ettpaeron

I en stunds total tristess råkade jag igår kväll titta ett kort tag på TV-programmet Körslaget. Det borde jag inte ha gjort. Det visade sig nämligen snabbt att programmet var så sjuhelvetes uruselt så att det nog saknar motstycke i TV-historien. Redan efter ett fåtal minuter fyllda med folk som sjunger av varierande kvalité, men definitivt aldrig någonsin jättebra, så stod det klart att programmet är gränslöst töntigt. Det är så töntigt så att jag som ett tankeexperiment försökte fundera ut på hur man skulle kunna göra det töntigare. Jag kom dessvärre inte på någonting. Nu har över ett dygn gått, och tankarna om hur man ska kunna göra programmet töntigare har återkommit. Dessvärre har jag inte kommit fram till någonting vettigt.

Hela programmet verkar vara gjort för att vara så outhärdligt töntigt som möjligt. Folk i alla åldrar sjunger, oftast lite halvtaskigt, och adderar dessutom rörelser som känns för simpla även för mellanstadieelever. För de tävlande måste det i slutändan bli lite som att ställa upp i en intelligensbaserad tävling för mentalt efterblivna. Man kan ju liksom omöjligt vara stolt över att vinna det där häpnadsväckande superkassa programmet?

Faktum är att Körslaget är så ohyggligt töntigt att det knappt skulle bli en märkbar skillnad om man klädde alla körmedlemmar i  baconblöjor och melonhjälmar. Hela konceptet har redan nått max på töntighetsskalan. Jag förstår verkligen inte hur någon människa kan ha fått idén till så hemsk TV-underhållning. Än mindre förstår jag hur personen kan ha fått för sig att vilja dela idén med andra, hade det varit jag hade jag skämts över att ha kommit på det. Minst av allt förstår jag hur någon kan ha pitchat denna idé för en TV-kanal, varpå TV-kanalen säger:

- Det är ju en jättebra idé. Detta ska vi sända på bästa sändningstid på lördagskvällarna!

Det är fullständigt obegripligt. Körslaget måste vara en av de sämsta programidéerna någonsin. Så dålig att det inte går att stå ut genom hela programmet. Det är bara att hoppas att ingen utanför Sveriges gränser ser det, för då kommer vi inte att respekteras av någon. USCH!

Under de senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på Nalle Puh och hans värld. Det har varit minst sagt intressanta tankar att sysselsätta min hjärna med. Det hela började med att jag funderade på huruvida Kanin är en kille eller tjej. Jag kom inte fram till något riktigt svar, även om det nog lutar åt att han är en kille, men jag kom fram till en annan sak.

Kanin är överlägset bäst i Sjumilaskogen. När jag var yngre tyckte jag alltid att Sorken, med sin omåttliga mystik, var Sjumilaskogens främste invånare, men nu har jag ändrat mig. Kanin är kungen. Han/hon (kommer i framtiden benämna Kanin som en Han för enkelhetens skull) är både intelligent och hysterisk på ett underbart sätt. Trots sin outtröttliga aptit för urtråkigt trädgårdsarbete så vet man att det alltid händer någonting spännande kring Kanin.

 

Till slut kommer Kanin att vara nära ett sammanbrott, vilket är fantastiskt underhållande. Det spelar liksom ingen roll vad som händer, Kanin kommer vara nära ett hysteriskt sammanbrott oavsett händelseförlopp. Han bär på så mycket intelligens, men ändå är det hans som blivit ett freak eftersom intelligens är en bristvara i resten av skogen. Detta gör att jag gillar Kanin ännu mer eftersom jag kan identifiera mig med honom. Kanin är kort och gott bäst i Sjumilaskogen, och när man tänker efter så är ändå konkurrensen ganska hård. Grattis bäste herr Kanin!

