ettpaeron

Idag var en mycket intressant dag. Jag tvingades nämligen att infinna mig på min kusins konfirmationsfirande på Östermalm. Det bjöds på lax och överklädda överklassmänniskor, och jag kände mig helt felplacerad redan från första sekunden jag satte min fot på den gigantiska mocka-matta som bredde ut sig på golvet innanför ytterdörren. Jag noterade snabbt att shorts och T-shirt var något underklätt i sällskapet, men jag tycker nog ändå att jag såg coolast ut.

Snabbt efter det kramkalas och dopp i hälsningsträsket som automatiskt följer en entré på en sådan här tillställning, så var det dags för mat. Jag lät den mycket fina laxen vandra över min tunga och på så vis frambringa stor njutning. Vad som var mindre njutningssamt var att middagen genomsyrades av diverse överklassdiskussioner, och dessutom diskussioner om just konfirmation, religion och Gud. Det hela fick mig, som anser mig närma mig en antiteistisk inställning var dag som går, att känna mig ganska olustig. Jag försökte därför fly onödiga religiösa hetsdiskussioner genom att helt enkelt hålla tyst.

Dessvärre så kunde min tystnad inte förbli evig under denna middag. Av en olycklig slump hade jag placerats bredvid de två äldsta pjäserna på hela middagen, så jag tvingades under en alldeles för lång period diskutera spansk arbetslöshet med min ena bordsgranne. Hennes överklass hade tydligen nått så ohyggligt långt att hon numera var bosatt på den spanska solkusten, där hon dagligen såg människor som var arbetslösa, hemlösa, matlösa, kastlösa och okopplade. Efter lite ihärdigt nickande och så många ledande frågor jag någonsin kunde komma på så skiftades plötsligt fokus till ett annat ämne jag mindre gärna diskuterar på en middag, eller någon annanstans heller för den delen. Det var dags att tala om homoadoption.

Hela sällskapet startade en hätsk debatt om ifall bögar ska få adoptera eller inte. Jag kände vid det här tillfället att jag helst ville göra mig så liten och osynlig som möjligt, vilket lyckades mycket väl. Jag fick till min stora lycka inte en syl i vädret. Snart visade det sig att jag hade överlevt, och istället var det dags att lyssna på en hel uppsjö med onödiga tal om hur den konfirmerade pojken nu hade blivit en man. Oj, så roligt det var.

Till slut så var hela spektaklet över. Den ena överklassfamiljen efter den andra tvingades att utgå. De skulle nämligen alla vidare till nästa konfirmationsfirande, med nästa barn som tvingats iväg på någon form av religiöst påfund. Svetten lackade i min panna när jag äntligen lyckades fly ut och påbörja resan hemåt. Jag antar att den smått ironiska fras som bäst beskriver hela denna tillställning skulle vara: "Gud, så intressant!"

För några dagar sedan så bevittnade jag ett pyttelitet stycke härlighet som jag anser är värt att nämna även här. Ni vet en sån där liten stund som är så osannolikt turlig att man bara måste gotta sig i det?

Hur som helst så började det med att jag och en kamrat gick och handlade lite basförnödenheter för att min majestätiska buk ska kunna växa till sig. På vägen hem lyckades mitt falköga skåda två tjejer som skulle fickparkera några meter till höger om oss. Jag stannade tvärt för att beskåda spektaklet. Tjejer är verkligen fantastiskt bra på många saker, men att fickparkera verkar absolut inte vara en av dessa. Min kamrat var dock inte alls införstådd med det faktum att vissa tjejer har en tendens att fickparkera urdåligt. Av den anledningen började min vän snabbt klaga ljudligt, i samma sekund som den ena tjejen hoppade ur bilen för att hjälpa chauffören.

- Varför går du så långsamt för?!
- För att två tjejer ska hjälpas åt att fickparkera nu, i världens minsta parkeringsficka dessutom. Det kommer att gå åt helskotta.

