Poesi
Jag börjar som vanligt med att ursäkta den usla uppdateringen. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska skriva om, förrän nu alltså. Det är nämligen så att vi skolan på tisdag överger det så kallade prosa-blocket (där man åtminstone i teorin kan skriva vettiga texter), för att övergå till poesi-blocket (där man inte ens i teorin kan skriva vettiga texter). Jag ser fram emot det ungefär lika mycket som jag längtar efter domedagen. Kanske lite mindre.
Redan nu har jag fått en uppgift att skriva ett antal dikter, som dessväre antagligen ska vara högst seriösa, och då slås jag direkt av en enda sak: Jag hatar verkligen poesi. Det är en fullständigt ologisk "konstform" där skillnaden mellan genialitet och idioti inte finns. Det är precis som med konst, där en vit duk med några färgglada stänk och en skvätt näsblod kan vara ett underbart hantverk av ett fullblodsproffs. I poesi kan vilken konstig metafor som helst anses vara genial, och att slänga in lite radbrytningar vart som helst utom där det vore logiskt kan även det hyllas enormt.
Nej, fy. Jag ser verkligen inte alls fram emot att jobba med poesi i fem veckor. För mig är Poesi som att försöka leta sig ut ur en labyrint som saknar utgång. Det går liksom inte. Man är fast för evigt, och dessutom så är det ungefär helt omöjligt att försörja sig genom att skriva poesi. Trist, men kanske ändå rättvist. Jag får väl trösta mig med att jag kanske kan börja testa gränserna lite, och skriva en dikt som är ett stort fett skämt för att sedan se folk hylla den eftersom den är nyskapande, eller något i den stilen. Det ska bli mycket o-spännande...
Redan nu har jag fått en uppgift att skriva ett antal dikter, som dessväre antagligen ska vara högst seriösa, och då slås jag direkt av en enda sak: Jag hatar verkligen poesi. Det är en fullständigt ologisk "konstform" där skillnaden mellan genialitet och idioti inte finns. Det är precis som med konst, där en vit duk med några färgglada stänk och en skvätt näsblod kan vara ett underbart hantverk av ett fullblodsproffs. I poesi kan vilken konstig metafor som helst anses vara genial, och att slänga in lite radbrytningar vart som helst utom där det vore logiskt kan även det hyllas enormt.
Nej, fy. Jag ser verkligen inte alls fram emot att jobba med poesi i fem veckor. För mig är Poesi som att försöka leta sig ut ur en labyrint som saknar utgång. Det går liksom inte. Man är fast för evigt, och dessutom så är det ungefär helt omöjligt att försörja sig genom att skriva poesi. Trist, men kanske ändå rättvist. Jag får väl trösta mig med att jag kanske kan börja testa gränserna lite, och skriva en dikt som är ett stort fett skämt för att sedan se folk hylla den eftersom den är nyskapande, eller något i den stilen. Det ska bli mycket o-spännande...
Ett tredje novellutkast
Följande utspelar sig egentligen mellan den första och den andra novellen...
Klockan var halv elva på morgonen och Claes-Göran vaknade upp med den absolut värsta huvudvärken han någonsin känt. Han hade inte druckit vatten, eller någonting annat för den delen, på tre dagar och var torr som en öken i munnen. Pulsen bultade som hammarslag mot tinningarna och för ett ögonblick hade han svårt att orientera sig i sovrummet, trots att solen sken in genom fönstret och skänkte mer än tillräckligt med ljus för att lysa upp varenda liten vrå av rummet. Iklädd enbart sina finaste Batman-kalsonger stapplade han med ostadiga steg ut i badrummet för att av ren vana tömma blåsan, men han märkte snart att ingenting kom. Blåsan var lika torr som tungan. Likt en zombie släpade han sig istället några steg åt sidan och tittade sig själv i spegeln. Han smekte sin majestätiska buk och mötte därefter sin egen blick.
”Idag är det dags Classe. Idag ska du mörda. Mannerhjälm ska få se på fan”, formade han fram med den stela tungan. Hela munnen värkte och det kändes nästan som om det lossnade små smulor från gommen när han rörde runt tungan därinne. Såhär snurrig och törstig hade han då aldrig varit, men nu var det för sent för att backa ur. Mordet skulle genomföras, det var enda sättet för Claes-Göran att få tillbaka jobbet, livet, pengarna och allt annat han hade förlorat på grund av den där förbannade Mannerhjälm.
”Det är väl lika bra att jag tar tag i saken så fort som möjligt, så slipper det bli värre”, tänkte han högt för sig själv och vandrade ut ur badrummet och tillbaka in till sovrummet. Han öppnade den gnisslande garderobsdörren och tog ut den noga paketerade mordutrustningen som låg i en grönsvart Ninja Turtles-ryggsäck på översta hyllan. Därefter tog han fram en T-shirt med Power Rangers-tryck och ett par prassliga träningsoverallsbyxor. För att inte väcka onödiga misstankar hade han bestämt sig för att inte byta om till mordutrustningen förrän han var på plats. Att komma in på företaget skulle nog inte vara något problem. Han var övertygad om att de flesta ännu inte hört talas om att han blivit avskedad, så ingen skulle tycka att det var skumt om han smög omkring i korridorerna.
Han drog T-shirten över huvudet och vände efter det sin uppmärksamhet mot byxorna. Det var inte helt lätt att stå på ett ben när han var yr av uttorkning, men återigen så imponerade han på sig själv med sin uppfinningsrikedom. Genom att ställa sig i rummets hörn gav han sig själv möjligheten att svaja ganska friskt utan att ramla samtidigt som han drog på sig byxorna, och inom kort var han fullt påklädd. Det var nu bara en sak kvar att göra innan han begav sig iväg för att utföra uppdraget.
Med ytterligare stärkt självförtroende vandrade han med överdriven armpendling ut i köket. Väl där slet han upp frysen och tog fram den mycket, mycket välfrusna fläskfilén. Han testade kraften i tillhygget genom att slå sig själv i handen några gånger, innan han med ett nöjt leende placerade fläskfilén i ett turtlesväskans sidofack. På så vis var den lätt att komma åt även om han fortfarande hade väskan på ryggen. Alla de andra sakerna han skulle ha med sig fanns nedpackade i ett av väskans större fack. Det var dags. Nu skulle det utföras.
