ettpaeron

Nu får det bannemej vara nog. Att folk i allmänhet är språkligt obegåvade å det grövsta, det visste vi väl, men när typ 50% av alla människor säger ressigör, då har det gått för långt. Det heter REGISSÖR, ingenting annat. Hur svårt kan det egentligen vara?! Om du är en sån där enorm idiot som inte förstår skillnaden så råder jag dig att läsa nedan. Jag kommer nämligen reda ut det hela så att det i framtiden aldrig i helvete kan finnas några tvivel.

Vi kan ju konstatera att folk antingen säger rätt, dvs regissör, eller ressigör. Några andra alternativ har jag aldrig hört talas om. Detta är dock till idioternas fördel eftersom det eliminerar massvis med felalternativ. Det finns alltså bara två val, vilket rimligen borde göra det hela mycket enkelt att hålla reda på. Men tydligen inte. Därför bryter jag härmed ner det på den absolut lägsta intelligensnivån som jag ens kan komma nära utan att min egen hjärna flyr min kropp.

Vad sysslar människan i fråga med - Är det regi eller ressi?
Är du fortfarande osäker? Då råder jag dig att hoppa från ett fönster eller något, för livet kommer bli bra mycket svårare än att skilja på ett riktigt ord och ett ord som inte finns. REGI sysslar en REGISSÖR med. Ressi sysslar inte en ressigör med, för ressi finns inte, och det gör inte ressigören heller.

Nu hoppas jag att ni alla fattar detta otroligt grundläggande. Kom ihåg ordet regissör och vaska ordet ressigör. Det är inte svårt. Och om du trots detta träffar på en människa som säger ressigör och inte regissör - SNÄLLA kontakta mig. Jag är i extremt behov av att sänka den jäveln...

För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om hur mycket jag hatar att gå på klubb, vilket även fått som följd att jag inte besökt en klubb på väldigt länge. Igår var dock oturen framme igen. Mina vänner mer eller mindre tvingade mig att spendera kvällen inte bara i en, utan två gränslöst totalhemska klubbar. Denna gång tänker jag dock inte såga klubbarna i fråga, utan snarare de människor som man kan finna i denna miljö. Antagligen blir det inte roligt, utan bara en rejält hatisk och arg text, men då bör ni ändå ha i åtanke att jag både tränat och sovit ut större delen av den aggression jag igår bar med mig efter klubbesöken.

Jag hade glömt bort hur fantastiskt patetiskt människor beter sig på en klubb. Alla killar är uppklädda i sina finaste kläder (som oftast är fula), medan tjejerna har så mycket smink att det inte kan finnas en enda sminkväska i världen som kan rymma alla dessa produkter som damerna smetat ut i ansiktet. Det enda målet för alla som går på klubb verkar vara att få ragg. Alla vill ligga. Men det förklarar egentligen ändå inte varför folk går på klubb, för det finns inte en plats i världens om är mindre lämplig att ragga på. Alkoholen flödar, folk lider av total brist på omdöme och musiken är så hög att man inte ens kan kommunicera med en människa vars öra befinner sig i din egen mun. Varför gör man inte bara upp en inhängnad på gatan utanför där folk som vill ha ohämmat sex med främlingar kan ställa sig? Då slipper man skrika varandra i öronen, göra bort sig under inverkan av för mycket alkohol, eller ens klä upp sig speciellt mycket.

Det är som att behovet av att ligga blivit så stort för alla klubbens besökare att något djuriskt beteende tagit över. Det gäller att visa upp sig för att finna en partner där man kan så sin säd. Skillnaden är att när djuren gör på detta vis så sår de verkligen sin säd, och dessutom gör djuren detta i en passande miljö. Mänskligheten verkar faktiskt ligga längre bak än djur i detta avseende, eftersom det bara är ett patetiskt sätt att få ha sexuell kontakt med någon man helst aldrig träffar igen.

På det stora hela beter sig alltså folk inte ens som djur, utan som hjärnskadade djur vars instinkt har slagit helt fel. Instinkten har snarare blivit att göra bort sig än någonting annat. Den som gör bort sig mest vinner tydligen, och får gå hem med den ledaren av det motsatta könet för att njuta av en natt i sängen och sedan evig skam därefter.

