ettpaeron

Först och främst bör poängteras att detta troligen är min enda riktigt seriösa text jag någonsin skrivit (Jag skrev den som en novelluppgift i Svenska A, tror jag, åt en vän som hade det lite stressigt). Således har jag ingen aning om ifall folk tycker det är bra eller inte, så jag skulle uppskatta all kritik jag kan få. Tack på förhand!

(PS. Vill du hijacka min novell och lämna in som skolarbete så lycka till. Det går säkert utmärkt om din lärare inte använder urkund!)

 

Det hade gått flera månader sedan de senast sågs. Tid som för de båda hade framstått som både en och två evigheter hade passerat sedan de senast tittat djupt in i varandras ögon. Tid som de aldrig kunde få tillbaka. Mannen hade under en längre period tvingats till utlandstjänst i armén, och deras oändliga kärlek till varandra hade satts på prov av ett avstånd så långt att det troligen skulle kunna bryta blommans kärlek till solens strålar. Men mannen och kvinnans romans hade uthärdat, bestått och förstärkts. Deras förälskelse hade överlevt den svåraste av prövningar utan att ens för en sekund befinna sig i gungning. Deras romans tycktes aldrig kunna dö ut och deras ihärdiga, nästan naiva sätt att klamra sig fast vid minnen om tiden de levt tillsammans hade nu gett utdelning. Mannen hade skickats hem. Äntligen skulle de träffas igen.

 

Kvinnan hade knappt kunnat sitta stilla, prata eller ens tänka under dagens tidiga timmar, utan satt mest och stirrade ut genom fönstret mot platsen där mannen slutligen skulle dyka upp. Trots att det ringt ihärdigt i telefonen hade hon inte kunnat förmå sig att svara. Trots att solen vid ett tillfälle under de tidiga morgontimmarna skinit rakt in i hennes ögon hade hon inte vänt bort blicken. Trots att hon visste att hennes livskamrat troligen inte skulle vara hemma på flera timmar så kändes ändå alla andra aktiviteter både överflödiga och värdelösa. Hon var helt enkelt för spänd inför mötet med mannen som hon älskade så.

 

Efter timmar av stirrande ut i tomma intet såg kvinnan till slut någonting som rörde sig på andra sidan vägen. Innan hennes ögon ens hunnit fokusera på föremålet hade hon flugit upp ur stolen, stormat mot ytterdörren och mer eller mindre exploderat ut på husets veranda. Hennes hutlöst höga förväntningar övergick dock snabbt i en känsla av total besvikelse när hon insåg att det inte var hennes älskade hon sett på andra sidan gatan. En simpel brevbärare hade triggat hennes största känslomässiga utbrott sedan hennes käraste hade lämnat henne. Det kändes som en kniv i hennes hjärta, där den enda fungerande medicinen var tankarna om att hennes livs kärlek trots allt snart skulle återvända. Med tunga steg vände hon sig sakta om för att mycket långsamt masa sig in mot sin tidigare utkiksplats, för att där fortsätta sitt allt mer desperata väntande. Hon hann dock inte långt.

 

I samma ögonblick som hennes darrande högerhand nuddade vid ytterdörrens kraftiga handtag avbröts alla hennes rörelser och tankar av ett öronbedövande ljud. Ett ljud som för alltid skulle förändra hennes liv. Ett ljud av en bil som bromsar i panik.

 

Redan före det hjärteskärande gnisslet avtagit kände kvinnan att någonting var fruktansvärt fel. När hon återigen tvingades göra en 180-gradersvändning för att kunna identifiera källan till ljudet var det som om tiden stod stilla. Sekunderna kändes som en hel livstid. De rödaktiga löven som föll från det stora trädet i trädgården verkade ha frusit fast i luften, och fåglarna som i vanliga fall satt utspridda över grenarna och sjöng glatt var nu helt tysta. Alla ljud var som dränkta i ett oändligt hav och det enda hon kunde höra var sitt eget hjärtas slag som hamrade i bröstet på henne. Adrenalinet flödade i hennes kropp och pulsen steg i takt med hennes allt kortare andetag när hon påbörjade sin resa mot ljudkällan.

 

Redan under resans gång överväldigades hennes sinnen av information från platsen som hon sakta men säkert närmade sig. Trots att det bara gått ett fåtal sekunder sedan ljudet uppkommit hade det redan hunnit samlas en folksamling kring platsen där den hittills okända scenen hade utspelats. Hennes ögon registrerade två långa svarta bromsspår i gatan, en bil med ymnigt rykande motor samt glassplitter från en uppenbarligen krossad vindruta.