Två timmar senare var han äntligen framme vid sin gamla arbetsplats. Egentligen var det en resa som bara tog tjugofem minuter, men förvirringen han upplevde på grund av uttorkningen hade skapat oväntade problem. Han hade åkt åt fel håll med tunnelbanan, gått av vid fel station och därtill nästan blivit överkörd av en lastbil när han slutligen valde att gå hela vägen i den tryckande sommarhettan. Hade han inte varit hundra procent uttorkad var han säker på att han hade badat i svett, men nu var han faktiskt helt torr. Planen att inte dricka någonting på tre dagar hade varit jobbig, men nu verkade den ge utdelning, precis som väntat.
Med smygande steg trippade han in genom dörrarna. Han var mycket noga med att så få som möjligt skulle se honom. Även fast han säkerligen inte skulle väcka några misstankar så var det alltid en fördel med så få vittnen som möjligt. Han smög igenom korridoren där han tidigare haft sitt arbetsrum. I rummet bredvid visste han att Mannerhjälm i normala fall höll till, och han ville försäkra sig om att han satt där även nu. Det vore ju förödande om offret hade gått på lunch precis när han skulle dödas. Med delikat försiktighet kikade Claes-Göran in genom dörröppningen till Mannerhjälms perfekt städade kontor. Där inne satt han, mannen som snart skulle dö. Han satt vant och skrev in några obegripliga siffror på sin dator, samtidigt som han med andra handen bläddrade i en pärm som antagligen dolde siffror som Claes-Göran hade räknat fel på och som nu behövde rättas till. Classe kunde se hur det svindyra kostymtyget spände över de breda axlarna och hur tupén då och då fladdrade till i vinden från en roterande bordsfläkt som stod placerad i hörnet på skrivbordet. Perfekt, tänkte han för sig själv och smög in i på toaletten som fanns på motsatt sida av korridoren.
Han började genast klä av sig sina vardagliga kläder och stod snart naken mitt på toalettgolvet. Försiktigt, för att inte prassla mer än absolut nödvändigt, började han sedan på inventerande vis packa upp alla varorna från ryggsäckens stora fack. Varje vara som han packade upp placerade han noggrant på golvet framför sig så att han kunde få en bra överblick. Barncyklop, badmössa, barnvåtdräkt, sönderklippta stövlar, extra plastpåsar som strumpor, och slutligen smör. Fläskfilén satt lättillgängligt kvar i sidofacket på väskan. Allt fanns där. Han kände hur pulsen steg när han böjde sig fram för att ta upp våtdräkten. Uttorkningen gjorde sig återigen påmind när han reste sig upp aningen för snabbt, men likt den ninja han själv ansåg sig vara så lyckades han återfå balansen igen. Den här gången gick det aningen lättare att få på sig våtdräkten, men skillnaden var marginell. Stövlarna visade sig vara ett stort problem, precis som när han testat dem hemma, men tack vare rikligt användande av smör stod han snart på toalettgolvet i full mundering, redo för mord. På vägen ut från toaletten passerade han en spegel, och instinktivt stannade han till för att spana in sig själv. Våtdräkten var fortfarande så tight att den blev svår att röra sig normalt i, och cyklopet skar in i pannbenet på honom, men i övrigt så såg han otroligt cool ut.
”Nu är det dags”, viskade han till sig själv. ”Nu jävlar ska Mannerhjälm dö!”.
Andningen var häftig när han smög ut från toaletten för att bege sig tillbaka till Mannerhjälms arbetsrum. Det hala smöret han tvingats smörja in sina fötter med för att få på sig stövlarna gjorde att den korta promenaden genom korridoren blev klart mer krävande än vad han hade hoppats på. Fötterna gled som på is, och han var tvungen att jobba hårt med varje muskel i kroppen för att inte halka omkull.
Efter en kämpainsats som han direkt kände sig stolt över så stod han slutligen framför Mannerhjälms dörr. Med yttersta försiktighet smög han in genom den öppna trädörren, innan han stängde den ljudlöst bakom sig. Nu var det bara han och Mannerhjälm, ensamma i ett rum där ingen kunde se eller höra dem. Sakta, sakta smög han närmare i sina hala stövlar, mycket angelägen om att inte ge ett enda ljud ifrån sig. Trots att tungan var torr som fnöske så höll han munnen stängd för att inte råka lämna en liten sträng av saliv efter sig. Han försökte istället andas genom näsan, men i ett cyklop är inte det speciellt enkelt. Med bara ett fåtal steg kvar började cyklopet att imma igen, men nu var det för sent för att vända om. Lyckligtvis så satt Mannerhjälm fortfarande försjunken i sitt arbete med tupén fladdrandes i vinden, helt ovetandes om den stundande faran. Försiktigt, försiktigt lyfte Classe av det superspända cyklopet från sina ögon för att torka bort imman från insidan av masken. I samma ögonblick som cyklopet lyftes så gick den alltför spända spännremmen av. Claes-Göran fick panik. Hans tidigare så ninjalika rörelsemönster byttes nu mot stressade och framhastade spasmer. Han var fortfarande någon meter ifrån Mannerhjälm, men kände att tiden var kommen. Han drog snabbt upp den våta fläskfilén ur ytterfacket och höjde den mot skyn för att få så bra kraft som möjligt, och skulle just drämma till när ett högt sprakande ljud hördes. Våtdräkten hade spruckit.
Ljudet fick Mannerhjälm att vakna ur transen, och som i slow motion såg Claes-Göran hur han sakta snurrade runt ett halvt varv i kontorsstolen. Det var nu eller aldrig. Skit samma om våtdräkten var sprucken, cyklopet var förstört och stövlarna värkte på fötterna. Chansen fanns där nu.
I samma stund som Mannerhjälms storögda blick mötte Classes så träffade fläskfilén sitt mål. Ett högljutt smack hördes när den tinade köttbiten formade sig efter ansiktet på det förvånade offret. En smäll. Och så en till. Och ytterligare en.