Det är som om klubbesökarnas hjärnor lider av akut syrebrist. Intelligensen hos besökarna har blivit så låg att ingenting liknande någonsin har skådats i mänsklighetens historia, men det ännu mer ologiska är att min hjärna verkar fungera precis som normalt i den miljön. Plötsligt blir en människa med normal hjärna som jag själv den onormala, eftersom övriga människor runt omkring plötsligt beter sig som om de är både efterblivna och hjärndöda.

"Man går ut för att ha kul" brukar vara den usla bortförklaringen som folk drar för att maskera sitt behov av att ligga. Men så är det ju inte, för det är inte roligt att gå ut. Det är skittråkigt, och man skäms över att vara en del av mänskligheten.

"Du måste ju dricka alkohol för att ha kul" brukar sedan bli följdpåståendet. Detta är ju även det bara korkat, för om det ska krävas alkohol för att man ska ha kul, ja då är det ju inte roligt på riktigt. Det är som att säga: "Det är inte alls kallt, det är bara att du måste brinna för att hålla värmen!". Att gå på klubb är tråkigt, punkt slut.

Det är ingenting annat än riktigt apokalyptiskt bedrövelse som möter en när man "går ut". Och på tal om apokalyps så kan man ju faktiskt hoppas att Jorden snart går under så man slipper skämmas över att tillhöra en art som tror sig vara den mest intelligenta, men som åtminstone varje helg bevisar motsatsen. Vidrigt är vad det är. Fullständigt, omåttligt, gränslöst vidrigt.

Den senaste tiden har jag stött på så mycket underliga människor på mina nattliga träningspass så jag ärligt börjat fundera på om jag ser i syne. Vissa saker är så underliga att de inte finns någon logisk förklaring till det. Sannolikheten att man ska se någonting så massivt underligt känns förvinnande liten, men trots detta bjöd gårdagen på ytterligare ett riktigt WTF-moment.

 

Likt alla andra dagar så tog jag en helt vanlig löptur till utegymet för att bygga på mina patetiskt små och svaga muskler. Själva löprundan bjöd inte på någonting intressant utöver ett par harar, men precis när jag kom fram till gymmet började det spåra ur lite smått. Ett 50-tal meter från den plats där jag alltså kommer att vara fysiskt superaktiv i ungefär 90 minuter sitter nämligen en gammal dam på en bänk. Först tänker jag inte mycket på det, men allt eftersom jag påbörjar mina fysiska övningar inser jag att hon sitter och pratar väldigt högt med sig själv. Det hela är tillräckligt lockande för att jag ska börja spionera lite smått på damen mellan mina övningar. Mycket riktigt pratar hon faktiskt med sig själv. Vad som är ännu konstigare är att hon även lindat in sig i en röd matta.

 

Jag börjar fundera på om hon är hög som ett hus eller bara helt borta i skallen av någon annan anledning, men vågar inte undersöka saken närmare. Till min stora glädje avslöjar hon dock efter närmare en timme att alternativ två ligger nära till hands. I sin telefon sätter hon nämligen på någon typ av gospel-musik samtidigt som hon slänger av sig mattan, ställer sig upp, sträcker armarna mot skyn och börjar snurra runt. Till en början ser det ut som en dans, men snart blir det mer än tydligt att besattheten tar tag i henne och tempot på piruetterna ökar till en sådan hastighet att hon nästan inte kan hålla balansen. Precis när jag tror att hon antingen ska ramla eller förvandlas till något övernaturligt väsen börjar hon även skrika.

 

-TAAAAAAACK! TAAAAAAAAAACK! TAAAAAAAAACK!

 

Jag förstår ingenting. Tanten har alltså ställt sig upp, riktat sig mot en eventuell Gud och tackar för någonting. Hon skriker högt och tydligt, och varje ord framförs med en tonartshöjning som slutar i en imponerande hög falsett. Det ser helt sjukt ut.

