Lite DÖDSSJUK
Kära dagbok
Jag verkar ha dragit på mig en släng av körtelfeber, vilket ju självklart känns oerhört positivt. Bland de mer märkbart briljanta bieffekterna av denna gudagåva så kan jag nu stoltsera med en kondition som ett ruttet träd, en feber som är mer regelbundet pendlande än vårt kära SL, samt en hypersnabb viktminskning. Min hals gör dessutom ont. Jätteont. Men det är också positivt, för jag får ju i alla fall veta att jag lever.
Men även solen har sina fläckar. Även den mest hälsosamma kosten producerar avföring. Även... Jag orkar inte komma på en till, jag är ju fan sjuk, men ni fattar. Jag kommer med ganska stor sannolikhet missa den ofantligt efterlängtade poesiuppläsningen som jag till 100% mot min vilja hade tvingats att utföra på onsdag. Det gör mig så ledsen att jag vill gråta jättelite, men det kan jag inte göra för jag har inte druckit så mycket på senare tid eftersom min hals gör så ont. Jag har blivit uttorkad. Skulle verkligen behöva dricka någonting, påminn mig om det om ni läser detta.
I övrigt har jag väl inte så mycket att berätta för er trogna dårar som fortfarande läser min blogg fast jag aldrig uppdaterar. Därför tänkte jag ta och avsluta med min kanske sämsta dikt jag gjort i skolan hittills. Den handlar om sås och går därför naturligtvis under namnet "Såsdikten".
"När allting känns smaklöst och trist
Så gäller det att nyttja sin list
Låta köttet bada i någonting som är gott
Låta pommesen drypa i annat än bara flott
Något med svamp, Bearnaise eller den av peppar
Vilken sås ska idag få fukta mina läppar?"
Jag verkar ha dragit på mig en släng av körtelfeber, vilket ju självklart känns oerhört positivt. Bland de mer märkbart briljanta bieffekterna av denna gudagåva så kan jag nu stoltsera med en kondition som ett ruttet träd, en feber som är mer regelbundet pendlande än vårt kära SL, samt en hypersnabb viktminskning. Min hals gör dessutom ont. Jätteont. Men det är också positivt, för jag får ju i alla fall veta att jag lever.
Men även solen har sina fläckar. Även den mest hälsosamma kosten producerar avföring. Även... Jag orkar inte komma på en till, jag är ju fan sjuk, men ni fattar. Jag kommer med ganska stor sannolikhet missa den ofantligt efterlängtade poesiuppläsningen som jag till 100% mot min vilja hade tvingats att utföra på onsdag. Det gör mig så ledsen att jag vill gråta jättelite, men det kan jag inte göra för jag har inte druckit så mycket på senare tid eftersom min hals gör så ont. Jag har blivit uttorkad. Skulle verkligen behöva dricka någonting, påminn mig om det om ni läser detta.
I övrigt har jag väl inte så mycket att berätta för er trogna dårar som fortfarande läser min blogg fast jag aldrig uppdaterar. Därför tänkte jag ta och avsluta med min kanske sämsta dikt jag gjort i skolan hittills. Den handlar om sås och går därför naturligtvis under namnet "Såsdikten".
"När allting känns smaklöst och trist
Så gäller det att nyttja sin list
Låta köttet bada i någonting som är gott
Låta pommesen drypa i annat än bara flott
Något med svamp, Bearnaise eller den av peppar
Vilken sås ska idag få fukta mina läppar?"
En genomsjuk skoldag
I onsdags upplevde jag den i särklass mest rubbade och meningslösa skoldagen någonsin. Poesi står fortfarande på schemat och hånler med sin totala brist på logik och begriplighet. En ny lärare skulle dock få chansen att ge oss klarhet i vad i helvete vi håller på med, men det skulle snabbt visa sig att det snarare blev precis tvärtom.
När jag entrade klassrummet vid niotiden på morgonen möttes jag av en liten farbror med morotsfärgat hår på både huvud och ögonbryn. Han smög runt lite hukat i ett par väldigt tjocka strumpor och hälsade glatt med sin mycket poetiska stämma. Därefter samlades vi alla i klassen i en ring där den krumma läraren berättade några förvånansvärt intressanta berättelser ur sitt liv. Helt oväntat tog allt dock en ny vändning när den mystiske mannen började spela sina "favorithöstlåtar" och uppmanade oss att "dansa som om ni ville ut bland höstlöven". Därefter började han själv jazza runt mitt på golvet med sin nu ännu mer hukade stil.
