. Den superseriösa approachen gör ett oändligt stort överslag, och det hela blir bara löjligt och överdrivet. Vi flera tillfällen känns det som att det har saknats en person som övervakat hela filmskapandet med den enda uppgiften att säga till när det blir för mycket av någonting. När det till exempel flyger ett halvdussin perfekt avbildade sexlexaker mot skyn så borde någon ha ringt i en varningsklocka. Tyvärr var så alltså inte fallet, och det stjälper Man of Steel.
Den första delen i filmen är faktiskt helt okej. Russell Crowe och Kevin Costner visar att gammal är äldst och levererar precis vad man förväntar sig av dessa mycket rutinerade herrar. Henry Cavill, som spelar Stålmannen, ser ju faktiskt ut som Stålmannen och har dessutom spenderat halva sitt liv med att lyfta skrot för att få en trivsam superhjältekropp. Här slutar dock det mesta som går att finna i positiv väg.
Ju närmare slutet av filmen vi kommer desto mer går det utför. Vad som hade kunnat vara en fantastiskt actionfilm blir istället en enda stor gryta av ologik, specialeffekter och överdrivenhet. Handlingen och karaktärerna blir om något bara mer och mer ointressanta och helt utan en känsla av djup. Den sista timmen är så grund att det blir direkt motbjudande att titta på. Här är det verkligen ingenting annat än en enda sörja med - visserligen imponerande - specialeffekter, där en hel stad jämnas med marken utan någon som helst annan anledning än att det ser häftigt ut.
Stålmannen är otvivelaktigen den absolut töntigaste av alla kalsongbeklädda superhjältar, men riktigt såhär töntigt hade det inte behövt vara. Batman visade att en superhjältefilm kan vara lite mörkare och allvarligare, vilket Man of Steel försöker ta tillvara på, men istället missar man målet helt. Den superseriösa approachen gör ett oändligt stort överslag, och det hela blir bara löjligt och överdrivet. Vi flera tillfällen känns det som att det har saknats en person som övervakat hela filmskapandet med den enda uppgiften att säga till när det blir för mycket av någonting. När det till exempel flyger ett halvdussin perfekt avbildade sexlexaker mot skyn så borde någon ha ringt i en varningsklocka. Tyvärr var så alltså inte fallet, och det stjälper Man of Steel.
Tack vare Christopher Nolans fantastiska Batman-trilogi så är superhjälte-genren en återupplivad öppen gata för fler lyckade filmer i samma anda. Tyvärr så missar Man of Steel målet fullständigt. Den höll helt enkelt inte måttet...
Kommentarer
Trackback