 

Hennes hjärna adderade de olika synintrycken och hon förstod redan innan hon var framme vid den snabbt tilltagande folkmassan att någon blivit påkörd. För varje steg hon tog förstärktes känslan av att olycksplatsen som hon närmade sig skulle ha en betydande inverkan på hennes liv, och allt eftersom känslan förstärktes steg hennes panik. Hennes andning påskyndades ytterligare när hon nu tog de sista stegen fram till folkmassan. Redan nu visste hon i sitt hjärta vad hon snart skulle se.

 

Hon knuffade sig igenom den nu mycket stora samlingen människor som omringade olycksoffret, innan hon slängde sig ned på knä bredvid honom. Tårar började strömma nedför hennes kinder när hennes ögon bekräftade det hennes hjärta redan visste. Där på marken låg hennes älskade. Hennes ögon panorerade över hans illa tilltygade kropp, från fötterna till huvudet där hennes blick till slut mötte hans. De såg djupt in i varandras ögon och plötsligt var det som om världen endast existerade för dem, och de för varandra. Hon lyfte försiktigt upp mannens huvud i sin famn, utan att för en sekund slita blicken från hans himmelsblå ögon. Det var som om han tittade rakt in i hennes själ.

 

Hon grät nu mer än vad som torde vara möjligt. Grät för att hon äntligen fick se sin älskade igen, men också för att detta var deras sista stund tillsammans. Hon blundade hårt en gång, som för att hoppas att det bara var en dröm och att allt skulle vara bra när hon återigen öppnade ögonen. Hon kände en gränslös fruktan inför synen som skulle möte henne när hon skulle tvingas öppna ögonen igen, men längre än så hann hon inte tänka innan hon kände mannens hand stryka mot hennes kind. Hon öppnade sina ögon och mötte hans blick, samtidigt som mannens hand torkade bort en tår som smekte hennes kind. Han log ett mystiskt leende mot henne och skakade på huvudet, som för att säga "Var inte rädd, allt kommer att bli bra". Men de båda visste redan att så inte var fallet.

 

Kvinnan önskade att stunden de nu delade tillsammans kunde vara för evigt, men visste att den snart var slut. Mannen blev blekare och blekare och hon visste att hans liv snart kommit till sin ände. För första gången slets nu hans blick från hennes, när han tittade ned mot sin bröstficka. Med en sista kraftansträngning öppnade han knappen som dittills hållit bröstfickan stängd och drog ut ett brev. Hans ögon återgick till att möta hennes och det mystiska leendet kom tillbaka, samtidigt som hans hand sökte hennes. Han överlämnade brevet varpå en första tår lämnade hans öga. Det var en tår av lycka. Hon greppade tag om brevet som han överlämnade, och i samma stund som deras fingrar nuddade varandra hade mannens liv kommit till sitt slut. Hans himmelsblåa ögon stängdes för sista gången.

 

Kvinnan kysste mannen lätt på pannan, för att sekunden senare resa på sig. Hon grät inte längre. Hon visste från det ögonblick som mannen överlämnade brevet att han alltid skulle vara med henne. Hon gick sakta hemåt, medan polis och ambulanspersonal i samma stund anlände till platsen för den hemska olyckan. Hon gick in i huset och slog sig ned på stolen där hon spenderat större delen av dagen med att vänta. Nu var väntan över. Med stadiga händer öppnade hon det prydligt hopvikta brevet och började läsa, samtidigt som en övervägande känsla av att hennes älskade var där spred sig i hennes kropp.

 

"Din kyss ger mig styrka, hopp och tro, ditt leende är som en kärlekens bro.
Din beröring är som evig grönska, din hand i min är allt jag kan önska
Med dig i mitt liv behöver jag aldrig lida, jag vill aldrig någonsin lämna din sida
Tanken på din blick får mig att stå ut, jag hoppas jag möter den när mitt liv tar slut.
Hoppas det inte är för mycket att begära, jag kommer alltid vara med dig, "INSERT NAME" min kära"

Nu visste hon med säkerhet. Han skulle alltid vara vid hennes sida...

Science Fiction har en tendens att passera mina hornhinnor, ja faktiskt ögats fullständiga anatomi, utan att beröra nämnvärt i de flesta fallen. Det krävs oftast en ofantligt bra Sci fi-rulle för att jag ska bli sådär härligt sugen på att spontanapplådera som jag kan bli av riktigt bra filmer tillhörande andra genrer. Därför var jag lite tveksam till Sunshine när jag bläddrade fram den i imdb's mäktiga arkiv, framförallt eftersom den enligt uppgift ska ha haft en orimligt låg budget, men eftersom Danny Boyle åtminstone alltid bjuder på visuellt briljanta filmer så bestämde jag mig för att ge Sunshine en chans. Det blev ett spännande möte.

