ettpaeron

Då var Halloween till slut här, och har man riktigt otur kommer det komma en hel drös med små ungar som vill ha godis i utbyte mot att låta din brevlåda vara ifred. Jag har därför några ytterst viktiga punkter som ALLA bör följa när det är Halloween. Det handlar om att vara väl förberedd på att det kan komma barn, så vissa produkter är mycket viktiga att ha hemma:

1. Äckligt godis - Du vill inte ge bort gott godis. Äckligt godis räcker dessutom längre, så barnen äter inte lika mycket och dessutom tar ju ditt gåvogodis inte slut lika snabbt heller.

2. Buljongtärningar - Perfekt att smyga ner i godispåsen. Kidsen kommer inte fatta någonting, förrän de inser att de står och smaskar på någonting fruktansvärt äckligt.

3. Diskmedelstabletter - Egentligen samma som föregående. Så länge barnen inte luktar på "godiset" innan de stoppar det i munnen så går de nog på även detta lömska knep. Problemet som kan uppstå är att man eventuellt dör av att äta en diskmedelstablett. Det är jag lite osäker på.

4. Smällare. Kommer kidsen när du har slut på godis får man ta till andra knep, som att kasta smällare på de små liven. Då springer de nog hem illa kvickt...

5. Öppna dörren naken - Barnen blir du nog av med, men du får säkert polisen efter dig, och just därför är detta den sista utvägen...


Det var väl de viktigaste knepen för en lyckad och ostörd halloweenafton. Hoppas att ni får det trevligt, och köp för guds skull inte 400g pumpakärnor att tugga på. Man trottnar redan efter 20g...

Jag förstår inte hur folk kan vara positivt inställda till hela den nya generationens artiser som endast når toppen på grund av sitt utseende. 90% av dagens artister kan ju inte ens sjunga, utan kan tacka hela sin musikaliska framgång på folket som skriver texterna, sitt utseende och framförallt Auto Tune. RnB verkar ta över musikbranschen mer och mer, och konkurrerar på så vis ut de riktiga musikerna, som skriver sina egna låtar och sjunger med sin riktiga röst. Och allt detta på grund av denna jävla idiotuppfinning vid namn Auto Tune. 

Det är en skandal att usla skräpartister, så som Usher eller Kanye West, får lika mycket eller till och med mer uppmärksamhet än övermusikaliska typer som exemeplvis Dave Grohl eller Eddie Vedder. Det är en jävla skandal.

Jag förstår helt ärligt inte hur folk kan lyssna på sådan usel musik. Jag förstår till och med inte hur man kan kalla det för musik. Musik är någonting som skapas av instrument och den mänskliga rösten, inte något jävla datorprogram som kan förvandla den falskaste av falsksång till Pavarottis ljuva stämma.

Nej, sluta supporta alla hiphop/rnb-artister och ge istället ert stöd till de riktigt begåvade typerna. Fortsätter dagens utvecklingskurva kommer snart musikalitet inte ens att belönas, utan det enda som räknas är en attraherande look, och då är vi riktigt illa ute.

Ytterligare en mycket intressant tanke lyckades idag leta sig in i min hjärna. Jag satt och funderade lite kring livet i stort och över hur mycket jag sover. Jag började fundera över om jag möjligtvis är narkoleptisk, men avskärmade snabbt den tanken då jag ju faktiskt kan kontrollera när jag ska somna. Någonstans i bakgrunden under mina stora grubbleriers mest intensiva stunder hörde jag dock ordet "sängvätare" i fjärran. Jag vet inte vem som sa det eller  i vilket sammanhang, men jag hörde i alla fall, klart som den klaraste av decembernätter, ordet "sängvätare".

Min hjärna började genast jobba på högvarv och sammansatte de två orden som varit i centrum för min fantasis arbete under de senaste minuterna. Kan man vara en sängvätare, dvs en person som kissar på sig i sömnen, och samtidigt narkoleptisk?

Det vore ju oerhört konstigt, men samtidigt helfestligt. Tänk dig själv en person som helt plötsligt bara somnar, och så kombinerar han/hon det med att pissa ner sig. Hela tiden. Det vore ju fantastiskt kul, men samtidigt lite sorgligt. Vilket helvete med att hålla lägenheten ren man skulle ha. Det skulle ju lukta kiss överallt och möblerna skulle väl bli vattenskadade till slut.

