SVT-Mordet Del 3/4
3
Att det var hammaren som använts vid mordet fanns det inte mycket till tvivel om enligt Arne. En hammare stämde mycket väl överens med de skador han kunnat se på Ernst Kirchsteigers sönderslagna kropp. Man hittar helt enkelt inte ett blodigt tillhygge som överensstämmer med offrets skador utan att det är det faktiskta mordvapnet man hittat, den kunskapen hade Arne sedan länge besuttit. Tack vare det makabra fyndet hade utredningen redan nått sitt första genombrott, men arbetet för Arne och Lotta hade bara börjat. Det fanns mycket kvar att göra, vilket de båda var väl medvetna om.
”Vad vill du göra härnäst?”, frågade Lotta när hon kom tillbaka efter att ha skickat iväg hammaren för fingeravtrycks-analys.
”Vi har fortfarande inte mycket att gå på…”, funderade Arne högt. ”Jag tror det vore lämpligt om vi började med att undersöka Ernst Kirchsteigers kontor för att leta efter eventuella spår där.”
Ernst Kirchsteigers kontor såg ut precis så som Arne hade föreställt sig. Skrivbordet var välstädat i näst intill pedantisk stil, och bokhyllan vid den bortre väggen var fylld med både inredningsböcker samt äldre skrifter som Arne antog endast fanns där för syns skull. Det gav en mysig känsla. Hela rummet var märkvärdigt väldstädat. Inte ett enda dammkorn syntes till, och det doftade fräscht av rengöringsmedel.
Att det var hammaren som använts vid mordet fanns det inte mycket till tvivel om enligt Arne. En hammare stämde mycket väl överens med de skador han kunnat se på Ernst Kirchsteigers sönderslagna kropp. Man hittar helt enkelt inte ett blodigt tillhygge som överensstämmer med offrets skador utan att det är det faktiskta mordvapnet man hittat, den kunskapen hade Arne sedan länge besuttit. Tack vare det makabra fyndet hade utredningen redan nått sitt första genombrott, men arbetet för Arne och Lotta hade bara börjat. Det fanns mycket kvar att göra, vilket de båda var väl medvetna om.
”Vad vill du göra härnäst?”, frågade Lotta när hon kom tillbaka efter att ha skickat iväg hammaren för fingeravtrycks-analys.
”Vi har fortfarande inte mycket att gå på…”, funderade Arne högt. ”Jag tror det vore lämpligt om vi började med att undersöka Ernst Kirchsteigers kontor för att leta efter eventuella spår där.”
Ernst Kirchsteigers kontor såg ut precis så som Arne hade föreställt sig. Skrivbordet var välstädat i näst intill pedantisk stil, och bokhyllan vid den bortre väggen var fylld med både inredningsböcker samt äldre skrifter som Arne antog endast fanns där för syns skull. Det gav en mysig känsla. Hela rummet var märkvärdigt väldstädat. Inte ett enda dammkorn syntes till, och det doftade fräscht av rengöringsmedel.
Lotta, som hade en ovanligt känslig näsa, njöt inte nämnvärt av den fräna rengöringsmedelsdoften. Hon gick fram till fönstret bakom skrivbordet och tittade för en stund ut mot parkeringen. Kontoret låg på bottenvåningen, så hon kunde inte se speciellt långt, men hon hade inga problem med att se hur hela parkeringen nu såg ut att vara avspärrad av poliser.
Den starka doften började nästan få henne att känna sig svimfärdig. Utan att tänka sig för greppade hon tag i fönsterhandtaget för att vädra in lite frisk luft i det instängda rummet. Fönstret bjöd inte på något motstånd alls. Det var inte låst, och inte heller ordentligt stängt. Vem som helst skulle ha kunnat öppna fönstret, även från utsidan. Med undrande blick tittade hon bort mot Arne som redan noterat vad Lotta just skulle till att säga.
”Fönstret var öppet?”, mumlade han knappt hörbart.
”Ja… Här skulle vem som helst ha kunnat klättra in.”