Mycket längre än så hann jag inte innan jag avbröts av ett gällt flickoskrik, samt ljudet av metall som skrapar mot metall. Den odugliga chauffören hade givetvis backat rakt in i bilen bakom. Lyckligtvis kom ingen till skada, och det hela kunde istället förbli en ren njutning. Jag skrattade gott, inte bara åt den misslyckade parkeringen, utan även åt den komiska timing som uppstod i och med mitt uttalande. En så simpel och vardaglig sak som en fickparkering kan verkligen förgylla en dag. Backa (inte) lugnt!

Eftersom jag är god vän med Carolas systerson så lyckades jag genom lite normalsaltat smörande snacka mig in på en midsommarfest i Carolas fina villa utanför Bromma. Carola var som väntat inte där själv, vilket gjorde mig en aning besviken. Carolas gamla haff Runar var än mer väntat inte där heller, och det gjorde mig om möjligt ännu mer besviken. Dessa två partyprissars frånvaro till trots så blev det en mycket trevlig tillställning.

Eftersom jag återigen befann mig på den alkoholfria så kallade lokahörnan så spenderade jag större delen av kvällen med att prutta offentligt, men självklart även med att göra intressanta observationer i Carolas hus. Det första man slogs av när man gick in på tomten var att varken Carola, Runar eller någon annan hade klippt gräset på länge. Detta stoppade mig dock inte från att kämpa mig igenom denna gräsdjungel för att inspektera huset. Väl innaför dörrarna imponerades jag tämligen omgående av det faktum att inte mindre än tre pianon fanns inom en radie av fem meter.

Mindre imponerande, och nästan lite skrattretande, var det faktum att Carola hade lagt ut en av sina skivor på en mycket, mycket synlig plats. Om detta enbart var en slump eller om Carola försökte sälja in sin musik till ett trettiotal dödsfulla ungdomar kan jag bara spekulera i. Förvånande nog hade Carola även snyggt och prydligt placerat en bok med hennes egna sångtexter vid nedervåningens stora flygel. Man tycker ju att hon borde kunna sina egna låtar utantill, men jag antar att så inte var fallet. Det kan också vara så att hon ville att någon som spontant satte sig vid pianot skulle börja jamma loss på någon av hennes låtar.

När jag inspekterat möblemanget lite snabbt vände jag min uppmärksamhet mot väggarna istället. Bilden jag hade innan av Carola, att hon skulle vara en religiös knäppgök, förstärktes av detta synintryck. Lösryckta bibelcitat fanns nämligen skrivna på en av väggarna i köket. Detta mycket främmande inredningsinslag gjorde att jag funderade vidare på Carolas tilltro till Gud under kvällen. Efter några timmar insåg jag att jag ännu inte sett en bibel, vilket föreföll sig vara väldigt underligt. En person som tror så mycket på Gud som Carola uppenbarligen gör borde ju ha bibeln som en mycket central del i hemmet.

Som ett nyfiket litet barn påbörjade jag således sökandet efter den bibel som bara var tvungen att finnas någonstans i huset. Det visade sig snabbt att mina tidigare observationer av husets inredning hade varit alltför förhastade. De hade varit direkt dåliga skulle man faktiskt kunna säga, för den bibel jag till slut fann var knappast undangömd. Istället hade Carola ett helt bord tillägnat kristendomen. Hon hade på detta bord placerat ett stort porslinskors, en bild på en ängel, en gigantisk uppslagen bibel samt en stor skylt där ordet "Faith" stod skrivet med stora bokstäver. Jag kan inte förstå hur i helskotta jag missade detta under min första husesyn.

