ettpaeron

För ett tag sedan så skrev jag ett inlägg där jag uttryckte min oerhörda bestörtning vad gäller dagens barnprogram, som ju är genomgående urusla. Förr i tiden fanns det gott om barnprogram som var alldeles förträffliga, men faktum är att allt inte var bättre förr. Det fanns vissa program som var så dåliga så man faktiskt inte riktigt förstår hur de kunde få sändas. Det sämsta av det absolut sämsta kallades för Dagens visa, och det var så dåligt som någonting någonsin kan bli.

Dagens visa var kort och gott ett program där barn fick sitta mot en tråkig intetsägande bakgrund och sjunga hemska visor. Det är en fruktansvärt tråkig idé, men på grund av genomförandet blir det faktiskt ännu sämre än man någonsin hade kunnat ana.



Alla avsnitt börjar med att vi får se vad som måste vara världshistoriens fulaste logotyp. Den visar programnamnet i alla tänkbara färger, och dessutom någon ful porslinsfigur som gör att man automatiskt känner sig lite deppig och halvt suicidal. För att ytterligare föra in tankarna på självmord visas sedan en nallebjörn som hatat sitt uppdrag som Dagens visa-maskot så mycket att han har hängt sig själv.  Samtidigt uttalar en hemsk barnröst programnamnet så särskrivet som tänkas kan. "Da gens vi sa". Förväntningarna kunde inte vara lägre när själva programmet väl drar igång, men ändå blir man besviken.

Ett litet barn dyker plötsligt upp i bild, och därefter är rutinen exakt densamma i alla avsnitt. Det stackars barnet ser vettskrämt ut, sjunger helt utan inlevelse eller musikalisk talang och är dessutom iklätt en tröja som är så ful att det måste klassas som mobbning att klä någon i detta plagg. Det ser verkligen ut som om de stackars ungarna har tvingats till att göra någonting som de absolut inte vill.

Som tittare/lyssnare tvingas vi nu stå ut med att se ett olyckligt, talanglöst barn försöka sjunga en visa som inte ens skulle vara bra om den framfördes av Pavarotti. Barnens totala ointresse för uppgiften skiner dessutom som den skitfula sol de har på de ännu fulare tröjorna. De klarar knappast av att hålla melodin, och de tappar texten konstant. Vissa barn verkar dock kunna texten, men de sjunger fel ändå eftersom de är korkade barn som inte lärt sig att prata rent än.

Ganska snart har vi full förståelse för varför den där nallebjörnen valde att ta sitt eget liv. Dagens visa är ju inget tv-program - det är en tortyrmetod. En tortyrmetod som aldrig verkar vilja ta slut, men lyckligtvis så finns det faktiskt ett slut. Tyvärr måste vi först ta oss igenom några mäktigt deppiga eftertexter också, som förkunnar att den skyldige till skapandet av detta brott mot mänskligheten heter Elsa-Gun Gustafson. Det är hon som tvingat dessa "Ministrålar" till att sitta och gallskrika i TV på bästa sändningstid. Hur fan hon lyckades få med denna vedervärdiga skit på TV kommer jag aldrig någonsin att förstå, för det går ju inte ens att tänka sig ett sämre TV-program än Dagens visa. Det är en dålig idé som är ännu sämre utförd med hjälp av barn som är sämst. Hur kunde detta få visas på TV? HUR?!

Igår natt var jag i enlighet med min livsstil på gymmet som vanligt. Det är någonting visst med att röra sig utomhus på natten som gör att man kan se det mest idiotiska av ting, även när man befinner sig på en såpass civiliserad plats som ett gym. Igår var som du kanske redan räknat ut, eftersom jag skriver detta, inget undantag.

Jag hade precis anlänt till gymmet och kände mig oerhört nöjd med att lokalen denna afton verkade stå tom. En skön stund ensam med lite tyngder och manlig svettdoft väntade alltså. Det var i alla fall vad jag trodde, men det skulle illa kvickt visa sig att jag inte alls hade så tur. Redan innan jag hade hunnit placera mig vid dagens första övning så anlände nämligen en mycket mystisk man.