Sunshine handlar som namnet antyder om solsken. 50 år in i framtiden håller solen på att slockna, vilket leder till att ett gäng astronauter skickas iväg på uppdraget att "tända" solen igen. Uppdraget misslyckas, men resultatet av detta är inte den totala domedagen. Man har nämligen en chans till på sig, så 7 år senare skickas ytterligare ett astronautlag iväg för att bli mänsklighetens räddning. Med fysikern Robert Capa (Cillian Murphy) i spetsen blir deras uppdrag att färdas in till solens mitt, och där detonera det sista tillgängliga "superkärnvapnet" som ska återuppliva den döende solen och således rädda mänskligheten från att utplånas.

Precis som det låter så är handlingen ganska, låt oss säga, trist. Trots att mycket av händelseförloppet som utspelas under rymdfärden inte är totalt påhittat, utan det mesta är faktiskt faktabaserade saker som stämmer in i hur det hade varit i verkligheten, så känns på något sätt scenariot inte helt trovärdigt. Men å andra sidan bottnar ju en science fiction film sällan eller aldrig i verkligheten så detta borde absolut inte vara ett problem.

Och ett problem är det faktiskt inte heller, för trots att den röda tråden i filmen hela tiden handlar om återtändandet av solen så är egentligen det intressanta i storyn den emotionella resa som besättningen gör. Och det är även denna som Danny Boyle tack och lov valt att lägga vikt vid. Det är just det här som blir Sunshines absoluta styrka, för samtidigt som den huvudsakliga handlingen är ren Science Fiction så är karaktärernas psykologiska tillstånd i filmens olika stadier utmärkt kalkylerade och fullständigt verklighetstrogna. Känslan av att vi får följa en handfull människor som lever med hela världens eventuella överlevnad som en evigt vakande skugga, och som är helt isolerade från livet på sin hemplanet, förmedlas makalöst väl genom hela filmen.

För att det här ska fungera räcker det dock givetvis inte med Boyles, som alltid, fantastiskt vackra bildspråk. Det krävs ju skådespelarinsatser av rang också, och det bjuds det faktiskt på. Cillian Murphy (Kanske mest känd som Scarecrow i Batman) är bra i sin huvudroll, men den som verkligen lyfter föreställningen är Chris Evans (Fantastic Four, och nu senast Captain America). Skådespelaren som jag alltid trott var medelmåttornas medelmåtta visar sig vara en utomordentligt vass skådespelare bara regin och karaktären är den rätta, och hans rollprestation är karriärens överlägset bästa. Det finns det ingen tvekan om. Evans roll som Mace är, bortsett från det visuella, filmens absoluta behållning. Även om jag, till de andra skådespelarnas försvar, tycker att det endast är Evans och Murphy som får tillräckligt med utrymme för att kunna briljera.

Den karaktärsutvecklande psykologistudien bjuder på en riktigt underhållande film fram till de sista 20 minuterna. Här verkar det tyvärr som att Boyle och författaren Alex Garland tappat fokus fullständigt, för den tidigare så unika filmen om hur en människa fungerar i fullständig isolering och under press förvandlas nu till en dålig skräckfilm. Rymden som arbetsplats verkar ha blivit för överväldigande, och till och med Boyles alltid så fläckfria bildspråk blir nu hafsigt, skakigt och ärligt talat värdelöst.

Nej, de sista 20 minuterna kan endast jämföras med att man klippt in slutet från en helt annan film. Det passar inte, skär sig med precis allt den spänning som tidigare i filmen hade byggts upp, och det blir ett rejält magplask av allting. Vad som hade kunnat bli en riktigt bra film förstörs av ett slut som känns både krystat och felplacerat, och trots att slutscenen spelades in på Gärdet i Stockholm så räcker inte det för att rädda filmen. Sunshine hade kunnat vara en väldigt bra och unik film, men nu blir det tyvärr inte så. Duger är det ord som ligger närmast till hands som betygssättning, och det känns väldigt synd. För jag vet att Danny Boyle kan så mycket bättre.