Det är ju uppenbarligen en omåttligt intressant kombination med narkolepsi och sängvätning. Man undrar ju om det finns eller har funnits någon sådan person, eller om det bara är min fantasi som återigen kommer på de mest idiotiska av saker. Spännande är det ju i alla fall...

Hur kan man göra en så dålig reklam som Com Hems parlamentetparodi? Det är ju helt makalöst hur man kan lyckas leverera en reklam som är baserad på ett humorprogram, men istället för att göra någonting roligt så lyckas man skapa det kanske mest pinsamma i TV-historien. Programledaren är ju bara helt hopplöst uruselt värdelös och de två fjantarna Judit och Judit kan ju vara reklamhistoriens klart sämsta personligheter.

Jag förstår inte ens hur tankegångarna har gått när man gjorde reklamen. Det är omöjligt att förstå hur det hela är tänkt. Ska det vara roligt? Ska det vara så tråkigt så att det blir roligt? Ska det bara vara något jävla skit där Com Hems namn figurerar?

Oavsett hur man tänkte så misslyckas man ju brutalt. Det är inte roligt. Det är inte så tråkigt så att det blir roligt. Det är visserligen skit där Com Hems namn figurerar, men varför i helvete skulle man göra en reklam vars mål var att skapa hat? Det är helt enkelt bara riktigt jävla dåligt.

En reklam kan knappast bli sämre. Den är så dålig på samtliga plan att det faktiskt blir oerhört pinsamt att bara titta på den, och jag är säker på att reklamen inte bara får folk att välja andra alternativ än Com Hem, utan jag tror till och med att den får redan befintliga kunder att skämmas. Jag skäms över hela mänskligheten när jag ser reklamen och jag ber till gud, trots att jag inte är troende, varje gång den sänds att Com Hem ska lägga ner hela sin verksamhet. För den är pinsamt dålig, totalt värdelös och troligen tidernas sämsta reklam...

Till slut är mardrömssäsongen över för mitt nya favoritlag Asmundtorps IF i Division 2 Västra Götaland. Det blev en lång och jobbig säsong som mynnade ut i någonting som troligen måste vara ett rekord. Asmundtorp var nämligen inte ens nära att vinna en match. Man var faktiskt inte ens nära att spela oavgjort. På hela säsongen lyckades man istället med det fantastiska resultatet 22 raka förluster, och en ännu mer imponerande målskillnad på 10 gjorda och 159 insläppta.

Det slutgiltiga tabellen följer nedan:

Djurlätes-Amanda valde att utannonsera en tävling där man skulle skicka in sin bästa historia över hur man gjort bort sig, där de bästa bidragen skulle få sin bloggadress publicerad. Jag valde att helt sonika ljuga ihop ett eget bidrag som jag mer eller mindre kan garantera kommer att vinna. Läs och njut, eller läs och spy. Jag hade valt det senare alternativet:


Det hade varit en helt vidrig dag i skolan. Jag var nu på väg hem och molnen låg tätt över mig när jag sakta men säkert lunkade hemmåt. Det såg ut att bli regn, tänkte jag för mig själv, samtidigt som jag funderade över vad jag skulle göra när jag anlänt till min bostad. Kanske kolla in datorn lite, kom jag fram till samtidigt som dagens första regndroppe landade rakt i nacken på mig. Jag rös till, varpå jag ökade tempot något, i hopp om att slippa undan ett eventuellt ösregn.

Det gick inte bra, då det plötsligt brakade loss å det grövsta. Regnet fullständigen forsade ner och fyllde gatorna med små floder som letade efter små håligheter och brunnar att rinna in i.

Jag påbörjade nu en kraftfull löpning för att snabbare komma hem. Två minuter senare stod jag i hallen, dyngsur och arg. Jag svor några gånger åt det svenska vädret, visade ett varnande finger mot meterologen Per Holmgren som av en händelse gick igenom morgondagens väder på TV, innan jag slog mig ned vid datorn.

Jag hade i min väderfrustration totalt glömt bort vad jag skulle till datorn och göra, vilket ledde till att jag snart påbörjade en klassisk slösurfning. Jag hamnade till slut på youtube, där en mycket underlig bild fångade mitt intresse. Det gick inte att se vad det föreställde, men nyfikenheten tog snart överhanden och jag klickade mig fram till vad som snart visade sig vara ett videoblogg-inlägg.