Han var klädd i alldeles för mycket kläder för den gällande årstiden, med en tjock mössa, jacka och ett par svarta skinnhandskar. Han slängde snabbt av sig skorna, och jackan och mössan for med av bara farten. Handskarna skulle dock visa sig vara en del av mannens gymutstyrsel, för dessa lämnade aldrig hans händer under hela träningspasset. Avsaknaden av mössa och jacka gjorde att jag nu kunde få en tydligare bild av hur mannen såg ut. Han var biffig på ett smått omänskligt sätt, och hjässan täcktes inte av ett enda hårstrå. Han såg faktiskt ut nästan exakt som den amerikanska wrestlern John Cena, som jag antar att ni alla känner till mycket väl, fast helt utan hår.

Precis som man kan vänta sig av en övertaggad wrestler så började "John Cena" direkt igång med att slänga vikter omkring sig som om hans enda syfte här i livet var att möblera om hela gymmet. Hans monsterfysik imponerade minst sagt, men det som imponerade mest var att han aldrig vilade. Inte ens för en sekund. Han körde sina övningar i högsta möjliga tempo, helst utan att ens andas under tiden han vandrade från gymmets ena hörn till det andra. Efter ca 30-40 minuter hade jag själv knappt fått någonting uträttat, eftersom jag hade fullt upp med att stirra mig blind på denne John Cena-look-alike, medan mannen tydligen var klar. Och det var nu det högst oklara hände.

I samma hiskeliga tempo som han utövat allt annat under denna korta sejour tryckte han nu i sig en Gainomax Recovery i ett halvdussin enorma klunkar. Jag imponerades över hur han till synes levde hela sitt liv i en enda enorm aggression, men min uppskattning av detta fenomen till människa skulle snart förändras radikalt. Efter Gainomax-massakern drog mannen nämligen helt ogenerat fram en spruta. Men onödigt hårdhänt teknik spetsade han sig själv med kanylen, varpå han stönade lite halverotiskt när hans kropp fylldes med en för mig okänd substans. Därefter försvann John Cena-kopian, precis lika fort som han hade kommit.

För mig återstod det nu bara att avsluta mitt eget träningspass, samtidigt som jag funderade på hur otroligt underligt det är att se en man som använder sprutor på gymmet. Det kan ju givetvis ha varit så att John Cena är diabetiker, men även insulin är ju ett preparat som kan användas som en form av doping om det används av folk som faktiskt inte har diabetes. Min negativa inställning till precis allt gör att det känns enklast att anklaga detta fysiska monster för att vara dopat bortom alla tänkbara gränser. Han tränade ju dessutom i skinnhandskar, och är det en enda sak jag har lärt mig av Hollywood så är det detta: Folk som sysslar med illegal verksamhet är ALLTID iklädda skinnhanskar. Så nästa gång du ser en kille som ser ut som wrestlern John Cena, minns då att den killen är dopad. Dopad som satan!

Min eminente bloggläsare tillika stora kärlek här i livet, Sofia, skickade för några dagar sedan världens absolut sämsta gåva till mig. Det var videon ovan, där en underbart charmig dam vid namn Monica Augustsson sjunger som ingen någonsin har sjungit förr. Först blev jag lite glad av denna otippade present, men faktum är att den på senare tid har drivit mig till vansinne.

Monica är vedervärdigt dålig, på ett helt ofattbart sätt. Hon lyckas trots helt fantastisk sångteknik vara Sveriges kanske sämsta sångerska genom alla tider. Hennes röst är gällare och gnälligare än en trasig dörrklocka, och de superljusa tonerna avlöser varandra. Hennes stämma är så ljus att den måste ligga i närheten av vad det mänskliga örat ens är kapabelt till att uppfatta, och påminner om en döv människa som försöker vissla. Trots detta är hennes teknik helt magnifik. En perfekt del i någonting som annars är så operfekt som det kan bli.