Det är höst nu. Sommarens muskeluppmjukande behagliga klimat och hoppingivande ljusförhållanden har slagits tappert, men till slut fått lämna plats för höstens deprimerande mörker och isande kyla. Vi närmar oss nu den tiden då kylan i det närmaste känns som ett isinferno och det är så mörkt att att det inte kan ha varit tänt på länge. Det är på gränsen till vad som är fysiskt och psykiskt möjligt att uthärda, men uthärda är ändå det som vi varje år tvingas att göra. Uthärda. Usch, så hemskt. Det känns som att minsta lilla grej kan ta död på allt hopp om att överleva ytterligare en höst och vinter i detta kolsvarta fryshus. För mig är hoppet redan ute, för min bägare har redan runnit över.

Och vad har då fått bägaren att rinna över? Jo, det är du. Du som till synes ställer dig på bromsen på påfartssträckor. Du som kör i 50 på när du ska svänga ut på en 70-väg. Du som är en livsfara i trafiken. Fattar du inte själv hur orimligt det är att du ska kunna göra ett säkert filbyte när bilar svischar förbi som vinden bredvid dig?

Jag ger dig nu två val: Antingen slutar du köra bil, eftersom du enbart blir en livsfara för ALLA på samma väg som du själv, eller så GASAR DU FÖR I HELVETE!

Gasa eller skapa seriekrockar, simple as that.

Eftersom jag i samband med släppet av Dessies alldeles utomordentligt usla låt gjorde en liten recension av den kände jag idag att det vore på sin plats att även recensera Kissies låt. Man märker väldigt fort vissa likheter mellan låtarna, men nu går jag händelserna i förväg. Låt oss istället börja från början.

Låten startar, på ett klassiskt blogglåtssätt, med en slinga på ett fåtal sekunder som loopas om och om igen. I fallet med Kissies låt, Success, så är slingan precis som vanligt i blogglåtssammanhang ungefär fyra sekunder lång, och dessutom fruktansvärt dålig. Den börjar lite trevande med ett väldigt otrevligt plinkande för att sedan, allt eftersom låten går, dränkas i mer och mer bas. Efter 15 sekunder börjar man bli rejält trött på den redan då uttjatade slingan, vilket producenten troligtvis märkte, för här börjar nämligen sången.

Vad finns det då att säga om sången? Ja om Dessies sång var outhärdligt vidrig och genomruttet usel, ja då finns det knappast ord som kan beskriva det Kissie sysslar med. Precis som i Dessies låt så hamnar sången i ett mellanting mellan just sång och någonting mer åt prathållet. Trots att det är svårt att sjunga falskt när man inte sjunger har Kissie lyckats med denna smått heroiska bedrift, vilket man försökt dölja med lite härligt nytänkande autotunande. Det går rent åt helvete. Trots att man lindat in sången i så mycket effekter man möjligtvis kan så blir resultatet långt värre än värdelöst. Vad effekterna inte heller lyckas med är att dölja det sanslöst dåliga uttal som Kissie besitter.  Till och med en person som varit döv sedan födseln bör ha ett bättre uttal en Kissie. Dessie, som med sin låt tog Svengelskan till en helt ny nivå, känns som en amerikansk talpedagog i jämförelse. Det är faktiskt så dåligt att man bara sitter och gapar medan versen sakta men säkert får dina öron självmordsbenägna. Att ingen stoppat Kissie från att sjunga på engelska kommer för mig alltid att förbli ett mysterium större än Atlantis. Nej förresten, Atlantis och Loch Ness tillsammans.

Efter 30 sekunder som är längre än samtliga världens basketspelare tillsammans är versen äntligen över. Man pustar för ett ögonblick ut och skänker en tanke av medkänsla till sina kraftigt plågade öron, innan man blir stel av skräck då man plötsligt inser att det nu bör vara dags för refrängen. Det finns nu bara en sak att göra: Be om nåd. Man ber på sina bara knän, om man nu hunnit ned i knästående, om att man ska slippa en refräng som håller samma superlåga nivå som den första versen. Och vet ni vad? Gud hör bön, för det kommer nämligen inte någon refräng. För den finns inte. Tyvärr finns det inget utrymme för att jubla över denna seger, för den verklighet man istället kastas in i är inte mycket bättre.

Istället för en refräng har man nämligen slängt in, ja just det, mer bas! Det är en apokalyptiskt dålig basslinga man har lagt in. Som en avgrundsdjup sjö av alla tänkbara ljud man absolut inte vill höra, och på botten står Kissie och kläcker ur sig några ord som knappt är hörbara. Jag tycker mig höra ett antal "Datts watt aj niid yu får" (That's what I need you for), men jag är inte säker. Efter ett tag tycker jag mig även kunna urskilja någonting som i det närmaste låter som ett kort och rappt "Pang!", men som i verkligheten nog är någonting helt annat.