Arne höjde handen mot hakan och bjöd på en fundersam min.
”Det innebär ju att vem som helst kan ha klättrat in för att utföra mordet”, funderade Lotta vidare.
Arne kunde se i hennes ögon hur upphetsad hon var över denna potentiellt viktiga notering. Han ville inte framstå som en besserwisser, men han visste att det ännu var för tidigt att dra några slutsatser av hennes upptäckt. Han bestämde sig för att inte säga någonting just då, utan föreslog istället att de skulle ta en titt i Eva Hamiltons kontor.
Skillnaden mellan Ernst Kirchsteigers och Eva Hamiltons kontor var total. Där det i Ernst kontor inte funnits en enda attiralj som befann sig på annat än sin rätta plats så var Evas rum ett endaste inferno av papper och oreda. Det mörkbruna skrivbordet i massiv ek syntes knappt för alla papper och kuvert som låg tanklöst utspridda, och bokhyllan användes inte längre som bokhylla utan som pappersförvaring. Med försiktiga steg trippade Arne och Lotta in i rummet och gick fram till det röriga skrivbordet. Mitt bland alla papper stod en laptop och surrade tyst för sig själv. Den var påslagen, och Lotta såg det som en invit för att snoka i någonting hon nog egentligen borde låta vara. Hon rörde försiktigt på musen och skärmen vaknade till ur sitt viloläge. Någon typ av mailklient stod öppnad, och med nyfikna ögon började hon högläsa:
”Tack för senast. Jag måste erkänna att det var väldigt länge sedan jag träffade en tjej som du. Jag ska ta tag i det vi pratade om. Oroa dig inte, du behöver nästan inte göra någonting. Följ bara planen. Du ska ju trots allt bara dra blickar till dig, och det är du ju bra på, eller hur? Det ska bli ett nöje att jobba med dig i framtiden.
Tusen pussar
Din M.T.”
Arne lyssnade med stor koncentration. Det var underskrivet med initialerna M.T. ”Din M.T”, stod det till och med. Vem kunde det vara? Lyckligtvis så var Arne mycket väl medveten om att Lotta var väldigt kunnig när det gällde kändisar och deras förhållanden.
”Lotta, vad heter Eva Hamiltons man egentligen?”
Precis som Arne trott så kom svaret imponerande omedelbart:
”Karl-Johan von Heland. Han är civilekonom, och för övrigt rätt snygg om jag får säga det själv. Hurså?”
”Bara undrade”, viskade Arne tillbaka och tackade för svaret. Han nickade fundersamt för sig själv, samtidigt som han stirrade på skärmen där de okända initialerna fortfarande förbryllade honom. Vem var egentligen den där M.T, och hade Eva Hamilton en affär med honom? Frågorna låg som en tät och plågsam dimma i Arnes huvud. Han hatade att inte känna till allt det han ansåg sig behöva för att ha hundraprocentig koll på utredningen. Visserligen kunde ju detta bara ha varit ett helt oskyldigt mail utan anknytning till fallet, men magkänslan och intuitionen sa någonting annat. Han kände på sig att detta inte var sista gången han såg dessa initialer innan utredningen var över.
4
Efter att ha gjort en grundlig genomsökning av tv-huset hade de båda utredarna enats om att det var dags att förhöra de enda två människorna som de hittills hade som misstänkta. Städaren Salvador Gonzales var först ut. Han bodde i ett stort betonghus i Bagarmossen söder om Stockholm, och solen sken fortfarande varmt när Arne och Lotta anlände till platsen. De hälsade glatt på ett gäng ungar som spelade fotboll mot en vägg innan de fortsatte in genom porten. En tavla i entrén förkunnade att Salvador Gonzales bodde högst upp, på sjätte våningen.
Hissdörren gnisslade oväntat när den stängdes, och ljudet fick en rysning att gå genom Arnes kropp. Han ogillade att åka hiss, men sjätte våningen var definitivt för långt att gå för en man som sedan länge passerat sjuttio. Efter någon sekund rosslade hissen igång och började en skumpig färd uppåt.