Till en början är Monica en härligt frisk fläkt i den annars så gråa och tråkiga vardagen, men snart blir allting till en mardröm. Den gränslösa gällheten går från att vara charmig till att bli direkt motbjudande, och hennes så härliga vibrato blir snart en börda för tung för en man av min kaliber att bära. När man inser att nästan varje ton hon tar avslutas med ett exakt likadant vibrato börjar man så sakteliga drivas till vansinne.

Snart står man inte ut. Man vill bara därifrån och glömma allt, men tyvärr går inte det. Monicas gälla stämma fastnar nämligen på hjärnan värre än silvertejp med superlim på. När man väl har hört den finns den ständigt där, som en muterad tinnitusattack som aldrig upphör. Mina öron är för evigt förstörda...

Återigen är det dags att berätta om en av Wyclef Kjells riktigt märkliga tabbar, där hjärnaktiviteten helt enkelt verkar ha avstannat totalt. För er som redan är insatta i denna bloggserie så antar jag att det inte kommer som någon chock när jag berättar att en bil även denna gång var inblandad? Tänkte väl det...

Den här gången upplevde Wyclef att hans bil inte riktigt levde upp till familjenamnet Jansson, då den var alltför smutsig. När en bil är smutsig finns det endast en sak att göra, och det är att uppsöka närmaste biltvätt. Såhär långt fungerade faktiskt Wyclef Kjells hjärna precis på samma sätt som den borde, så ett besök till biltvätten var precis vad han beslutade sig för. Han hoppade in i sin fina SAAB och styrde rutinerat mot Statoil för att sedan kunna åka runt i en skinande ren bil. Riktigt så bra slutade dock inte berättelsen, för vid själv tvättandet gick allting så fel, så fel.

Biltvättar kommer i många olika modeller, men just denna var av modellen där man kör upp bilen på två rullband. Därefter sköts allting per automatik, och som chaufför kan du helt enkelt "chilla galet" medan din bil poleras till perfektion. När du ska tvätta din bil finns det alltså bara en enda sak du måste klara av för att få en ren bil, och det är att köra upp rakt på dessa två rullband. Det kan låta enkelt, vilket det egentligen är, men för Wyclef Kjell kan ibland även det enklaste te sig mycket svårt när koncentrationen tryter.

Den tidigare så rutinerade rattningen av bilen upphörde per omgående så fort han närmade sig biltvätten, och allt gick istället åt helvete. Han lyckades som genom ett omvänt mirakel köra upp helt snett på dessa rullband, men ändå få igång tvätten. Paniken och vetskapen om att någonting riktigt illa var på väg att ske infann sig omgående. Borstarna började skrubba bilen som aldrig förr, samtidigt som Wyclefs hjärna arbetade på högvarv. Vad fa-an skulle han göra nu?

En alldeles för kort överläggning senare gjorde han sitt val. Fel val skulle det självklart visa sig. Han valde att försöka backa ur den hysteriskt arbetande biltvätten, vilket man absolut inte borde göra. Efter lite friskt gasande lyckades Wyclef Kjell på något vänster ta sig ur biltvätten, och han tackade sin lyckliga stjärna över att allt verkade ha gått väl trots allt. Bilen såg ju till och med ren ut. Han pustade ut och kände att lugnet återigen infann sig, varpå han började styra hemåt igen.

Visserligen möttes vi av en förhållandevis ren bil när Wyclef Kjell kom hemrullandes, men vi möttes även av någonting som avslöjade den totala flopptvättningen. Halva främre kofångaren hängde nämligen i marken och skrapade. På något vis jag inte kan förstå så hade Wyclef lyckats fastna i biltvätten när han skulle backa ut, samtidigt som han gasade så fanatiskt att halva fronten av bilen höll på att lossna.

Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad man ska säga om denna osannolika incident. Att Wyclef Kjell kan misslyckas med någonting han gjort hundratals gånger förut, det visste jag, men att han kan köra en bil utan att märka att halva bilen skrapar i marken är svårare att förstå. Jag antar att det egentligen inte finns någonting Wyclef Kjell inte kan lyckas med, så länge det är konstigt. Det är en ganska rolig tanke, för det innebär att det bara är en tidsfråga innan han lyckas med någonting knasigt igen. Jag väntar med spänning på nya tabbar!

Eftersom klockan nu har passerat 00:00 så är det tydligen min födelsedag. Gud så charmant. 23 år blir jag, eller gammal som gatan som vi också brukar kalla det. Det är bara en tidsfråga innan jag vaknar upp med värkande leder, grå starr och en höft som är åt helvete. Det ser jag fram emot något oerhört.

Människor verkar i allmänhet vara väldigt intresserade av att göra såna där "bucket lists" när de börjar bli lagom gamla för att tänka lite själva. Det innebär alltså att man skriver en evighetslång lista på saker man vill göra innan man dör. Jag tänkte först att även jag borde göra detta, men sen kom jag på att det ju är astråkigt och inte ett dugg "mig". Jag gör ju allt tvärtemot alla andra, och varför ändra ett vinnande koncept? Jag tänker istället börja fila lite på en lista med saker jag absolut inte vill göra innan jag kastar in handduken för gott. En inverterad bucket list helt enkelt. Nedan följer de tio första punkterna, jag uppdaterar er allt eftersom jag kommer på nytt trams:

1. Brottas med en vithaj.
2. Kräkas i nacken på någon som är grovt kriminell.
3. Äta härsket rävkött.
4. Duscha i hästpiss.
5. Vakna upp utan underarmar.
6. Samla allt mitt kommande näsblod i en hink som jag placerar under sängen.
7. Injicera ett livsfarligt virus i min kropp.
8. Heja på Danmark i något som helst sammanhang.
9. Kapa ett flygplan.
10. Designa en egen smyckeskollektion.

Sådär, det var allt för den här gången. Vi hörs när jag lagt på mig ytterligare några timmars ålder. Adjö så länge!

Jag satt nyligen i en bil som färdades på Hornsgatan i Stockholm. Till en början var allt normalt, men så plötsligt hamnade vi bakom vad jag här och nu utser till världens sämsta chaufför. Han var så dålig så det faktiskt knappt går att begripa. Jag ska dock försöka beskriva den incident som utspelade sig under en 30-sekundersperiod, där mannen i bilen framför visade sig vara helt olämplig som bilförare.

Vi närmade oss ett rödlyse i måttlig hastighet när vi ser att bilen framför får någon typ av hjärnsläpp. Trots att hastighetsbegränsningen är 50 på Hornsgatan så ligger mongot i ca 15 km/h. Han väljer dessutom att lägga sig mitt emellan de båda körfälten, så han blockerar på så vis hela vägbanan. Eftersom han kör så öerhört långsamt hinner det bli rött framför oss, men chaufför-muppen har bara börjat sin uppvisning i uselhet.

Istället för att stanna kör han helt enkelt förbi det tokröda rödlyset, där han plötsligt bestämmer sig för att göra en U-sväng. Han utför detta med smått imponerande precision, men har tydligen fortfarande ingen som helst koll på att det är rött. Följden av detta blir att han alltså återigen kör mot rött, fast denna gång åt andra hållet. Vid det här laget skrattar jag gott åt idioten i bilen, men värre skulle det ändå bli. Två fruntimmer kommer plötsligt utspringande i gatan för att försöka hoppa in i bilen, varpå han börjar backa - återigen mot rött. De förvirrade damerna hoppar in i bilen, som för fjärde gången på mindre än en halvminut nu börjar rulla förbi ett rödlyse som var maximalrött.