Efter en evighet var morgongymnastiken över, och resten av lektionen spenderades med att han spelade upp ännu fler låtar (samtliga från 40 eller 50-talet), där vi sedan enskilt fick välja den låt vi "kände mest för". Det blev givetvis väldigt svårt eftersom jag inte är ett speciellt stort fan av Edith Piaf-covers eller Tova Carson. Varför vi skulle välja en låt hade vi ännu ingen aning om. Det skulle klarna först på eftermiddagen.
Efter lunch var Balettakademin helt plötsligt nästa mycket oväntade stopp, en plats som bara ligger ett par hundra meter från skolan där jag går. Genast spred sig paniken i gruppen när alla trodde att vi skulle tvingas dansa balett med en galen poet, men i själva verket blev allt mycket mer underligt än så. Det vi skulle göra var nämligen ännu mer korkat. På plats intog vi ett gigantiskt studio-rum där ena väggen var hundraprocentigt spegelbeklädd. Genast förklarade poet-läraren att vi vi skulle stå framför spegeln, med samtliga klasskamrater någon meter bakom, och mima till den låt vi under morgonen valt ut.
En och en tvingades vi sedan utföra denna totala idioti, vilket självklart inte var lätt eftersom det är fullständigt omöjligt att mima till en låt man aldrig hört förut. Men så kom det sig i alla fall att jag i onsdags fick låtsas mima till en obegriplig låt, samtidigt som jag hade ögonkontakt med en man iklädd kvinnokläder och med en poet som valsade runt ensam i bakgrunden. Vad det har med poesi att göra har jag ingen aning om. Hemskt var det hur som helst...
När jag entrade klassrummet vid niotiden på morgonen möttes jag av en liten farbror med morotsfärgat hår på både huvud och ögonbryn. Han smög runt lite hukat i ett par väldigt tjocka strumpor och hälsade glatt med sin mycket poetiska stämma. Därefter samlades vi alla i klassen i en ring där den krumma läraren berättade några förvånansvärt intressanta berättelser ur sitt liv. Helt oväntat tog allt dock en ny vändning när den mystiske mannen började spela sina "favorithöstlåtar" och uppmanade oss att "dansa som om ni ville ut bland höstlöven". Därefter började han själv jazza runt mitt på golvet med sin nu ännu mer hukade stil.
Efter en evighet var morgongymnastiken över, och resten av lektionen spenderades med att han spelade upp ännu fler låtar (samtliga från 40 eller 50-talet), där vi sedan enskilt fick välja den låt vi "kände mest för". Det blev givetvis väldigt svårt eftersom jag inte är ett speciellt stort fan av Edith Piaf-covers eller Tova Carson. Varför vi skulle välja en låt hade vi ännu ingen aning om. Det skulle klarna först på eftermiddagen.
Efter lunch var Balettakademin helt plötsligt nästa mycket oväntade stopp, en plats som bara ligger ett par hundra meter från skolan där jag går. Genast spred sig paniken i gruppen när alla trodde att vi skulle tvingas dansa balett med en galen poet, men i själva verket blev allt mycket mer underligt än så. Det vi skulle göra var nämligen ännu mer korkat. På plats intog vi ett gigantiskt studio-rum där ena väggen var hundraprocentigt spegelbeklädd. Genast förklarade poet-läraren att vi vi skulle stå framför spegeln, med samtliga klasskamrater någon meter bakom, och mima till den låt vi under morgonen valt ut.
En och en tvingades vi sedan utföra denna totala idioti, vilket självklart inte var lätt eftersom det är fullständigt omöjligt att mima till en låt man aldrig hört förut. Men så kom det sig i alla fall att jag i onsdags fick låtsas mima till en obegriplig låt, samtidigt som jag hade ögonkontakt med en man iklädd kvinnokläder och med en poet som valsade runt ensam i bakgrunden. Vad det har med poesi att göra har jag ingen aning om. Hemskt var det hur som helst...
Årets journalistiska bottennapp
Aftonbladet har en tendens att ibland göra sig själva till åtlöje utan att riktigt förstå det. Idag hände det igen, även fast man fick hjälp av tre stycken mycket, mycket nervösa och... rätt korkade ungdomar.
Det hela började med att två tjejer och en kille från feministgruppen Femen bestämde sig för att protestera mot att sex män/killar nyligen blev friade i ett våldtäktsmål. Så långt är allting både vettigt, moraliskt fint och ganska genomtänkt. Men det är också allt som gick rätt med hela "kuppen". Allt annat är nämligen så ogenomtänkt och dåligt som det kan bli, vilket ni kan se i inslaget nedan.
