ettpaeron

Året var 2011. Jag och min gode vän Viktor befann oss i Cairns, Australien. Vi hade varit ute och rest ett tag vid tidpunkten och vi hade då inte haft tur med vädret. Vi hade hoppats på att Australien skulle kunna bjuda på bättre väder, men det som skulle inträffa härnäst vart nästan för mycket.

 

Så vi sitter och har det bra i den lilla staden Cairns i Austrlien. Cairns ligger på östkusten som oftast drabbas av cykloner. Just detta år var det extremt många cykloner på en gång. Cairns brukade av någon anledning alltid komma undan. Men eftersom jag och Viktor hade haft sådan otrolig otur med vädret hela resan förstod vi nästan att vi skulle stöta på en cyklon. Och visst stämde det. Vi snappade upp att en stor cyklon höll på att bildas utanför kusten, men ingen visste riktigt hur stor den skulle bli eller vart den skulle slå till.

 

Jag hittade en sida med hobby metrologer som satt och diskuterade cyklonen och vart den skulle slå till. Enligt många skulle det bli en stor cyklon som skulle slå till i lilla staden Tully och att Cairns skulle klara sig. Nyehterna däremot sa något annat. Dom trodde att Cairns skulle råka illa ut och sa att Cairns inte var byggd för sådana stormar. 

 

Ett par dagar gick utan att vi egentligen hade tänkt så jätte mycket på cyklonen och det var då jag såg det på Aftonhoran. De rapporterade om cyklonen och jag såg min chans. Eftersom Aftonhoran gärna vill ha bra info från folk på plats bestämde jag mig för att dra iväg ett mail till personen som skrivit nyheten. Fick svar om att hon uppskattade informationen och skrev att jag gärna fick fortsätta förse henne med information, vilket jag fortsatte göra bara för att. När cyklonen väl började närma sig insåg man plötsligt att detta var den värsta cyklonen man sett någonsin i Australien. Jag och Viktor började väl inse att vi kanske skulle ta detta lite mer seriöst än vad vi hade gjort. Vi följde råden och försåg oss med mat, och köpte även Goon (fulvin) och öl. Samma dag som cyklonen var beräknad att komma in över land bad den snälla journalisten på Aftonhoran mig om mitt Austrliensiska telefonnummer för att kunna göra en intervju. Redan på morgonen hade vi fått en glas Goon (fulvin) och på vårt hostel hade dom något som de kallade för "Cyclone Party". Detta resulterade i att jag började bli lite små lullig redan i början på dagen och när jag väl gjorde intervjun med Aftonhoran så blev det rätt så kul. Jag och Viktor valde att skicka en otroligt ful bild och sen när dom väl hade publicerat artikeln hade jag blevit så felcitrerad. Intervjun hittar ni här.

 

Efter intvjun började det roliga. Jag fick ha en liveintervju på Aftonhoran, TV4 ringde och bad om en intervju men det bästa var att Sveriges Radio ringde och frågade om jag ville vara med i P4 Extra, Live. Jag kunde inte tacka nej. Jag skrattade lite åt det hela då det började med att se hur långt man kunde ta en nyhet, och det slutar med att man får vara med live i P4 Extra. Jag började känna av alkoholen, och det blev blev inte bättre av att några tyskar som vi träffat valde att supa ner oss totalt med Goonet (fulvinet) vi köpt. Ja, jag behöver nog inte säga så mycket mer än att jag och Viktor vart ganska packade, och intervjun den gjorde jag full. Jag har alltså genomfört en intervju, live på radio, med Lotta Bromé, full som fan. Jag kommer inte ihåg något av vad jag har sagt. När jag vaknade dagen efter skrattade jag lite åt mig själv och hela händelsen.

 

Ni kan lyssna på klippet här, men spola fram till 35:50 då intervjun med mig kommer. Och den palmen jag pratar om, ja det var en buske.

 

Tack för mig

Visserligen är händelsen inte längre högaktuell, men jag kan trots detta inte undgå att skriva några rader om den fanstastiske Kitimbwa Sabunis senaste fadäs. Kitimbwa har på några av nätets lite skuggigare delar börjat kallas för Sveriges mest lättkränkta man, och det är en beskrivning som man faktiskt kan förstå om man lägger samman de pusselbitar som Kitimbwa bjuder oss på.