Därefter blir det grönt och vi lämnar den superusla chauffören bakom oss. Såhär i efterhand har jag suttit med tankar om hur fa-an en människa kan lyckas göra så mycket fel på så lite tid. Synd bara att människan i fråga inte gjorde så på sin uppkörning. Det hade varit ett mäktigt världrekord att misslyckas så kapitalt vid ett och samma rödlyse. En sak är i alla fall säker: Vissa människor ska inte köra bil...

Av någon anledning jag inte kan förstå så har det under de senaste åren gått en trend bland alla bloggare att man ska göra riktigt dålig musik. Kanske är det för att ytterligare köra sitt redan slaktade varumärke i botten, eller så handlar det om att till varje pris uppnå någon typ av kändisskap. Oftast tror jag dock att det handlar om både och, eftersom dessa två saker visat sig gå hand i hand.

Den senaste bloggaren att släppa en låt är Peter08. Peter08 är känd för att göra allt för att bli känd, utan att för den sakens skull någonsin bli mer känd än hysteriskt okänd. Han är tydligen bror till bloggerskan, tillika C-kändisen, Kissie, och det är väl ungefär så nära kändisskap han kommer. Men detta har alltså inte stoppat honom från att ta steget in i musikindustrins avfallshink, där han med låten vid namn Erektion hör hemma. Låt oss ta en titt på denna hemska skapelse, och som vanligt är det enklast om vi börjar från början.

Videon börjar med att Peter08 står med solglasögon i ett väldigt mörkt rum. Det är så mörkt att där inte kan ha varit tänt på länge. Allt är ljussatt med något blått blä-ljus som jag antar ska se coolt ut, men som faktiskt bara ser just blått ut. Efter att vi har fått njuta av ett skitdåligt beat som ackompanjerats av autotunade stön från Peter så drar låten igång på riktigt. Peter08 börjar med någonting som jag antar ska liknas vid sång, men som är så autotunat att det inte ens kan beskrivas i ord, och ändå låter det falskt och hemskt.

Man blir lite rädd av hur fruktansvärt dåligt allting börjar, men det är ingenting mot den rädsla man upplever när plötsligt en inte alltför attraktiv kvinna chock-dyker upp i bild, ståendes halvnaken i någon mystisk stretchposition. Den underklädesbeklädda kvinnan fortsätter sin mystiska stretching medan Peter08 nu har förflyttat sig till den skinnfåtölj som karaktären Morpheus vilar sin stjärt emot i den första Matrix-filmen. Två lättklädda kvinnor till har lurats att delta i videon, men dessa är det svårt att lägga fokus på när Peter08 nu befinner sig i dagsljus. Istället slås vi av att hans hudfärg ser helt absurd ut. Nyansen han på konstgjord väg har lyckats uppnå påminner om en blandning mellan ärtsoppa och melass, vilket ser onaturligt och bara väldigt knäppt ut.

Resten av videon består egentligen bara av snabba klipp på de halvnakna low class-tjejerna, Peter08 i mörkerrummet eller Peter08 som sitter och mimar dåligt, antingen på en päls eller i den ovan nämnda skinnfåtöljen. Ett imponerande osexigt kuddkrig har även letat sig in i videon, till ingen som helst nytta.

Texten i denna låt handlar, precis som titeln redan avslöjat, om Peter08:s erigerade manliga könsorgan. Det är fantasilöst, löjligt, dåligt, fjantigt, dåligt, löjligt, fjantigt, fantasilöst, dåligt, uselt och riktigt jävla imponerande värdelöst. Jag misstänker att det tog kortare tid att skriva texten än vad själva låten är lång. I tre minuter och tjugofem sekunder tvingas vi stå ut med denna genomvidriga skapelse som på inget sätt ens bör liknas vid musik. Låten är genomgående hemsk, och ett lågvattenmärke både vad gäller text och musik. Videon fyller i uselhetens konturer på ett mycket funktionellt sätt, vilket gör att hela produktionen stinker avföring som inget annat. Att det faktiskt är professionella människor som hjälpt till att skapa detta är faktiskt helt jävla oförklarligt och omöjligt att begripa.