En annan tanke som slog mig var att man genom att ta huvudkaraktärsdragen från varje karaktär i Sjumilaskogen skulle kunna forma den perfekta människan. Låt mig förklara närmare:

Nasse är ödmjuk som få, Nalle Puh är ofantligt snäll, Kanin är som jag tidigare nämnde intelligent och hysterisk, Uggla har en fantastisk vilja att lära sig nya saker, Ru är nyfiken, Känguru är lugn, Sorken har känsla för timing och Tiger är glädjen personifierad. Dessutom finns ju Ior som... Som... Som är väldigt duktig på att bygga ihop sitt hus gång på gång.

Tänk er själva en person som är ödmjuk, snäll, intelligent, glad, nyfiken och lugn, samtidigt som han eller hon har en utmärkt känsla för timing, gillar att lära sig nya saker och är en hejare på snickeri. Skulle inte det vara en förbaskat bra människa? Jo, visst är det så.

Nåja, det var allt för denna gång. Hoppas ni lärt er något. LÄNGE LEVE KANIN!

Under mitt tidigare nämnda biobesök på den ohyggligt usla Hamiltion-filmen så stötte jag på ett mycket intressant dilemma. Mina goda vänner kom och hämtade mig med bil i det piskande regnet, och när jag steg in i denna fyrhjuliga motormaskin tog det endast några sekunder innan damen i sällskapet frågade om namnet på min parfym. Jag hade givetvis ingen aning, vilket hon tyckte var synd eftersom hon sa att den luktade gott.

Det som följde nu blev mycket underligt. Hela bilen väntade i en förväntansfull tystnad. Jag skulle tydligen tacka för att min parfym luktade gott, trots att jag förklarat sekunderna tidigare att jag absolut inte hade någonting med inhandlandet av parfymen att göra. Borde jag ens ha tackat? Det hon egentligen menade var ju alltså att jag inte luktar speciellt gott, men om jag täcker mig i ett fett lager med fransk parfym så luktar jag magnifikt!

För alla andra i bilen var det tydligen självklart att jag skulle tacka, medan jag inte hade en tanke på det. I min värld hade hon ju snarare förolämpat mig genom att föredra parfymen framför min naturligt manliga doft. Hur hade ni löst detta etikett-problem?

Jag kan givetvis bara svara för mig, men jag svarade motvilligt tack till slut, efter att ha förklarat min ståndpunkt. Allt för att inte verka vara för mycket av en enstöring (vilket givetvis var helt meningslöst eftersom alla i bilen kände mig sedan tidigare). Ett dilemma visade det sig vara hur som helst...

Igår var jag på bio och hade oturen att se Hamilton 2. Den var, precis som väntat, alldeles kopiöst dålig. Det börjar redan efter några sekunder med en ljudeffekt som är så urbota kass att man tappar hoppet om att filmen ska vara någonting att se. Vår oövervinnerliga hjälte Carl Hamilton slår på en boxningssäck, och plötsligt var det som att vi flyttat oss 40 år bak i tiden. Ljudeffekten vid varje slag är sämre än den som användes när Rocky släpptes år 1976, och då vill jag inte ens nämna ljudet i skottlossningarna som är som tagna ur ett TV-spel från 90-talet. Omedelbart börjar rutschkanan mot helvetet som filmen sedan följer med stor noggrannhet.

Skådespeleriet är fullständigt katastrofalt. Svenskar som pratar engelska som om det är första gången, en hysterisk morsa som skriker i falsett och spelar över konstant, samt en barnskådespelare som slår rekord i uselhet. Man skäms när man ser det, och man önskar verkligen att ingen utanför Sveriges gränser får se den här filmen.

Som om inte skådespelarnas strävan efter anti-Oscars vore nog så suger även handlingen skit. Förutsägbarhet är bara förnamnet till förnamnet, och även den största idioten som någonsin vandrat på planeten Jorden kan räkna ut vad som ska hända härnäst. Det verkar dock som att det vid skapandet av filmen har funnits en insikt om att manuset inte räckte till, så man har även slängt in lite ständigt aktuella politiska och religiösa ämnen. Dessa skulle då fungera som någon typ av avledande manöver som ska lura publiken att det finns någon typ av djup i filmen. Detta misslyckas totalt. Det blir störtlöjligt och om möjligt ännu sämre. Hela manuset verkar bygga på att den goda och den onda sidan turas om med att få totala hjärnsläpp. Inte mindre än fyra gånger lyckas någon av filmens karaktärer fly fångenskap, trots brist på vapen, även fast det kan stå en hel armé som enbart har som syfte att hålla koll på fången.

