ettpaeron

Som rubriken antyder så var det faktiskt tre år sedan jag firade jul hemma. Det kanske inte låter så mycket men det känns som en evighet, även om de senaste jularna spenderats på platser som gör att Sverige känns ganska lamt. För två år sedan spenderade jag julaftonskvällen på Victora Peak, en plats med en av världens häftigaste utsikter, i Hong Kong. Vi åt en tämligen fantastisk middag på en av världens många supertrevliga Bubba Gump Shrimp restauranger. En underbar måltid som dessutom rundades av med att jag lyckades chatta lite med min kompis Markus, trots den ganska stora tidsskillnaden.

Förra året gick större delen av julaftonsdagen åt till att åka bil. Det låter urtrist, men jag var på Nya Zeeland och där kan en bilfärd aldrig på tråkig. Det finns hur mycket som helst att se, vilket jag också gjorde, innan vi hittade ett supermysigt hotell precis vid vattnet där vi inkvarterade oss innan vi begav oss till den lokala tavernan för en julmåltid. Vi behandlades som kungar och trots att vi var mitt ute i ingenstans så var det hela en mycket angenäm upplevelse. Juldagen ska vi dock inte tala om eftersom den bland annat bjöd på bensinstopp i en stad där INGEN var hemma eftersom alla var på julfest, och den enda bensinstationen som fanns var givetvis stängd.

I år blir det dock en gammal klassiker: Jul med släkten. Trots att Sverige är så fruktansvärt mörkt och trist vid denna årstid så känns en jul hemma faktiskt helt rätt den här gången. Att få äta lite riktigt julmat så man blir sådär groteskt tjock som endast amerikaner kan bli är någonting som jag ser fram emot oerhört. Att det dessutom ser ut att bli en vit jul för första gången sedan urminnes tider gör det hela ännu bättre. Det enda som egentligen saknas är Arne Weise, mannen som ÄR jul. Men man kan ju inte få allt här i världen, så jag får istället hoppas att Arne får en så bra jul som han förtjänar. Själv ska jag försöka leta efter någon inspelad julafton med Arne så att jag kan få uppleva det som vi alla så gärna önskar. En perfekt svensk jul!

När ni läser rubriken kanske ni tänker att jag nu kommer skriva en överlång text om fotbolls-VM 1994. Ni kanske tror att det kommer en hel uppsjö av kärleksförklaringar till Ingesson, Schwarz, Thern, Brolin, Dahlin, Andersson, Larsson, Bjärred och allt vad de hette. Ni kanske tror att jag kommer skriva en målande berättelse om Ravellis magiska räddning mot Rumänien i kvartsfinalen? Det är fel.

"Jaha, då måste det vara OS-guldet i ishockey från Lillehammer samma år, eller möjligtvis det från 2006 i Turin" kanske ni tänker. Även detta är helt fel, då det jag tänker på är klart mycket större än så. Jag tänker nämligen på J-O Waldner i OS. Men det är inte heller hans OS-guld ifrån Barcelona 1992 som kittlar mina hjärnhalvors mest erogena zoner, utan något så osexigt som hans fjärdeplats ifrån 2004. Varför kanske ni frågar er? Jo, av den enkla anledningen att det var helt otippad. J-O hade precis kommit tillbaka från att ha brutit foten och var märkbart mycket mer stillastående än sina motståndare. Han fick istället leva, mer eller mindre, enbart på sin bollkänsla, och som han gjorde det. 

J-O sa i en intervju när han var 15 år att han hade "ganska bra bollbegåvning". Det är fel. Det är tidernas största underdrift. J-O Waldner är tidernas största bollgeni och det visade han gång på gång upp i OS 2004. Han slog ut tre (!) toppseedade kineser under en enda dag, varav den ena var världsetta för tillfället, och allt detta utan att ha full rörlighet i underkroppen. Han slog slag som inte ens fanns, jag minns bara det när han hade ryggen mot bordet och drog in en dräpande forehand. Han spelade som han gjort tidigare i sin karriär och fick hela Kina att börja kalla honom "Det evigt gröna trädet" och mig att bli hutlöst pingisintresserad igen, något som jag inte varit sedan jag var 10 år gammal.

J-O tog ingen medalj. Han förlorade de två sista matcherna och avslutade hela turneringen med att missa bollen när han skulle serva, men såhär i efterhand spelar det ingen roll. Han visade att gammal är äldst och att han är ägare till ett bollsinne som får Zlatan att se lam ut. Det John Carew gör med en fotboll, det gör Zlatan med en apelsin, men det Zlatan gör med en apelsin, det gör J-O med en vindruva. När J-O kramade Kungen efter ytterligare en i raden av OS-matcher så är det egentligen vår egen Carl XVI Gustaf som kramat en kung. J-O... Det evigt gröna trädet!

Det var en mycket varm och skön sommarkväll när jag slutade 1:an på gymnasiet som jag för första gången stötte ihop med denna hjälte. Han kom förbi, när vi satt i fullständig euforisk lycka och firade sommarlovet, och frågade om vi kunde ge honom några burkar att panta. Givetvis gjorde vi det, men äventyret slutade inte där. Tvärtom, det hade bara börjat.

Mannen, som hade ett mycket säreget utseende med harmynt och ganska "luffiga" kläder, talade sig varm om hur mycket pengar det fanns att tjäna i panta burkar-branschen. Han hade nämligen själv dragit in närmare 300.000 kronor under ett års tid, samtidigt som hans gode vän hade tagit det hela steget längre och dragit in flera miljoner. Det hela verkade på honom vara den mest fantastiska sysselsättning man kan underhålla sig med när det handlar om att tjäna pengar. Det är ett oerhört vinstgivande "yrke", som enligt mannen till och med var så vinstgivande att det förekommer regelrätta rån.

Han fick nu någonting svart i blicken då han började berätta om hur han blivit rånad på flertalet fulla sopsäckar med burkar:

-Man ska bara ge ifrån sig burkarna och säga: "Okej, okej! ta dom du, du behöver dom mer än jag"

Vi som befann oss på platsen skrattade gott åt mannens uppenbara rövarhistoria, för ingen kan väl möjligtvis panta så fantastiskt mycket burkar så att han till och med blir rånad på dem? Vi hade fel. Härom veckan såg jag nämligen denne mystiske man. Han befann sig i Sickla Centrum där han, just det, pantade burkar. Det fanns dock en väsentlig skillnad mellan detta möte och det som hade inträffat flera år tidigare. Denna gång var mannen mycket välklädd, från skor i prisklass dyr till kavaj i prisklass klart mycket dyrare än bara dyr. Han såg, förutom den uppenbara skönhetsmissen på överläppen, klart rik ut. Han hade uppenbarligen pantat sig rik. Plötsligt börjar jag inse hur viktigt det är att panta burkar, man kan ju för tusan bli miljonär. Vilken hjälte!