Hur mycket Peter08 än längtar efter att uppnå någon typ av kändisskap så betvivlar jag starkt att han någonsin kommer att lyckas. Med Erektion tar han visserligen steget närmare att bli känd som världens absolut sämsta artist genom alla tider, men detta kommer nog snart falla i glömska. Erektion är på alla sätt en tråkig och dålig skapelse som vi alla, inklusive Peter08, hade klarat oss bättre utan. Det enda som ens är det minsta underhållande skulle väl vara det ironiska faktum att det är helt omöjligt att upprätthålla en erektion samtidigt som man lyssnar på denna bedrövligt dåliga låt. Och då, mina damer och herrar... Då finns det inte mycket som är positivt. Skäms Peter08. Skäms!

Igår natt bestämde jag mig i någon typ av psykbryt för att titta på den måttligt hyllade filmen Prometheus, regisserad av höjdaren Ridley Scott. En bit över 7.0 i betyg på filmdatabasen IMDB lovade gott, eftersom filmer som når över just 7.0 nästan alltid är sevärda. Denna gång har dock någonting gått väldigt snett i allmänhetens bedömning. Jag fann att jag under filmen genomgående frågade mig själv frågor som började med ordet "varför". Varför gjorde han/hon så? Varför hände detta? Varför, varför, varför? Problemet är att Prometheus inte ger några svar alls. Jag ber om ursäkt för den bajsnödiga rubriken, men den har faktiskt en poäng. Prometheus stank avföring på ett sällan skådat sätt.

Låt oss i respekt för Ridley Scotts tidigare verk ändå börja med det positiva. Det visuella i Prometheus är strålande. Hela filmen är väldigt vacker, och produktionsdesignen håller toppklass. Michael Fassbender, som spelar någon typ av robot vid namn David, är dessutom inte helt värdelös. Sådär, det var det positiva. Nu går vi över till allt annat i filmen, och således resten av denna gigantiska hög med dynga. Spoilervarningen börjar här.

Filmen handlar om ett gäng forskare som beger sig iväg på ett galet rymduppdrag till en annan planet för att lösa gåtan om mänsklighetens ursprung. Redan här är filmen alltså korkad eftersom den skiter fullständigt i Darwins rejält bevisade teorier, men det är ju trots allt science fiction, så skitsamma. Trots att det rimligtvis borde vara det största uppdraget mänskligheten någonsin försökt sig på så är samtliga medlemmar i forskningslaget jävligt sämst. Hela filmen är en enda stor kavalkad av ologiskt beteende och ologiska händelser. Låt mig ta ett antal exempel.

• Två av forskarna, som alltså självmant valt att följa med på en resa till en annan planet för att leta efter de varelserna som skapade mänskligheten, går helt jävla bananas så fort de ser ett huvud från en av dessa tänkta "skapare". De blir livrädda och flyr från platsen för att ge sig tillbaka till rymdskeppet, medan resterande medlemmar i laget fortsätter med arbetet. Den ena fegisforskaren hade som uppdrag att kartlägga det enorma alientempel de befann sig i, men trots detta lyckas han och den andra fegisen gå vilse. De tvingas på grund av en storm att stanna i templet när alla andra gått tillbaka till skeppet, och båda två är fortsatt väldigt rädda och skakiga. Åtminstone fram tills de stöter på en JÄVLA ALIEN-KUNGSKOBRA. Då blir de plötsligt på goshumör.