”Vem var det egentligen som hittade kroppen?”, sa Arne och avbröt den spända tystnaden.
”Det var någon anställd på TV-huset som kom dit morgonen efter. Hon såg blodet på insidan av städskrubben och ringde direkt till polisen.”
”Hade hon en nyckel tillstädskrubben?”
”Nej, dörren stod på glänt när hon kom dit. De vanliga anställda har inte nyckeln till städskrubben, det har jag redan kollat upp. Något mer du behöver veta?”
”Jag har koll på läget. Tack.”
”Hur har du tänkt genomföra förhöret?”, undrade Lotta och tittade över mot den tydligt nervöse Arne.
”Som jag alltid gör. Jag börjar med att lära mig lite om den misstänktes liv innan jag frågar om sådant som rör utredningen. På så vis får jag lite förståelse för den misstänkte och jag får honom dessutom att lita mer på mig. Det kommer gå bra Lotta. Låt mig sköta det här.”
”Du ser nervös ut, är det säkert att du inte vill att jag sköter det?”
”Det är bara hissen, du vet ju hur jag hatar hissar. Var bara lugn. Är Salvador Gonzales mördaren så vet vi det inom kort.”
Tre gånger hann de ringa på dörren innan den slutligen öppnades. En kort gråhårig man stod innanför och tittade upp på de båda.
"Salvador Gonzales?”, frågade Arne med sin vänligaste röst.
”Ja”, spottade den lille mannen ur sig irriterat och märkbart ogästvänligt.
”Vi kommer från polisen, vi har några frågor vi skulle vilja ställa till dig.”
Utan att säga någonting så vände den korta mannen på klacken och vandrade in i lägenheten. Arne och Lotta tittade förvånat på varandra, varpå de lite försynt följde efter.
Lägenheten var sparsamt inredd. Väggarna var kala sånär som på en tavla föreställande en äldre herre som viftade med en chilensk flagga. Salvador Gonzales hade för ett ögonblick försvunnit utom synhåll, men kom nu snabbt tillbaka med en köksstol under armen. Fortfarande utan att säga någonting gick han med snabba steg in i vardagsrummet, där han pekade på en mycket liten tvåsitssoffa som stod framför ett ännu mindre glasbord. Arne och Lotta tolkade det som en inbjudan och pressade sig ned i den trånga möbeln. Lottas övervikt gjorde att platsbristen var ganska påtaglig, men de båda ansåg att det var ovänligt att klaga när de trots allt blivit inbjudna utan större motstånd. Samtidigt som de försökte hitta en sittposition som tillät de båda att andas så placerade Salvador Gonzales sin köksstol på andra sidan bordet, innan han satte sig ned. Arne skannade intresserat av ansiktet mittemot innan han började förhöret:
”Vet du varför vi är här?”
”Inte en aning. Berätta”, svarade han snabbt med en viss brytning.
”Jag ser hellre att du berättar genom att svara på våra frågor. Till att börja med: Hur länge har du bott i Sverige?”
”Jag flydde hit efter militärkuppen i Chile 1973. Jag jobbade med president Allende fram till dess att han mördades framför mina ögon. När Pinochet tog makten levde jag ständigt under hot, så jag flydde hit. Många av mina närmaste hade inte så tur. Jag har sett många av mina vänner dödas.”
”Jag förstår… Och nu jobbar du som städare på tv-huset, inte sant?”
”Ja, det stämmer. Det är svårt att få bättre jobb i Sverige när man kommer som flykting”
”Kan du berätta lite om hur din arbetsdag såg ut när du jobbade i natt?”
”Det var precis som det alltid är. Jag kom dit vid sjutiden på kvällen och började mitt pass. Jag städade precis som vanligt och skulle egentligen sluta vid midnatt, men det är en man som alltid sitter kvar för länge. Jag kan inte städa hans rum innan han gått hem, och i mitt anställningsavtal står det att jag måste städa alla rum innan jag får sluta. Jag gillar att göra rätt för mig, så jag får alltid stanna kvar länge än vad jag egentligen ska. När klockan till slut började närma sig halv två så hade han äntligen gått. Jag städade snabbt hans rum innan jag gick till städskrubben, lämnade alla mina saker, låste och gick hem.
