ettpaeron

Idag (egentligen igår, men vem bryr sig) var det tydligen final i den där tävlingen där man ska avgöra vem som är minst jättedålig på att framföra en melodi. Eftersom mitt livs kärlek, FC Barcelona, spelade fotbollsmatch samtidigt så missade jag finalen, men det hindrar mig ändå inte från att njuta av galenskapen såhär i efterhand.

Det jag haft väldigt roligt åt denna gång är dock inte själva tävlingen, för den utgår jag från att jag inte orkar se. Nu är det istället Aftonbladets kommentarsfält som lockar till allt från tjejigt fnitter till ondskefullt skrockande. Aftonbladet skriver i sann bajsjournalistik-anda att "Tittarna rasar mot SVT", eftersom det traditionsenligt inte gick speciellt bra för alla att rösta.

Det är först när man ser vissa av kommentarerna som man förstår hur besatta folk är av denna tävling. Varför är helt obegripligt för mig, men titta bara på några av kommentarerna, och njut av folks totala brist på omdöme. Vi börjar det hela med min personliga favoritkommentar, som faktiskt var så briljant att den bifogades direkt i artikeln.

"Vi är cirka 10 personer på en fest som inte kommer fram och kan rösta på Sean Banan."

Vad är detta för typ av fest egentligen? Jag hoppas verkligen att det var ett barnkalas, men jag är tveksam på om det verkligen var det. I annat fall måste det ha varit en fullständigt bedrövlig fest, för det jag kan inte i min vildaste fantasi komma på någonting jag mindre gärna gör på fest än att grupprösta för att skicka Sean Banan att representera Sverige i en internationell tävling. Fy fan vilken jävla skitfest det måste ha varit.

Besattheten går sedan vidare när man skummar igenom kommentarsfältet. Det enda som är säkert är att folk verkligen är rasande på SVT. Det finns människor som har ringt 20 gånger, det finns människor som har ringt 30 gånger, det finns till och med folk som har faktiskt ringt upp emot 40 gånger för att rösta på sin favorit. FYRTIO gånger. Det är ju inte friskt, framför allt inte om man märker att man inte kommer fram. Har man inte kommit fram efter ett par försök ger man ju upp, man ringer definitivt inte 37 gånger till. Vad är detta för människor?!

Besvikelsen vet verkligen inga gränser. Ilskan mot SVT väller in från alla håll, och vissa har verkligen svårt att dölja hur missnöjda de är med resultatet. Det finns nog ändå en person som sammanfattar hela svenska folkets raseri på absolut bästa sätt. Pricksäkert och simpelt berättar han, med en enda mening, hur en orimligt stor del av svenska folket kommer tänka när de vaknar upp och minns hur deras 37 första telefonsamtal inte gick fram. Kommentaren kommer från signaturen "Albin Godisälskande Jonsson", som uppenbarligen är mest besviken av alla:

"Vad ska man säga.. jag är 11 år och visste från hela början att finalen var uppgjord."

Ja-a du, Albin. Vad ska man egentligen säga? Ibland är livet inte lätt. Inte ens om man älskar godis.