ettpaeron

Efter att jag gått väldigt hårt åt svensk film och svenska skådespelare i synnerhet så drabbades jag absolut inte av någon som helst ångest, men jag tänkte ändå visa att det faktiskt finns sådant jag tycker om inom det ämnet. Det bästa exemplet är Sune, och då talar jag naturligtvis inte om den nya Sune, utan den gamla klassiska Sune, med en alldeles makalöst bra Peter Haber som pappan Rudolf.

Gamla klassiska Sune är svensk films absoluta höjdpunkt någonsin. Sunes Sommar är en tidlös klassiker som är exakt lika rolig idag som den var i början av 1990-talet, och Sunes Jul är än idag antagligen den bästa julkalendern som någonsin har gått. En stor del i Sunes framgång stavas givetvis Peter Haber. Sällan eller aldrig har en svensk skådespelare presterat så ofantligt bra som han gör. Varje scen med Rudolf är ett fantastiskt spektakel av humor och pinsamheter som gör att man sitter och skruvar sig av obehag och skratt.

Tyvärr räcker inte mina ord riktigt till för att beskriva hur genialt allt är i Sunes universum. Därför avslutar jag helt enkelt inlägget med att citera öppningsreplikerna från Sunes sommar. De kommer från filmens två absoluta stjärnor - Håkan och Rudolf:

- Knattarna och Kalle är ju inlåsta i grottan och Magica de Hex har tagit Joakims turkrona, jag måste hjälpa dom...

- Håååkan... Vi ska inte till Ankeborg!

- Men säg inte så

- Pojken... Älskade pojken min, ett beslut är ett beslut, och ett beslut håller man sig till, okej?

 

Åh så bra det är. Så fullständigt, omåttligt, gränslöst bra. Nu ska jag titta på Sunes Jul. Adjö!