ettpaeron

Följande utspelar sig egentligen mellan den första och den andra novellen...

Klockan var halv elva på morgonen och Claes-Göran vaknade upp med den absolut värsta huvudvärken han någonsin känt. Han hade inte druckit vatten, eller någonting annat för den delen, på tre dagar och var torr som en öken i munnen. Pulsen bultade som hammarslag mot tinningarna och för ett ögonblick hade han svårt att orientera sig i sovrummet, trots att solen sken in genom fönstret och skänkte mer än tillräckligt med ljus för att lysa upp varenda liten vrå av rummet. Iklädd enbart sina finaste Batman-kalsonger stapplade han med ostadiga steg ut i badrummet för att av ren vana tömma blåsan, men han märkte snart att ingenting kom. Blåsan var lika torr som tungan. Likt en zombie släpade han sig istället några steg åt sidan och tittade sig själv i spegeln. Han smekte sin majestätiska buk och mötte därefter sin egen blick.

”Idag är det dags Classe. Idag ska du mörda. Mannerhjälm ska få se på fan”, formade han fram med den stela tungan. Hela munnen värkte och det kändes nästan som om det lossnade små smulor från gommen när han rörde runt tungan därinne. Såhär snurrig och törstig hade han då aldrig varit, men nu var det för sent för att backa ur. Mordet skulle genomföras, det var enda sättet för Claes-Göran att få tillbaka jobbet, livet, pengarna och allt annat han hade förlorat på grund av den där förbannade Mannerhjälm.

”Det är väl lika bra att jag tar tag i saken så fort som möjligt, så slipper det bli värre”, tänkte han högt för sig själv och vandrade ut ur badrummet och tillbaka in till sovrummet. Han öppnade den gnisslande garderobsdörren och tog ut den noga paketerade mordutrustningen som låg i en grönsvart Ninja Turtles-ryggsäck på översta hyllan. Därefter tog han fram en T-shirt med Power Rangers-tryck och ett par prassliga träningsoverallsbyxor. För att inte väcka onödiga misstankar hade han bestämt sig för att inte byta om till mordutrustningen förrän han var på plats. Att komma in på företaget skulle nog inte vara något problem. Han var övertygad om att de flesta ännu inte hört talas om att han blivit avskedad, så ingen skulle tycka att det var skumt om han smög omkring i korridorerna.

Han drog T-shirten över huvudet och vände efter det sin uppmärksamhet mot byxorna. Det var inte helt lätt att stå på ett ben när han var yr av uttorkning, men återigen så imponerade han på sig själv med sin uppfinningsrikedom. Genom att ställa sig i rummets hörn gav han sig själv möjligheten att svaja ganska friskt utan att ramla samtidigt som han drog på sig byxorna, och inom kort var han fullt påklädd. Det var nu bara en sak kvar att göra innan han begav sig iväg för att utföra uppdraget.

Med ytterligare stärkt självförtroende vandrade han med överdriven armpendling ut i köket. Väl där slet han upp frysen och tog fram den mycket, mycket välfrusna fläskfilén. Han testade kraften i tillhygget genom att slå sig själv i handen några gånger, innan han med ett nöjt leende placerade fläskfilén i ett turtlesväskans sidofack. På så vis var den lätt att komma åt även om han fortfarande hade väskan på ryggen. Alla de andra sakerna han skulle ha med sig fanns nedpackade i ett av väskans större fack. Det var dags. Nu skulle det utföras.


Två timmar senare var han äntligen framme vid sin gamla arbetsplats. Egentligen var det en resa som bara tog tjugofem minuter, men förvirringen han upplevde på grund av uttorkningen hade skapat oväntade problem. Han hade åkt åt fel håll med tunnelbanan, gått av vid fel station och därtill nästan blivit överkörd av en lastbil när han slutligen valde att gå hela vägen i den tryckande sommarhettan. Hade han inte varit hundra procent uttorkad var han säker på att han hade badat i svett, men nu var han faktiskt helt torr. Planen att inte dricka någonting på tre dagar hade varit jobbig, men nu verkade den ge utdelning, precis som väntat.

Med smygande steg trippade han in genom dörrarna. Han var mycket noga med att så få som möjligt skulle se honom. Även fast han säkerligen inte skulle väcka några misstankar så var det alltid en fördel med så få vittnen som möjligt. Han smög igenom korridoren där han tidigare haft sitt arbetsrum. I rummet bredvid visste han att Mannerhjälm i normala fall höll till, och han ville försäkra sig om att han satt där även nu. Det vore ju förödande om offret hade gått på lunch precis när han skulle dödas. Med delikat försiktighet kikade Claes-Göran in genom dörröppningen till Mannerhjälms perfekt städade kontor. Där inne satt han, mannen som snart skulle dö. Han satt vant och skrev in några obegripliga siffror på sin dator, samtidigt som han med andra handen bläddrade i en pärm som antagligen dolde siffror som Claes-Göran hade räknat fel på och som nu behövde rättas till. Classe kunde se hur det svindyra kostymtyget spände över de breda axlarna och hur tupén då och då fladdrade till i vinden från en roterande bordsfläkt som stod placerad i hörnet på skrivbordet. Perfekt, tänkte han för sig själv och smög in i på toaletten som fanns på motsatt sida av korridoren.