På det stora hela så bodde Carola riktigt trivsamt, och hela tillställningen blev ganska trevlig, trots att Runar antagligen inte varit där på länge. Jag måste även passa på att ge Carola lite cred för att hon lånade ut sitt hus till en stor samling festsugna kids som mycket väl hade kunnat riva hela stället. Det gjorde att hon fick många pluspoäng i min bok. Och låt oss inte glömma att min bok består av sanning, till skillnad från bibeln som är en jävla skitbok. Att det är en skitbok är ju dessutom smått ironiskt, eftersom jag nu har pruttat i samma rum som Carolas öppna bibel, och om det är någonting som jag bär med mig från denna midsommar så är det just det. Jag har pruttat hemma hos Carola. Det kändes bra!

Först och främst så börjar jag väl lite klichéaktigt med att be om ursäkt för min rådande bloggtorka. Jag har helt enkelt absolut ingenting att skriva om. Därför får jag krysta fram detta inlägg genom att berätta om en kort men irriterande episod som utspelade sig innan jag skadade benet och blev halt som en enbent dåre.

Den 8 juni fyllde min kompis idiot-Micke år. Detta firades med att halva min bekantskapskrets tvingade mig att följa med ut på krogen, vilket ni alla vid det här laget bör veta att jag hatar. Det är en hemsk syssla som på många sätt är värre än, eller åtminstone likvärdig med, döden. Vilket ställe vi hamnade på, det har jag ingen aning om, men i mina ögon så är alla ställen mer eller mindre likadana så namnet är tämligen oviktigt i sammanhanget. Denna gång lyckades jag i alla fall undvika att få alkoholhaltiga drycker i strupen.

Det fanns faktiskt en fördel med denna plats där alla andra människor intog alkohol som om det vore livsnödvändigt, och det var att man kunde stå utomhus och "chilla". Lyckligtvis innebar det att den skränigt höga skitmusiken nästan blev ett uthärdligt inslag i den annars mycket otrevliga stämningen som rådde. Det fanns även en sak till som borde ha varit en fördel, men som snabbt visade sig vara det rakt motsatta.

Efter att jag poserat som en grekisk gud i ungefär 30 minuter framkom det nämligen att även den andra halvan av min bekantskapskrets befann sig på platsen. De första sekunderna så var det ett trevligt återseende med Lill-Erik, Jibberman-Jeppe och de övriga småpojkarna jag känt sedan den glada barndomen, men snart blev allt så mycket sämre.

Jag nämnde ovan att jag inte drack alkohol, vilket fick som följd att jag vid denna tid stod och smuttade på en lätt avslagen Ramlösa. Jag var till en början väldigt nöjd med valet av dricka, mycket på grund av att jag nu lättare kunde undvika att bli tacklad så kraftfullt att hela innehållet från mitt dryckesfyllda glas skulle omplaceras till mina kläder. Men, i samma sekund som Jibberman-Jeppe närmade sig mig okullkastades min tidigare så felfria teori, ty det tog inte många sekunder innan Jibbermannen hade slängt ut hela sin öl över alla mina klädesplagg.

Så kom det sig att jag hela resterande årslånga timmar av kvällen fick lukta varm öl och känna det där ohyggligt obehagliga kladdet mot huden. Jag trodde verkligen att jag skulle slippa detta hemska straff när jag på ett nästan änglalikt sätt hade avstått djävulsdricka hela kvällen, men tji fick jag. Istället så skickade djävulen fram ett av sina sändebud, förklädd till en barndomsvän. Fy fa-an så jag hatar att besöka nattklubbar...

Som ett steg i att återta prutten till det offentliga rummet så bestämde sig jag och min fantastiska bloggläsare Sofia för att börja samarbeta. Vi nyttjade mina egenskaper som ett textförfattande geni och hennes egenskaper som en utomordentligt bra musiker, och resultatet är förbluffande bra. Jag antar att det inte är någon idé att dra ut på det längre, så låt mig istället presentera världens genom tiderna bästa låt:



Makalöst bra, inte sant?