Claes-Göran viftade med fläskfilén som om han var besatt av onda andar, men hur mycket han än slog så skvätte det inget blod från Mannerhjälms feta huvud. Inte ens tupén föll av. Fläskfilén hade under de gångna timmarna i sommarsolen tinat, och den var nu helt mjuk.
Den totala uttorkningen Classe upplevde gjorde att krafterna snart tog slut, och därefter fanns bara tystnaden kvar. Mannerhjälm var alldeles blöt på kinden av vatten från den tinade fläskfilén, och han satt nu helt tyst och glodde storögt på Claes-Göran, som i sin tur frustade av utmattning. De båda männen stirrade på varandra, utan att säga ett ord. Det tog ett tag för Claes-Göran att inse att Mannerhjälm faktiskt inte var död. Som om han sett ett UFO stod han helt stilla, öga mot öga med sitt tilltänka mordoffer, med en våt fläskfilé i den ena handen och ett trasigt barncyklop i den andra. Mordet hade misslyckats. Allt hade gått åt helvete, och nu stod han här, mitt emot en man som han precis hade försökt ha ihjäl med ett stycke kött. Det fanns nu bara en utväg. Han var tvungen att fly.
Likt den största fegisen i världshistorien la han benen på ryggen och började springa mot utgången, med ett stadigt grepp om både cyklop och fläskfilé. De smöriga fötterna och de alldeles för små stövlarna, i kombination med den fruktansvärda vätskebristen, gjorde att han konstant snubblade och halkade. Han passerade flera av sina tidigare kollegor, men han kunde inte höra hur de ropade på honom. Det enda han kunde höra bakom sig var Mannerhjälms högljudda skrockande.
Klockan var halv elva på morgonen och Claes-Göran vaknade upp med den absolut värsta huvudvärken han någonsin känt. Han hade inte druckit vatten, eller någonting annat för den delen, på tre dagar och var torr som en öken i munnen. Pulsen bultade som hammarslag mot tinningarna och för ett ögonblick hade han svårt att orientera sig i sovrummet, trots att solen sken in genom fönstret och skänkte mer än tillräckligt med ljus för att lysa upp varenda liten vrå av rummet. Iklädd enbart sina finaste Batman-kalsonger stapplade han med ostadiga steg ut i badrummet för att av ren vana tömma blåsan, men han märkte snart att ingenting kom. Blåsan var lika torr som tungan. Likt en zombie släpade han sig istället några steg åt sidan och tittade sig själv i spegeln. Han smekte sin majestätiska buk och mötte därefter sin egen blick.
”Idag är det dags Classe. Idag ska du mörda. Mannerhjälm ska få se på fan”, formade han fram med den stela tungan. Hela munnen värkte och det kändes nästan som om det lossnade små smulor från gommen när han rörde runt tungan därinne. Såhär snurrig och törstig hade han då aldrig varit, men nu var det för sent för att backa ur. Mordet skulle genomföras, det var enda sättet för Claes-Göran att få tillbaka jobbet, livet, pengarna och allt annat han hade förlorat på grund av den där förbannade Mannerhjälm.
”Det är väl lika bra att jag tar tag i saken så fort som möjligt, så slipper det bli värre”, tänkte han högt för sig själv och vandrade ut ur badrummet och tillbaka in till sovrummet. Han öppnade den gnisslande garderobsdörren och tog ut den noga paketerade mordutrustningen som låg i en grönsvart Ninja Turtles-ryggsäck på översta hyllan. Därefter tog han fram en T-shirt med Power Rangers-tryck och ett par prassliga träningsoverallsbyxor. För att inte väcka onödiga misstankar hade han bestämt sig för att inte byta om till mordutrustningen förrän han var på plats. Att komma in på företaget skulle nog inte vara något problem. Han var övertygad om att de flesta ännu inte hört talas om att han blivit avskedad, så ingen skulle tycka att det var skumt om han smög omkring i korridorerna.
Han drog T-shirten över huvudet och vände efter det sin uppmärksamhet mot byxorna. Det var inte helt lätt att stå på ett ben när han var yr av uttorkning, men återigen så imponerade han på sig själv med sin uppfinningsrikedom. Genom att ställa sig i rummets hörn gav han sig själv möjligheten att svaja ganska friskt utan att ramla samtidigt som han drog på sig byxorna, och inom kort var han fullt påklädd. Det var nu bara en sak kvar att göra innan han begav sig iväg för att utföra uppdraget.
Med ytterligare stärkt självförtroende vandrade han med överdriven armpendling ut i köket. Väl där slet han upp frysen och tog fram den mycket, mycket välfrusna fläskfilén. Han testade kraften i tillhygget genom att slå sig själv i handen några gånger, innan han med ett nöjt leende placerade fläskfilén i ett turtlesväskans sidofack. På så vis var den lätt att komma åt även om han fortfarande hade väskan på ryggen. Alla de andra sakerna han skulle ha med sig fanns nedpackade i ett av väskans större fack. Det var dags. Nu skulle det utföras.
Två timmar senare var han äntligen framme vid sin gamla arbetsplats. Egentligen var det en resa som bara tog tjugofem minuter, men förvirringen han upplevde på grund av uttorkningen hade skapat oväntade problem. Han hade åkt åt fel håll med tunnelbanan, gått av vid fel station och därtill nästan blivit överkörd av en lastbil när han slutligen valde att gå hela vägen i den tryckande sommarhettan. Hade han inte varit hundra procent uttorkad var han säker på att han hade badat i svett, men nu var han faktiskt helt torr. Planen att inte dricka någonting på tre dagar hade varit jobbig, men nu verkade den ge utdelning, precis som väntat.