Efter att ha kritiserat exempelvis Tintin i Kongo, den lille kinesen på Kinapuffarna samt glassen Nogger Black så vänder sig nu Sabuni mot Pridefestivalen. En av festivaltågets vita deltagare hade målat sig svart i ansiktet och skämtsamt kallat sig själv för somalisk pirat. Detta triggade genast igång Kitimbwa Sabunis omåttliga vrede, varpå han gjorde det han verkar vara bäst på. Han anmälde Pridefestivalen för hets mot folkgrupp.

Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag älskar det faktum att Kitimbwa Sabuni är helt övertygad om att alla vita människor gör allt som står i deras makt för att gömma rasistiska budskap i minsta lilla detalj, men samtidigt så måste jag nu ställa mig frågan var gränsen egentligen ska dras. Att skämta om att folk är vita går hur bra som helst. Det går till och med att göra en hel Hollywood-film där två svarta man klär ut sig till vita kvinnor, men så fort det blir det motsatta så är det plötsligt en miljard gånger värre och ett direkt påhopp mot alla som är lite mörkare än snö.

Jag kan bara anta att det har att göra med att man aldrig ska "slå nedåt", men samtidigt så är det ju inte ens ett slag längre. Att måla sig svart för att som en kul grej delta i ett paradtåg görs för att det är... en kul grej. Inte för att man ska håna alla människor av en viss etnicitet, men det verkar Kitimbwa inte bry sig om.

Ska denna direkt löjeväckande övertygelse om att alla vita människor viger sina liv åt att gömma rasistiska budskap i allt så undrar man ju hur långt det hela kan gå. Jag undrar om inte vita tjejer måste börja bli mer försiktiga när de applicerar ögonskugga. Och som någon sade - Hur lång tid dröjer det innan någon går bananas över att svarta tavlan i skolan har blivit utbytt mot den mycket bättre whiteboarden?

 

Klart är i alla fall att om det är någon som orkar bry sig om så minimalistiska och meningslösa saker så är det Kitimbwa Sabuni. Han står där, ensam mot alla vita människor i hela världen, och utkämpar ett ändlöst krig mot en fiende som han skapat själv och som ingen annan kan se. Han är en onödighetens hjälte. En kung för alla svarta människor. Han är helt enkelt vad Astrid Lindgren hade kunnat beskriva som en negerkung. Kommer jag bli anmäld nu?

Jag börjar med att ursäkta att jag både uppdaterar dåligt och ger en viss odugling lite för mycket utrymme. Det första skyller jag på att jag haft lite annat att göra, och dessutom ingenting att skriva om. Det andra skyller jag på att Claes-Göran Olofsson faktiskt överträffar sig själv i dumhet och därför förtjänar den annars så orimliga exponering som jag ger honom.

Precis när man trodde att ingen någonsin kunde bli dummare, att den absoluta gränsen för monumental dumhet var nådd, så plockar Claes-Göran Olofsson fram ett trumfkort till. Detta är ingenting som hänt en gång, utan det mest fantastiska är att det sker gång på gång, hela tiden. Claes-Göran är som ett levande exempel på att allt alltid kan bli värre. Botten kan inte bli nådd, eller så kan man helt enkelt vara så ofattbart värdelös att inte ens botten vill vara din vän. Den flyr dig som pesten, med följden att du därför fortsätter falla fritt för att du i slutändan ska vara på gränsen till att drunkna i din egen värdelöshet.

Classes senaste och antagligen bästa ägning av sig själv hittills började med att vi på något vänster utmanade varandra i att göra IQ-test. Av ren lathet så länkade jag det första som jag kunde hitta, vilket olyckligtvis var ett test som man mycket enkelt kunde fuska på. Alla frågor kom i samma ordning varje gång, och svarsalternativen bytte inte plats. Detta i kombination med att man kunde rätta testet efter varje fråga, och på så vis testa sig fram till svaret på varje fråga, gjorde att Claes-Göran mycket enkelt lyckades fuska sig till högsta möjliga poäng. Kika på bilden nedan och applådera att Claes-Göran för första gången någonsin lyckades göra någonting rätt, om än med fusk.


Eftersom trovärdigheten i detta test alltså låg under nollpunkten så övertalade jag Classe till att försöka sig på det mer avancerade och trovärdiga testet som mensa.dk erbjuder. Där kommer frågorna i samma ordning, men svarsalternativen byter plats från en gång till en annan. Således är det inte omöjligt att fuska, men åtminstone bra mycket svårare, framför allt om man har svårt för många av frågorna. Detta märkte Claes-Göran verkar det som.