I söndags spelade jag fotbollsmatch. Jag kände mig på förhand mycket stark, kanske för att jag fysiskt är i min bästa form någonsin, men då är det ju självklart att olyckan skulle vara framme. I en helt vanlig löpning kände jag att baksidan av det vänstra låret plötsligt exploderade lite, typ som om någon detonerat en liten nitroglycerinkapsel innanför lårmuskeln. En rejäl muskelbristning hade drabbat mig, och smärtan var givetvis olidlig.

Att röra sig normalt blev efter detta en omöjlighet. Att gå var till och med ett enormt projekt att ta sig för, så jag blev soffliggande med ett hårt lindat ben under ungefär ett dygn. När jag vid ett omlindande av mitt ömmande vänsterlår insåg att benet hade svullnat upp till närmare dubbel storlek så kände jag att det kanske var läge att uppsöka läkare. Så kom det sig att jag idag spenderade ett antal timmar med det absolut roligaste och givande man kan göra här i livet - nämligen att besöka en akutmottagning.

Jag antar att alla någon gång besökt en akutmottagning, men trots detta så tänker jag dela med mig av mitt besök. Det var helt enkelt så hemskt att det måste förevigas på internet. Medan ni låter min berättelse sjunka in kan ni även ta och fundera på hur det kan heta AKUT-mottagning när det alltid går så oerhört långsamt.

Efter en kamp mot oändlig smärta lyckades jag till slut hitta min väg in i väntrummet. När jag slog mig ned med mitt sargade ben i denna otrevlighetens Mecka fanns där redan en handfull människor som väntade på att få sina dödsdomar av en läkare. Där satt två äldre par som samtalade med varandra med en uppenbart fejkad trevlighet, samt lite övrigt löst folk som stirrade ut i tomma intet. Polska byggarbetare visade sig snabbt vara överrepresenterade, vilket på alla sätt förstärker mina redan väl tilltagna fördomar. Till en början rådde en ganska god stämning, kanske främst på grund av att alla var ganska tysta och sysslade med sitt, men snart skulle allting bli mycket värre, för vi skulle få besök av en ofrivilligt irriterande människa.

Efter närmare trettio minuters väntan gjorde han sin entré. Han var iklädd världens äckligaste t-shirt, Europas vidrigaste mjukisbyxor, Sveriges mest motbjudande jacka samt ett par knallgula hörselkåpor som bekräftade det vi alla nog misstänkte från första början. Den stackarn var förståndshandikappad.

Jag vill inte på något sätt raljera över förståndshandikappade, men jag har nu insett att det inte finns någonting man mindre gärna har bredvid sig i ett väntrum i flera timmar. Anledningen till detta är att människan som satte sig bredvid mig aldrig någonsin kunde vara tyst. Faktum är att det var precis tvärtom, för alla ljud han gjorde - vilket var väldigt många - lät något oerhört. Antagligen berodde detta på de tidigare nämnda hörselkåporna, som ju säkert gjorde att den stackaren inte kunde höra sig själv.

Alla tänkbara irriterande ljud kunde under en tvåtimmarsperiod höras från denna mentalt störda individ. Det kunde vara ett kort trallande av en mycket omusikalisk trudelutt, eller ett knarrande som taget ur filmen Predator. Det enda man visste säkert var att allting konstant började och slutade med ett långt uttraget stön som varade i all evighet, samt att han då och då stampade med foten i marken så att hela husgrunden skakade.

Ju längre tid som fortlöpte desto mer stördes människor av denna oljuds-kavalkad. De tidigare så låtsastrevliga pensionärerna började nu öppet kriga om vilka som hade varit gifta längst, samt vilken av männen som var trevligast. Precis när man inte längre trodde att någonting kunde bli värre så räddades vi av att det äntligen var vår tur att diagnostiseras. Självklart konstaterades det att vi hade varit där nästan helt i onödan, men vi kom ändå därifrån lite klokare. Vi hade återigen lärt oss att ett väntrum på en akutmottagning kan vara världens absolut minst trivsamma plats. Usch, fy och blä!