”Du låste dörren till städskrubben innan du gick?”
”Ja, det gör jag alltid.”
Den lille chilenske mannen lät minst sagt säker på sin sak. Arne imponerades över hur han till och med lyckades låta ganska stolt över sitt yrke, trots att han tvingats byta ned sig så sedan sitt liv i Chile.
”Den här mannen som alltid stannar för länge, är det möjligtvis Ernst Kirchsteiger?”
”Ja, det är den tönten. Han har tvingat mig att jobba över varje dag. Kan du nu berätta varför ni är här?”
”Ernst Kirchsteiger har blivit mördad. Du var en av de sista personerna som såg honom vid livet.”
Gonzales såg oberörd ut när han mottog avslöjandet. I vanliga fall hade Arne tyckt att den uteblivna reaktionen var smått konstig, och automatiskt hade det fått honom till att tro att han just satt öga mot öga med mördaren, men den här gången var det annorlunda. Gonzales hade innan sin tid i Sverige redan sett så många hemskheter så att döden nog inte längre var en chock för honom. Istället så var det någonting annat med förhöret som fångat Arnes intresse. Salvador Gonzales sa att han låste dörren till städskrubben när han gick, men när offret hittades stod den på glänt. Som städare hade Gonzales nyckel till alla dörrar i hela byggnaden, och ändå så hade liket återfunnits i städskrubben där dörren inte ens var stängd. Givetvis gjorde det att misstankarna automatiskt drogs till just honom. Det var helt enkelt inte logiskt.
Arne och Lotta tackade för sig och begav sig ut till bilen igen. Lotta suckade djupt när hon hoppade in i passagerarsätet:
"Jaha, det där gav oss ju inte mycket. Mördaren kan fortfarande vara vem som helst som hoppat in genom fönstret i Ernsts kontor.”
”Inte riktigt kära Lotta. Du glömmer en viktig detalj. Visserligen kan vem som helst ha hoppat in genom fönstret, det har du rätt i, men den som mördade Ernst måste vara en av få människor som har nyckeln till städskrubben. Och nyckeln till städskrubben har bara städaren och en person till: Hela husets chef. Jag tror det är dags att vi gör ett besök hemma hos Eva Hamilton”
SVT-Mordet Del 2/4
Med stor möda reste sig Arne upp till sittande position och hasade sig till sängkanten. Väl där satt han för en stund med armbågarna på knäna och händerna i ansiktet. Han gnuggade sig i ögonen och gjorde det bästa för att vakna till liv. Typiskt att alla mordoffer alltid måste hittas under småtimmarna, tänkte han, innan han slutligen samlat nog med kraft för att resa sig upp. Klockan var fortfarande inte mer än 06:10, men Arne var ändå tvungen att sätta fart för att vara på tv-huset innan klockan 07:00. Kom han senare fanns risken att hela platsen där offret hittats skulle ha kontaminerats av vanliga okunniga poliser som precis börjat sitt skift. Att vara bland de första på plats var alltid av högsta vikt för att Arne skulle kunna utföra sitt arbete på ett för honom tillfredsställande sätt.
Med tröttheten fortfarande påträngande tog Arne först på sig sina karaktäristiska glasögon innan han lyckades klä på sig ett par bruna manchesterbyxor och en enkelfärgad skjorta med en vinröd kofta över. Tillsammans med den långa svarta rocken han alltid bar under det kallare halvåret utgjorde dessa hans standardklädsel. Det fanns ingen tid till varken frukostätande eller tandborstning, så som en sista förberedelse inför den långa dagen som väntade så lyckades han i farten slita med sig en apelsin som han placerade i rockens högra ficka. Därefter stapplade han, fortfarande märkbart trött, ut till sin metallicgrå Volvo v70 som alltid stod parkerad utanför huset, troget väntande på honom. Med lätta ansträngningsstön lyckades han placera sin morgonstela kropp i förarsätet, varpå han började färden mot tv-huset.
Efter en trettiofem minuter lång bilresa svängde Arne Weise slutligen in på tv-husets parkering. Den tidiga morgontimmen gjorde att den fortfarande stod nästintill tom, sånär som på ett fåtal bilar, varav en som han kunde identifiera som Lottas Brommés. Perfekt tänkte han, Lotta var redan på plats, precis som hon alltid var. Hennes punktlighet, ärlighet och vänlighet var det som gjorde att Arne trivdes med henne som partner, för sanningen var att han innan Lottas inträde i hans liv alltid hade jobbat ensam. Det fanns en annars svåråtkomlig lättnad i att veta att Lotta alltid redan fanns på platsen och hade tagit reda på det viktigaste när han själv dök upp.
Arne kände hur magen kurrade när han passerade in igenom tv-husets portar. Typiskt att han inte ens skulle ha hunnit äta frukost, tänkte han i samma stund som Lotta Brommé fick syn på honom. Hon gav honom den gamla vanliga subtila nickningen för att hälsa honom välkommen när han närmade sig.
”Han ligger i en städskrubb här borta”, förkunnade hon och pekade mot en lång korridor som belystes av lysrörslampor som satt regelbundet uppsatta i taket, samtidigt som de började promenaden mot platsen där offret låg.
Det verkade inte vara speciellt långt att gå, men det var en utmärkt tid för Arne att uppdatera sig med all den information som han visste att Lotta redan grävt fram.
”Så vad har hänt här egentligen?”, frågade han och inväntade ivrigt och kunskapstörstande svaret som skulle komma.
”Han blev slagen i huvudet flertalet gånger med någon form av trubbigt tillhygge. Det är en blodig jävla röra, men bara inne i själva skrubben så mordet måste ha skett där om inte förövaren valt att städa bort alla andra blodspår han måste ha lämnat efter sig om dådet utfördes någon annanstans.”
”Har vi några misstänkta såhär långt?”, undrade Arne, även fast han visste att inte ens Lotta kunde ha jobbat snabbt nog för att komma fram till någon sådan slutsats.
”Nix, inte än, men enligt killen som satt i receptionen under natten så var det bara tre personer kvar i huset. Ernst själv, som jag tror vi kan utesluta är mördaren, en städare vid namn Salvador Gonzales samt hela tv-husets chef, en viss Eva Hamilton, som tydligen jobbade över. Här är det förresten.”
”Han blev slagen i huvudet flertalet gånger med någon form av trubbigt tillhygge. Det är en blodig jävla röra, men bara inne i själva skrubben så mordet måste ha skett där om inte förövaren valt att städa bort alla andra blodspår han måste ha lämnat efter sig om dådet utfördes någon annanstans.”
”Har vi några misstänkta såhär långt?”, undrade Arne, även fast han visste att inte ens Lotta kunde ha jobbat snabbt nog för att komma fram till någon sådan slutsats.
”Nix, inte än, men enligt killen som satt i receptionen under natten så var det bara tre personer kvar i huset. Ernst själv, som jag tror vi kan utesluta är mördaren, en städare vid namn Salvador Gonzales samt hela tv-husets chef, en viss Eva Hamilton, som tydligen jobbade över. Här är det förresten.”
Den korta promenaden avstannade utanför en sliten trädörr som bekläddes med en grå skylt som med svarta, tydliga versaler förkunnade att det var en städskrubb på andra sidan. Dörren stod på glänt och genom en decimetertjock glipa kunde Arne ana ett blodstänk på den högra väggen i det trånga utrymmet. Han tog ett djupt andetag av frisk luft innan han med vänsterhanden försiktigt sköt upp dörren. Det var ingen trevlig syn som mötte honom. Precis som Lotta redan hade avslöjat så var det minst sagt ”en blodig jävla röra”, och mitt i allt låg Ernst Kirchsteigers livlösa kropp. De mjuka bomullskläderna, som Arne direkt kunde känna igen från Dressmans sortiment, hade målats röda av en enorm mängd blod som runnit från det illa tilltygade huvudet. Ögonen var öppna och stirrade uttryckslöst ut i rummet. Det hela var något av det värsta Arne sett under sin långa karriär, och han hörde hur Lotta försökte dölja en kväljning bakom honom när han med ögonen inspekterade det sönderslagna ansiktet.