• Noomi Rapace karaktär lyckas trots infertilitet bli gravid, och hon bär under en kort stund på en alien i sin livmoder. Lyckligtvis finns det en gigantisk svindyr operationsmaskin ombord på rymdskeppet. Mindre lyckligt är det att den av ingen anledning alls bara kan operera män, trots att den ägs av en kvinna. Denna idiotiska begränsning stoppar dock inte Noomi från att tvinga maskinen att snitta upp hennes mage och pilla ut alien-bläckfisken hon hade i sig. Ett par sekunder senare så är hon ihophäftad (japp, for real), och redo för action. Att hennes magmuskulatur är helt söndertrasad hindrar henne inte alls från att röra sig i resten av filmen. De övriga expeditionsmedlemmarna verkar dessutom helt ointresserade av det faktum att hon är dränkt i blod efter denna bisarra händelse.

• Geni-alienrasen som skapat hela mänskligeten har en förkärlek för att spela in allt de gör med någon typ av hologram-inspelningsmaskin, som ger otydliga men coola bilder. Av en slump har dessa enormt välutvecklade aliens råkat spela in en instruktionsvideo för hur man använder delar av deras teknologi. Oj, så tur man kan ha.

• Tre män ur besättningen tar självmord genom att med sitt eget rymdskepp ramma ett alienskepp, även fast det egentligen bara krävs en man för att klara detta. De två idioterna som helt i onödan offrar sig motiverar detta med att mannen som är inhyrd enbart för att flyga skeppet "can't fly worth a damn", och således inte klarar det själv.

• Noomi Rapace lyckas med nöd och näppe fly från en alien som dödat halva hennes besättning. Hon blir så arg att hon på grund av detta bestämmer sig för att åka till alienmördarens hemplanet för att ta reda på vad fan det är frågan om.

• Två av karaktärerna blir i slutet jagade av ett rullande alien-rymdskepp som ser ut som en kringla. De springer och springer precis i den linje som skeppet rullar, när de egentligen bara hade behövt springa några få meter åt sidan.

Det här var bara en pytteliten del av allt som är oändligt dumt i Prometheus. Synd bara att eländet inte tar slut här, för det finns faktiskt saker som gör filmen ännu sämre. Det är tänkt att filmen ska vara läskig, eller åtminstone obehaglig, men det är den inte. Man blir inte rädd en endaste gång. Man blir snarare bara irriterad över att karaktärerna är så urbota korkade. Mer än en gång kommer jag på mig själv med att vara helt ointresserad av vad som händer karaktärerna, eftersom de är så ohyggligt tråkiga att man bara inte orkar bry sig om deras öde. Man ger helt enkelt blanka fa-an i om de dör eller ej.

En anledning till att många svenskar antagligen har sett filmen är att Noomi Rapace har huvudrollen. Om du är en av de människor som tänkt se filmen på grund av detta - tänk om. Rapace bjuder nämligen på en hiskeligt urusel skådespelarinsats. Läser man på lite om filmen kan man finna att Noomi Rapace under inspelningen arbetade med en dialektcoach för att få till den perfekta engelska dialekten. Detta verkar ha varit ett helt omöjligt uppdrag, för ju längre filmen går desto sämre blir Rapaces engelska. I slutet verkar det till och med som om ingen ens orkade bry sig längre, för då är det ren svengelska som gäller. Fruktansvärt dåligt är bara förnamnet.

Prometheus är som ett oändligt stort garnnystan med lösa trådar. Det spelar ingen roll hur länge och väl du försöker nysta upp skiten, för hur mycket du än kämpar så kommer du ändå bara märka att trådarna inte leder någonstans. Det finns inga svar. Allt man undrar förblir obesvarat. I slutändan vågar jag påstå att det bara finns en enda sak som jag vet helt säkert om Prometheus, och det är att den suger. Rejält dessutom.

Ni kanske trodde att "debatten" med Claes-Göran "Classe" Olofsson var över, men det är den absolut inte. I'm still having a ball in the madness of it all. Debatten handlar visserligen inte mycket om Classes usla tjänst längre. Han vägrar nämligen helt att svara på de frågor man ställer om tjänsten, utan hänvisar istället till någonting löjligt innan han byter ämne. Detta stoppar dock inte Classe från att konstant lyckas idiotförklara sig själv på ett sätt som roar mig omåttligt mycket.