Med smygande steg trippade han in genom dörrarna. Han var mycket noga med att så få som möjligt skulle se honom. Även fast han säkerligen inte skulle väcka några misstankar så var det alltid en fördel med så få vittnen som möjligt. Han smög igenom korridoren där han tidigare haft sitt arbetsrum. I rummet bredvid visste han att Mannerhjälm i normala fall höll till, och han ville försäkra sig om att han satt där även nu. Det vore ju förödande om offret hade gått på lunch precis när han skulle dödas. Med delikat försiktighet kikade Claes-Göran in genom dörröppningen till Mannerhjälms perfekt städade kontor. Där inne satt han, mannen som snart skulle dö. Han satt vant och skrev in några obegripliga siffror på sin dator, samtidigt som han med andra handen bläddrade i en pärm som antagligen dolde siffror som Claes-Göran hade räknat fel på och som nu behövde rättas till. Classe kunde se hur det svindyra kostymtyget spände över de breda axlarna och hur tupén då och då fladdrade till i vinden från en roterande bordsfläkt som stod placerad i hörnet på skrivbordet. Perfekt, tänkte han för sig själv och smög in i på toaletten som fanns på motsatt sida av korridoren.
Han började genast klä av sig sina vardagliga kläder och stod snart naken mitt på toalettgolvet. Försiktigt, för att inte prassla mer än absolut nödvändigt, började han sedan på inventerande vis packa upp alla varorna från ryggsäckens stora fack. Varje vara som han packade upp placerade han noggrant på golvet framför sig så att han kunde få en bra överblick. Barncyklop, badmössa, barnvåtdräkt, sönderklippta stövlar, extra plastpåsar som strumpor, och slutligen smör. Fläskfilén satt lättillgängligt kvar i sidofacket på väskan. Allt fanns där. Han kände hur pulsen steg när han böjde sig fram för att ta upp våtdräkten. Uttorkningen gjorde sig återigen påmind när han reste sig upp aningen för snabbt, men likt den ninja han själv ansåg sig vara så lyckades han återfå balansen igen. Den här gången gick det aningen lättare att få på sig våtdräkten, men skillnaden var marginell. Stövlarna visade sig vara ett stort problem, precis som när han testat dem hemma, men tack vare rikligt användande av smör stod han snart på toalettgolvet i full mundering, redo för mord. På vägen ut från toaletten passerade han en spegel, och instinktivt stannade han till för att spana in sig själv. Våtdräkten var fortfarande så tight att den blev svår att röra sig normalt i, och cyklopet skar in i pannbenet på honom, men i övrigt så såg han otroligt cool ut.
”Nu är det dags”, viskade han till sig själv. ”Nu jävlar ska Mannerhjälm dö!”.
Andningen var häftig när han smög ut från toaletten för att bege sig tillbaka till Mannerhjälms arbetsrum. Det hala smöret han tvingats smörja in sina fötter med för att få på sig stövlarna gjorde att den korta promenaden genom korridoren blev klart mer krävande än vad han hade hoppats på. Fötterna gled som på is, och han var tvungen att jobba hårt med varje muskel i kroppen för att inte halka omkull.
Efter en kämpainsats som han direkt kände sig stolt över så stod han slutligen framför Mannerhjälms dörr. Med yttersta försiktighet smög han in genom den öppna trädörren, innan han stängde den ljudlöst bakom sig. Nu var det bara han och Mannerhjälm, ensamma i ett rum där ingen kunde se eller höra dem. Sakta, sakta smög han närmare i sina hala stövlar, mycket angelägen om att inte ge ett enda ljud ifrån sig. Trots att tungan var torr som fnöske så höll han munnen stängd för att inte råka lämna en liten sträng av saliv efter sig. Han försökte istället andas genom näsan, men i ett cyklop är inte det speciellt enkelt. Med bara ett fåtal steg kvar började cyklopet att imma igen, men nu var det för sent för att vända om. Lyckligtvis så satt Mannerhjälm fortfarande försjunken i sitt arbete med tupén fladdrandes i vinden, helt ovetandes om den stundande faran. Försiktigt, försiktigt lyfte Classe av det superspända cyklopet från sina ögon för att torka bort imman från insidan av masken. I samma ögonblick som cyklopet lyftes så gick den alltför spända spännremmen av. Claes-Göran fick panik. Hans tidigare så ninjalika rörelsemönster byttes nu mot stressade och framhastade spasmer. Han var fortfarande någon meter ifrån Mannerhjälm, men kände att tiden var kommen. Han drog snabbt upp den våta fläskfilén ur ytterfacket och höjde den mot skyn för att få så bra kraft som möjligt, och skulle just drämma till när ett högt sprakande ljud hördes. Våtdräkten hade spruckit.
Ljudet fick Mannerhjälm att vakna ur transen, och som i slow motion såg Claes-Göran hur han sakta snurrade runt ett halvt varv i kontorsstolen. Det var nu eller aldrig. Skit samma om våtdräkten var sprucken, cyklopet var förstört och stövlarna värkte på fötterna. Chansen fanns där nu.
I samma stund som Mannerhjälms storögda blick mötte Classes så träffade fläskfilén sitt mål. Ett högljutt smack hördes när den tinade köttbiten formade sig efter ansiktet på det förvånade offret. En smäll. Och så en till. Och ytterligare en.
Claes-Göran viftade med fläskfilén som om han var besatt av onda andar, men hur mycket han än slog så skvätte det inget blod från Mannerhjälms feta huvud. Inte ens tupén föll av. Fläskfilén hade under de gångna timmarna i sommarsolen tinat, och den var nu helt mjuk.
Den totala uttorkningen Classe upplevde gjorde att krafterna snart tog slut, och därefter fanns bara tystnaden kvar. Mannerhjälm var alldeles blöt på kinden av vatten från den tinade fläskfilén, och han satt nu helt tyst och glodde storögt på Claes-Göran, som i sin tur frustade av utmattning. De båda männen stirrade på varandra, utan att säga ett ord. Det tog ett tag för Claes-Göran att inse att Mannerhjälm faktiskt inte var död. Som om han sett ett UFO stod han helt stilla, öga mot öga med sitt tilltänka mordoffer, med en våt fläskfilé i den ena handen och ett trasigt barncyklop i den andra. Mordet hade misslyckats. Allt hade gått åt helvete, och nu stod han här, mitt emot en man som han precis hade försökt ha ihjäl med ett stycke kött. Det fanns nu bara en utväg. Han var tvungen att fly.