”Vem kan utföra ett så fruktansvärt brott?”, funderade han högt och smekte sin släta haka, under tiden som han med långsamma steg vandrade ut i korridoren igen. Hungern gjorde sig återigen påmind och magen gav ifrån sig en högljudd klagosång. Att jobba på tom mage hade Arne av erfarenhet lärt sig att undvika, så med flinka fingrar började han skala den apelsin han lyckats få ned i rockfickan innan han åkte hemifrån. Han kikade omkring sig efter en papperskorg att slänga skalet i och fick syn på en några meter bort i korridoren. Han skulle precis till att göra sig av med den första biten av det orange skalet när någonting på botten av papperskorgen fångade hans intresse. Det låg någonting där som blänkte i det artificiella lysrörsljuset. Vant halade han upp en servett ur den andra rockfickan innan han sänkte ned handen i papperskorgens djupa mörker. Han greppade det oidentifierade föremålet med stadiga fingrar innan han sakta drog upp armen. En hammare. En blodig sådan. Med lätt höjda ögonbryn mötte han Lottas förvånade blick.
”Jag antar att vi hittat vårt mordvapen…”
SVT-Mordet Del 1/4
Som utlovat kommer här den första delen i min mycket förvirrade och ganska dåliga deckare. Den är uselt korrekturläst och skriven som en följetång och det hela blev därför ett onödigt pusselarbete snarare än en speciellt genomtänkt deckare. Lång så in i helvete kommer ni säkert tycka att den är också. Men egentligen är det väl knappast någon idé att jag bortförklarar mer. Tyck om eller ogilla. Eller känn total likgiltighet. Här är den i alla fall:
Kapitel 1
Det började bli sent, klockan var redan långt efter tolv på natten, men Ernst Kirchsteiger var fortfarande djupt försjunken i sitt arbete. Han lät sina bara fötter masseras av den mjuka heltäckningsmattan som beklädde kontorsgolvet innan han släppte lös en djup suck. Det hade varit en lång dag med planering inför den nya säsongen av heminredningsprogrammet Sommartorpet, där han själv var programledare. Programmet hade under flera somrar i rad varit en given publikfavorit med lysande publiksiffror som fick Sveriges Televisions styrelse att jubla. Genom sin programledarroll hade han blivit rikskänd, inte minst för sin förkärlek till att gå runt barfota och ”mysa”. Många kunde säkert uppfatta honom som självgod och lite påklistrad, men sanningen var att han bara älskade det han gjorde. Han älskade Sommartorpet, och han älskade det där mysiga barfotaspatserandet och allt han hade kommit att bli känd för.
Kapitel 1
Det började bli sent, klockan var redan långt efter tolv på natten, men Ernst Kirchsteiger var fortfarande djupt försjunken i sitt arbete. Han lät sina bara fötter masseras av den mjuka heltäckningsmattan som beklädde kontorsgolvet innan han släppte lös en djup suck. Det hade varit en lång dag med planering inför den nya säsongen av heminredningsprogrammet Sommartorpet, där han själv var programledare. Programmet hade under flera somrar i rad varit en given publikfavorit med lysande publiksiffror som fick Sveriges Televisions styrelse att jubla. Genom sin programledarroll hade han blivit rikskänd, inte minst för sin förkärlek till att gå runt barfota och ”mysa”. Många kunde säkert uppfatta honom som självgod och lite påklistrad, men sanningen var att han bara älskade det han gjorde. Han älskade Sommartorpet, och han älskade det där mysiga barfotaspatserandet och allt han hade kommit att bli känd för.