Jag hade själv redan gjort testet och visat mitt resultat. Ett stabilt maxresultat på grund av min omåttliga briljans borde ha skrämt bort Claes-Göran eftersom han i vanliga fall är omåttligt feg, men här bestämde han sig trots allt för att ge testet ett försök. Det gick inte så bra som han hoppats på. Resultatet han postade kan ni se nedan. Den första bilden är den från mitt test som jag postade på Classes blogg, och den andra bilden är från Claes-Görans test.


För det otränade ögat kan de se ut som om Claes-Göran faktiskt lyckats med konststycket att få maxpoängen även på detta test, men för den som väljer att titta lite noggrannare så blir det hela snarare ett tecken på den totala värdelöshet som genomsyrar allt som Classe gör. Det första man måste fråga sig är varför Windows aktivitetsfält är så uttraget, som om upplösningen inte passade skärmen, medan resten av bilden ser normal ut. Det andra man måste fråga sig är varför Google Chrome är webbläsaren som är öppen, men testet är gjort i Firefox (samma webbläsare som jag använde). Det tredje man måste fråga sig är hur Claes-Görans andra IQ-test kan vara gjort exakt samma minut som det första testet han gjorde. Windows visar i båda fallen tiden 23:46 den 13 augusti i år.

Adderar man allt detta så blir det hemskt uppenbart att Claes-Göran helt enkelt misslyckades, eller än mer troligt var för feg för att göra testet, och därför valde att försöka photoshoppa ett resultat. Han snodde helt sonika resultatet från mitt test och klistrade in aktivitetsfältet från det första IQ-testet han fuskade på. Tack vare Claes-Göran Olofssons uselhet kan man inte göra annat än att konstatera att världens kanske sämsta photoshop-jobb just har uppenbarat sig.

Man kan ju fundera på varför han inte bara gjorde testet. Att få en låg score hade i alla fall, enligt min åsikt, varit mindre pinsamt än att åka dit för att ha fuskat såhär ofattbart dåligt. Frågan är inte längre om Claes-Göran nått botten, utan snarare vad han kommer hitta på för tokighet härnäst. Botten har han i alla fall bevisat att han inte kan nå. Hur dålig han än verkar vara så lyckas han på något sätt alltid överträffa sig själv. Det är imponerande...

Claes-Göran Olofsson, mannen som verkar försöka göra sig ett namn genom att bevisa att en människa kan bli över 30 år gammal utan att någonsin använda mer än en promille av hjärnans kapacitet, har varit i farten igen. Hans senaste bravad innefattar en ny film där han gör reklam för sin moraliskt förkastliga och på alla sätt superusla tjänst.



Varför han gör en ny skitkass film när det redan finns en värdelös film med samma syfte är det ingen som vet. Vad man däremot vet är att filmen ovan har de sämsta ljudeffekterna som någonsin har skapats. Det kan faktiskt inte ens klassas som ljud, utan det är enbart oljud vi talar om. Oljudeffekter alltså. Det är faktiskt så dåligt så man inte ens förstår vad ljudet gör där. Det passar inte in, och hur osannolikt det än må låta så gör det faktiskt filmen ÄNNU sämre, även fast det inte borde vara möjligt. Som vanligt har denna demonregissör valt att animera allt så fult som man över huvud taget kan tänka sig. Fysiskt illamående sprider sig genom kroppen när man ser denna gränslöst fula film.

Informationen i filmen är densamma som i den gamla misslyckade marknadsföringsfilmen. Det meddelande som borde ha tagit ungefär en minut att framföra tar nu lite drygt sju minuter. En viss förklaring till detta smått orimliga tidsslöseri är det hejdlösa överanvändandet av uttrycket "så att säga", som används inte mindre än arton gånger. Fyra av dessa har han lyckats klämma in under loppet av tjugofem sekunder, vilket måste anses vara en förträffligt stor pungspark på hela det svenska språket.

Syftet med filmen är högst oklart. Det finns ingen logik bakom att göra en såhär dålig reklamfilm för en så omåttligt dålig tjänst, men så har det förstås kommit till min kännedom att Claes-Göran är religiös. Då kan man inte vänta sig någon som helst logik, tyvärr. Hela denna soppa kan förkortas till dessa ord:

Claes-Göran är antagligen världens sämsta människa. Han erbjuder en tjänst som är sämst i världen, och denna tjänst marknadsför han på världens sämsta sätt. Jag anar ett visst tema. Undrar vad han gör härnäst. Eller... egentligen så bryr jag mig inte. Oavsett vad det är så sätter jag mina pengar på att det kommer att vara... sämst.

