ettpaeron

För ungefär en vecka sedan bar jag mig av på ett äventyr. Ett äventyr som skulle utspela sig mestadels på vattenytan i de jämtländska urskogarna, bland björnar, myggor och regndroppar i överflöd. Detta äventyr skulle jag dela med ett antal människor som åtminstone på förhand var mina goda vänner. Med på resan var Fredde från Kina, Miche från 128 Pungpinan och Carro som visade sig ha rötter i en ort som inte finns.

Vi började vår episka resa mot absolut ingenstans redan tidigt på morgonen. Med min skeva dygnsrytm innebar det att jag redan på förhand anade att jag eventuellt kunde drabbas av vissa problem med sömnen, vilket visade sig stämma mycket bra. Jag lyckades nämligen inte sova en enda sekund natten innan avfärd, och var således vad man i folkmun brukar kalla "JÄÄÄÄVLIGT TRÖTT!!!" redan innan vi åkte. Mina ögon var torrare än motsatsen till vatten när jag satte mig i bilen som skulle föra oss till midnattssolens land, men trots detta så var humöret på topp.

Fredde från Kina körde första etappen, med mig som fullständigt meningslös kartläsare, eftersom jag redan tidigt hade poängterat min monumentala trötthet och därmed totala olämplighet som förare. I baksätet satt Miche med tillhörande fru, båda två mycket utvilade och förhållandevis fräscha. Tills vi hade åkt i 25 minuter alltså, sedan sussade de sött medan jag och kinesen förklarade våra länders kulturarv för varandra. Eftersom man i de flesta kinesiska provincerna kör bil som kompletta galningar så hade givitvis Lee tagit oss ända till Gävle inom två timmar. Vi stannde för att rasta vid vad som tydligen är ett hejdlöst överdimensionerat kinesiskt museum kombinerat med restaurang, och man kunde verkligen se hur hemlängtan lyste i Freddes ögon. Låt oss nu för enkelhetens skull göra ett tidshopp. Läs detta i någon typ av futuristisk och gäll röst för att få till rätt ljudeffekt: Pzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzieeeeeeeeeeeeeu! POFF!

Klockan började närma sig... Whatever, som att ni bryr er? när vi äntligen var framme vid kanotuthyrningen utanför Östersund, en ort som ligger så långt norrut att det är helt meningslöst att ens rita kartor där dessa landområden ingår. Det visade sig snabbt att mannen som ägde campingplatsen som ägde kanoterna var sjukligt intresserad av att hålla sig på god fot med oss stockholmare, så han berömde mig för min enorma kroppsliga längd, men även för längden och grovleken på min vid tillfället slaka medlem. En snabb ompackning från vår bil till hans så var vi slutligen på den sista etappen mot vattnet. En etapp som jag gärna varit utan.

Av någon anledning fick jag nämligen sitta fram, bredvid den förvirrade norrlänningen, under den 45 minuter långa resan. Han blandade kolossalt dåliga skämt med att förklara livet i Jämtland. Han beskrev noga att det knappt finns några mygg samt att det minsann finns snö på vissa av bergen. Det var tydligt att han både ljög och antog att vi stockholmare aldrig hade hört talas om snö förut. Han var även mycket benägen att förklara sin usla bilkörning, vilket inte intresserade mig det minsta. Jag stängde av öronen och satte på mitt "åh, gud så intressant"-ansikte och försökte slappna av, vilket kan vara nog så svårt när någon försöker förklara fördelarna med att ha en mobiltelefon med antenn på utsidan.

Efter vad som kändes som tusentals år var vi till slut framme och hade kanoterna i vattnet. Därmed började det riktiga äventyret, där tanken var att vi under några dagar skulle fånga fisk att äta (tillsammans med ris och andra basförnödenheter vi tagit med oss, typ Tom&Jerry-kex). Det gick sådär. Trots att jag redan på förhand varnat för att tre förpackningar Tom&Jerry-kex var alldeles för lite så fick jag inget medhåll från de tre övriga. Av den anledningen tog givetvis kexen slut illa kvickt, och fiskelyckan varierade från dag till dag.

Avsaknaden av mygg som norrlänningen, som kanske hette Leif, hade berättat om var en överjävlig lögn, för vi led allihopa av blodförlust hela tiden. Myggen var överallt, och vart man än vände sig så väntade ett moln av blodsugande kräk med ett enda mål: Att förpesta tillvaron maximalt. Trots att vi inhandlat alla sorters myggmedel i hela världen, bland annat ett armband som skulle hålla ALLA mygg på två meters avstånd i femton dagar, så kände man sig ständigt som en måltavla. Visserligen landade inte myggen direkt på armbandet, men de där två meterna var aldrig någonsin mer än tio centimeter. Det kan jag då lova. Nej, det enda som höll myggen borta var regnet. Och nog regnade det alltid.

Varje jävla dag dränktes vi av flertalet skyfall. Trots flera lager regnkläder så blev man oundvikligen mycket blöt, och det var ganska överskattat. Sista dagen visade det sig dock att solen sken. Men inte ens då kunde vi klara oss utan regn, för det kom tamejfan en dödlig mördarskur ändå. Detta var dock ett mindre problem, för nu hade vi återigen fått vittring på de Tom&Jerry-kex som väntade i närmaste affär vid återkomsten till uthyrningsplatsen, så vi satte en ruskig fart. Jag och Fredde från Kina utklassade tiderna från de flesta olympiska kanotisterna under den sista biten. Det var imponerande.

Det slutliga problemet var nu att jag och Fredde från Kina var tvungna att släppa av Miche och Carro i en liten ort som egentligen inte finns, innan vi sedan skulle genomföra återtåget till Stockholm själva. Det skulle bli en mycket lång natt, full av äckliga energidrycker och andra sockerbomber, eftersom vi påbörjade resan klockan 23 på kvällen. Efter ca 3 timmar på en grusväg som började ingenstans och slutade ännu längre ut i ingenstans kunde vi till sist släppa av de två fjantarna och i ilfart börja pressa bilen till det yttersta för att nå den kungliga huvudstaden igen. Sagt och gjort, vi öste som dårar. Med busringningar från Hassan i högtalarna och fruktansvärda mängder koffein i våra kroppar så blev resan hem en fröjd. Eller ja, det var ganska hemskt, men hem kom vi.

Och så var till slut vårt "Into The Wild"-äventyr över. Nu följde vara några dagar av det bruna regnet och magsjuka, men snart är jag tillbaka i form igen. Har du läst hit? Jag beklagar verkligen att du har så tråkigt. Hoppas du får det roligare snart. Puzz!




Japp, jag slet hårt längst fram i kanoten!

Jag tänkte att jag skulle börja min andra seriösa text någonsin med ett citat. Jag känner bara till ett som jag gillar som kändes någorlunda relevant, så det fick bli det.  Ironiskt nog så är det inte perfekt, vilket stör mig. Men jag kan inte bättre. Hur som helst så råder jag dig att sluta läsa här, eftersom den här texten är seriös och således inte rolig någonstans. Troligen är den inte heller speciellt bra, vilket beror på att jag är för dålig. Det enda jag kan lova att den är, det är deppig. För det är den enda känslan jag kan känna just nu. Här nedan följer hur som helst det jag knåpat ihop:

 

” We will be perfect in every aspect of the game. You drop a pass, you run a mile. You miss a blocking assignment, you run a mile. You fumble the football, and I will break my foot off in your John Brown hind parts, and then you will run a mile. Perfection. Let's go to work.” – Denzel Washington, Remember The Titans.

Någon gång, för länge sedan, så gjorde jag ett felval i livet. Jag valde att alltid sikta mot perfektion, i allt jag gjorde. Det kanske låter coolt och imponerande, men sanningen är en helt annan. Det är dumt och dåligt. Ingen har någonsin uppnått perfektion, och ingen kommer någonsin att göra det. För perfektion finns inte. Perfektion existerar enbart som en myt. Som ett orimligt mål vi aldrig kan uppnå, vars enda syfte är en enda sak: Att långsamt förgöra oss.

 

Trots denna insikt så är jag ändå fast i min strävan efter perfektion. Den finns ständigt där, som en skugga som följer mig var jag än går. Den driver mig till vansinne, den driver mig till helvetet och den driver mig till min yttersta gräns. Men ändå når jag inte fram till målet. Jag kommer faktiskt inte ens nära.  För långt där borta vid horisonten finns inte mitt mål. Bara tomhet.

 

Jag vet allt detta, men kan ändå inte släppa min strävan efter att alltid vara den bäste, och i alla avseenden perfekt. Trots vetskapen om bristerna i min målsättning så kommer strävan efter perfektion alltid att finnas där. Min besatthet av att nå det ouppnåeliga kommer alltid finnas kvar. Jag har följt den vägen för långt för att kunna vända tillbaka, och även fast besattheten ibland till synes driver mig framåt så är sanningen en annan. Den kommer att förgöra mig.

 

Jag är säker. Säker på att frågan inte är om, utan när strävan efter perfektion kommer att förgöra mig. Det oundvikliga kommer närmare varje dag, med okänd men ökande hastighet. Jag tror inte det är så långt kvar längre. Ju längre jag vandrar besatthetens väg, desto kortare tid har jag kvar. Och jag vandrar längre och längre sträckor varje dag. Därför tror jag inte att det är så långt kvar innan jag når livets mål. Synd bara att jag, när jag väl står där på mållinjen, kommer plågas av tanken att jag aldrig nådde mitt eget mål. För det fanns inte.

 

Om du av någon anledning känner igen dig i det här så lämnar jag dig med ett enda tips: Vänd om. Följ inte besatthetens väg mot perfektion för långt, utan vänd medan du kan. Annars kommer du också att förgöras.

Eftersom mitt Jansson Training Camp pågår för fullt spenderar jag en ganska stor del av nätterna till träning. Det brukar springas och gymmas, men tro nu inte för guds skull att jag är vältränad. Det är jag inte. Hur som helst så kan man ibland se de mest märkliga sakerna när man är ute på nätterna, så  här fyller jag på min lista mer fler saker. Allt utspelar sig mellan klockan 00:00 och 01:45


För några veckor sedan när jag precis avslutade löprundan och kom fram till utegymmet vid Eriksdalsbadet så möttes jag av en mycket oväntad syn. Fem japaner tog nämligen upp en stor del av markutrymmet, detta trots att klockan var halv ett på natten. Två av dem stod och övade några riktigt coola karatemoves (vilket för övrigt gjorde mig lite rädd), två av de övriga tre satt och skrattade åt übermovesen, och den sistnämnde fuckade ur mest av alla. Han satt i spagat och tittade på. I 20 minuter dessutom. Det var bortom mitt förstånd, men så får man inte glömma att japaner besitter ett intellekt som är på en mycket högre nivå än vi är vana vid. Det var ett mäktigt möte.


En räv kommer springande och ställer sig några meter bredvid mig, innan den sedan springer vidare. Den var ganska söt, och för ett ögonblick tänkte jag klappa den. Sen kom jag ihåg hur rävar låter, vilket ju är det hemskaste ljudet som finns, och då försvann den lusten direkt. Den hade säkert rabies dessutom.

 

Två östgötar kommer gående förbi. De ser gymmet och får direkt någon typ av tvångstanke att de MÅSTE testa alla övningar på gymmet, men bara en gång. Två minuter senare är de klara, och när de är på väg därifrån hör jag följande ordväxling (kom ihåg att det var på riktigt bred östgötska, som ju låter störtlöjligt):
- Det måste ju vara helt nytt det där.
- Varför tror du det?
- Ja, det var ju ingen som hade bajsat på det, eller slagit sönder det. Det fanns ju inte ens någon grafitti.
Detta bevisade mer än någonting annat att östgötska är den roligaste dialekten som finns. Till och med ett så "coolt" ord som grafitti blir hejdlöst roligt. Det var fantastiskt!