Nu satt han ensam kvar i TV-husets öde lokaler, sånär som på en liten kort chilensk städare som tittade in var tionde minut och muttrade surt att Ernst borde gå hem så att han själv skulle få chansen att avsluta sitt städskift. Alla andra arbetskamrater hade sedan länge letat sig hemåt till sina familjer, men Ernst själv hade valt att stanna en stund till för att förbereda sig. Han ville väldigt gärna att den nya säsongen skulle hålla samma höga kvalité som de tidigare säsongerna hade gjort. Han kände sig till och med en aning pressad sedan hans chef, Eva Hamilton, under en längre period hintat om att hon inte hade mycket till övers för honom. Hon verkade bara leta efter en anledning till att ge Ernst sparken, men hittills hade Sommartorpet gjort succé, år efter år. Programmet var tvunget att vara perfekt. Så länge tittarsiffrorna fortsatt var positiva så skulle Eva inte kunna sparka honom. Det visste han med säkerhet.
Det var en jobbig situation, men han älskade sitt jobb som programledare och tvingades därför acceptera läget så som det var. Han kunde aldrig riktigt komma ifrån faktumet att hela hans anställning var resultatberoende. Tittarsiffrorna var allt som räknades.
Han lutade sig tillbaka i kontorsstolen och gned sig med fingrarnas baksidor över ögonlocken, samtidigt som han sträckte på sin kraftfulla överkropp. Han pustade ut och lät högerhanden rufsa till det mjuka gråa håret som täckte hans femtiofemåriga huvud. Det var dags att gå hem. Inspelningen skulle börja följande dag, och nu fanns det inte mycket mer han kunde göra. Han hade sin roll planerad in i minsta detalj. Den nya säsongens första avsnitt skulle bli storslaget. Ett helt nytt sommartorp skulle rustas upp, och Ernst hade till sin stora lycka hittat det perfekta renoveringsobjektet. Ett litet, litet rött hus med vita knutar. Det var så svenskt och underbart som någonting kunde bli. Det skulle bli lysande.
För första gången på flera timmar så tog han nu på sig sina strumpor och skor. Han tittade ut i korridoren för att försöka få syn på den stackars städaren som nu äntligen skulle få lite goda nyheter. Ernst hade känt hur hatet från den lille chilenaren hade ökat för varje gång deras blickar mötts den senaste veckan, så han skulle gärna vilja be om ursäkt för sina sena arbetsvanor innan han gick hem. Men den lille chilenaren syntes nu för första gången inte till.
Ernst suckade kort, ryckte snabbt på axlarna som för att säga till sig själv ”äh, du försökte ju i alla fall”, innan han började den långa vandringen genom korridorerna mot utgången, nynnandes på programmets signaturmelodi. Korridoren var mörk och öde, hela TV-huset verkade faktiskt stå tomt. Ernst tyckte nästan det var lite kusligt hur en i normala fall så välbefolkad och ljus arbetsplats kunde bli så tom och mörk. Omedvetet ökade han steglängden något. Han gillade inte ensamheten nämnvärt, framför allt inte när den kombinerades med mörker. I receptionen skulle det i alla fall sitta någon, tänkte han och började småspringa genom det nedsläckta huset.
”Hallå Ernst.”
Hans språngmarsch avbröts av en röst bakom honom. Den enda rösten som kunde misslyckas med att få honom att känna sig mindre ensam.
Kapitel 2
Klockan var 06:04 när Arne Weise vaknade med ett ryck av att telefonen ringde. Han hatade tidiga morgnar och oömma uppvaknanden, och ett telefonsamtal var sannerligen oömt. Han kände hur pulsen rusade och paniken steg innan han förstod att det verkligen var telefonen och inte ett rikslarm som ljöd i hela lägenheten. Med skakig hand lyfte han på luren och inväntade att rösten på andra sidan skulle framföra sitt meddelande. Vem det var visste han redan. Det fanns nämligen bara en enda person som skulle våga ringa och väcka honom såhär tidigt.