Han började genast klä av sig sina vardagliga kläder och stod snart naken mitt på toalettgolvet. Försiktigt, för att inte prassla mer än absolut nödvändigt, började han sedan på inventerande vis packa upp alla varorna från ryggsäckens stora fack. Varje vara som han packade upp placerade han noggrant på golvet framför sig så att han kunde få en bra överblick. Barncyklop, badmössa, barnvåtdräkt, sönderklippta stövlar, extra plastpåsar som strumpor, och slutligen smör. Fläskfilén satt lättillgängligt kvar i sidofacket på väskan. Allt fanns där. Han kände hur pulsen steg när han böjde sig fram för att ta upp våtdräkten. Uttorkningen gjorde sig återigen påmind när han reste sig upp aningen för snabbt, men likt den ninja han själv ansåg sig vara så lyckades han återfå balansen igen. Den här gången gick det aningen lättare att få på sig våtdräkten, men skillnaden var marginell. Stövlarna visade sig vara ett stort problem, precis som när han testat dem hemma, men tack vare rikligt användande av smör stod han snart på toalettgolvet i full mundering, redo för mord. På vägen ut från toaletten passerade han en spegel, och instinktivt stannade han till för att spana in sig själv. Våtdräkten var fortfarande så tight att den blev svår att röra sig normalt i, och cyklopet skar in i pannbenet på honom, men i övrigt så såg han otroligt cool ut.

”Nu är det dags”, viskade han till sig själv. ”Nu jävlar ska Mannerhjälm dö!”.

Andningen var häftig när han smög ut från toaletten för att bege sig tillbaka till Mannerhjälms arbetsrum. Det hala smöret han tvingats smörja in sina fötter med för att få på sig stövlarna gjorde att den korta promenaden genom korridoren blev klart mer krävande än vad han hade hoppats på. Fötterna gled som på is, och han var tvungen att jobba hårt med varje muskel i kroppen för att inte halka omkull.

Efter en kämpainsats som han direkt kände sig stolt över så stod han slutligen framför Mannerhjälms dörr. Med yttersta försiktighet smög han in genom den öppna trädörren, innan han stängde den ljudlöst bakom sig. Nu var det bara han och Mannerhjälm, ensamma i ett rum där ingen kunde se eller höra dem. Sakta, sakta smög han närmare i sina hala stövlar, mycket angelägen om att inte ge ett enda ljud ifrån sig. Trots att tungan var torr som fnöske så höll han munnen stängd för att inte råka lämna en liten sträng av saliv efter sig. Han försökte istället andas genom näsan, men i ett cyklop är inte det speciellt enkelt. Med bara ett fåtal steg kvar började cyklopet att imma igen, men nu var det för sent för att vända om. Lyckligtvis så satt Mannerhjälm fortfarande försjunken i sitt arbete med tupén fladdrandes i vinden, helt ovetandes om den stundande faran. Försiktigt, försiktigt lyfte Classe av det superspända cyklopet från sina ögon för att torka bort imman från insidan av masken. I samma ögonblick som cyklopet lyftes så gick den alltför spända spännremmen av. Claes-Göran fick panik. Hans tidigare så ninjalika rörelsemönster byttes nu mot stressade och framhastade spasmer. Han var fortfarande någon meter ifrån Mannerhjälm, men kände att tiden var kommen. Han drog snabbt upp den våta fläskfilén ur ytterfacket och höjde den mot skyn för att få så bra kraft som möjligt, och skulle just drämma till när ett högt sprakande ljud hördes. Våtdräkten hade spruckit.

Ljudet fick Mannerhjälm att vakna ur transen, och som i slow motion såg Claes-Göran hur han sakta snurrade runt ett halvt varv i kontorsstolen. Det var nu eller aldrig. Skit samma om våtdräkten var sprucken, cyklopet var förstört och stövlarna värkte på fötterna. Chansen fanns där nu.

I samma stund som Mannerhjälms storögda blick mötte Classes så träffade fläskfilén sitt mål. Ett högljutt smack hördes när den tinade köttbiten formade sig efter ansiktet på det förvånade offret. En smäll. Och så en till. Och ytterligare en.

Claes-Göran viftade med fläskfilén som om han var besatt av onda andar, men hur mycket han än slog så skvätte det inget blod från Mannerhjälms feta huvud. Inte ens tupén föll av. Fläskfilén hade under de gångna timmarna i sommarsolen tinat, och den var nu helt mjuk.


Den totala uttorkningen Classe upplevde gjorde att krafterna snart tog slut, och därefter fanns bara tystnaden kvar. Mannerhjälm var alldeles blöt på kinden av vatten från den tinade fläskfilén, och han satt nu helt tyst och glodde storögt på Claes-Göran, som i sin tur frustade av utmattning. De båda männen stirrade på varandra, utan att säga ett ord. Det tog ett tag för Claes-Göran att inse att Mannerhjälm faktiskt inte var död. Som om han sett ett UFO stod han helt stilla, öga mot öga med sitt tilltänka mordoffer, med en våt fläskfilé i den ena handen och ett trasigt barncyklop i den andra. Mordet hade misslyckats. Allt hade gått åt helvete, och nu stod han här, mitt emot en man som han precis hade försökt ha ihjäl med ett stycke kött. Det fanns nu bara en utväg. Han var tvungen att fly.

Likt den största fegisen i världshistorien la han benen på ryggen och började springa mot utgången, med ett stadigt grepp om både cyklop och fläskfilé. De smöriga fötterna och de alldeles för små stövlarna, i kombination med den fruktansvärda vätskebristen, gjorde att han konstant snubblade och halkade. Han passerade flera av sina tidigare kollegor, men han kunde inte höra hur de ropade på honom. Det enda han kunde höra bakom sig var Mannerhjälms högljudda skrockande.