ettpaeron

I söndags spelade jag fotbollsmatch. Jag kände mig på förhand mycket stark, kanske för att jag fysiskt är i min bästa form någonsin, men då är det ju självklart att olyckan skulle vara framme. I en helt vanlig löpning kände jag att baksidan av det vänstra låret plötsligt exploderade lite, typ som om någon detonerat en liten nitroglycerinkapsel innanför lårmuskeln. En rejäl muskelbristning hade drabbat mig, och smärtan var givetvis olidlig.

Att röra sig normalt blev efter detta en omöjlighet. Att gå var till och med ett enormt projekt att ta sig för, så jag blev soffliggande med ett hårt lindat ben under ungefär ett dygn. När jag vid ett omlindande av mitt ömmande vänsterlår insåg att benet hade svullnat upp till närmare dubbel storlek så kände jag att det kanske var läge att uppsöka läkare. Så kom det sig att jag idag spenderade ett antal timmar med det absolut roligaste och givande man kan göra här i livet - nämligen att besöka en akutmottagning.

Jag antar att alla någon gång besökt en akutmottagning, men trots detta så tänker jag dela med mig av mitt besök. Det var helt enkelt så hemskt att det måste förevigas på internet. Medan ni låter min berättelse sjunka in kan ni även ta och fundera på hur det kan heta AKUT-mottagning när det alltid går så oerhört långsamt.

Efter en kamp mot oändlig smärta lyckades jag till slut hitta min väg in i väntrummet. När jag slog mig ned med mitt sargade ben i denna otrevlighetens Mecka fanns där redan en handfull människor som väntade på att få sina dödsdomar av en läkare. Där satt två äldre par som samtalade med varandra med en uppenbart fejkad trevlighet, samt lite övrigt löst folk som stirrade ut i tomma intet. Polska byggarbetare visade sig snabbt vara överrepresenterade, vilket på alla sätt förstärker mina redan väl tilltagna fördomar. Till en början rådde en ganska god stämning, kanske främst på grund av att alla var ganska tysta och sysslade med sitt, men snart skulle allting bli mycket värre, för vi skulle få besök av en ofrivilligt irriterande människa.

Efter närmare trettio minuters väntan gjorde han sin entré. Han var iklädd världens äckligaste t-shirt, Europas vidrigaste mjukisbyxor, Sveriges mest motbjudande jacka samt ett par knallgula hörselkåpor som bekräftade det vi alla nog misstänkte från första början. Den stackarn var förståndshandikappad.

Jag vill inte på något sätt raljera över förståndshandikappade, men jag har nu insett att det inte finns någonting man mindre gärna har bredvid sig i ett väntrum i flera timmar. Anledningen till detta är att människan som satte sig bredvid mig aldrig någonsin kunde vara tyst. Faktum är att det var precis tvärtom, för alla ljud han gjorde - vilket var väldigt många - lät något oerhört. Antagligen berodde detta på de tidigare nämnda hörselkåporna, som ju säkert gjorde att den stackaren inte kunde höra sig själv.

Alla tänkbara irriterande ljud kunde under en tvåtimmarsperiod höras från denna mentalt störda individ. Det kunde vara ett kort trallande av en mycket omusikalisk trudelutt, eller ett knarrande som taget ur filmen Predator. Det enda man visste säkert var att allting konstant började och slutade med ett långt uttraget stön som varade i all evighet, samt att han då och då stampade med foten i marken så att hela husgrunden skakade.

Ju längre tid som fortlöpte desto mer stördes människor av denna oljuds-kavalkad. De tidigare så låtsastrevliga pensionärerna började nu öppet kriga om vilka som hade varit gifta längst, samt vilken av männen som var trevligast. Precis när man inte längre trodde att någonting kunde bli värre så räddades vi av att det äntligen var vår tur att diagnostiseras. Självklart konstaterades det att vi hade varit där nästan helt i onödan, men vi kom ändå därifrån lite klokare. Vi hade återigen lärt oss att ett väntrum på en akutmottagning kan vara världens absolut minst trivsamma plats. Usch, fy och blä!

Eftersom jag är ohyggligt slö så orkar jag sällan kika in i mitt postfack för att se om herr brevbärare har lämnat någon leverans till mig. Idag gjorde jag dock ett undantag, vilket skulle visa sig vara mycket trivsamt. Jag hade nämligen fått ett brev från Svenska kyrkan. Detta brev var ingenting annat än hysteriskt roligt, så jag tänkte dela med mig av några väl valda ord som man kan finna i brevet, för att sedan komma med mina egna kommentarer om dessa ord. Den första delen jag fastnade för var denna:

"Vi försöker ge plats åt de stora frågorna som ibland glöms bort i jakten på det perfekta livet: Vem är jag? Varför finns jag? Vad är meningen med livet? I församlingen försöker vi reflektera över vad Gud, Jesus och Bibeln har att säga oss och varför det är relevant i samhället idag."

Detta stycke är som ni ser helt fantastiskt på alla tänkbara sätt. Sällan har jag skådat någonting så dumt som detta, för verkligheten är ju precis det motsatta till vad Svenska kyrkan vill få det att låta som. Kristendomen har inga som helst vettiga svar på de ovanstående frågorna, och Gud, Jesus och Bibeln har bara trams att säga oss. Detta trams är dessutom inte ett endaste dugg relevant i samhället idag. Allt blir oerhört paradoxalt och konstigt, för det är ju som om Svenska kyrkan gör reklam för en tjänst som egentligen inte finns. Men det dumma tar inte slut här, för det finns ännu mer bevis på att den Svenska kyrkan lever i en alternativ verklighet där de helt har glömt bort hur världen ser ut idag:

"Vi tror att du bär på erfarenheter, visdom och frågor som kan göra vår gemenskap rikare."

Här är det ju lite som att man ber om sin egen dödsdom. Javisst bär de flesta svenskarna på erfarenheter, visdom och frågor som skulle kunna göra gemenskapen rikare. Fast egentligen skulle det ju bli döden för gemenskapen, eftersom frågorna hade kunnat vara exempelvis: Vad har ni vetenskapliga bevis för att Gud finns? Tycker ni verkligen att bibeln håller för en källkritisk granskning?