”Hej, det är Lotta. Du måste komma till tv-huset med detsamma. Ernst Kirchsteiger har blivit mördad.”
En liten ursäkt, lite potatisbulle och lite annat
God dag kära läsare. Jag börjar givetvis med att ursäkta mitt bedrövliga bloggande, men jag har helt enkelt fått utlopp för mitt skrivande i skolan under den senaste tiden. Just i detta nu sitter jag och filar på en dokumentär text om mordet på John F Kennedy. Det blir säkert skitdåligt, men ämnet är ju småintressant i alla fall.
I övrigt så har jag även passat på att skriva en löjlig deckar-följetång i fyra delar som jag antagligen kommer posta här på bluggen någon gång efter jul. Det blev vad jag i vanliga fall brukar kalla för litterär avföring eftersom det visade sig vara mycket svårt att improvisera fram en deckarhistoria utan möjligheten att kunna gå tillbaka och ändra sådant som man redan skrivit.
I potatisbulletävlingen går det desto bättre. Jag kan med stolthet meddela att jag nu passerat 300-strecket. Sedan årets början har jag lyckats förtära inte mindre än 306 potatisbullar, och fler lär det bli eftersom jag har hela frysen full. Min konkurrent Markus "Marky Mark den yngre", tillika Fisabsorberarn, har kämpat sig närmare. Han ligger i skrivande stund på 240 potatisbullar. Det känns som en ganska betryggande ledning, kanske framför allt eftersom han nyss kläckte ur sig denna lite tråkiga mening:
"Som det känns nu så kommer jag inte äta en bulle till innan mitten på 2014 fyfan vad mätt jag är"
Två veckor återstår trots allt av tävlingen. Allt kan ju faktiskt ännu hända, men jag ska inte sticka under stolen med att det känns som om segern är riktigt nära nu.
Som avslutning kan jag även meddela att jag mitt i min frånvaro har börjat snickra lite smått på vad som är tänkt att bli en bok. Den kommer säkert kräva en hel del arbete, omarbete och omarbete igen innan den kan ges ut, om den ens blir så bra. Om handlingen kan jag inte säga mycket, men jag kan avslöja en pytteliten detalj. Huvudpersonens initialer stavas C-G O. Det var allt för den här gången. På återseende!
I övrigt så har jag även passat på att skriva en löjlig deckar-följetång i fyra delar som jag antagligen kommer posta här på bluggen någon gång efter jul. Det blev vad jag i vanliga fall brukar kalla för litterär avföring eftersom det visade sig vara mycket svårt att improvisera fram en deckarhistoria utan möjligheten att kunna gå tillbaka och ändra sådant som man redan skrivit.
I potatisbulletävlingen går det desto bättre. Jag kan med stolthet meddela att jag nu passerat 300-strecket. Sedan årets början har jag lyckats förtära inte mindre än 306 potatisbullar, och fler lär det bli eftersom jag har hela frysen full. Min konkurrent Markus "Marky Mark den yngre", tillika Fisabsorberarn, har kämpat sig närmare. Han ligger i skrivande stund på 240 potatisbullar. Det känns som en ganska betryggande ledning, kanske framför allt eftersom han nyss kläckte ur sig denna lite tråkiga mening:
"Som det känns nu så kommer jag inte äta en bulle till innan mitten på 2014 fyfan vad mätt jag är"
Två veckor återstår trots allt av tävlingen. Allt kan ju faktiskt ännu hända, men jag ska inte sticka under stolen med att det känns som om segern är riktigt nära nu.
Som avslutning kan jag även meddela att jag mitt i min frånvaro har börjat snickra lite smått på vad som är tänkt att bli en bok. Den kommer säkert kräva en hel del arbete, omarbete och omarbete igen innan den kan ges ut, om den ens blir så bra. Om handlingen kan jag inte säga mycket, men jag kan avslöja en pytteliten detalj. Huvudpersonens initialer stavas C-G O. Det var allt för den här gången. På återseende!