Den senaste tiden har "bråket" mest handlat om vem som är bäst på svenska, där Classe har ytterst stora problem med att bortförklara sina stavfel, sin dåliga grammatik, sin korkade meningsbyggnad och felanvändandet av skiljetecken. I något lamt försök att fly från denna skam försöker Claes-Göran få det att verka som att han faktiskt har rätt och att det svenska språket har fel. Oavsett hur mycket man påpekar den språkliga odugligheten han visar upp så blundar han helt enkelt för sanningen. Inte ens när jag med hjälp av Classe-citat påpekade språkfel visade han upp någon som helst intelligens eller förståelse. Han menade istället att det inte spelar någon roll vad han skriver så länge han själv vet vad han menar, vilket självklart medför att vi som läser måste gissa vad han egentligen menar. Det gör allting väldigt roligt, om än mycket rörigt.

Ännu roligare blir det när Classe till någon annan som lagt sig i debatten yttrade orden: "du är sjuk i huvet som skriver under 2 olika alias". Detta är hysteriskt roligt om man sitter på vetskapen att Claes-Göran själv kommenterat under 4-5 olika alias för att försöka fejka någon typ av stöd till sig själv. Han avslutade detta smått geniala idiotsvar med orden: "men om du vill så kan vi ses så kan jag banka lite vett i dig".

Claes-Göran påstår konstant att jag försöker sno hans argument genom att vända dessa mot honom. Detta är fullständigt obegripligt eftersom Claes-Göran hittills typ inte haft några argument. Han klagar dessutom på att jag saknar täckning för det jag säger, trots att han själv bara kommer med osanna påståenden som han inte kan styrka medan jag konstant bevisar sanningshalten i det jag säger. Exempelvis så kläckte Classe ur sig att jag måste ha haft IG i svenska i gymnasiet, vilket förde in debatten på vem som hade bäst betyg. När jag efter det visade mina betyg så vågade Claes-Göran inte visa sina, utan försökte istället bara bortförklara mina betyg med att jag måste ha gått i en skola där det nästan inte fanns några elever. Ett ganska lamt påstående bara för att försöka se mindre korkad ut själv, ett försök som om något fick precis motsatt effekt.

På senare tid har Claes-Göran, antagligen på grund av att han så totalt misslyckats i språkdebatten, klagat på att vi borde prata om hans tjänst istället. Detta vore mycket välkommet, men som jag nämnde ovan så är det inte speciellt enkelt. Problemet är att varje gång man försöker prata om Classes tjänst så far han med osanning, eller så vägrar helt enkelt att svara. Oftast kommer svaret bara i form av ett påhopp som varken besvarar frågan eller hör debatten till. Det enda som jag vet med säkerhet är att denna debatt inte är över än, och det är jag faktiskt glad för. Det är ju skitroligt att se folk göra sig själva till åtlöje!

Min icke-kamrat Susanne fyller tydligen år idag, och hon tvingade mig därför att skriva en dikt som present. Jag stressade således ihop denna skit på någon minut, som ni nu får chansen att inte njuta av.

Fyller du år igen din jävla häxa? Det är förbluffande att du aldrig på bredden slutar växa

Ditt liv är en vidrig pest för oss alla, jag önskar att du handlöst från ett höghus kunde falla

Kratern som skulle bildas skulle vara dyr att reparera, men det hade varit värt det bara vi slipper se dig nå mera

Du är bedrövlig, usel och alldeles för dålig, inte bara fysiken är undermålig

Dum i huvudet är du ju också, som inte resten vore nog, vore det inte lättare om du bara la dig ner och dog?

Men grattis ändå, på den stora dagen, för allas vår trevnad kan du väl försöka dra in magen?