I klippet figurerade en, uppenbarligen, totalt IQ-befriad person som talade på det mest korkade av sätt. Röstläget var på tok för ljust för att örat skulle må bra, och varannat ord dränktes i ett konstigt "hmmmhm" ljud. Amandavardet stod det som rubrik.

Jag försökte kolla vidare på klippet, men personen på filmen verkade så omåttligt korkad att jag snart inte stod ut. En konstig form av tics började sprida sig genom min kropp, som gjorde att mina händer formade ett stryptag i luften. Mellan händerna önskade jag att jag hade denne bloggidiots hals. I min fantasi tryckte jag åt lite hårdare, och den gränslöst störande rösten tystnade tvärt.

I verkligheten hade jag inte strypt någon, men jag hade lyckats hitta det röda krysset i Internet Explorers högra hörn. Jag pustade ut, lättad över att jag överlevt ett av mitt livs jobbigaste ögonblick. Jag önskade verkligen att jag aldrig hade klickat på den där länken. Jag borde ha förstått att jag gick i världens mest uppenbara fälla. Jag kände att jag verkligen hade gjort bort mig...

Hoppas att du läste hela inlägget och verkligen förlorade lite dyrbar tid av ditt liv på mitt skitinlägg. Jag ogillar dig något enormt... Men det vore ju jävligt kul om du länkade till min blogg. Verkligen superkul. Alltså, nu talar vi inte Tivoliroligt, men nästan. Typ som ett bra skämt, men som du hör för andra gången. Ungefär så kul vore det. Fjant...

Om du någonsin läst en text skriven utav mig så ber jag om ursäkt. Jag är en komplett idiot och kan tyvärr aldrig ge dig din slösade tid tillbaka. Förlåt för det fruktansvärda ordbajseri som mitt språkbruk ofta mynnar ut i, och förlåt för att jag aldrig skrivit, skriver eller kommer att skriva någonting vettigt.

Har du läst ända hit? Förlåt... Men jag kan tyvärr aldrig ge dig den tid du förlorade, genom att läsa ända hit, åter. Jag saknar gåvan att kontrollera tiden. Förlåt för det.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för de två inledande nonsensstyckena som du eventuellt har läst. Det var mycket dumt av mig och det är ingenting som jag planerar att göra igen. Det bara kommer, som en vind som saktar sveper in över de oktoberfrostiga hustaken längsmed en kuststad vars namn inte behöver nämnas. Det är oviktigt, endast en benämning som någon hittat på i brist på någonting bättre.

Nej men hallå, vad håller jag på med egentligen? Förlåt att jag spårade ur med något löjligt poesitrams. Eller nej vänta. Alltså, jag menar inte att poesi är töntigt, det kan vara jättefint, men nu var det ju inte riktigt så att jag ville skriva någonting poetiskt. Men om du är poet, eller bara tog illa upp, så måste jag be om ursäkt, det var verkligen inte meningen att säga någonting ont om poesi.

Var var jag någonstans... Jo just det, jag bad om ursäkt för min ordbehandling och mina värdelösa texter. Förlåt. Jag kan verkligen inte skriva någonting vettigt. Alla mina texter behandlar ämnen som ingen bör bry sig om, det är det enda som jag behärskar. Att jag skulle försöka ge mig in på ämnen som verkligen har en mening är ingenting som jag skulle njuta av, och det tror jag inte att du som läsare skulle göra heller. Men om du mot förmodan skulle göra det det så ber jag om ursäkt för alla mina inläggs totala avsaknad av substans.

Nej men sorry, den här texten fungerar inte... I ärlighetens namn, förlåt för att jag aldrig riktigt kommer till ett avslut. Du måste ju nu har suttit och läst en på tok för lång text där jag bara vill säga förlåt för att jag skriver om idiotiska ting. Jag ber om ursäkt för detta, det var verkligen inte meningen att den här texten skulle bli någonting annat än en ursäkt. Jag ville bara säga förlåt, så nu gör jag det. Förlåt allesammans. Förlåt...

Ni som följt min blogg (ni två rockar btw) har troligen sett min lista över världens tio främsta sångare genom tiderna. Den fantastiska frontfiguren i 80-talskungarna Journey, Steve Perry, stod som segrare. Han har dock fått på tok för lite i uppmärksamhet om man jämför med exempelvis Freddie Mercury, vars popularitet sköt i höjden efter hans död. Därför ger jag honom lite extra cred genom att posta en film som visar upp Perrys makalösa register på ett minst sagt imponerande sätt, framförallt eftersom större delen av det som spelas upp är från livespelningar.

