Att inte längre frukta döden
När livet är som allra sämst så finns det i alla fall en sak som blir bättre. Rädslan för döden finns inte där längre, och det känns på många sätt väldigt befriande. Saker man tidigare fruktat kan man helt enkelt avfärda eftersom döden, som tidigare var det värsta tänkbara, nu har blivit någonting man ibland till och med längtar efter. Döden har gått från att vara slutet på allting gott till att bli slutet på allt ont. När den inträffar finns inte det onda mer, och därför känns det vettigare att välkomna den än att försöka fly från den. I slutändan är den ändå oundviklig, vare sig vi vill det eller inte.
Rädslan för vad som ska hända efter döden har även den försvunnit. Det spelar ingen roll vad som följer döden - om det är tomhet, ett nytt liv som en annan varelse, en plats i himlen, en plats i helvetet, eller någonting annat. För vad det än är så kommer jag att infinna mig på denna nya plats med en känsla av tacksamhet att jag äntligen slapp undan allt det onda. Det nya kommer med all sannolikhet att vara bättre.
Jag förstår att det låter som att jag inte har någonting att förlora, vilket givetvis inte är sant. Jag har saker att förlora, men samtidigt har jag ingenting att vinna. Det känns snarare som att jag redan har förlorat, och då finns det ingen anledning att plåga sig själv. Det sägs att man alltid fruktar det man inte känner till, vilket skulle göra att jag måste frukta döden. Men det är inte helt sant, för fruktan av någonting annat kan väga så tungt att rädslan för döden försvinner, och i nuläget är jag mer rädd för livet och kärleken än för döden.
Apples tidigare VD Steve Jobs beskrev döden som livets bästa uppfinning, eftersom den städar undan det gamla för att ge plats åt det nya. De gamla som levt färdigt livet röjs undan till förmån för yngre förmågor som besitter den hunger som krävs för att leva ett liv, och för att föra mänskligheten framåt. Jag må fortfarande vara förhållandevis ung, men jag saknar hungern att leva. Därför är det inte så osannolikt att jag snart röjs undan för att ge plats till någon bättre lämpad. Min plats på Jorden kommer snart att stå till förfogande till någon som trivs med livet mer än vad jag gör. Och det känns helt okej, för döden är bara ytterligare en väg som vi alla någon gång måste vandra. Och jag är inte längre rädd för den.
Kärlek är det sämsta i hela världen
Idag var jag hos tandläkaren. Det finns väldigt få saker som känns mer värdelösa än att låta en fritt främmande människa pressa sin buk mot ditt huvud, samtidigt som han eller hon misshandlar dina tänder och ditt tandkött med en sylvass pinne. Men det finns faktiskt åtminstone en sak som är värre, nämligen kärlek.
Det finns inte någonting i hela världen, varken tidigare, just nu eller i framtiden, som är sämre än kärlek. Att kärlek skulle vara något positivt och bra är en seglivad myt som funnits med så länge att den numer är så djupt indoktrinerad i människans sinne att den aldrig ens ifrågasätts. Men sanningen är att kärlek är det absolut värsta man kan tänka sig. En värre ondska än Djävulen. Det finns ingenting som bringar mer olycka än kärlek, ingenting som förstör liv mer än kärlek, och ingenting man hellre håller sig borta ifrån än kärlek. Det är, utan minsta tvivel, det sämsta som någonsin har skapats. Det stora felet med mänskligheten. Ett onödigt ont som jag mer än något annat önskar att jag aldrig skulle behöva uppleva.
Jag dör faktiskt hellre. För döden är livets största befrielse, medan kärlek är en förbannelse. Vi tvingas tack vare myten om att kärlek skulle vara någonting bra leva med en besatthet som går ut på att finna kärleken. Och ingenting bra kommer någonsin av en besatthet, framför allt inte när man är besatt av att jaga någonting som tar dig till en plats långt värre än helvetet. Kärlek är ondskans reskap för att konstant hålla oss olyckliga, men under kontroll. Hat och likgiltighet är de enda två känslorna man istället bör sträva efter, eftersom dessa två till skillnad från kärlek kan ge dig frihet.
Kärlek är smärta. En smärta som vi inte behöver, men tvingar på oss själva ändå, eftersom vi i slutändan tror att det ska sluta väl. Vi behöver inte denna smärta, och det finns ingenting bortom den. Den tar aldrig slut, utan kommer alltid finnas där tills den till slut ersätts helt av hat eller död. Därför finns det ingen mening med att känna kärlek från början. Det är en sjukdom till synes utan botemedel, som vi självmant tar emot och tackar för eftersom vi alla lurats av myten.
Av hela mitt hjärta önskar jag att jag aldrig skulle ha känt kärlek till något. Av hela mitt hjärta önskar jag att framtiden inte innehåller någon kärlek för mig. Av hela mitt hjärta hoppas jag att jag en dag kan glömma bort allt vad kärlek är, och således leva som en fri människa. Så hur otrevligt ett tandläkarbesök än må vara, så slår jag hellre ut alla mina tänder än lever ett liv där jag kan känna kärlek. För kärlek är som sagt det sämsta som någonsin har skapats. Och det värsta är att det bara finns en väg ut: Döden.
Så nu är allt en kamp mot klockan, en envishetens kamp om vem som överlever den andre. En kamp om vem som dör först. Jag, eller kärleken. Jag hoppas att mitt hat är nog för att förgöra kärleken för evigt. Jag vill inte ha den i mitt liv. Då är det bättre att dö.
En incident i London
Vi stod ute i ösregnet på gatorna i London tillsammans med tiotusentals människor som alla var mycket intresserade av att se damernas marathon, trots att det är den absolut minst åskådarvänliga sporten man kan tänka sig. Starten skulle gå klockan 11.00 och löparna skulle sedan passera vår utpost efter ungefär fem minuter. Klockan började nu närma sig start och min bror började bli mycket orolig att vi av någon anledning skulle missa när deltagarna löpte förbi. Vi hade placerat oss ungefär 50 meter ifrån Big Ben, ni vet den där klockan som både är en av världens största och mest kända, när min bror i ett förstadie till panik utbrister:
-Är det någon som har koll på tiden?!
Vi tittar på honom med blickar som enbart kan beskrivas som: "men vad fan säger du pojk" innan vi alla blickar upp mot den enorma klockan.
- Tjaa du... Man får väl anta att Big Ben går rätt, så den är fem minuter i.
Hur fan kan man inte veta vad klockan är när man står 50 meter ifrån en klocka som är så stor att den syns på flera kilometers håll, och vi dessutom allihopa är vända mot den? Det förblir en gåta.
Den är lite halvsvår att missa faktiskt...