Medan tiden går börjar man nästan undra om det kommer någon mer vers. Både en och två evigheter verkar hinna passera. Man tittar på klockan för att se om tiden har hakat upp sig eller stannat, men det har den givetvis inte. Man börjar känna sig väldigt gammal och frågan om man kommer hinna dö av ålder innan det blir dags för en ny vers börjar gnaga i bakhuvudet, men så tur har man absolut inte. Efter vad som i verkligheten bara var 70 sekunder så börjar nämligen det vi väntat på, men gärna hade sluppit: den nya versen. 

Eller ny och ny. Ny är den ju inte. För att med säkerhet se till att lyssnaren förstått att texten är sämst genom alla tider och enbart kan mätas med Kissies sångröst när det gäller mänsklighetens största snedsteg någonsin så återanvänder man den första versen. Producenten kanske tyckte att det var en sån där vers som växer andra gången man hör den, men om så var fallet så hade han monumentalt fel. Den är precis lika dålig som tidigare. Om inte sämre. Eftersom man redan efter halva versen inser att det inte bjuds på någonting nytt har man gott om tid på sig att spekulera i vad som ska komma härnäst. I egenskap av att de flesta, till skillnad från Kissie, inte är idioter så gissar man gärna på att det där 70 sekunder långa mellanspelet ska komma igen. Bingo!

Versen tar slut och basbombardemanget med de där underliga förmodade "pangen" tar vid igen. Eftersom vi sedan tidigare försäkrat oss om att vår klocka fungerar alldeles utmärkt så söker vi tröst i att titta på den igen i ett lamt försök att räkna ut ifall inte låten är slut snart. Och till slut, strax under fyra minuter efter att låten började, är den äntligen över. Vi överlevde, om än knappt.

Vad kan man då säga som summering av denna skapelse? Ja det hela är ganska enkelt. Success är tidernas absolut sämsta låt. Den är dålig på alla sätt man kan tänka sig: musiken är fruktansvärd, texten är horribel och uttalet och sången kan man inte ens beskriva med ord utan att hamna i helvetet. Att man dessutom gjort en låt som egentligen är så innehållsfattig att den bara är en minut och 45 sekunder lång, men man valt att spela allting två gånger, är bara skrattretande. Skitdåligt räcker inte till, för faktum är att jag faktiskt hellre har riktit bajs i öronen än att lyssna på Kissies låt en gång till. Det är bara att gratulera Dessie, vars låt nu klättrat upp till näst sista plats över tidernas sämsta musikstycken. Nej, om ni ursäktar mig så ska jag gå och lyssna på någon som inte kan spela fiol men som gör det ändå. Det kommer att kännas som en befrielse för mina öron.

När jag gick i gymnasiet kallade min klasskamrat mig för perfektionist. Denna oändliga förolämpning, med all den hutlösa ondska den då förde med sig, gjorde mig mycket uppretad eftersom jag inte alls tyckte att jag var någon perfektionist. Idag vet jag bättre. Hans egentligen harmlösa ord gjorde mig uppretad eftersom att vara perfektionist i det sammanhanget lät som någonting negativt, vilket skulle göra mig felaktig. Idag vet jag att jag är så mån om att uppnå perfektion att själva strävan efter att försöka uppnå just perfektion blir en börda. Men inte heller idag är jag perfekt. För perfektion finns inte på riktigt.

 

Efter år av envist sökande efter perfektion inom alla tänkbara delar av livet har jag kommit fram till den slutsats som vi nog alla känner till, men som vi perfektionister fruktar värre än döden: Perfektion är en myt. Ingenting är perfekt. Inte ens jag. Och så kommer det alltid att förbli. Jag kommer aldrig att bli perfekt, troligen kommer jag aldrig ens komma nära, och detsamma kommer gälla allt jag åstadkommer i livet. Jag strävar mot ett mål som är omöjligt att uppnå, men samtidigt det enda mål som känns rättvist för att jag alltid ska göra mitt allra bästa.

 

Jag kommer för all framtid göra mitt bästa för att försöka vara felfri genom den del av livet som jag har kvar. Jag kommer för all framtid finputsa varenda detalj av allt jag gör för att få till minimala förbättringar, för att på så vis närma mig målet. Jag kommer för all framtid att vara felaktig. För trots att jag kommer göra mitt allra bästa så kommer jag aldrig att uppnå perfektion, se bara på den här texten. Jag har försökt göra mitt bästa, men ändå är jag väldigt missnöjd. Perfektion är en sådan börda…