Jag är nu, tyvvärr, hemkommen från min mycket lyckade Barcelona-tripp. Det var en ytterst trivsam resa som bjöd på fantastisk väder från start till mål. Temperaturen låg runt 27 grader och shorts + t-shirt var dresscoden som konstant gällde, dag som kväll. Fotbollsmatchen var väl kanske lite av ett antiklimax dock, då spelet gick i lås totalt. Vi fick i alla fall se Barca vinna samt en Zlatan och en drös andra världsstjärnor i aktion. Det var dock inget snack om att fjolårets 6-1 segermatch mot Atletico Madrid var ett vassare matchval.

Den stora lärdomen av resan, som jag visserligen redan hade sedan långt tidigare, var att jag verkligen hatar att flyga. Det har ingenting med flygrädsla att göra, utan det suger bara riktigt hårt att sätta sig i ett plan. Det finns flertalet faktorer som gör en flygresa till ett helvete, jag vet knappt var jag ska börja.

Först och främst så sitter man ju helt värdelöst. Även om man trycker sig så långt bak i sätet som man kan komma så slår man i knäna i stolen framför. Ryggstödet är dessutom för lågt, vilket leder till att man inte kan vila nacken utan att samtidigt bryta den. Det enda lilla utrymme som finns att tillgå är mittgången, där man mer eller mindre måste tvinga ut benen för att inte fastna i det ofantligt lilla utrymme som du tilldelats. Problemet är då att det kommer en flygvärdinna i 180 med en livsfarlig vagn som krossar dina ben fullständigt.

Som om inte hela sittproblemet vore nog så måste även flygbolagen retas också. Inte nog med att man måste gå igenom de lite finare platserna, typ förstaklass, på vägen bak till sin egen lilla djurtransport, utan man har dessutom alltid placerat ett barn på 110 cm vid nödutgången. Varför ska en liten knodd vars fötter inte ens når ut till sittdynans kant få privilegiet med en meter extra benutrymme?

Även om han/hon har en förälder med sig så kan väl ingenting garantera att just målsman till ungjäveln överlever en flygkrasch och kan således öppna dörren. I teorin kan ju ungen vara den enda på hela nödutgångsraden som överlevt, och inte fan kan han/hon då öppna dörren. Nej, då ska vi istället tvingas brinna upp inne i en plats som vi, redan innan eldslågorna står oss upp till öronen, hatar. Folk som är under 185cm borde förbjudas att sitta vid nödutgången. Lämna dessa platser åt oss som faktiskt inte kan röra oss i en vanlig flygplansstol.

Sittproblemet är dock inte det enda som gör flygplanet till en plats jag ogärna besöker. Maten är om möjligt ännu värre. Vid närmare eftertanke har jag endast EN gång, av långt över 50 flygningar, fått mat som varit välsmakande. Detta var dessutom på en helt felfri flight, med den solklara favoriten Air New Zealand, där man kunde breda ut sig över 4 säten eftersom planet nästan var tomt. Det bjöds på frukost på äkta amerikanskt vis med både pannkakor, bacon och annat smått och gott. I övrigt har jag aldrig blivit bjuden på mat som fungerar att äta. Okej att man kan få i sig en brödbit utan att vomitera, men större delen av maten både smakar och ser ut som stuvad uggla eller liknande. Fy fan... När jag tänker efter förstår jag inte hur jag överlevt flygturer till utomeuropeiska destiantioner. Det är ett mysterium...

Hej det här är Axel Urled igen. Efter ungdomsanstaltens årliga septemberjulbak så hade jag återigen ingenting att göra och skrev en till dikt. Hoppas ni gillar den!

Dejmis min bror, din grej är så stor

Den är större än ett torg, den är större än Ankeborg

Snälla Dejmis låt mig få klämma, jag kan betala dig med min finaste femma

Låt mig få kyssa din nakna hud, låt oss semestra tillsammans i Mellerud

Varje gång jag ser dig tjuter jag som ett larm, ohh kära Dejmis du har världen största överarm.

Vi kan väl ingå äktenskap, så kan jag ta den i mitt stora gap

Jag kan bjuda dig på burger king, bara du lovar att ta emot min ring

Snälla Dejmis kom i min famn, Jag kommer aldrig glömma varken ditt eller Dolphs namn

Jag tänker nu sluta skriva denna usla dikt, den kommer aldrig vara rolig på längre sikt.