Det är nästan så att man är lite sugen på att besöka ett av den lokala församlingens möten. Då skulle dessa människor som envisas med att leva kvar i medeltiden få ta del av lite visdom och vettiga erfarenheter. Det vore dessutom väldigt kul att få bläddra igenom en bibel, bara för skojs skull. Ska man se lite objektivt på saken bör ju denna skrift räknas som ett av historiens mest komiska verk. Det är någonting väldigt lustigt med folk som än idag håller på med sån här intelligensmässig nonsens. Tack för ett gott skratt, Svenska kyrkan!

God afton kära medmänniskor. Idag talar jag inte till er som en anonym bloggare ute i bloggosfären. Jag talar inte heller till er som en galning med en övertro på sin egen idé, utan jag talar till er som en medlem i mänskligheten. Som en människa som vill andra människors bästa, och därför hoppas jag att ni kommer lyssna på mitt budskap. Ni kommer inte att ångra er.

Det är dags nu. Alltför länge har samhället täppt till både truten och stjärten på oss som anser att prutten hör hemma i det offentliga rummet. Av någon anledning anses det som någonting äckligt, ociviliserat och dåligt att släppa väder på offentliga platser. Varför ska det vara på detta fis? Eh, förlåt. Jag menar vis. Att prutta är någonting fint. Man delar med sig av sitt eget innersta på ett högst personligt och beundransvärt sätt. Detta borde premieras, inte vara tabubelagt. Att prutta offentligt är det ultimata beviset på både själslig och personlig frihet. Att prutta var man vill borde vara varje människas rätt i en demokrati, men så är inte längre fallet.

Jag vet inte vad ni säger, men jag har i alla fall fått nog. Mina gasattacker ska inte längre få tystas ned av samhällets normer. Mina pruttar ska smattra som maskingevär på de mest offentliga platserna man kan tänka sig. Mina väldoftande stjärtmoln ska förgylla dagen för alla människor, inte bara för mig. Det finns bara ett enda litet problem med allt detta.

Pruttens återtåg till det offentliga rummet kan enbart bli en verklighet om vi alla arbetar aktivt tillsammans. En mans gaser räcker aldrig till för att ändra ett helt västerländskt levnadssätt. Vi måste alla våga ta oss friheten att släppa väder även på allmänna platser, och inte bara i hemmets tysta vrå. Så därför, kära vänner, ber jag er nu att starta revolutionen. Låt inte längre prutten vara någonting dåligt, för i verkligheten är ju sanningen snarare det motsatta. Att prutta är någonting bra som luktar gott, lämnar en härlig smak på tungan och som kan liva upp även de stelaste och tråkigaste situationerna. Det är dags att vi tar tillbaka fisen till det offentliga rummet. Det är trots allt där den hör hemma!

När vi ändå är inne på ämnet ofantligt värdelös TV som riktar sig till barn och unga så kan vi lika gärna stanna där ett tag till. Det finns ju nämligen så gränslöst mycket sämsthet som produceras för icke-myndigas ögon. Ett exempel är den oförtjänt hyllade ungdomsfilmen (som började som en serie) "Eva och Adam". Den är verkligen hemskt hemsk och dålig på så många sätt så att det borde vara direkt kriminellt. Det finns framför allt en scen som är sådär ofattbart dålig så man inte ens kommer undan en känsla av skam om man så bygger ett helt fort av skämskuddar. Låt oss ta en titt för att sedan kräkas lite i våra egna munnar, eller i någon annans om du nu föredrar det och hittar någon som är villig att motta ditt maginnehåll.



Det hela börjar ungefär elva sekunder in i klippet när en av många bedrövliga skådespelare i denna film får för sig att skrika "JA!" som om hon har fått order om att skrämmas så mycket som möjligt. Därefter börjar den riktigt pinsamma historian när två ungdomar har tagit på sig uppgiften att sjunga skitdåligt.

Scenen är en enda kvalkad av dålig sång, ännu sämre skådespel och absolut sämst engelskt uttal. Flickebarnet på högerflanken spelar över något helt jävla hysteriskt, medan den andra... ja jag vet faktiskt inte riktigt vad hon gör, för jag kan inte sluta titta på tjejen till höger. Hon tar dampigheten till en helt ny nivå. Publiken visar helt avsaknad av öron eftersom de gladeligen diggar i takt med uselheten. Dampmongot nöjer sig dock inte med att låten ska slaktas av två personer, utan hon lyckas få med sig en hel uppsjö med människor som även de stämmer upp i värdelös sång.

När det helt otroligt dåliga saktas ned så det blir ännu sämre, för att komma till ett maximalt dåligt avslut, så är det äntligen klart med sjungandet. Först tycker man att det är ganska skönt att låten äntligen är slut, men det absolut värsta i hela scenen återstår tyvärr. Precis exakt i samma sekund som sången är slut så fuckar dampmongot ur mer än vad som torde vara möjligt. Hon slänger ur sig en helgalen gratulation i form av ett nazgul-skrik i kubik. Därefter klappar hon händerna som en säl, tar nacksving på sin kompis och bugar som om hon på allvar tycker att hon förtjänar en stående ovation.

Hon förtjänar ingen ovation, den saken är i alla fall säker, för hon har just deltagit i vad som måste placera sig oerhört högt på listan över världens mest pinsamma filmscener någonsin. Hela filmen innehåller monumentalt dåligt skådespel, men just den här scenen tar nog ändå priset. Det kan knappast bli sämre än när dåliga barn försöker skådespela. "Nothing worse than kids fucking trying to act".

För ett tag sedan så skrev jag ett inlägg där jag uttryckte min oerhörda bestörtning vad gäller dagens barnprogram, som ju är genomgående urusla. Förr i tiden fanns det gott om barnprogram som var alldeles förträffliga, men faktum är att allt inte var bättre förr. Det fanns vissa program som var så dåliga så man faktiskt inte riktigt förstår hur de kunde få sändas. Det sämsta av det absolut sämsta kallades för Dagens visa, och det var så dåligt som någonting någonsin kan bli.

Dagens visa var kort och gott ett program där barn fick sitta mot en tråkig intetsägande bakgrund och sjunga hemska visor. Det är en fruktansvärt tråkig idé, men på grund av genomförandet blir det faktiskt ännu sämre än man någonsin hade kunnat ana.



Alla avsnitt börjar med att vi får se vad som måste vara världshistoriens fulaste logotyp. Den visar programnamnet i alla tänkbara färger, och dessutom någon ful porslinsfigur som gör att man automatiskt känner sig lite deppig och halvt suicidal. För att ytterligare föra in tankarna på självmord visas sedan en nallebjörn som hatat sitt uppdrag som Dagens visa-maskot så mycket att han har hängt sig själv.  Samtidigt uttalar en hemsk barnröst programnamnet så särskrivet som tänkas kan. "Da gens vi sa". Förväntningarna kunde inte vara lägre när själva programmet väl drar igång, men ändå blir man besviken.

Ett litet barn dyker plötsligt upp i bild, och därefter är rutinen exakt densamma i alla avsnitt. Det stackars barnet ser vettskrämt ut, sjunger helt utan inlevelse eller musikalisk talang och är dessutom iklätt en tröja som är så ful att det måste klassas som mobbning att klä någon i detta plagg. Det ser verkligen ut som om de stackars ungarna har tvingats till att göra någonting som de absolut inte vill.

Som tittare/lyssnare tvingas vi nu stå ut med att se ett olyckligt, talanglöst barn försöka sjunga en visa som inte ens skulle vara bra om den framfördes av Pavarotti. Barnens totala ointresse för uppgiften skiner dessutom som den skitfula sol de har på de ännu fulare tröjorna. De klarar knappast av att hålla melodin, och de tappar texten konstant. Vissa barn verkar dock kunna texten, men de sjunger fel ändå eftersom de är korkade barn som inte lärt sig att prata rent än.

Ganska snart har vi full förståelse för varför den där nallebjörnen valde att ta sitt eget liv. Dagens visa är ju inget tv-program - det är en tortyrmetod. En tortyrmetod som aldrig verkar vilja ta slut, men lyckligtvis så finns det faktiskt ett slut. Tyvärr måste vi först ta oss igenom några mäktigt deppiga eftertexter också, som förkunnar att den skyldige till skapandet av detta brott mot mänskligheten heter Elsa-Gun Gustafson. Det är hon som tvingat dessa "Ministrålar" till att sitta och gallskrika i TV på bästa sändningstid. Hur fan hon lyckades få med denna vedervärdiga skit på TV kommer jag aldrig någonsin att förstå, för det går ju inte ens att tänka sig ett sämre TV-program än Dagens visa. Det är en dålig idé som är ännu sämre utförd med hjälp av barn som är sämst. Hur kunde detta få visas på TV? HUR?!

Igår natt var jag i enlighet med min livsstil på gymmet som vanligt. Det är någonting visst med att röra sig utomhus på natten som gör att man kan se det mest idiotiska av ting, även när man befinner sig på en såpass civiliserad plats som ett gym. Igår var som du kanske redan räknat ut, eftersom jag skriver detta, inget undantag.

Jag hade precis anlänt till gymmet och kände mig oerhört nöjd med att lokalen denna afton verkade stå tom. En skön stund ensam med lite tyngder och manlig svettdoft väntade alltså. Det var i alla fall vad jag trodde, men det skulle illa kvickt visa sig att jag inte alls hade så tur. Redan innan jag hade hunnit placera mig vid dagens första övning så anlände nämligen en mycket mystisk man.

Han var klädd i alldeles för mycket kläder för den gällande årstiden, med en tjock mössa, jacka och ett par svarta skinnhandskar. Han slängde snabbt av sig skorna, och jackan och mössan for med av bara farten. Handskarna skulle dock visa sig vara en del av mannens gymutstyrsel, för dessa lämnade aldrig hans händer under hela träningspasset. Avsaknaden av mössa och jacka gjorde att jag nu kunde få en tydligare bild av hur mannen såg ut. Han var biffig på ett smått omänskligt sätt, och hjässan täcktes inte av ett enda hårstrå. Han såg faktiskt ut nästan exakt som den amerikanska wrestlern John Cena, som jag antar att ni alla känner till mycket väl, fast helt utan hår.

Precis som man kan vänta sig av en övertaggad wrestler så började "John Cena" direkt igång med att slänga vikter omkring sig som om hans enda syfte här i livet var att möblera om hela gymmet. Hans monsterfysik imponerade minst sagt, men det som imponerade mest var att han aldrig vilade. Inte ens för en sekund. Han körde sina övningar i högsta möjliga tempo, helst utan att ens andas under tiden han vandrade från gymmets ena hörn till det andra. Efter ca 30-40 minuter hade jag själv knappt fått någonting uträttat, eftersom jag hade fullt upp med att stirra mig blind på denne John Cena-look-alike, medan mannen tydligen var klar. Och det var nu det högst oklara hände.

I samma hiskeliga tempo som han utövat allt annat under denna korta sejour tryckte han nu i sig en Gainomax Recovery i ett halvdussin enorma klunkar. Jag imponerades över hur han till synes levde hela sitt liv i en enda enorm aggression, men min uppskattning av detta fenomen till människa skulle snart förändras radikalt. Efter Gainomax-massakern drog mannen nämligen helt ogenerat fram en spruta. Men onödigt hårdhänt teknik spetsade han sig själv med kanylen, varpå han stönade lite halverotiskt när hans kropp fylldes med en för mig okänd substans. Därefter försvann John Cena-kopian, precis lika fort som han hade kommit.

För mig återstod det nu bara att avsluta mitt eget träningspass, samtidigt som jag funderade på hur otroligt underligt det är att se en man som använder sprutor på gymmet. Det kan ju givetvis ha varit så att John Cena är diabetiker, men även insulin är ju ett preparat som kan användas som en form av doping om det används av folk som faktiskt inte har diabetes. Min negativa inställning till precis allt gör att det känns enklast att anklaga detta fysiska monster för att vara dopat bortom alla tänkbara gränser. Han tränade ju dessutom i skinnhandskar, och är det en enda sak jag har lärt mig av Hollywood så är det detta: Folk som sysslar med illegal verksamhet är ALLTID iklädda skinnhanskar. Så nästa gång du ser en kille som ser ut som wrestlern John Cena, minns då att den killen är dopad. Dopad som satan!

Min eminente bloggläsare tillika stora kärlek här i livet, Sofia, skickade för några dagar sedan världens absolut sämsta gåva till mig. Det var videon ovan, där en underbart charmig dam vid namn Monica Augustsson sjunger som ingen någonsin har sjungit förr. Först blev jag lite glad av denna otippade present, men faktum är att den på senare tid har drivit mig till vansinne.

Monica är vedervärdigt dålig, på ett helt ofattbart sätt. Hon lyckas trots helt fantastisk sångteknik vara Sveriges kanske sämsta sångerska genom alla tider. Hennes röst är gällare och gnälligare än en trasig dörrklocka, och de superljusa tonerna avlöser varandra. Hennes stämma är så ljus att den måste ligga i närheten av vad det mänskliga örat ens är kapabelt till att uppfatta, och påminner om en döv människa som försöker vissla. Trots detta är hennes teknik helt magnifik. En perfekt del i någonting som annars är så operfekt som det kan bli.

Till en början är Monica en härligt frisk fläkt i den annars så gråa och tråkiga vardagen, men snart blir allting till en mardröm. Den gränslösa gällheten går från att vara charmig till att bli direkt motbjudande, och hennes så härliga vibrato blir snart en börda för tung för en man av min kaliber att bära. När man inser att nästan varje ton hon tar avslutas med ett exakt likadant vibrato börjar man så sakteliga drivas till vansinne.

Snart står man inte ut. Man vill bara därifrån och glömma allt, men tyvärr går inte det. Monicas gälla stämma fastnar nämligen på hjärnan värre än silvertejp med superlim på. När man väl har hört den finns den ständigt där, som en muterad tinnitusattack som aldrig upphör. Mina öron är för evigt förstörda...

Återigen är det dags att berätta om en av Wyclef Kjells riktigt märkliga tabbar, där hjärnaktiviteten helt enkelt verkar ha avstannat totalt. För er som redan är insatta i denna bloggserie så antar jag att det inte kommer som någon chock när jag berättar att en bil även denna gång var inblandad? Tänkte väl det...

Den här gången upplevde Wyclef att hans bil inte riktigt levde upp till familjenamnet Jansson, då den var alltför smutsig. När en bil är smutsig finns det endast en sak att göra, och det är att uppsöka närmaste biltvätt. Såhär långt fungerade faktiskt Wyclef Kjells hjärna precis på samma sätt som den borde, så ett besök till biltvätten var precis vad han beslutade sig för. Han hoppade in i sin fina SAAB och styrde rutinerat mot Statoil för att sedan kunna åka runt i en skinande ren bil. Riktigt så bra slutade dock inte berättelsen, för vid själv tvättandet gick allting så fel, så fel.

Biltvättar kommer i många olika modeller, men just denna var av modellen där man kör upp bilen på två rullband. Därefter sköts allting per automatik, och som chaufför kan du helt enkelt "chilla galet" medan din bil poleras till perfektion. När du ska tvätta din bil finns det alltså bara en enda sak du måste klara av för att få en ren bil, och det är att köra upp rakt på dessa två rullband. Det kan låta enkelt, vilket det egentligen är, men för Wyclef Kjell kan ibland även det enklaste te sig mycket svårt när koncentrationen tryter.

Den tidigare så rutinerade rattningen av bilen upphörde per omgående så fort han närmade sig biltvätten, och allt gick istället åt helvete. Han lyckades som genom ett omvänt mirakel köra upp helt snett på dessa rullband, men ändå få igång tvätten. Paniken och vetskapen om att någonting riktigt illa var på väg att ske infann sig omgående. Borstarna började skrubba bilen som aldrig förr, samtidigt som Wyclefs hjärna arbetade på högvarv. Vad fa-an skulle han göra nu?

En alldeles för kort överläggning senare gjorde han sitt val. Fel val skulle det självklart visa sig. Han valde att försöka backa ur den hysteriskt arbetande biltvätten, vilket man absolut inte borde göra. Efter lite friskt gasande lyckades Wyclef Kjell på något vänster ta sig ur biltvätten, och han tackade sin lyckliga stjärna över att allt verkade ha gått väl trots allt. Bilen såg ju till och med ren ut. Han pustade ut och kände att lugnet återigen infann sig, varpå han började styra hemåt igen.

Visserligen möttes vi av en förhållandevis ren bil när Wyclef Kjell kom hemrullandes, men vi möttes även av någonting som avslöjade den totala flopptvättningen. Halva främre kofångaren hängde nämligen i marken och skrapade. På något vis jag inte kan förstå så hade Wyclef lyckats fastna i biltvätten när han skulle backa ut, samtidigt som han gasade så fanatiskt att halva fronten av bilen höll på att lossna.

Såhär i efterhand vet jag inte riktigt vad man ska säga om denna osannolika incident. Att Wyclef Kjell kan misslyckas med någonting han gjort hundratals gånger förut, det visste jag, men att han kan köra en bil utan att märka att halva bilen skrapar i marken är svårare att förstå. Jag antar att det egentligen inte finns någonting Wyclef Kjell inte kan lyckas med, så länge det är konstigt. Det är en ganska rolig tanke, för det innebär att det bara är en tidsfråga innan han lyckas med någonting knasigt igen. Jag väntar med spänning på nya tabbar!

Eftersom klockan nu har passerat 00:00 så är det tydligen min födelsedag. Gud så charmant. 23 år blir jag, eller gammal som gatan som vi också brukar kalla det. Det är bara en tidsfråga innan jag vaknar upp med värkande leder, grå starr och en höft som är åt helvete. Det ser jag fram emot något oerhört.

Människor verkar i allmänhet vara väldigt intresserade av att göra såna där "bucket lists" när de börjar bli lagom gamla för att tänka lite själva. Det innebär alltså att man skriver en evighetslång lista på saker man vill göra innan man dör. Jag tänkte först att även jag borde göra detta, men sen kom jag på att det ju är astråkigt och inte ett dugg "mig". Jag gör ju allt tvärtemot alla andra, och varför ändra ett vinnande koncept? Jag tänker istället börja fila lite på en lista med saker jag absolut inte vill göra innan jag kastar in handduken för gott. En inverterad bucket list helt enkelt. Nedan följer de tio första punkterna, jag uppdaterar er allt eftersom jag kommer på nytt trams:

1. Brottas med en vithaj.
2. Kräkas i nacken på någon som är grovt kriminell.
3. Äta härsket rävkött.
4. Duscha i hästpiss.
5. Vakna upp utan underarmar.
6. Samla allt mitt kommande näsblod i en hink som jag placerar under sängen.
7. Injicera ett livsfarligt virus i min kropp.
8. Heja på Danmark i något som helst sammanhang.
9. Kapa ett flygplan.
10. Designa en egen smyckeskollektion.

Sådär, det var allt för den här gången. Vi hörs när jag lagt på mig ytterligare några timmars ålder. Adjö så länge!

Jag satt nyligen i en bil som färdades på Hornsgatan i Stockholm. Till en början var allt normalt, men så plötsligt hamnade vi bakom vad jag här och nu utser till världens sämsta chaufför. Han var så dålig så det faktiskt knappt går att begripa. Jag ska dock försöka beskriva den incident som utspelade sig under en 30-sekundersperiod, där mannen i bilen framför visade sig vara helt olämplig som bilförare.

Vi närmade oss ett rödlyse i måttlig hastighet när vi ser att bilen framför får någon typ av hjärnsläpp. Trots att hastighetsbegränsningen är 50 på Hornsgatan så ligger mongot i ca 15 km/h. Han väljer dessutom att lägga sig mitt emellan de båda körfälten, så han blockerar på så vis hela vägbanan. Eftersom han kör så öerhört långsamt hinner det bli rött framför oss, men chaufför-muppen har bara börjat sin uppvisning i uselhet.

Istället för att stanna kör han helt enkelt förbi det tokröda rödlyset, där han plötsligt bestämmer sig för att göra en U-sväng. Han utför detta med smått imponerande precision, men har tydligen fortfarande ingen som helst koll på att det är rött. Följden av detta blir att han alltså återigen kör mot rött, fast denna gång åt andra hållet. Vid det här laget skrattar jag gott åt idioten i bilen, men värre skulle det ändå bli. Två fruntimmer kommer plötsligt utspringande i gatan för att försöka hoppa in i bilen, varpå han börjar backa - återigen mot rött. De förvirrade damerna hoppar in i bilen, som för fjärde gången på mindre än en halvminut nu börjar rulla förbi ett rödlyse som var maximalrött.

Därefter blir det grönt och vi lämnar den superusla chauffören bakom oss. Såhär i efterhand har jag suttit med tankar om hur fa-an en människa kan lyckas göra så mycket fel på så lite tid. Synd bara att människan i fråga inte gjorde så på sin uppkörning. Det hade varit ett mäktigt världrekord att misslyckas så kapitalt vid ett och samma rödlyse. En sak är i alla fall säker: Vissa människor ska inte köra bil...

Av någon anledning jag inte kan förstå så har det under de senaste åren gått en trend bland alla bloggare att man ska göra riktigt dålig musik. Kanske är det för att ytterligare köra sitt redan slaktade varumärke i botten, eller så handlar det om att till varje pris uppnå någon typ av kändisskap. Oftast tror jag dock att det handlar om både och, eftersom dessa två saker visat sig gå hand i hand.

Den senaste bloggaren att släppa en låt är Peter08. Peter08 är känd för att göra allt för att bli känd, utan att för den sakens skull någonsin bli mer känd än hysteriskt okänd. Han är tydligen bror till bloggerskan, tillika C-kändisen, Kissie, och det är väl ungefär så nära kändisskap han kommer. Men detta har alltså inte stoppat honom från att ta steget in i musikindustrins avfallshink, där han med låten vid namn Erektion hör hemma. Låt oss ta en titt på denna hemska skapelse, och som vanligt är det enklast om vi börjar från början.

Videon börjar med att Peter08 står med solglasögon i ett väldigt mörkt rum. Det är så mörkt att där inte kan ha varit tänt på länge. Allt är ljussatt med något blått blä-ljus som jag antar ska se coolt ut, men som faktiskt bara ser just blått ut. Efter att vi har fått njuta av ett skitdåligt beat som ackompanjerats av autotunade stön från Peter så drar låten igång på riktigt. Peter08 börjar med någonting som jag antar ska liknas vid sång, men som är så autotunat att det inte ens kan beskrivas i ord, och ändå låter det falskt och hemskt.

Man blir lite rädd av hur fruktansvärt dåligt allting börjar, men det är ingenting mot den rädsla man upplever när plötsligt en inte alltför attraktiv kvinna chock-dyker upp i bild, ståendes halvnaken i någon mystisk stretchposition. Den underklädesbeklädda kvinnan fortsätter sin mystiska stretching medan Peter08 nu har förflyttat sig till den skinnfåtölj som karaktären Morpheus vilar sin stjärt emot i den första Matrix-filmen. Två lättklädda kvinnor till har lurats att delta i videon, men dessa är det svårt att lägga fokus på när Peter08 nu befinner sig i dagsljus. Istället slås vi av att hans hudfärg ser helt absurd ut. Nyansen han på konstgjord väg har lyckats uppnå påminner om en blandning mellan ärtsoppa och melass, vilket ser onaturligt och bara väldigt knäppt ut.

Resten av videon består egentligen bara av snabba klipp på de halvnakna low class-tjejerna, Peter08 i mörkerrummet eller Peter08 som sitter och mimar dåligt, antingen på en päls eller i den ovan nämnda skinnfåtöljen. Ett imponerande osexigt kuddkrig har även letat sig in i videon, till ingen som helst nytta.

Texten i denna låt handlar, precis som titeln redan avslöjat, om Peter08:s erigerade manliga könsorgan. Det är fantasilöst, löjligt, dåligt, fjantigt, dåligt, löjligt, fjantigt, fantasilöst, dåligt, uselt och riktigt jävla imponerande värdelöst. Jag misstänker att det tog kortare tid att skriva texten än vad själva låten är lång. I tre minuter och tjugofem sekunder tvingas vi stå ut med denna genomvidriga skapelse som på inget sätt ens bör liknas vid musik. Låten är genomgående hemsk, och ett lågvattenmärke både vad gäller text och musik. Videon fyller i uselhetens konturer på ett mycket funktionellt sätt, vilket gör att hela produktionen stinker avföring som inget annat. Att det faktiskt är professionella människor som hjälpt till att skapa detta är faktiskt helt jävla oförklarligt och omöjligt att begripa.

Hur mycket Peter08 än längtar efter att uppnå någon typ av kändisskap så betvivlar jag starkt att han någonsin kommer att lyckas. Med Erektion tar han visserligen steget närmare att bli känd som världens absolut sämsta artist genom alla tider, men detta kommer nog snart falla i glömska. Erektion är på alla sätt en tråkig och dålig skapelse som vi alla, inklusive Peter08, hade klarat oss bättre utan. Det enda som ens är det minsta underhållande skulle väl vara det ironiska faktum att det är helt omöjligt att upprätthålla en erektion samtidigt som man lyssnar på denna bedrövligt dåliga låt. Och då, mina damer och herrar... Då finns det inte mycket som är positivt. Skäms Peter08. Skäms!

Igår natt bestämde jag mig i någon typ av psykbryt för att titta på den måttligt hyllade filmen Prometheus, regisserad av höjdaren Ridley Scott. En bit över 7.0 i betyg på filmdatabasen IMDB lovade gott, eftersom filmer som når över just 7.0 nästan alltid är sevärda. Denna gång har dock någonting gått väldigt snett i allmänhetens bedömning. Jag fann att jag under filmen genomgående frågade mig själv frågor som började med ordet "varför". Varför gjorde han/hon så? Varför hände detta? Varför, varför, varför? Problemet är att Prometheus inte ger några svar alls. Jag ber om ursäkt för den bajsnödiga rubriken, men den har faktiskt en poäng. Prometheus stank avföring på ett sällan skådat sätt.

Låt oss i respekt för Ridley Scotts tidigare verk ändå börja med det positiva. Det visuella i Prometheus är strålande. Hela filmen är väldigt vacker, och produktionsdesignen håller toppklass. Michael Fassbender, som spelar någon typ av robot vid namn David, är dessutom inte helt värdelös. Sådär, det var det positiva. Nu går vi över till allt annat i filmen, och således resten av denna gigantiska hög med dynga. Spoilervarningen börjar här.

Filmen handlar om ett gäng forskare som beger sig iväg på ett galet rymduppdrag till en annan planet för att lösa gåtan om mänsklighetens ursprung. Redan här är filmen alltså korkad eftersom den skiter fullständigt i Darwins rejält bevisade teorier, men det är ju trots allt science fiction, så skitsamma. Trots att det rimligtvis borde vara det största uppdraget mänskligheten någonsin försökt sig på så är samtliga medlemmar i forskningslaget jävligt sämst. Hela filmen är en enda stor kavalkad av ologiskt beteende och ologiska händelser. Låt mig ta ett antal exempel.

• Två av forskarna, som alltså självmant valt att följa med på en resa till en annan planet för att leta efter de varelserna som skapade mänskligheten, går helt jävla bananas så fort de ser ett huvud från en av dessa tänkta "skapare". De blir livrädda och flyr från platsen för att ge sig tillbaka till rymdskeppet, medan resterande medlemmar i laget fortsätter med arbetet. Den ena fegisforskaren hade som uppdrag att kartlägga det enorma alientempel de befann sig i, men trots detta lyckas han och den andra fegisen gå vilse. De tvingas på grund av en storm att stanna i templet när alla andra gått tillbaka till skeppet, och båda två är fortsatt väldigt rädda och skakiga. Åtminstone fram tills de stöter på en JÄVLA ALIEN-KUNGSKOBRA. Då blir de plötsligt på goshumör.

• Noomi Rapace karaktär lyckas trots infertilitet bli gravid, och hon bär under en kort stund på en alien i sin livmoder. Lyckligtvis finns det en gigantisk svindyr operationsmaskin ombord på rymdskeppet. Mindre lyckligt är det att den av ingen anledning alls bara kan operera män, trots att den ägs av en kvinna. Denna idiotiska begränsning stoppar dock inte Noomi från att tvinga maskinen att snitta upp hennes mage och pilla ut alien-bläckfisken hon hade i sig. Ett par sekunder senare så är hon ihophäftad (japp, for real), och redo för action. Att hennes magmuskulatur är helt söndertrasad hindrar henne inte alls från att röra sig i resten av filmen. De övriga expeditionsmedlemmarna verkar dessutom helt ointresserade av det faktum att hon är dränkt i blod efter denna bisarra händelse.

• Geni-alienrasen som skapat hela mänskligeten har en förkärlek för att spela in allt de gör med någon typ av hologram-inspelningsmaskin, som ger otydliga men coola bilder. Av en slump har dessa enormt välutvecklade aliens råkat spela in en instruktionsvideo för hur man använder delar av deras teknologi. Oj, så tur man kan ha.

• Tre män ur besättningen tar självmord genom att med sitt eget rymdskepp ramma ett alienskepp, även fast det egentligen bara krävs en man för att klara detta. De två idioterna som helt i onödan offrar sig motiverar detta med att mannen som är inhyrd enbart för att flyga skeppet "can't fly worth a damn", och således inte klarar det själv.

• Noomi Rapace lyckas med nöd och näppe fly från en alien som dödat halva hennes besättning. Hon blir så arg att hon på grund av detta bestämmer sig för att åka till alienmördarens hemplanet för att ta reda på vad fan det är frågan om.

• Två av karaktärerna blir i slutet jagade av ett rullande alien-rymdskepp som ser ut som en kringla. De springer och springer precis i den linje som skeppet rullar, när de egentligen bara hade behövt springa några få meter åt sidan.

Det här var bara en pytteliten del av allt som är oändligt dumt i Prometheus. Synd bara att eländet inte tar slut här, för det finns faktiskt saker som gör filmen ännu sämre. Det är tänkt att filmen ska vara läskig, eller åtminstone obehaglig, men det är den inte. Man blir inte rädd en endaste gång. Man blir snarare bara irriterad över att karaktärerna är så urbota korkade. Mer än en gång kommer jag på mig själv med att vara helt ointresserad av vad som händer karaktärerna, eftersom de är så ohyggligt tråkiga att man bara inte orkar bry sig om deras öde. Man ger helt enkelt blanka fa-an i om de dör eller ej.

En anledning till att många svenskar antagligen har sett filmen är att Noomi Rapace har huvudrollen. Om du är en av de människor som tänkt se filmen på grund av detta - tänk om. Rapace bjuder nämligen på en hiskeligt urusel skådespelarinsats. Läser man på lite om filmen kan man finna att Noomi Rapace under inspelningen arbetade med en dialektcoach för att få till den perfekta engelska dialekten. Detta verkar ha varit ett helt omöjligt uppdrag, för ju längre filmen går desto sämre blir Rapaces engelska. I slutet verkar det till och med som om ingen ens orkade bry sig längre, för då är det ren svengelska som gäller. Fruktansvärt dåligt är bara förnamnet.

Prometheus är som ett oändligt stort garnnystan med lösa trådar. Det spelar ingen roll hur länge och väl du försöker nysta upp skiten, för hur mycket du än kämpar så kommer du ändå bara märka att trådarna inte leder någonstans. Det finns inga svar. Allt man undrar förblir obesvarat. I slutändan vågar jag påstå att det bara finns en enda sak som jag vet helt säkert om Prometheus, och det är att den suger. Rejält dessutom.

Ni kanske trodde att "debatten" med Claes-Göran "Classe" Olofsson var över, men det är den absolut inte. I'm still having a ball in the madness of it all. Debatten handlar visserligen inte mycket om Classes usla tjänst längre. Han vägrar nämligen helt att svara på de frågor man ställer om tjänsten, utan hänvisar istället till någonting löjligt innan han byter ämne. Detta stoppar dock inte Classe från att konstant lyckas idiotförklara sig själv på ett sätt som roar mig omåttligt mycket.

Den senaste tiden har "bråket" mest handlat om vem som är bäst på svenska, där Classe har ytterst stora problem med att bortförklara sina stavfel, sin dåliga grammatik, sin korkade meningsbyggnad och felanvändandet av skiljetecken. I något lamt försök att fly från denna skam försöker Claes-Göran få det att verka som att han faktiskt har rätt och att det svenska språket har fel. Oavsett hur mycket man påpekar den språkliga odugligheten han visar upp så blundar han helt enkelt för sanningen. Inte ens när jag med hjälp av Classe-citat påpekade språkfel visade han upp någon som helst intelligens eller förståelse. Han menade istället att det inte spelar någon roll vad han skriver så länge han själv vet vad han menar, vilket självklart medför att vi som läser måste gissa vad han egentligen menar. Det gör allting väldigt roligt, om än mycket rörigt.

Ännu roligare blir det när Classe till någon annan som lagt sig i debatten yttrade orden: "du är sjuk i huvet som skriver under 2 olika alias". Detta är hysteriskt roligt om man sitter på vetskapen att Claes-Göran själv kommenterat under 4-5 olika alias för att försöka fejka någon typ av stöd till sig själv. Han avslutade detta smått geniala idiotsvar med orden: "men om du vill så kan vi ses så kan jag banka lite vett i dig".

Claes-Göran påstår konstant att jag försöker sno hans argument genom att vända dessa mot honom. Detta är fullständigt obegripligt eftersom Claes-Göran hittills typ inte haft några argument. Han klagar dessutom på att jag saknar täckning för det jag säger, trots att han själv bara kommer med osanna påståenden som han inte kan styrka medan jag konstant bevisar sanningshalten i det jag säger. Exempelvis så kläckte Classe ur sig att jag måste ha haft IG i svenska i gymnasiet, vilket förde in debatten på vem som hade bäst betyg. När jag efter det visade mina betyg så vågade Claes-Göran inte visa sina, utan försökte istället bara bortförklara mina betyg med att jag måste ha gått i en skola där det nästan inte fanns några elever. Ett ganska lamt påstående bara för att försöka se mindre korkad ut själv, ett försök som om något fick precis motsatt effekt.

På senare tid har Claes-Göran, antagligen på grund av att han så totalt misslyckats i språkdebatten, klagat på att vi borde prata om hans tjänst istället. Detta vore mycket välkommet, men som jag nämnde ovan så är det inte speciellt enkelt. Problemet är att varje gång man försöker prata om Classes tjänst så far han med osanning, eller så vägrar helt enkelt att svara. Oftast kommer svaret bara i form av ett påhopp som varken besvarar frågan eller hör debatten till. Det enda som jag vet med säkerhet är att denna debatt inte är över än, och det är jag faktiskt glad för. Det är ju skitroligt att se folk göra sig själva till åtlöje!

Min icke-kamrat Susanne fyller tydligen år idag, och hon tvingade mig därför att skriva en dikt som present. Jag stressade således ihop denna skit på någon minut, som ni nu får chansen att inte njuta av.

Fyller du år igen din jävla häxa? Det är förbluffande att du aldrig på bredden slutar växa

Ditt liv är en vidrig pest för oss alla, jag önskar att du handlöst från ett höghus kunde falla

Kratern som skulle bildas skulle vara dyr att reparera, men det hade varit värt det bara vi slipper se dig nå mera

Du är bedrövlig, usel och alldeles för dålig, inte bara fysiken är undermålig

Dum i huvudet är du ju också, som inte resten vore nog, vore det inte lättare om du bara la dig ner och dog?

Men grattis ändå, på den stora dagen, för allas vår trevnad kan du väl försöka dra in magen?

I kvarteret där jag växte upp så var vi tillräckligt lyckligt lottade för att ha ett eget garage. Detta garage var av den modell där man själv öppnar dörren genom att dra den utåt och uppåt, varpå dörren åker in i garaget och bildar vad man skulle kunna kalla ett andra innertak. Detta garage var överfyllt med spännande saker, såsom skidutrustning, golfklubbor, pingisbord, verktyg och oändligt mycket skit. Ibland använde vi i familjen dock garaget som det är avsett, nämligen som bilförvaring, och det är här Wyclef Kjells nästa tabbe kommer in i bilden.

Det var en härligt solig helgmorgon, och familjen Jansson var nyligen hemkommen från en skidsemester. Wyclef Kjell hade varit uppe med tuppen för att spela hockeybockey (typ en blandning mellan bandy och ishockey), och nu när klockan började närma sig 09:00 på morgonen var han redan på väg hem i sin vackra bil. Eller ja, vacker och vacker. Vackrare hade den faktiskt varit, för eftersom familjen nyligen varit på skidsemester täcktes taket av en stor takbox, där vi under semestern hade förvarat skidorna.

Wyclef Kjell skulle efter sin hemkomst från hockeybockeyn parkera bilen i garaget, så han svängde vant in på garageuppfarten. Väl där stannade han, hoppade ur bilen för att öppna garageporten, och vandrade sedan tillbaka till den fyrhjuliga kärran. Allt detta gjorde han utan att ens skänka en tanke till den stora svarta låda som gjorde bilen avsevärt högre.

Han gasade på för kung och fosterland för att så stiligt som möjligt aggressionsparkera bilen i garaget, och det gick givetvis precis så dåligt som ni alla nog redan räknat ut att det skulle göra. Han kom inte ens halvvägs in i garaget innan ett högt skrapande ljud uppenbarade sig från ovan. I flera decimeter skrapade den stora takboxen mot garageporten i taket. Det var först nu han insåg att takboxen fortfarande var på bilen, ett misstag som skulle stå honom dyrt.

Som vilken människa som helst så försökte Wyclef Kjell nu rädda sig från den pinsamma situationen genom att backa ut innan någon skulle se hans smått bisarra fadäs. Det gick givetvis inte alls. Hur mycket han än försökte så fick detta trick om möjligt bara motsatt effekt, eftersom garagedörren stängdes genom att dras bakåt. Följden av detta blev alltså att han bara satt mer fast ju längre han försökte backa. Paniken som infann sig blåste genast bort det tidigare så lugna morgonhumöret, samtidigt som svetten började lacka i pannan på stackars Wyclef Kjell. Det här kunde han inte lösa på egen hand.

Vad gör man då om man lyckats köra fast hela bilen i garaget tidigt en helgmorgon, på ett sätt som man själv inte är intellektuellt kapabel till att lösa under rådande omständigheter? Jo, man går givetvis till sin smarta granne. Denna granne var inte vilken granne som helst, utan problemlösningarnas mästare himself. Vi kallar honom Matz. Matz kom ut iklädd morgonrock, trött som aldrig förr eftersom Wyclef Kjell väckt honom ur en välbehövd skönhetssömn. Han tittade suckande på spektaklet framför honom samtidigt som han smekte sin blanka flint.

- Ta ur luften ur däcken.

Planen var genial i all sin simpelhet. Ingen luft i däcken gör ju självklart att bilen blir lite lägre. Det var värt ett försök, och några minuter senare så stod bilen där, utan luft i däcken, men med ett efterlängtat avstånd mellan takboxen och garagedörren. Det fungerade!

Adrenalinet och glädjen pumpade i Wyclef Kjells ådror när han till sist lyckades backa ut bilen från sin tidigare fångenskap. Nu återstod bara ett problem. Hur skulle han få tillräckligt med luft i däcken för att kunna köra till närmaste mack, där han sedan skulle kunna pumpa i resterande luft? Återigen kom Matz till undsättning, när han påminde Wyclef Kjell om att en annan granne var taxichaufför till yrket, och att han hade en handpump.

Så kom det sig att Wyclef Kjell fick spendera hela helgförmiddagen med att för hand pumpa upp däcken till sin bil. Det dröjde inte länge innan ryktet om varför han tvignades göra detta hade spridits till samtliga i hela kvarteret. Ännu en legend om Wyclef Kjells biltabbar hade fötts...

Jag kom nyligen hem från biografen, där jag beskådade den tredje delen i Iron Man-serien. Här kommer en kort recension inspirerad av Lilla Aktuellts alltid så eminenta filmrecensioner.

Iron Man 3 handlar om en rik kille som heter Tony Stark. Även fast han heter Stark så är han ganska svag, förutom när han har på sig sin järnrymddräkt. Med den blir han jättestark, odödlig och kan dessutom flyga. Tony Stark spelas av skådespelaren Robert Downey Jr. Han heter Jr fast han i själva verket är gammal, det tycker jag är konstigt. I filmen så tvingas Tony Stark och hans vänner slåss mot massa självlysande och glödande människor som vill döda honom.

Specialeffekterna i filmen är väldigt bra, men man blir lite rädd för man tror nästan att det är på riktigt. Skådespelarna är bra även fast de har så missvisande namn. Ibland är dom dock dåliga. Rymddräkten som Tony Stark tar på sig är jättehäftig och det gör att hela filmen känns väldigt cool. Man skulle vilja ha en sådan dräkt själv, och den ser så äkta ut att man kan tro att den finns i verkligheten.

En sak jag inte tycker om med filmen är att den är så läskig. Det förekommer jättemycket vapen och explosioner i filmen, så jag blev ofta ganska rädd. Ljudet var dessutom väldigt högt inne på biografen, så när någon sköt eller när någonting sprängdes så fick jag hålla för öronen. Det kändes nästan som att hela biografen skakade som vid en riktig explosion, och det tycker jag inte att barn ska behöva uppleva.

Filmen är två timmar och tio minuter lång, fast den kändes mycket kortare, men jag tycker ändå att den var för lång. Om man blir kissnödig när man tittar på filmen så man måste gå på toaletten så kanske man missar någonting. Jag tycker filmen var väldigt bra, men den var ganska våldsam och dessutom inte så bra. Därför får den fyra smultron.