Fotot är faktiskt inte helt horribelt. Man har uppenbarligen lagt hela filmens budget på att hyra helikoptrar, vilket gör att filmen åtminstone inte är ful som stryk. Halva jordklotet visas i flygfoto-vinklar, som för att man ska glömma resten av detta patetiska försök till actionfilm, men det gör man givetvis inte. Varje gång en skådespelare är i bild eller en ljudeffekt används så påminns man om att man tittar på en riktigt värdelös film.

När det mest förutsägbara i hela filmen till slut händer kan man äntligen lämna biografen, för då är filmen slut. Och när man går ut orkar man inte ens vara sur för att filmen var dålig, utan man går fortfarande runt och funderar på varför man valde att se den från första början. Man tänkte ju redan när man såg reklamen att en film med en så sjuhelvetes urusel undertitel aldrig kan vara bra. Och man hade rätt...

I fredags natt var jag återigen ute på mitt dagliga/nattliga träningspass, som under den senaste tiden utövats senare och senare. Klockan 02:00 bestämde jag mig för att det var dags att bege mig ut, och denna natts WTF-moment lät inte vänta på sig speciellt länge.

Jag påbörjade min vanliga joggingtur mot gymmet när jag precis bredvid Zinkensdamms IP blev omkörd av en polisbil. Jag tänkte inte mycket mer på det eftersom jag vet att en polisbil brukar patrullera i Tantolunden under nätterna, även fast jag blev en aning nervös när konstapeln i passagerarsätet stirrade storögt på mig. Hur som helst så passerade i alla fall piketbussen och jag fortsatte mer ostört min löprunda. Speciellt långt hann jag dock inte innan det var dags för vårt nästa möte.

Ungefär 400 meter senare har nämligen polisen avslutat sin lilla sväng i Tantolunden och således körde de återigen upp bakom mig. Denna gång väntade jag mig precis som vanligt att de ska passera, men till min omåttliga förvåning hände inte detta. Istället körde bilen upp bredvid mig och rullade så sakteliga fram jämsides med mig där jag sprang som en tok. Efter nästan 200 meter hörde jag hur rutan började vevas ned och jag blev för ett ögonblick lite halvt nervös.

"Nu syr han in mig", tänkte jag, och vågade inte ens vrida mitt huvud mot konstaplarna som antagligen stirrade sig blinda på den idiotiske löparkungen. En stadig stämma bröt nu den obekväma tystnaden.

- Det är nästan psykfallsvarning på det här, utbrast konstapeln i passagerarsätet.
- Va?! Vad menar du, svarade jag och pressade fram ett mycket tillgjort leende.
- Klockan är ju kvart över två på natten...
- Jamen visst, det är ju den perfekta tiden att träna, påpekade jag glatt!

Konstapeln blev tyst för en stund. Han vred sakta sitt huvud in mot sin kollega, som för att överlägga om jag var ett geni eller en komplett galning. Några sekunder senare har han uppenbarligen gjort sitt val.

- Ja, kanske det. Du håller ju bra tempo i alla fall, sa han och sneglade mot bilens hastighetsmätare.

Jag blev ganska förvirrad av att han plötsligt gått från att värdera mig som psykfall till att tycka att jag verkar vara en ganska vettig snubbe, bara för att jag höll ett bra tempo. Jag blev till och med så förvirrad att jag i min totala förvåning glömde att svara. Konstapeln tog dock detta på rätt sätt och insåg att grabben nog ska få träna i fred.

- Ha en trevlig natt!
- Detsamma, replikerade jag, varpå polisbilen försvann lika snabbt som den kom.

Jag fortsätter att klafsa fram genom vattenpölarna som formats under fredagens regn, samtidigt som jag bara kan tänka en enda tanke. WTF hände just?!