 

Jag vill be om ursäkt på förhand eftersom detta inlägg med största sannolikhet kommer att bli det längsta jag någonsin skrivit. Anledningen till detta vanvett är att inlägget i fråga kommer att beskriva en händelse som utspelade sig under nästan ett helt dygns tid, samt hela uppbyggnadsfasen innan denna händelse. Jag vill även klargöra att detta är helt sant, hur osannolikt det än må låta.

Det hela började för ett antal månader sedan då jag gjorde det ödesdigra misstaget att kommentera en nyhet på internet med mitt eget facebook-konto. Följden av detta blev att en tjej, vars namn vi för hennes eget välmående låter vara osagt, addade mig. Hon var en total främling, men började trots detta skriva till mig tämligen omgående. Detta var inte på något sätt speciellt otrevligt, även om hennes approach var något för "på". Det dröjde inte länge, och nu talar vi  om endast ett fåtal tillfällen då vi chattat, innan hon började beskriva hur mycket hon gillade mig och skulle tycka att det var underbart att få träffa mig. Här, endast några dagar efter att vi börjat prata med varandra, påbörjades en mycket invecklat kampanj att försöka bjuda in sig själv i min lägenhet för att se på film. Taktiken var solklar: tjata. Tjata, tjata och tjata. För att sedan lyckas med denna plan var hennes uppenbara plan att tjata lite till, och sedan ännu mer. Ja, ni fattar.

Hur som helst så pågick denna Masterplan phase: 1, side: A (skrev så bara för att citera Fantastic Mr. Fox) under en längre tid innan jag kände att jag nog borde ge mig. Att vara snäll kan väl knappast skada, trots att jag inte hade för avsikt att varken bli tillsammans med henne eller låta henne komma i kontakt med min "trollstav". Således beslutade jag mig för att visa för alla världens gudar att jag förtjänar en plats i himlen (Gärna bland mycket nakna tjejer om du läser detta, Gud), så jag bjöd över henne till mig för att titta på en film. Jag hade dock ett krav: Hon skulle vara den som bestämde allt. Och med allt menar jag verkligen precis allt: Vilken film vi skulle se, vad vi skulle prata om och vad vi skulle göra. Detta visade sig vara en idé sämre än att skriva sin bankomatkod direkt på kortet, men nu hoppar vi händelserna i förväg.

Någon dag senare hade vi bestämt att hon skulle komma på besök, och mycket riktigt fick jag runt 22.00 tiden på kvällen ett SMS där det stod att hon var utanför min dörr. Jag bad henne att ringa på porttelefonen så att jag skulle öppna, och nu hände något som fick mig lite fundersam över hur kvällen skulle fortlöpa. Svaret löd nämligen: "Vad heter du då?". Tre tankar tävlade nu om att vara i fokus i mitt huvud. Dessa var: 1. Ehhh? 2. Va?! 3. Vad menar hon nu?.

Efter en kort sms-växling som slutade med att jag var tvungen att säga mitt namn så ringde det slutligen på dörren och jag tryckte på knappen som elektroniskt öppnar husets ytterdörr. Därefter begav jag mig till min lägenhetsdörr för att öppna, och vänta på att hon skulle släpa sig upp för de dryga tio trappsteg som nu stod mellan henne och mig. Jag hörde hur hon med oändligt långsamma steg hasade sig upp för trappan. En evighet passerade och i min fantasi börjar jag fundera på om hon försökte leva sig in i hur de sista stegen upp mot Everests topp måste vara i verkligheten. Det gick över en minut innan hon slutligen kom inom synhåll, och man kan ju tro att allt skulle vara frid och fröjd nu. Men absolut inte. Nej, nej, nej. Det var nu som det underliga började på riktigt.

I likhet med större delen av alla västerlänningar som någonsin levt så hälsade jag på henne med ett enkelt "Hej". Till min måttliga förvåning fick jag inget svar, men jag antog att hon fortfarande levde sig in i Everest-scenariot och således inte hade krafter kvar att svara. Jag brydde mig inte mer om det, utan lät hennes släpande fotsteg leta sig in i min lägenhet. Här påbörjade hon ett projekt som till synes var ännu jobbigare än att bestiga Everest, nämligen att ta av sig jackan. För nöjes skull kan berättas att detta alltså skedde nyligen, alltså under sommaren, så att klä sig i jacka gör att man ingår i kategorin överklädd.

Efter att mitt skägg växt avsevärt i väntan på att jackan skulle avlägsnas så var hon slutligen klar. Jag erbjöd henne att sätta sig i soffan, och utan att svara gjorde hon det. Fortfarande hade hon inte yttrat ett enda ord. Jag satte mig på behörigt avstånd bredvid och stirrade för några sekunder på TV-skärmen som visade Snuten i Hollywood 2 som börjat några minuter tidigare. I egenskap av att jag redan sett den filmen fler gånger än många gånger så fördes jag osökt in på kvällens kanske viktigaste fråga:

- Vad vill du göra, vill du se en film?

Tystnaden som mötte mig var både förbluffande och ytterst oväntad. Hennes blick var som fastankrad på flimret från tvn. Jag antog att hon helt enkelt inte hört min fråga, så jag upprepade den men denna gång lite högre. Ett livstecken syntes. Flickans huvud vreds mot mig och min blick mötte för ett ögonblick hennes. Ett svar vore ju vid denna situation absolut optimalt, men ett svar fick jag inte. Istället gick hennes blick ned mot marken, samtidigt som hon fnittrade lite lågstadie-aktigt, som för att signalera att hela hennes existens var monumentalt pinsam. Min panna lade sig nu automatiskt i djupa veck. Detta var något nytt.

Med tiominuters-intervaller upprepade jag liknande frågor under den närmaste timmen, men de riktiga svaren verkade vara permanent ersatta med det nervösa fnittret. Eftersom det hela nu övergått till att bli en hundraprocentig gissningslek gissade jag att hon var nöjd med filmen som visades på tv, och tänkte att hon nog skulle mjukna med tiden. Jag gissade fel. Filmen tog slut, "vad vill du göra?"-frågan haglade som en monsun mot hennes trumhinnor, och även fortsättningsvis kom bara nervösa skratt i retur.  Min oro jag tidigare hade känt började nu ersättas av en känsla av att jag gjort ett ödesdigert misstag.

Tiden gick, om än långsamt, och snart hade fyra timmar utan dialog avverkats. Klockan var således 02:00 på natten, och jag kände att någonting behövde göras. Problemet var bara att jag inte hade en aning om vad. Utan minsta antydan till reaktion från hennes sida satte jag mig vid datorn, som är placerad enbart någon meter från soffan, och loggade in på facebook för att söka hjälp. Tyvärr hade ingen i hela min kamratkrets någonsin upplevt någonting liknande, så jag lämnades i sticket.

Tiden fortsatte att gå utan någon som helst förändring. Jag började fundera på om hon hade tänkt åka hem, men när jag insåg att tunnelbanan nog slutat gå så vaskade jag den idén. Jag insåg att jag nog fick hålla mig vaken tills tunnelbanan börjat gå igen, när den nu gör det. Hon måste ju känna för att åka hem någon gång, tänkte jag. Denna situationen måste ju vara lika obekväm för henne som den är för mig, fortsatte mina tankegångar. Dessa avbröts dock av det absolut tydligaste exemplet på att jag hade fel som tänkas kan. Ur sin väska plockade hon plötsligt fram en mobilladdare. Hon började ladda sin telefon. Hon gjorde sig hemmastadd. Hon var på väg att flytta in. Jag blev kallsvettig och fullständigt panikslagen. Hur kunde det gå så snett?

Efter en stunds hyperventilerande i panik så bestämde jag mig för att lugna mig och göra det bästa av situationen. Nämligen att vänta lite till och se om någonting händer. Men precis som alla ledtrådar från hela kvällen redan skvallrat om så hände givetvis ingenting. Vad som var ännu värre var det faktum att tunnelbanan nog vid detta laget hade börjat gå igen, men trots detta visade hon inte minsta tillstymmelse till att vilja åka hem. Jag blev nu desperat, samtidigt som min klocka började närma sig 07:00 på morgonen.  Desperationen gjorde mig dock djärv, så jag bestämde mig för att spela ut mitt ess i rockärmen. Jag gick och la mig. Fullt påklädd givetvis, eftersom jag inte visste vad den numer väldigt ovälkomna besökaren var kapabel till. Den mycket oklara tjejen satt fortfarande kvar i soffan och tittade på samma tv-kanal som stått på hela kvällen. Min sista tanke innan jag somnade var en förhoppning om att hon skulle vara borta när jag vaknade.

Ungefär sex timmar senare, dvs klockan 13:00, vaknade jag. Jag kände med ens att någonting inte stod rätt till, och precis som alltid i hela mitt liv så hade jag rätt igen. Bredvid mig låg nämligen en tjej. Lyckligtvis även hon fullt påklädd. Hon sov så tungt att det där berget hon kvällen innan hade försökt bestiga i sin fantasi framstod som fjäderlätt. Jag begav mig återigen till datorn i hopp om att få hjälp av någon som varit i en liknande situation, men till ingen nytta. Allt som mötte mig var skratt och fraser som "det här var det roligaste jag någonsin har hört".

Jag insåg att det enda som jag nu kunde göra var att vänta på att hon skulle vakna. Att väcka henne vågade jag inte, eftersom en människa som inte sagt någonting på 15 timmar säkerligen kunde vara en kallblodig mördare. Sagt och gjort. En lång väntan började nu. Tre timmar senare vaknade hon till sist, givetvis utan att säga någonting. Efter att ha kvicknat till under ca tio minuter smög hon in på toaletten. Jag lade märke till att hon aldrig tände lampan, men trots detta tog det 20 minuter innan hon kom ut. Utan att spola eller någonting. Vad hon gjorde där inne står skrivet i stjärnorna, och förblir en hemlighet som vi aldrig kommer att få reda på. Inte ens med hjälp av all världens forskning.

Jag hoppades att hon vid avslutat besök i det beckmörka badrummet skulle bestämma sig för att åka hem, men så tur hade jag givetvis inte. Istället gick hon lugnt tillbaka till sängen och satte sig ned och funderade på någonting. Vad har jag ingen aning om, men om jag får gissa så tänkte hon nog: "Jag MÅSTE vara tyst, annars blir han nog arg!". Jag gav henne ytterligare lite tid, men när klockan började närma sig 17:30 utan att hon ens så mycket som tittat mot min ytterdörr var jag tvungen att sätta en lömsk plan i verket. Jag var tvungen att ljuga.

- Du... Jag ska till en polare snart, så du måste gå.

Jag möttes, inte ett dugg förvånande, av absolut ingenting alls. Jag kunde bara sia om ifall hon över huvud taget hade mottagit mitt glasklara meddelande. En kvart senare framgick det dock att hon visst hört vad jag sa, för nu reste hon på sig och började att ta på sig sina ytterkläder. Jackan tog givetvis miljoner år att sätta på sig, men jag kunde inte bry mig mindre, för segerns sötma började göra sig påmind i munnen. Eller ja, det var nog snarare smaken av lättnad. När hon såg redo ut öppnade jag dörren, varpå hon klev ut.

- Hej då!
- Hej!

Hon svarade faktiskt. Hon hade sagt ett ord. Ett ord på 20 timmar. Det måste ju vara någon form av monsterrekord. Jag menar, jag själv är ju socialt missanpassad å det grövsta, men i jämförelse med detta... Nej, det går inte att jämföra. Det är helt omöjligt. Jag hade alltså haft en tjej hemma hos mig i 20 timmar, utan att hon sagt ett enda ord. Jag har i hela mitt liv gillat ordspråket "tala är silver, tiga är guld", men nu inser jag att det måste skrivas om. "Tala är silver. Tiga är guld, men bara om det görs i måttliga mängder. Annars är det bara obehagligt". Klart är i alla fall att jag aldrig mer tänker vara snäll, inte mot någon. Det straffas man bara för. Och straffet är ohyggligt.