Likt den största fegisen i världshistorien la han benen på ryggen och började springa mot utgången, med ett stadigt grepp om både cyklop och fläskfilé. De smöriga fötterna och de alldeles för små stövlarna, i kombination med den fruktansvärda vätskebristen, gjorde att han konstant snubblade och halkade. Han passerade flera av sina tidigare kollegor, men han kunde inte höra hur de ropade på honom. Det enda han kunde höra bakom sig var Mannerhjälms högljudda skrockande.
Ett till novellutkast
Claes-Göran Olofsson satt vid köksbordet i sin allt värre förfallna tvårumslägenhet. Skägget var mer ovårdat än någonsin och de vanliga mjukiskläderna som han alltid bar i hemmet var täckta av både dregel och matrester sedan flera veckor tillbaka. Han stirrade irriterat bort mot det tomma kylskåpet, där pappret med den lömska mordplanen fortfarande påminde honom om hur allt hade gått snett. Tanken hade varit att mörda Mannerhjälm för att på så vis få jobbet tillbaka, men så fort planen iscensattes så hade allting gått maximalt fel. Spännremmen på cyklopet hade gått sönder, våtdräkten hade spruckit och till råga på allt så hade smöret i stövlarna fått honom att halka omkring som en idiot. Mannerhjälm som borde ha fruktat för sitt liv hade istället bara skrattat åt honom. Nu satt Claes-Göran hemma, ensam utan jobb eller pengar till mat. Han hade använt sina sista slantar till att köpa allt det som han trodde skulle hjälpa honom att utföra det perfekta mordet, det som skulle bli vändningen i hans miserabla liv. Men så hade det ju inte blivit.
Magen kurrade. Han hade inte livnärt sig på annat än vatten och Coco Pops under de senaste dagarna, det var allt pengarna räckte till. Irritationen växte ju mer han funderade på det oförtjänta mordmisslyckandet.
”FAN OCKSÅ! Att jag alltid ska ha sådan evig otur”, vräkte han ur sig och slog en hårt knuten näve i köksbordet så att paketet med Coco Pops välte och små bruna frukostflingor spreds över hela köksbordet och vidare ned på golvet. Han suckade högt över sin uppenbara otur och slappnade av tillräckligt i handen för att fingrarna skulle forma en nolla.
Jag är en jävla nolla. En loser, och definitivt ingen ninja, tänkte han när blicken mötte handen som vilade mot en två veckor gammal Dagens Nyheter som låg uppslagen mitt på bordet. Den var numera täckt av frukostflingor med chokladsmak. Hans sista matreserv. Men vänta nu… Vad var det han såg mellan sina cirkelformande fingrar, mitt i frukostflinge-infernot? En kontaktannons fångade hans intresse. Han kikade närmare på sidan, och insåg att annonsen låg under ”Män söker män”-sektionen, men det var ingenting han reflekterade närmare över:
”Välkammad och välplanerad 40-årig smågangster söker man i behov av pengar och sällskap. Hör av dig på min mailadress om du är intresserad.
Mvh GJ”.
Normalt sett så var kontaktannonser ingenting som intresserade Claes-Göran. Han brukade trivas i sin ensamhet, men det fanns ändå någonting i den där annonsen som lockade. Kanske var det just ordet ”smågangster” som fick honom att känna en oväntad dragningskraft till denna okända man som kallade sig för ”GJ”. Pengar behövdes ju i alla fall definitivt nu när de sista Coco Pops-flingorna befann sig överallt utom där de skulle. Det var lika bra att han gav detta chansen…
Några dagar senare så hade han inte bara tagit mod till sig för att söka kontakt, utan även planerat in ett möte med denna mystiske man. Ett möte som han nu var på väg till. De skulle träffas på en bar inne i stan. Det skulle tydligen vara GJ:s favoritställe. Av någon anledning så var Claes-Göran mån om att ge ett så proffsigt första intryck som möjligt. Han hade därför klätt sig i sina finaste kläder, men det var egentligen inte mycket att hurra för. Med en förhållandevis ren T-shirt och sedvanliga mjukisbyxor så hade nog de flesta människorna fortfarande beskrivit honom som en slusk.
En orolig kallsvettning spred sig genom kroppen på Claes-Göran i takt med att nervositeten steg när han klev in på baren. Det var tomt, sånär som på en medelålders herre som satt längst in i ett mörkt hörn och rökte på en fet cigarr. Han hade långt stripigt hår som var sidkammat för att försöka täcka en alldeles för stor flint. Den korta och stubbiga kroppen täcktes av en nästan självlysande uppknäppt rosa skjorta som sken upp hela hörnet där han satt. Kring halsen bar han en orimligt stor halskedja i guld.
Kan det där verkligen vara mannen som kallade sig för GJ, funderade Claes-Göran när han med osäkra steg masade sig igenom den dunkla lokalen. Han både svettades och dreglade okontrollerat när han slutligen var framme i hörnet där den okända mannen satt. De stirrade på varandra en kort stund innan Claes-Göran slutligen fick stopp på dreglandet och lyckades återta kontrollen över kroppen.
”Är det du som är GJ?”
”Javisst kära du. Välkommen! Är det du som är Claes-Göran?”
”Jag kallas för Classe”, försökte Claes-Göran få fram, men hann inte mycket längre än så innan han attackerades med fler kindpussar än vad som är kutym i någon kultur. Efter ett oräkneligt antal obesvarade blöta pussar på bägge kinder så satte sig GJ tvärt ned igen, och viftade till Claes-Göran att sätta sig mitt emot. Han tog ett djupt bloss på den grova cigarren innan han fortsatte:
”Det är så roligt att träffa dig Classe, jag har verkligen sett fram emot det. Är det möjligtvis så att du är i behov av pengar?”
”Ja, det har varit lite kärvt med degen på senare tid”, förklarade Claes-Göran utan att skämmas det minsta.
”Då har du tur. Jag är nämligen en man som ständigt söker spänning, och min senaste plan innefattar en bank och massvis med pengar om du förstår vad jag menar?”
