ettpaeron

För andra dagen i rad har jag drabbats av ett otroligt irriterande problem här i mitt kära hem. Somliga skulle nog kalla det ett ilandsproblem, men i själva verket är det ett riktigt hemskt problem. Ett problem som utan tvekan kan stjälpa omkull hela vardagen. Men nu går jag händelserna i förväg, så låt oss istället börja från början.

Att ha ett kylskåp är ohyggligt fördelaktigt i hemmet. Det är en fröjd och en ynnest att kunna placera sina matvaror i ett skåp där ett konstgjort vinterklimat rådet dygnet runt, året om. Men samtidigt finns det få saker som kan ställa till med en liknande panik som ett trasigt kylskåp. Mitt kylskåp är främst fyllt av massiva mängder mjölk som jag då och då låter fukta min strupe, och mejeriprodukter är kanske som bekant mycket känsliga för värme. Förvaras dessa för varmt fördärvas de tämligen kvickt.

Igår skulle jag precis som vanligt fylla min mage med ett glas iskall mjölk när olyckan plötsligt var framme. Som en ren rutin öppnade jag kylskåpsdörren, och så utan minsta förvarning bröt helvetet lös. Hela dörren lossnade, och den öppnade förpackning med mellangrädde jag förvarat på dörren gjorde en stilig flygresa innan den landade i golvet. Det var grädde överallt, och där stod jag med en kylskåpsdörr i handen och kunde bara titta på grädden som fortsatte rinna ut över hela lägenhetsgolvet.

På något sätt lyckades jag, helt utan silvertejp, att haka fast dörren igen, ungefär samtidigt som jag började vada i mellangrädde. Den mycket otrevliga situationen var snart uppstyrd, och jag började undersöka varför kylskåpsdörren hade lossnat. Precis som alltid när man letar efter något så kan man inte finna det. Dörren fungerade bättre än någonsin, så jag kände en viss glädje innan jag började fokusera på annat.

Jag trodde att mitt kylskåpsproblem var en engångsföreteelse, men se där hade jag helt fel. För ungefär tio minuter sedan var det återigen dags för mjölkdrickande, och för ungefär nio minuter sedan stod jag med en lossnad kylskåpsdörr i handen, igen. Runt omkring mig uppenbarade sig ett hav av mellangrädde, igen.

Jag lyckades återigen haka fast dörren, men nu vågar jag knappt öppna den igen. Jag inser ju att det förr eller senare måste ske, för jag kommer behöva öppna mitt kylskåp, men då tänker jag göra det med oändlig försiktighet. Frågan är inte om dörren kommer lossna fler gånger, utan snarare när. Jag kommer i all evig framtid öppna den där lömska dörren med en enda tanke i huvudet: "Hoppas mellangrädden är slut!"