 

Snart verkar dock hennes euforiska tacksägelse till Gud vara över, och hon lindar återigen in sig i mattan och stänger av musiken. Vid det här laget är det dags för mig att påbörja löprundan hemåt, men först möts jag av vad som skulle bli en vacker syn. En man med en sopsäck kommer nämligen gående. Jag märker att han får syn på tanten eftersom hans tidigare så bestämda steg nu visar prov på en viss tvekan. Han känner sig inte helt nöjd med att vara tvungen att gå nära en gammal tant invirad i en matta. Människans rädsla för allt hon inte förstår verkar träffa mannen som en käftsmäll. Men snart trotsar han sin rädsla och vandrar vidare mot tanten.

 

Precis när han passerar reser hon på sig och säger någonting till honom. Jag är för långt ifrån för att utgöra vad hon sa, men mannen stannar och tittar en stund på tanten. De verkar under en kort period samtala, och sedan händer det underbara. De möts i en härlig kram. Usch så fint det är, där de står, båda två nu inlindade i mattan. Efter en stund släpper de taget om varandra och mannen vandrar sakta vidare med sin sopsäck. Jag begav mig nu hemåt med ett lende på läpparna. Vilket fantastiskt WTF-moment!

Ibland när jag är uttråkad, dvs ungefär 99% av tiden, så vandrar mina tankar iväg till riktigt jävla korkade saker. Filosofiska tankar om allt mellan himmel och jord kan dyka upp. Oftast försvinner inte dessa tankar innan jag lyckats komma till någon typ av slutpunkt för den gällande tankegången. Det senaste exemplet som har plågat mitt huvud har att göra med gymnastik.

Hur kommer det sig egentligen att gymnaster springer så otroligt konstigt? I brist på bättre ord att beskriva det med så liknar ju gymnasterna pingviner på tjack när de springer fram mot bocken.



Varför de raka armarna med händerna så fult fladdrande och utåtriktade? Jag kan bara tänka mig att det har att göra med att gymnasterna på så vis ska minnas att ha raka armar och händerna i rätt vinkel när de sedan kommer fram till bocken, men det ser ju hemskt ut. Hoppet ska ju sedan betygsättas, och att springa som ett totalmongo borde ju rimligtvis innebära vissa poängavdrag? Benrörelserna ser ju dessa inte heller speciellt normala ut. Jag kan verkligen inte förstå det. Gymnasternas löpstil är utan tvekan en av livets stora frågor...

Det var ett tag sedan jag var på en klubb faktiskt, och det beror huvudsakligen på två saker. Först och främst så har jag ju passerat 20-strecket och då är man plötsligt äldre än Drottningen av England i klubbsammanhang. Jag känner mig som ett forntida och numera utdött djur bland alla klubbande 18-åringar. Den andra anledningen är för att klubbar suger. Riktigt jävla mycket. Förlåt, nu underdrev jag. Klubbar snaskar på manligt organ mer än vad man någonsin kan tänka sig. Helvetet är en mer inbjudande plats än en klubb, och låt mig förklara varför genom att gå igenom hur en normal klubbkväll brukar (brukade) se ut för mig.

Jag anländer i mitt goda sällskap till klubben där vi tydligen ska försöka uthärda kvällen, och det står ganska snabbt klart att vi inte är ensamma. Utanför ringlar det nämligen, helt utan anledning eftersom klubben suger, en monumentalt lång kö med sanslöst osofta människor som är övertaggade på att träda in i den helvetiska miljön som klubben erbjuder. Eftersom jag ogärna tränger mig får jag således ställa mig sist i kön, som uppskattningsvis alltid är typ 40 minuter lång. Så där står jag nu och trängs med osofta människor, i en kö som leder till en ännu trängre plats med ännu fler osofta människor. Jag kan från min oönskade köposition känna basen från den direkt hemska musiken. Dessutom regnar det ju givetvis, för vi bor ju i Sverige där vädret var bättre och varmare på istiden.

Nåväl. Efter att ha övertalat vakten att jag är trött för att jag stått i kö i skitväder sedan tidernas begynnelse och således inte alls är full så får jag äntligen komma in, trots att jag egentligen inte vill. Paradoxalt nog måste jag nu betala för att komma in. Inte nog med att jag måste spendera tid med folk jag inte tycker om, på en plats där jag inte vill vara, som spelar musik jag hatar, jag måste dessutom betala för det. En dryg hundralapp senare har jag kommit in ungefär fem meter innanför klubbens dörrar, och jag mår redan illa. Mycket längre kan jag dock inte gå, för nu måste jag betala lite till. Man får ju nämligen inte ha jacka på sig.

När detta skamliga rån är utfört är jag äntligen fri att röra mig som jag vill i detta fängelse. Eller ja, fri och fri. Dansgolvet är uteslutet eftersom det är den plats där flest idioter samlats, musiken är för urkass för att man ska vilja dansa och dessutom så hatar jag att dansa så musiken spelar egentligen ingen roll. Att gå till baren är då mer lockande, men inte heller detta är en bra idé. För vad ska jag göra där? Jag kommer återigen att få stå i kö, och all dricka jag skulle kunna tänkas dricka för att bedöva smärtan över att vara inne på klubben är överpriserad å det grövsta. Dessutom är det inte ens säkert att jag någonsin får en dricka innan stället sänger, för alla bartenders är mycket noga med att servera tjejerna först.

Således finns det alltså bara en sak kvar att göra. Krypa ihop och göra sig så liten som möjligt, för att således få det marginellt mindre trångt, och sedan hålla sig så nära väggarna som möjligt. Likt en psykiskt sjuk katt får jag alltså spendera de kommande timmarna med att stryka mig mot väggarna.

Trots detta kan jag ju dock inte undgå att bli tacklad av någon jävla jubelidiot, som har en frisyr från helvetet och tror att han kommer få ligg om han dricker sig själv tillräckligt full för att se snygg ut i spegeln. Jag har tur om jag kan undgå att få en alkoholhaltig dryck spilld över mina kläder. Att stå så stilla som möjligt för att undgå kraftiga sammanstötningar med något fyllo är inte heller ett alternativ. Golvet är ju nämligen så kladdigt av spilld dryck att man måste hålla sig i rörelse för att inte fastna för evigt.

Det finns således bara en enda sak man kan göra på en klubb. Jag får fortsätta stryka mig mot väggarna och använda all min smidighet för att undgå kollisioner, samtidigt som jag kan se klockan börja närma sig 03:00 då jag äntligen kommer att få gå därifrån. De snuskiga fem i tre-raggen flimrar förbi ögonen i gränslösa antal, och man vill bara fly. Men det går inte, för nu måste man stå i kö igen för att få hämta ut sin jacka. I det här stadiet kan man bara tänka på en enda sak: Hur i helvete tänkte jag när jag betalade för detta?!

När jag under gårdagen var i Heron City för att titta på Taken 2 hände någonting innan filmen som fick mig att skratta gott. Först blev jag dock aningen oroad att jag inte skulle få se Liam Neeson slakta, för det började nämligen med ett problem.

Någorlunda tidsenligt så slutade reklamen och filmen skulle börja. Vi möttes av en mycket svart skärm och stämningsfull musik, precis som många filmer börjar. Problemet var bara att bilden förblev svart, alldeles för länge. När allt sedan gick över till att bli klassiskt error-grönt kändes det riktigt olustigt. När så till slut alla cirka 400 biobesökare såg ut som frågetecken i ansiktet kom så slutligen den modige SF-arbetaren som skulle reda ut vad som var problemet.

- Vi har något fel på vår digitala projektor. Teknikern var här i morse, men nu verkar problemet ha kommit tillbaka. Vi ska starta om datorn och se om det fungerar efter det.

Meddelandet mottogs med stor sorg, i vissa fall bedrövelse. Men det fanns en person i salongen som ville vara extremt källkritisk, men hade helt glömt det välkända källkritiska faktumet att man nästan aldrig ljuger till sin egen nackdel. Denna mycket besvikna individ utbrast efter SF-arbetarens meddelande högt och tydligt:

- DU LJUGER!

Jag och mina två kamrater kunde nu omöjligt hålla oss för skratt. Hela hans besvikelse var så enorm att han vägrade tro på att projektorn var trasig. Trots att den stackars killen från SF inte hade någon som helst anledning att ljuga, eftersom han i den stunden var hatad av närmare 400 människor, så fanns det ändå en människa där inne som vägrade tro på honom. Hur hela hans besvikelse över att kanske missa en biofilm mynnade ut i ett "du ljuger!" var verkligen underbart kul.

Nåja, efter ett flertal dator-omstarter så lyckades man till slut få igång filmen. Och ingen var nog gladare än den stackars killen från SF som under tio minuter fått motta arga blickar från en hel biosalong. Eller ja, det skulle väl vara "du ljuger"-killen då...

 

Jag lyckades igår äntligen ta mig iväg för att se den nya filmen Taken 2. Eftersom jag på många sätt älskade den första Taken-filmen var mina förväntningar ganska höga när jag likt en katt entrade Heron Citys biograf. Levde då Liams Neesons fortsatta slakt av albaner upp till mina höga krav? Både ja och nej.

Konceptet är fortfarande detsamma. Liam Neesons familj ligger lite pyrt till, och då jävlar bryter helvetet alltid lös. Albanerna måste dö, och Liam har ju de färdigheter som krävs för att döda ett hundratal albaner inom loppet av några timmar. Så här långt är det inget fel på Taken 2, problemet är inte idén utan snarare utförandet, samt att man nästan snurrat in sig själva i en onödigt krånglig story.

Till skillnad från Taken så har filmseriens tvåa nämligen inte alls samma geniala enkelhet i storyn. Handlingen är fortfarande inte ett dugg svår att hänga med i, men ettans leta, hitta, döda-mentalitet har utvecklats lite, och i det här fallet har tyvärr utvecklingen gått bakåt. Det var enkelheten i Taken som gjorde den briljant, nu har man i ett försök att överträffa sig själva virrat till det i onödan. Det känns som att man försökt ge filmen lite djup, men det misslyckas. Ettan känns till och med djupare med sitt tydliga trafficking-tema. Men det stora problemet är, detta onödiga sökande efter djup till trots, regin.

Ettan bjöd på en hel drös med fantastiska actionscener, där man med all önskad tydlighet kunde njuta av Liam Neesons ohyggligt innovativa sätt att döda albaner. I tvåan är actionscenerna i en förkrossande stor mängd förstörda av hafsigt filmande och dålig klippning. Ofta är det till och med så dåligt och taffligt utfört att man inte ens kan se hur albanen i fråga mötte sitt öde. Det är väldigt synd, och förstör på många sätt hela idén med en Taken-film.

Ett annat element som saknas är ett riktigt bra telefonsamtal. Visst finns det ett telefonsamtal med i filmen, men det kommer inte i närheten av ettans fantastiska mobilkonversation. Men ska man vara helt rättvis är nog det inte speciellt konstigt att uppföljaren inte kan överträffa originalet på den här punkten. Jag rankar nämligen just telefonsamtalsscenen från Taken som en av 2000-talets allra bästa filmscener, alla kategorier.

På det stora hela var Taken 2 lite sämre än vad man hade önskat, men den är fortfarande absolut inte dålig. Har man bestämt sig för att gå och se den så har man gjort det för att man vill se Liam Neeson avrätta albaner. Och det gör han också. Så på den punkten bjuder Taken 2 på exakt det vi alla väntat oss. Och det kan aldrig bli dåligt.

(Detta inlägg är, överskriften till trots, "Nattliga joggingturer bjuder på WTF-moments #4")

I natt var jag återigen ute och tränade, precis som vanligt. Jag hade egentligen tänkt skriva detta inlägg om den nya vän jag verkar ha funnit på gymmet, men under löprundan hem igen skedde någonting som helt tog fokus från allt annat.

Med tunga steg efter nästan två timmars träning, dessa utförda efter 90 minuter fotboll, så var jag slutligen på väg hemåt. Jag joggade i krypfart fram längsmed Ringvägen när jag framför mig plötsligt såg någonting som liknade en tant. Jag funderade på om mina ögon narrades med mig, kunde det verkligen vara en tant som var ute klockan 02:30 på natten?

Mycket riktigt. När jag närmade mig den otydliga figuren så såg jag att det faktiskt var en tant. Hon såg ut att vara strax över 70 år gammal och var klädd i typiska tantkläder, med världens rödaste läppstift och dessutom en färgglad mössa som satt så snett att den nästan ramlade av. Jag såg att hon tittade på mig, som för att söka kontakt, så jag saktade in mina redan långsamma löpsteg.

- Ursäkta, skulle du kunna hjälpa mig att få upp min dörr? Det är någonting fel med nyckeln.

Givetvis kunde jag inte neka den gamla damen denna simpla önskan. Det visade sig snabbt att tanten antingen var usel på att öppna dörrar, eller så är jag fantastiskt bra på det. Det tog mig nämligen inte mer än ett fåtal sekunder innan dörren var öppen. Nu trodde jag givetvis att jag snart skulle få fortsätta min löprunda hemåt, men jag hade fel. Oh, så fel jag hade.

Med dörren på glänt ställde sig nämligen tanten i dörröppningen och började en mycket lång utläggning om hur orolig hon kände sig när hon var ute på nätterna. Hon ansåg det vara mycket obehagligt att inte veta ifall nyckeln fungerar när man kommer hem. Jag försökte säga några tröstande ord om att dörren nog inte ska krångla något mer, eftersom den ju egentligen inte ens gjorde det nu, men tanten fortsatte bara sin klagosång.

- Jag tycker det är hemskt att man ska behöva känna sig otrygg på nätterna. Men det har väl att göra med såna där. Tänk om jag inte kommer in, och så går det förbi ett gäng med såna där typer.

Det tog mig ett ögonblick innan jag förstod vad hon menade med såna där, men i slutändan fanns det inga som helst tvivel vad hon talade om. Det var invandrarna hon var rädd för. Jag nickade bara eftersom tanten inte verkade vara kapabel till att föra en vettig argumentation, men hon verkade i alla fall skämmas för sina rasistiska åsikter eftersom hon försökte dölja dessa, om än ganska dåligt.

Jag undrade nu huruvida tanten hade råkat ut för någon händelse som satt fart på hennes hat mot folk från andra länder, och fick snart svar på min fråga. Det hade hon egentligen inte. Hon ojade sig bara över det faktum att det nog var likadant i alla städer i alla länder, så det fanns ingen anledning att flytta heller. Hon började nu berätta om de två episoder i hennes liv som uppenbarligen hade startat främlingsfientligheten.

Det första exemplet handlade om en ung kille som satt på ett elskåp. Detta verkade enligt tanten vara höjden av vandalism och ondska, så hon hade helt enkelt gått fram till killen och sagt åt honom att gå hem till mamma och dricka varm choklad istället, varpå hon skrattade gott åt sin hjältemodiga insats.

- Jag sa åt honom att ringa mamma och sedan gå hem till henne. Där kan han ju dricka choklad istället för att sitta på ett elskåp sådär hemskt. Hans mamma kunde ju kanske dricka te, och så kan han dricka choklad.

Händelse nummer två visade sig bjuda på ännu mindre anledning till främlingsfientlighet. Den handlade nämligen om att ett gäng ungdomar hade stått utanför Tempo en kväll, för där var det ljust. Jag funderade på hur man kunde störa sig på människor som uppskattar att befinna sig i ljus snarare än totalt mörker när man umgås, men sade ingenting till tanten. Jag hade helt enkelt inte lust att säga emot henne, men jag tror tanten anade min skepticism för vid det här laget var det tydligen dags att dra upp historien om killen på elskåpet igen. Detta var uppenbarligen hennes trumfkort.

Inte mindre än tre gånger under en femtonminuters-period så klagade tanten på att killen satt på ett elskåp istället för att dricka choklad. Hennes uselt maskerade främlingsfientliga åsikter verkade helt sakna grund, men det var mycket roligt att lyssna på.

Efter nästan 20 minuter i tantens närvaro började hon slutligen inse att det knappast skulle vara hållbart att dra samma historia en fjärde gång, så vi kände båda två att det var dags att avrunda. Jag förklarade hövligt att det var dags för mig att springa vidare. Tanten svarade på detta på ett minst sagt intressant sätt.

- Tack för hjälpen med dörren, och kom ihåg att ha ögon i nacken om du springer förbi en sån där typ.

Jag tror jag måste ha träffat världens trevligaste, men samtidigt världens mest främlingsfientliga tant. På nätterna kan verkligen de mest otippade sakerna hända...