”Ett bankrån?” Claes-Göran sken upp när han föreställde sig själv som en mycket framgångsrik bankrånare som badade i både lyx och pengar.
”Schh, inte så högt. Någon kan höra”, viskade GJ småirriterat och slängde paranoida blickar omkring sig i den öde lokalen. Claes-Göran gjorde detsamma och undrade om GJ möjligtvis såg någonting som han själv inte kunde se, för det fanns inte en människa inom synhåll. Faktum var att Classe inte ens kunde se om det fanns någon som jobbade i baren. Hela stället ekade tomt.
”Men ja, det är precis vad ja pratar om”, fortsatte GJ och rättade till en del av comb over-frisyren som hamnat en halv centimeter snett.
Genialt, tänkte Claes-Göran. Fullständigt genialt. Han kanske inte var någon mördare, men ett bankrån, det var en annan femma. Det kunde ju verkligen inte vara speciellt svårt. Det var bara att gå in snabbt, be om pengarna och gå ut igen. När de nu dessutom var två så fanns det ju ingenting som kunde stoppa dem. Det var bara att sätta larmet och eventuella vakter ur spel så skulle de sedan kunna roffa åt sig mer pengar än vad en människa någonsin skulle kunna göra av med.
”Det finns bara ett litet problem Classe…”
Claes-Göran höjde på ögonbrynen, spänd på att höra fortsättningen.
”Du förstår, jag vet ännu inte om jag kan lita på dig. Jag har ju trots allt just mött dig. Därför tänkte jag att du här och nu får bestämma hur vi ska gå till väga. Jag följer dig oavsett vad du bestämmer, jag gör ju detta för spänningen, inte för pengarna. Mitt enda krav är att jag bestämmer vilken bank det gäller”
Claes-Göran tittade oförstående på GJ, men den vänliga och nästan suktande blicken som mötte honom gjorde att han genast kände sig lugnare. Att genomföra ett bankrån är ju inte alls svårt, påminde han sig igen. Det är bara att gå in, ta pengarna och gå ut.
”Lätt som en plätt, eller hur?” sa Claes-Göran efter att han förklarat sin simpla men fantastiska plan. För ett ögonblick var GJ helt täckt av ett enormt rökmoln från den bolmande cigarren, men några sekunder senare så dök han återigen upp inom synhåll, den här gången med ett brett och förföriskt leende.
”Inte illa Classe, inte illa alls. Jag gillar självförtroendet och enkelheten i planen. Vi kör på torsdag, banken får du reda på då. Har du några frågor så är det bara att du ringer mig på det här numret.”
GJ klottrade snabbt ned några snirkligt vackra siffror på en servett och räckte över den till Classe, som fortfarande var helt tagen av berömmet han just hade fått. Det fanns ingenting han älskade mer än att få bli uppmärksammad för sitt enorma intellekt. Detta skulle bli vändningen i hans liv. Vändningen han väntat så länge på. Innan de skiljdes åt med ännu fler kindpussar så hade Claes-Göran en sista fråga:
”Vad står GJ för egentligen?”
”Grill-Janne. Mina vänner kallar mig för Grill-Janne eftersom jag är en mästare på entrecote. När vi är färdiga med jobbet så lovar jag att du ska få smaka.”
Tre dagar senare så var Claes-Göran Olofsson återigen tillbaka i köket där hela äventyret hade börjat. Den här gången var han nervös. Rånet skulle genomföras dagen efter, och trots att han inte ens i sin fantasi kunde föreställa sig hur någonting skulle kunna gå fel i en så enkel plan så kändes inte allting helt lugnt. Var GJ verkligen införstådd i hur rånet skulle gå till? Ingenting fick lämnas åt slumpen, tänkte han och tog fram servetten med telefonnumret som han hade fått. En kort repetition av planen såhär kvällen innan kunde inte skada. Han gick in i sovrummet, fattade hamburgertelefonen som stod bredvid sängen, och slog numret. Tre signaler hann gå innan någon svarade.
”Hallå?”, svarade en silkeslen och trevlig mansröst.
”Tjena, det är Classe. Kort repetition inför morgondagen bara. Vi går in klockan elva, du tar den eventuella vakten och jag ser till att ingen kan sätta igång larmet. Inget strul, okej?”
”Nej vadå? Nu fattar jag ingenting”, replikerade mannen i andra änden. Rösten var len och mjuk, inte alls som rösten hos en långvarig kedjerökare av fina kubanska cigarrer.
”Ehm, o-oj, f-f-för låt. Var har jag kommit någonstans?”, stammade Claes-Göran fram samtidigt som han kände hur paniken steg och svetten började flöda över hela ryggen.
”Jag heter Kristian Lindström”
Claes-Göran slängde snabbt på telefonen och stod för ett ögonblick och stirrade apatiskt rakt ut i tomma intet. Han hade fått fel nummer av GJ och nästan avslöjat hela planen för en total främling. Han kliade sig oroligt i det rufsiga skägget och funderade på vad detta skulle få för innebörd för det stundande bankrånet. Hur mycket hade personen förstått? Han spelade upp samtalet i sitt huvud gång på gång, och för varje repris så kände han sig mer och mer lugn. Det fanns ingenting som kunde koppla honom eller GJ till rånet, och den där fjanten Kristian Lindström i andra änden visste ju inte ens om vad de skulle råna för någonting. Allt var lugnt. Han reste sig upp igen och lät lungorna fyllas med luft från det dammiga rummet innan han vandrade in i badrummet och ställde sig framför spegeln. Med handen kammade han till det bångstyriga skägget varpå han drog fingrarna genom det snaggade håret på huvudet.
”Imorgon då ska du råna en bank.”, förklarade han för sig själv. ”Du kommer äntligen att bli så framgångsrik som du förtjänar att vara. Sedan ska Grill-Janne bjuda på grillfest!”