Eftersom jag är ohyggligt slö så orkar jag sällan kika in i mitt postfack för att se om herr brevbärare har lämnat någon leverans till mig. Idag gjorde jag dock ett undantag, vilket skulle visa sig vara mycket trivsamt. Jag hade nämligen fått ett brev från Svenska kyrkan. Detta brev var ingenting annat än hysteriskt roligt, så jag tänkte dela med mig av några väl valda ord som man kan finna i brevet, för att sedan komma med mina egna kommentarer om dessa ord. Den första delen jag fastnade för var denna:

"Vi försöker ge plats åt de stora frågorna som ibland glöms bort i jakten på det perfekta livet: Vem är jag? Varför finns jag? Vad är meningen med livet? I församlingen försöker vi reflektera över vad Gud, Jesus och Bibeln har att säga oss och varför det är relevant i samhället idag."

Detta stycke är som ni ser helt fantastiskt på alla tänkbara sätt. Sällan har jag skådat någonting så dumt som detta, för verkligheten är ju precis det motsatta till vad Svenska kyrkan vill få det att låta som. Kristendomen har inga som helst vettiga svar på de ovanstående frågorna, och Gud, Jesus och Bibeln har bara trams att säga oss. Detta trams är dessutom inte ett endaste dugg relevant i samhället idag. Allt blir oerhört paradoxalt och konstigt, för det är ju som om Svenska kyrkan gör reklam för en tjänst som egentligen inte finns. Men det dumma tar inte slut här, för det finns ännu mer bevis på att den Svenska kyrkan lever i en alternativ verklighet där de helt har glömt bort hur världen ser ut idag:

"Vi tror att du bär på erfarenheter, visdom och frågor som kan göra vår gemenskap rikare."

Här är det ju lite som att man ber om sin egen dödsdom. Javisst bär de flesta svenskarna på erfarenheter, visdom och frågor som skulle kunna göra gemenskapen rikare. Fast egentligen skulle det ju bli döden för gemenskapen, eftersom frågorna hade kunnat vara exempelvis: Vad har ni vetenskapliga bevis för att Gud finns? Tycker ni verkligen att bibeln håller för en källkritisk granskning?

Det är nästan så att man är lite sugen på att besöka ett av den lokala församlingens möten. Då skulle dessa människor som envisas med att leva kvar i medeltiden få ta del av lite visdom och vettiga erfarenheter. Det vore dessutom väldigt kul att få bläddra igenom en bibel, bara för skojs skull. Ska man se lite objektivt på saken bör ju denna skrift räknas som ett av historiens mest komiska verk. Det är någonting väldigt lustigt med folk som än idag håller på med sån här intelligensmässig nonsens. Tack för ett gott skratt, Svenska kyrkan!

God afton kära medmänniskor. Idag talar jag inte till er som en anonym bloggare ute i bloggosfären. Jag talar inte heller till er som en galning med en övertro på sin egen idé, utan jag talar till er som en medlem i mänskligheten. Som en människa som vill andra människors bästa, och därför hoppas jag att ni kommer lyssna på mitt budskap. Ni kommer inte att ångra er.

Det är dags nu. Alltför länge har samhället täppt till både truten och stjärten på oss som anser att prutten hör hemma i det offentliga rummet. Av någon anledning anses det som någonting äckligt, ociviliserat och dåligt att släppa väder på offentliga platser. Varför ska det vara på detta fis? Eh, förlåt. Jag menar vis. Att prutta är någonting fint. Man delar med sig av sitt eget innersta på ett högst personligt och beundransvärt sätt. Detta borde premieras, inte vara tabubelagt. Att prutta offentligt är det ultimata beviset på både själslig och personlig frihet. Att prutta var man vill borde vara varje människas rätt i en demokrati, men så är inte längre fallet.

