ettpaeron

Idag var en mycket intressant dag. Jag tvingades nämligen att infinna mig på min kusins konfirmationsfirande på Östermalm. Det bjöds på lax och överklädda överklassmänniskor, och jag kände mig helt felplacerad redan från första sekunden jag satte min fot på den gigantiska mocka-matta som bredde ut sig på golvet innanför ytterdörren. Jag noterade snabbt att shorts och T-shirt var något underklätt i sällskapet, men jag tycker nog ändå att jag såg coolast ut.

Snabbt efter det kramkalas och dopp i hälsningsträsket som automatiskt följer en entré på en sådan här tillställning, så var det dags för mat. Jag lät den mycket fina laxen vandra över min tunga och på så vis frambringa stor njutning. Vad som var mindre njutningssamt var att middagen genomsyrades av diverse överklassdiskussioner, och dessutom diskussioner om just konfirmation, religion och Gud. Det hela fick mig, som anser mig närma mig en antiteistisk inställning var dag som går, att känna mig ganska olustig. Jag försökte därför fly onödiga religiösa hetsdiskussioner genom att helt enkelt hålla tyst.

Dessvärre så kunde min tystnad inte förbli evig under denna middag. Av en olycklig slump hade jag placerats bredvid de två äldsta pjäserna på hela middagen, så jag tvingades under en alldeles för lång period diskutera spansk arbetslöshet med min ena bordsgranne. Hennes överklass hade tydligen nått så ohyggligt långt att hon numera var bosatt på den spanska solkusten, där hon dagligen såg människor som var arbetslösa, hemlösa, matlösa, kastlösa och okopplade. Efter lite ihärdigt nickande och så många ledande frågor jag någonsin kunde komma på så skiftades plötsligt fokus till ett annat ämne jag mindre gärna diskuterar på en middag, eller någon annanstans heller för den delen. Det var dags att tala om homoadoption.

Hela sällskapet startade en hätsk debatt om ifall bögar ska få adoptera eller inte. Jag kände vid det här tillfället att jag helst ville göra mig så liten och osynlig som möjligt, vilket lyckades mycket väl. Jag fick till min stora lycka inte en syl i vädret. Snart visade det sig att jag hade överlevt, och istället var det dags att lyssna på en hel uppsjö med onödiga tal om hur den konfirmerade pojken nu hade blivit en man. Oj, så roligt det var.

Till slut så var hela spektaklet över. Den ena överklassfamiljen efter den andra tvingades att utgå. De skulle nämligen alla vidare till nästa konfirmationsfirande, med nästa barn som tvingats iväg på någon form av religiöst påfund. Svetten lackade i min panna när jag äntligen lyckades fly ut och påbörja resan hemåt. Jag antar att den smått ironiska fras som bäst beskriver hela denna tillställning skulle vara: "Gud, så intressant!"