Först och främst så är reportern från Aftonbladet sämre än den sämsta av prao-elever. Hon verkar inte ha gjort någon som helst research, och det är dessutom mycket tveksamt om hon någonsin stått framför en kamera tidigare. Hon stakar sig och ger ett allmänt amatörmässigt intryck. Men trots att hon är fruktansvärt usel så är hon ändå inte ens hälften så värdelös som de två tjejerna som inslaget handlar om.
Den ena tjejen är så nervös så att hon håller på att kissa på sig, vilket man visserligen kan förstå. Det man däremot inte kan förstå är hur de har tänkt när de valde protestform. Jag antar att de inte har tänkt alls, utan bara gjort något som de sett någon annan göra, för jag kan inte i mitt liv förstå varför de ska protestera genom att skriva felstavade engelska slogans på sina nakna kroppar. Det hade liksom fungerat EXAKT lika bra, eller kanske till och med bättre, om budskapet istället hade skrivits på en skylt.
Varför de sedan ska skrika ut sitt budskap på engelska förstår jag inte heller. Det känns ju inte speciellt troligt att en protest som lockat typ två journalister, varav åtminstone en är bedrövligt dålig, skulle få internationellt genomslag. Allt verkar bara vara väldigt ogenomtänkt.
När den mest nervösa tjejen i slutet av klippet återigen visar sig helt oförberedd på alla tänkbara frågor, och säger att hon "önskar att folk kunde ta oss på allvar", så stärks tankarna om att protesten är fullständigt ogenomtänkt ytterligare. Det är svårt att se allvarligt på två till synes helt vilsna tjejer som protesterar genom att visa upp felstavade slogans på sina nakna kroppar, samtidigt som de skriker slagord på engelska framför en publik på ungefär fem personer. Det går helt enkelt inte att ta det seriöst, och det är en känsla som bekräftas av att ståhejet bemöts av en enda liten applåd. Nej usch. Klippet ovan är pinsamt på så många plan så att jag vill kräkas. Det ska jag gå och göra nu...
Det hela började med att två tjejer och en kille från feministgruppen Femen bestämde sig för att protestera mot att sex män/killar nyligen blev friade i ett våldtäktsmål. Så långt är allting både vettigt, moraliskt fint och ganska genomtänkt. Men det är också allt som gick rätt med hela "kuppen". Allt annat är nämligen så ogenomtänkt och dåligt som det kan bli, vilket ni kan se i inslaget nedan.
Först och främst så är reportern från Aftonbladet sämre än den sämsta av prao-elever. Hon verkar inte ha gjort någon som helst research, och det är dessutom mycket tveksamt om hon någonsin stått framför en kamera tidigare. Hon stakar sig och ger ett allmänt amatörmässigt intryck. Men trots att hon är fruktansvärt usel så är hon ändå inte ens hälften så värdelös som de två tjejerna som inslaget handlar om.
Den ena tjejen är så nervös så att hon håller på att kissa på sig, vilket man visserligen kan förstå. Det man däremot inte kan förstå är hur de har tänkt när de valde protestform. Jag antar att de inte har tänkt alls, utan bara gjort något som de sett någon annan göra, för jag kan inte i mitt liv förstå varför de ska protestera genom att skriva felstavade engelska slogans på sina nakna kroppar. Det hade liksom fungerat EXAKT lika bra, eller kanske till och med bättre, om budskapet istället hade skrivits på en skylt.
Varför de sedan ska skrika ut sitt budskap på engelska förstår jag inte heller. Det känns ju inte speciellt troligt att en protest som lockat typ två journalister, varav åtminstone en är bedrövligt dålig, skulle få internationellt genomslag. Allt verkar bara vara väldigt ogenomtänkt.
När den mest nervösa tjejen i slutet av klippet återigen visar sig helt oförberedd på alla tänkbara frågor, och säger att hon "önskar att folk kunde ta oss på allvar", så stärks tankarna om att protesten är fullständigt ogenomtänkt ytterligare. Det är svårt att se allvarligt på två till synes helt vilsna tjejer som protesterar genom att visa upp felstavade slogans på sina nakna kroppar, samtidigt som de skriker slagord på engelska framför en publik på ungefär fem personer. Det går helt enkelt inte att ta det seriöst, och det är en känsla som bekräftas av att ståhejet bemöts av en enda liten applåd. Nej usch. Klippet ovan är pinsamt på så många plan så att jag vill kräkas. Det ska jag gå och göra nu...