Jag vet inte vad ni säger, men jag har i alla fall fått nog. Mina gasattacker ska inte längre få tystas ned av samhällets normer. Mina pruttar ska smattra som maskingevär på de mest offentliga platserna man kan tänka sig. Mina väldoftande stjärtmoln ska förgylla dagen för alla människor, inte bara för mig. Det finns bara ett enda litet problem med allt detta.

Pruttens återtåg till det offentliga rummet kan enbart bli en verklighet om vi alla arbetar aktivt tillsammans. En mans gaser räcker aldrig till för att ändra ett helt västerländskt levnadssätt. Vi måste alla våga ta oss friheten att släppa väder även på allmänna platser, och inte bara i hemmets tysta vrå. Så därför, kära vänner, ber jag er nu att starta revolutionen. Låt inte längre prutten vara någonting dåligt, för i verkligheten är ju sanningen snarare det motsatta. Att prutta är någonting bra som luktar gott, lämnar en härlig smak på tungan och som kan liva upp även de stelaste och tråkigaste situationerna. Det är dags att vi tar tillbaka fisen till det offentliga rummet. Det är trots allt där den hör hemma!

När vi ändå är inne på ämnet ofantligt värdelös TV som riktar sig till barn och unga så kan vi lika gärna stanna där ett tag till. Det finns ju nämligen så gränslöst mycket sämsthet som produceras för icke-myndigas ögon. Ett exempel är den oförtjänt hyllade ungdomsfilmen (som började som en serie) "Eva och Adam". Den är verkligen hemskt hemsk och dålig på så många sätt så att det borde vara direkt kriminellt. Det finns framför allt en scen som är sådär ofattbart dålig så man inte ens kommer undan en känsla av skam om man så bygger ett helt fort av skämskuddar. Låt oss ta en titt för att sedan kräkas lite i våra egna munnar, eller i någon annans om du nu föredrar det och hittar någon som är villig att motta ditt maginnehåll.



Det hela börjar ungefär elva sekunder in i klippet när en av många bedrövliga skådespelare i denna film får för sig att skrika "JA!" som om hon har fått order om att skrämmas så mycket som möjligt. Därefter börjar den riktigt pinsamma historian när två ungdomar har tagit på sig uppgiften att sjunga skitdåligt.

Scenen är en enda kvalkad av dålig sång, ännu sämre skådespel och absolut sämst engelskt uttal. Flickebarnet på högerflanken spelar över något helt jävla hysteriskt, medan den andra... ja jag vet faktiskt inte riktigt vad hon gör, för jag kan inte sluta titta på tjejen till höger. Hon tar dampigheten till en helt ny nivå. Publiken visar helt avsaknad av öron eftersom de gladeligen diggar i takt med uselheten. Dampmongot nöjer sig dock inte med att låten ska slaktas av två personer, utan hon lyckas få med sig en hel uppsjö med människor som även de stämmer upp i värdelös sång.

När det helt otroligt dåliga saktas ned så det blir ännu sämre, för att komma till ett maximalt dåligt avslut, så är det äntligen klart med sjungandet. Först tycker man att det är ganska skönt att låten äntligen är slut, men det absolut värsta i hela scenen återstår tyvärr. Precis exakt i samma sekund som sången är slut så fuckar dampmongot ur mer än vad som torde vara möjligt. Hon slänger ur sig en helgalen gratulation i form av ett nazgul-skrik i kubik. Därefter klappar hon händerna som en säl, tar nacksving på sin kompis och bugar som om hon på allvar tycker att hon förtjänar en stående ovation.

Hon förtjänar ingen ovation, den saken är i alla fall säker, för hon har just deltagit i vad som måste placera sig oerhört högt på listan över världens mest pinsamma filmscener någonsin. Hela filmen innehåller monumentalt dåligt skådespel, men just den här scenen tar nog ändå priset. Det kan knappast bli sämre än när dåliga barn försöker skådespela. "Nothing worse than kids fucking trying to act".