ettpaeron

I onsdags upplevde jag den i särklass mest rubbade och meningslösa skoldagen någonsin. Poesi står fortfarande på schemat och hånler med sin totala brist på logik och begriplighet. En ny lärare skulle dock få chansen att ge oss klarhet i vad i helvete vi håller på med, men det skulle snabbt visa sig att det snarare blev precis tvärtom.

När jag entrade klassrummet vid niotiden på morgonen möttes jag av en liten farbror med morotsfärgat hår på både huvud och ögonbryn. Han smög runt lite hukat i ett par väldigt tjocka strumpor och hälsade glatt med sin mycket poetiska stämma. Därefter samlades vi alla i klassen i en ring där den krumma läraren berättade några förvånansvärt intressanta berättelser ur sitt liv. Helt oväntat tog allt dock en ny vändning när den mystiske mannen började spela sina "favorithöstlåtar" och uppmanade oss att "dansa som om ni ville ut bland höstlöven". Därefter började han själv jazza runt mitt på golvet med sin nu ännu mer hukade stil.

Efter en evighet var morgongymnastiken över, och resten av lektionen spenderades med att han spelade upp ännu fler låtar (samtliga från 40 eller 50-talet), där vi sedan enskilt fick välja den låt vi "kände mest för". Det blev givetvis väldigt svårt eftersom jag inte är ett speciellt stort fan av Edith Piaf-covers eller Tova Carson. Varför vi skulle välja en låt hade vi ännu ingen aning om. Det skulle klarna först på eftermiddagen.

Efter lunch var Balettakademin helt plötsligt nästa mycket oväntade stopp, en plats som bara ligger ett par hundra meter från skolan där jag går. Genast spred sig paniken i gruppen när alla trodde att vi skulle tvingas dansa balett med en galen poet, men i själva verket blev allt mycket mer underligt än så. Det vi skulle göra var nämligen ännu mer korkat. På plats intog vi ett gigantiskt studio-rum där ena väggen var hundraprocentigt spegelbeklädd. Genast förklarade poet-läraren att vi vi skulle stå framför spegeln, med samtliga klasskamrater någon meter bakom, och mima till den låt vi under morgonen valt ut.

En och en tvingades vi sedan utföra denna totala idioti, vilket självklart inte var lätt eftersom det är fullständigt omöjligt att mima till en låt man aldrig hört förut. Men så kom det sig i alla fall att jag i onsdags fick låtsas mima till en obegriplig låt, samtidigt som jag hade ögonkontakt med en man iklädd kvinnokläder och med en poet som valsade runt ensam i bakgrunden. Vad det har med poesi att göra har jag ingen aning om. Hemskt var det hur som helst...