Classe, om du undrar: I'm out...

 

År 2009 långfilmsdebuterade den sydafrikanske regissören Neill Blomkamp med filmen District 9. Det var en frisk fläkt för hela sci-fi-genren, och den visade att även en relativt billig film (bara 30 miljoner dollar) kan höra hemma i filmvärldens absoluta toppskikt. Nu, fyra år senare, så är Blomkamp tillbaka. Förväntningarna efter succén med District 9 var givetvis skyhöga när Sydafrikas stolthet nu valde att göra den klart dyrare filmen Elysium. Skulle den över tre gånger så stora budgeten kunna ta Elysium till oanade höjder?

Det korta svaret är nej. Elysium var faktiskt en riktigt stor besvikelse, för även fast den var snygg så in i bomben så hade den inte mycket mer än det att erbjuda. Handlingen var både tråkig och långsam, och inte ens en Matt Damon i någon typ av halvrobot-kostym kunde rädda detta från att bli en högst medelmåttig film.

Det finns en hel del problem i Elysium, utöver att handlingen helt enkelt inte håller måttet. Först och främst så kan jag inte annat än tycka att Blomkamps kärlek till sitt eget hemland förstör en aning. I District 9 var det sydafrikanska temat högst relevant, och då stördes man inte ett dugg av Sharlto Copleys hejdlöst sjuka dialekt. När Sharlto Copley nu återigen får skådespela i en av Blomkamps filmer, och den här gången som bad guy, så känns det inte alls lika rätt. En skurk som pratar engelska med extrem sydafrikansk dialekt fungerar helt enkelt inte. Det låter bara som ett dåligt skämt, typ som om man skulle försöka hota någon på norska. Det fungerar bara inte.

Att hela filmen dessutom har så otroligt mycket gemensamt med District 9 gör att den inte alls känns så unik som jag hade hoppats på. Faktum är att det nästan känns som att Neill Blomkamp har gjort en total rip-off på sin egen film, för likheterna mellan District 9 och Elysium är slående. I District 9 ska huvudpersonen ta sig till ett stort rymdskepp ovanför Jorden för att kunna bli frisk från en sjukdom. I Elysium ska huvudpersonen ta sig till ett stort rymdskepp ovanför Jorden för att kunna bli frisk från en sjukdom. Ser ni likheten?

I slutändan så var Elysium, som jag nämnde, en rejäl besvikelse. Den är vacker å det grövsta, och bjuder på fantastisk action och riktigt häftiga specialeffekter, men det räcker inte hela vägen. Jag hade hoppats att Neill Blomkamp skulle fortsätta på den bana han börjat på när han gjorde District 9. Tyvärr fortsatte han på samma bana på helt fel sätt. Jag är besviken...

Ibland är livet inte roligt. Vissa dagar känns allt bara sådär jobbigt så att varje andetag känns som en djup suck. Under sådana dagar kan det vara härligt att sätta sig och titta på en riktigt bra komedi. Scary Movie-serien är ett härligt exempel på riktigt korkad humor som man verkligen kan slappna av till. Igår insåg jag att det tydligen hade kommit en femte film. Den hade helt smygit sig in under min radar, men tack vare just namned "Scary Movie" så bestämde jag mig för att ta en titt. Det borde jag inte ha gjort.


Scary Movie 5 är världens kanske sämsta film någonsin. Jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara hur dålig den är, för det borde inte ens vara möjligt. En film som helt består av fristående sketcher har troligtvis en mer sammanhängande och bättre handling än vad Scary Movie 5 har. Jag kan faktiskt inte ens, såhär dagen efter, berätta vad den handlade om. Jag vet inte om det beror på mitt eget ointresse för filmen eller om den faktiskt var så dålig att den inte hade någon handling, men jag kan i alla fall inte återberätta eländet.

Som om inte världens sämsta handling vore nog så är SAMTLIGA "skämt" som finns med i filmen monumentalt superusla. Det är som ett stort steg tillbaka från kiss och bajs-humorn. Vissa saker som ska locka till skratt är så otroligt förutsägbara så att man hade skrattat färdigt redan innan skämtet, om nu skämtet hade varit någonting att skratta åt. Tyvärr finns det ingenting att skratta åt i Scary Movie 5. Allt är dåligt. Det är en mörk tunnel utan slut. Man kommer bara längre och längre in i skiten, men man kommer aldrig närmare ljusningen. Det finns inget ljus i Scary Movie 5, bara mörker.