Ett novellutkast
Eftersom jag har börjat plugga en författarutbildning så blir det lite mindre tid till att blogga tyvärr, men jag kan trösta mig själv med att jag ibland kan slänga upp de texterna jag skriver i skolan. Här kommer ett stycke slarvigt skriven skit jag antagligen kommer sågas längsmed fotknölarna för. Ni får ursäkta att textformateringen och styckeindelningen blir lite inkorrekt när jag kopierar texten från ett annat dokument...
Den hemska hemskhetens hemska hämnd
”Du får sparken”. Orden ekade fortfarande i huvudet på honom, trots att det var flera timmar sedan han fått beskedet som fick vreden att flöda. Hela dagen hade varit som i ett enda töcken efter att orden hade uttalats. Han var så arg att han inte längre kunde minnas hur han kommit hem, ja han hade till och med svårt att få kroppen att fungera som den skulle. Ett grovt överbett var ingen bra kombination med att helt tappa kontrollen över normala kroppsfunktioner, så omedvetet hade han ända sedan beskedet dreglat ganska rikligt på sin Iron Maiden-T-shirt. Nu gick han fram och tillbaka i sovrummet och funderade över hur allt hade kunnat gå så fel.
Den hemska hemskhetens hemska hämnd
”Du får sparken”. Orden ekade fortfarande i huvudet på honom, trots att det var flera timmar sedan han fått beskedet som fick vreden att flöda. Hela dagen hade varit som i ett enda töcken efter att orden hade uttalats. Han var så arg att han inte längre kunde minnas hur han kommit hem, ja han hade till och med svårt att få kroppen att fungera som den skulle. Ett grovt överbett var ingen bra kombination med att helt tappa kontrollen över normala kroppsfunktioner, så omedvetet hade han ända sedan beskedet dreglat ganska rikligt på sin Iron Maiden-T-shirt. Nu gick han fram och tillbaka i sovrummet och funderade över hur allt hade kunnat gå så fel.
Hur kunde han få sparken? Han hade ju jobbat arslet av sig för att förtjäna den befordran som det länge hade ryktats om på företaget där han utförde sitt dagsverke. Han hade varit ekonomiansvarig på ett medelstort företag i byggbranschen i närmare två år, och även fast han egentligen nog inte var ett dugg lämpad för denna position så var det väl ändå tanken som räknades? Vem brydde sig om ifall några siffror hamnade fel ibland, det var ju för tusan hur snabbt man genomförde arbetet som spelade någon roll. Och snabb, det var han. Aldrig någonsin hade han tvingats jobba över eller göra chefen besviken genom att dra ut på tiden. Visst pratade han högt med sig själv ibland, men inte var väl det ett problem, snarare en tillgång och ett härligt sällskap. Han var förtjänt av den där befordran, men istället så hade han fått sparken.
Positionen hade istället gått till Mannerhjälm, en riktigt fet nolla som gillade att klä sig i svindyra kostymer och fjolliga skjortor som spände över den majestätiska buken som han måste ha kämpat i många långa år för att bygga upp. Mannerhjälm… Det aset borde dö, tänkte han och såg sig själv drämma till den där förbannade gubben rätt i nacken med en spade, så hårt så att den där fula tupén som han envisades med att bära skulle ramla ned på det välstädade kontorsgolvet. Hur kunde en människa ens vara så ful? Till och med namnet var ju fult. Mannerhjälm, så kan man väl inte heta? Och vad är det för löjlig människa som går klädd i perfekt skräddarsydda Prada-kostymer när man jobbar på ett byggföretag?
Han vandrade frustrerat fram och tillbaka mellan sovrumsfönstret och den stora bokhyllan i andra änden av rummet. Egentligen ägde han inga böcker då det inte intresserade honom det minsta, utan istället använde han bokhyllan som förvaring av allt annat han hade samlat på sig under åren. Faktum var att den enda boken som någonsin stått i den där hyllan var ett exemplar av Bibeln som han hade fått som inflyttningspresent av någon gammal släkting, men den hade han aldrig läst. Istället hade han rivit ut sidorna och använt dem som cigarettpapper när han i sin ungdom gillade att röka på. När han slutligen hade blivit av med den ovanan så hade boken försvunnit någonstans. Typiskt, tänkte han och knöt näven hårt i byxfickan. Det vore jävligt fint med en joint för att lugna nerverna nu, men istället så fick han fortsätta sin otåliga vandring fram och tillbaka. Han hade säkert gått över tusen vändor nu. Tänk om det skulle bildas ett upptrampat dike i det slitna trägolvet som i Kalle Anka, funderade han. Tanken följdes av ett kort fniss, men snart blev han arg på sig själv för att ha förlorat fokus på det verkligt viktiga i situationen.
”Mannerhjälm förtjänar att dö”, utbrast han för att avbryta tystnaden som rådde, och sparkade till bokhyllan så en decimeterhög actionfigur föreställande en ninja föll ned på golvet och studsade oväntat ljudlöst in under den smala sängen. Tänk om han ändå var en ninja. Då hade han enkelt kunnat smyga sig på Mannerhjälm för att dräpa fanskapet, och sedan skulle befordran vara hans. I värsta fall så skulle han väl ändå få tillbaka jobbet, annat var otänkbart. Tyvärr så var han ju ingen ninja, men det hindrade honom inte från att börja leka med tanken på hur han skulle kunna mörda sin tidigare arbetskamrat utan att bli upptäckt.
”Hur svårt kan det vara egentligen?”, funderade han högt och kliade sig i det ovårdade mörka skägg som täckte hakan. Några skorpsmulor som måste ha funnits där sedan frukosten föll mot det redan snuskigt smutsiga golvet, samtidigt som han avbröt sin fram och tillbaka-marsch för att istället sätta sig på sängen. När han satte sig noterade han för första gången att både den solblekta t-shirten och de såsfläckiga svarta mjukisbyxorna var täckta av saliv.
”Hmm… Att dregla hade varit helt oacceptabelt om man ska mörda någon”, filosoferade han högt ut i det tomma rummet. Eventuellt tårfyllda ögon skulle också kunna bli ett problem. Där kunde överbettet och den okontrollerade salivproduktionen han vanligtvis led av vara en nackdel, och detsamma gällde hans vattniga ögon. Det viktiga är att inte lämna några spår. Inget hår, ingen saliv, inga hudflagor, ingen DNA över huvud taget, och helst inget mordvapen heller. Hur skulle han kunna uppnå detta?
Några timmar senare var aggressionen som bortblåst. Istället satt han vid köksbordet med en lömsk plan framför sig. Han hade bestämt sig. Mannerhjälm skulle dö, och han själv skulle återanställas, men med bättre lön och viktigare arbetsuppgifter. Mycket välförtjänt skulle det vara. Det perfekta mordet var inte alls så svårt att genomföra om man bara planerade noga, och det var precis vad han just hade gjort. Först och främst så hade han kommit fram till att det finns två viktiga delar om man ska genomföra ett mord. Det första är att man inte får lämna några spår på brottsplatsen. Det andra är att man måste använda ett mordvapen som man sedan kan göra sig av med. Eller ännu bättre: ett mordvapen som efter mordet inte ens finns. Om han gjorde på detta sätt behövde han ju inte ens bry sig om att göra sig av med kroppen, för ingen skulle kunna förstå vem som hade genomfört en så utomordentligt lysande plan.
Framför sig på det kladdiga köksbordet satt han nu med ett papper där han i detalj förklarade för sig själv hur mordet skulle genomföras. Det verkade enkelt. Han skulle klä sig i en helkroppsvåtdräkt med tillhörande cyklop och gummistövlar för att inte lämna någon DNA på brottsplatsen. På huvudet skulle han bära en badmössa för att inte avslöja sig genom tappade hårstrån. Dregelproblemet skulle lösas med genial enkelhet genom att han helt sonika skulle vara väldigt torr i munnen vid mordtillfället. Ingen dryck tre dagar innan dådet skulle utföras tyckte han lät rimligt. Själva mordvapnet var enligt honom själv det mest fantastiska med planen. Det skulle genomföras med en fryst fläskfilé, som efter avslutat jobb skulle ätas upp. Han skrattade ett tillgjort ondskefullt skratt när han utvärderade sin egen briljans. Med bestämda steg begav han sig till kylskåpet, där han väl synligt fäste den lömska planen med en kylskåpsmagnet föreställande Scooby Doo, innan han begav sig ut på en shoppingrunda. Han skulle göra det. Mannerhjälm skulle få smaka på så mycket fläskfilé så tupén skulle falla av.
Tre timmar senare så var införskaffandet av förnödenheter färdigt. I högerhanden höll han en ICA-kasse med en mycket lockande fläskfilé från Danmark. I vänsterhanden bar han på den stiliga outfit som skulle hjälpa honom till sina drömmars mål. Våtdräkter var tydligen väldigt dyra, och var det någonting han lärt sig under sina år som ekonomiansvarig så var det att man skulle spara där man kunde. Barnvåtdräkter var ett klart billigare alternativ, och barncyklop likaså. Våtdräkten var ju ändå i något konstigt stretchmaterial, så den skulle säkert gå att få på. Cyklopet behövde ju bara täcka ögonen, så det kunde lika gärna vara lite för litet. Eftersom han hade skostorlek 46 så var stövelköpet inte helt enkelt det heller. Så stora stövlar fanns tydligen inte i sortimentet, och om de ändå skulle vara för små så kunde han ju lika gärna hålla sig till barnavdelningen även där. Han var nu stolt ägare till ett par lilablommiga rosa stövlar i storlek trettioåtta. Badmössan var det enda han hade fått tag på i rätt storlek, om det nu fanns någonting ”rätt” i att ha en mössa som nästan kramade sönder skallbenet på honom.
Han sparkade snabbt av sig skorna och stormade in i lägenheten, genom vardagsrummet och vidare till köket. I sin hast så var det nära att han halkade till på hallmattan, men med imponerande smidighet hade han räddat sig från ett präktigt magplast.
”Fan, jag är ju nästan som en ninja ändå”, skrattade han nöjt och placerade fläskfilén i frysen där den skulle prepareras för det kommande illdådet. Med stor iver började han packa upp den andra påsen för att ta en titt på sin kommande klädsel. Den spända förväntan gjorde att dreglet flödade likt en flod längsmed hakan och ned i skägget, men det var ingenting han ens ägnade en tanke åt. Han var bara tvungen att pröva outfiten.
Fyrtiofem minuter senare stod han i badrummet och inspekterade sig själv i spegeln. Det hade inte varit helt enkelt att komma i den väldigt storlekssnåla våtdräkten, och när han väl kommit i den så var den så tight att blodflödet nog åtminstone hade halverats. För kort var den också. En stor del av underarmarna och benen stack ut, och platsbristen gjorde det ytterst mödosamt att röra sig. Det var nästan omöjligt att böja armar och ben, så istället för att vara som en smidig ninja liknade han snarare en sjöstjärna. Armarna stod nästan rakt ut, som om han gick och bar på två medelstora får, och benen var stela som pinnar. Badmössan i sin tur satt så hårt att han inbillade sig att det blev svårare att tänka, och cyklopet satt obehagligt trångt över ögonen. Stövlarna hade som väntat visat sig vara det största problemet. Fötterna gick helt enkelt inte i, så han hade fått nyttja sin list på bästa sätt. Med hjälp av en kniv skar han sönder tån på stövlarna, och efter en svettig kamp där han till slut försökte använda smör för att få extra glid så hade han fått i fötterna. Tårna stack ut flera centimeter, men det fick han på morddagen lösa genom att ha plastpåsar som strumpor. Det skulle nog gå bra. Svettig och halvt utmattad, men mycket nöjd, stod han nu framför badrumsspegeln och kollade in sin uppenbarelse i alla tänkbara vinklar. Han nickade godkännande till sin egen spegelbild. Han tyckte sig likna den där ninjan som hade stått i bokhyllan i många år.
”Du ser cool ut”, förklarade han för sig själv. ”Du ser riktigt cool ut, nästan som en äkta ninja. Om tre dagar, då är du torr i munnen. Då jävlar ska Mannerhjälm dö. Sen blir det grillfest!”