Ibland är livet roligt. Vissa dagar känns allt så härligt så att man bara vill skratta. Det är sådana dagar som man måste hålla sig ifrån Scary Movie 5, för om man tittar på den så kommer man snart märka att varje andetag har förvandlats till en djup suck. Scary Movie 5 var total bedrövelse, fast värre ändå. Jag tänker inte ens sätta ett betyg på den här överjävligt urusla sopfilmen. Det förtjänar den inte.

Finanstidningen Forbes sammanställer varje år en lista över, vad de anser är, de rikaste fiktiva karaktärerna. Det är en intressant lista som toppas av allas vår älskling Farbror Joakim, dock oroväckande tätt följd av draken Smaug från The Hobbit. På det stora hela finns det ingen placering som chockerar på listan, men tyvärr så kan man inte annat än totalsåga den ändå. Trovärdigheten känns bottenlåg, eftersom Forbes har mage att påstå att Von Anka har en förmögenhet på endast 65,4 miljarder dollar.

65,4 miljarder dollar? Jag har ingen aning om hur Forbes har gissat sig fram till den här siffran, men det jag däremot vet är att den absolut inte stämmer. Ett seriösare försök att räkna ut värdet på Farbror Joakims ändlösa pengahav kom fram till klart högre siffror. Man tog i beaktning pengabingens storlek, som man fick fram tack vare en ritning utgiven av självaste Don Rosa, samt en allmänt känd uppskattning om utrymmet mellan mynten. Om man då utgick från att bingen, med måtten 37m*37m*39m, var halvfull som den ser ut att vara, så skulle guldet där i vara värt 5.4 triljoner dollar. En klart mycket troligare siffra.



Tyvärr räcker inte heller den beräkningen till för att beskriva Von Ankas förmögenhet. Detta är ju trots allt bara en beräkning av värdet på allt guld han har i sin pengabinge. Ingenstans nämns alla de otaliga skatter, värdefulla antikviteter och fastigheter som ägs av denna ofattbart rika anka. Senast jag hörde så var Joakim Von Anka god för flera fantasiljoner, en siffra som är så stor att den egentligen inte finns. Men även fast den inte finns i vår verklighet så kan den ju givetvis finnas i det fiktiva Ankeborg som Von Anka lever i, och då känns den med största säkerhet som den bästa uppskattningen av Farbror Joakims förmögenhet. Klart är i alla fall att 65,4 miljarder dollar inte stämmer på långa vägar. Forbes borde skämmas!

Igår var det en av årets absolut varmaste och vädermässigt bästa dagar, och därför var det mycket lägligt att jag spenderade den utomhus med ett stort äventyr. Äventyret kallas i folkmun för Stockholm by gummibåt, och det går helt enkelt ut på att man tar sin lilla gummibåt och flyter fram över Karlbergskanalen i Stockholm. Mitt eget riktiga äventyr skulle dock visa sig hända efter allt detta, men det kommer vi till sen.

Dagen började redan innan svinottan. När jag väl klev upp ur sängen hade jag inte fått beträda John Blunds rike i mycket mer än en timme. Detta lilla missöde skulle dock inte få stoppa mig, så jag var trots tröttheten riktigt glad när jag begav mig till Karlbergskanalen för att där möta upp mina vänner. Väl på plats började jag inse att detta inte skulle bli en lugn dag på sjön. Antalet människor som skulle följa oss på den stilla kanalen var nämligen oräkneligt stort. Det var människor överallt, utsmyckade med mycket varierande flytfarkoster.

Efter en stunds väntan och pumpande av gummibåtar och uppblåsbara soffor, samt inoljande med diverse solskyddande eller kokande oljor, så var det dags för sjösättning. Och det var först nu jag insåg att detta skulle bli ett kaos utan dess like. Det var nämligen alldeles för många gummibåtar för att det skulle bli till ett relexat flyt. Istället förvandlades denna så njutningsfulla stund till ett gigantiskt sjöslag där alla verkade dricka alkohol och där stanken av otillåtna rökelser låg som en dimma över hela kalaset. Det var praktiskt taget omöjligt att ens flyta framåt, då hela kanalen var smockfull med gummibåtar och andra flytfarkoster, samtliga fyllda med människor som lekte vattenkrig. För att ni ens ska kunna förstå och tro på det jag säger så låter jag en bild visa vad jag menar: