ettpaeron

Ytterligare ett gäng konstigheter från den ädla staden Ankeborg. Jag kan helt enkelt inte få nog av att tänka på alla dessa mystiska omständigheter:

• En ganska stor del av Ankeborgs befolkning är hundar som talar och går på två ben. Detta gäller dock inte alla, då Musse har en skum gul mongokopia av sin bästa vän Långben fastkedjad till ett trähus på sin gräsmatta. Det är som om det finns en helt grotesk klasskillnad mellan de olika hundarna i Ankeborg, där då Pluto framstår som encelligt toffeldjur medan vissa av hundarna går runt och skryter med sina akademikerutbildningar.

Lika, men ändå så olika.

• Ankeborgarna räds inte att äta djur, både kalkon och gris kan serveras. Lite konstigt blir det dock när dessa djur även finns som invånare i staden, exempelvis så är ju borgmästaren ofta framställd som en gris. Blir han inte väldigt upprörd när stadens invånare festar på hans släktingar? Det verkar inte som det.

• Kalles granne byter konstant utséende. Kalles granne Olsson verkar vara fruktansvärt beroende av plastikkirurgi eller något liknande, för han byter utséende titt som tätt. Nu talar vi inte om små förändringar, utan han ser verkligen helt annorlunda ut. Mycket förvirrande...

• Joakim Von Anka är född i verklighetens Glasgow, hur i helvete har han därifrån tagit sig till den helt fiktiva staden Ankeborg? Har han transporterats genom någon form av intergalaktisk tidsport som tagit honom till en annan dimension? Ja inte vet jag, och det gör nog ingen annan heller.

• Von Anka bor i sin binge, förutom i Duck Tales, där bor han i ett jävla slott. Ytterligare en totalt idiotisk idé som någon har fått. Alltid har man sett Von Anka bo i sin binge (som visserligen har ändrat utséende typ 10 gånger), men så plötsligt fick någon för sig att denna snåljåp ska bo i det flottaste hus man kan tänka sig. Att Joakim i och med detta helt går ur karaktär brydde man sig uppenbarligen inte ett dugg om. Idioti på hög nivå!

Alla älskar vi väl både Kalle Anka och resten av Ankeborgs invånare, men trots detta så verkar inte allting riktigt stå rätt till i Ankeborg. Det finns en hel uppsjö med helt ologiska eller direkt korkade saker som gör att mitt förtroende för serierna minskar drastiskt. Det är som om serieskaparna lagt så mycket tid till att skapa karaktärerna att man helt och hållet glömt bort att tänka logiskt, vilket gör att serierna visserligen ibland kan bli roligare, men allt som oftast blir det hela bara väldigt förvirrande om man funderar för mycket på det. Låt mig ta ett antal exempel:

• Kalle Anka har aldrig någonsin på sig byxor förutom då han badar, då han mer än gärna klär sig i ett par vackra badbyxor. Vem fan kom på den här idén? En anka som aldrig har byxor får total panik om någon ser honom BADA utan byxor?! Ibland händer det dock att han badar i en T-shirt istället, men om han tar av sig denna och någon ser honom så täcker han ändå för sitt skrev i fullständig panik. Detta kan vara det mest ologiska faktum som någonsin konstaterats. Problemen med Ankeborgs konstigheter slutar dock inte här.

• Musse Pigg bor i olika städer beroende på tidningens språk. Japp, så korkat är det. I de engelskspråkiga serierna bor Musse i staden Mouseton, men i Sverige bor han plötsligt i Ankeborg tillsammans med Kalle och hela det gänget. Logiken bakom detta? Ingen...

• Kalle Anka är den enda Ankeborgaren med överdrivet grovt talfel. Helt ärligt, Kalles talfelsfräsande är bara sjukt irriterande och svårt att tyda, men trots detta verkar ingen i Ankeborg bry sig. Staden är ju överfull med folk, det måste väl finnas någon som kan ta på sig uppdraget att korrigera Kalles enorma talfel?

• Kalle Ankas brorsöner är egentligen systersöner. Ja, du läste rätt. Knatte, Fnatte och Tjatte är egentligen inte alls Kalle Ankas brorsöner som det har påståtts i tusentals tidningar och serier. Istället är de tre små liven Kalles systersöner. Tittar man på det släktträd som finns visar det sig nämligen att det är Kalles syster som, tillsammans med en Anka vars ansikte är täckt av en papegoja(!), avlat fram dessa tre små ankungar. Detta till trots så envisas man fortfarande med att kalla Knatte, Fnatte och Tjatte för brorsöner, bara för att någon idiot inte kunde översätta engelskan bättre. Korkat: Ja. Logiskt: Nej.

• Knatte, Fnatte och Tjatte byter färg precis hela tiden. Ytterligare en mycket korkad och lättkorrigerad ankeborgsbugg. Hur svårt kan det vara att bara bestämma att Knatte alltid ska ha röd keps, Fnatte alltid ska ha blå keps och Tjatte alltid ska ha grön keps? På detta vis ska det vara enligt Disney, men Egmont som ger ut Kalle-tidningarna i Sverige sket fullständigt i det. Istället så ska Knatte vara blå, Fnatte grön och Tjatte röd, men inte ens detta lyckades man göra rätt. För trots att Egmont verkar ha bestämt hur färgerna ska vara fördelade så blir det hela tiden fel ändå. Knattarna byter färg titt som tätt och helt plötsligt så har en dessutom blivit gul. Hur svårt kan det vara egentligen?

Vem är egentligen vem?

• Björnligan är hundar. Namnet till trots så är Björnligan inte alls björnar utan hundar. Av någon underlig anledning så ville man ändå översätta Beagle Boys till Björnligan, och man fick på så vis försöka lösa det hela med att även översätta Björnligans fars namn till Björn Bandhund. Det hela blir bara smått förvirrande. Jag menar, hur många hundar heter egentligen Björn?

Som ni kan se är konstigheterna i Ankeborg oerhört många. Jag har bara skrapat lite på ytan och kommer definitvt att fördjupa mig mer i detta. Stay tuned för att läsa mer om när jag synar Ankeborg och dess folkliv i sömmarna!

Alla önskar vi väl att vi någon gång ska hitta ett jobb som vi är bra på och som vi dessutom tycker är kul. Det finns dock människor som har lyckats få jobb som någonting som de är mycket dåliga på, och som dessutom ingen tycker är kul. Petra Mede är ett briljant exempel på detta.




Mede, som nog härmed kommer gå under diverse lite mer hånande namn, har lyckats göra karriär som komiker utan att vara det minsta rolig. Antingen så har idioten totalt missförstått vad humor innebär, eller så tror hon på fullaste allvar att pinsamt är detsamma som kul. Hur som helst så har Petra Mede aldrig någonsin gjort någonting som ens fått min hjärna att börja tänka tanken på att skicka ut nervsignaler som leder till skratt. Hon är helt enkelt aldrig, aldrig, aldrig kul. Inte ens för en sekund. Istället är allt hon gör fruktansvärt pinsamma försök till humor, som då och då belönas med diverse sympatiskratt, men allt som oftast endast en pinsam tystnad eller grov rodnad.

Vad som är än mer chockerande än det faktum att Mede trots oändligt många försök aldrig lyckats underhålla, är att hon hela tiden syns mer och mer. Istället för att skämmas över sina superusla humormissar så bestämmer sig den förbannade haggan för att synas ännu mer. Något som givetvis leder till att hon misslyckas ännu mer. Att Mede fortfarande är tillåten enligt lag att visas i TV är ju faktiskt inget annat än konstigt. För i ärlighetens namn så är Mede inte bara tråkig. Hon är även mycket irriterande. I sin iver att leverera korkade och hemska repliker så pratar kvinnan alltid alldeles för fort, vilket gör att hon mer påminner om ett efterblivet barn än en vuxen människa som figurerar i TV. Ut med med Mede från TV och visa någonting vettigare och roligare. En testbild till exempel...

Väder och vind är ju bland det mest spännande som finns eftersom det tillåter oss att klaga så fort det är dåligt, vilket det ju nästan alltid är. Dessutom så älskar jag att lyfta fram bra väder som meteorologens förtjänst, detsamma gäller dåligt. Därför är det nu dags för en av de mest genomtänka listorna hittills: Topp 3 - Meteorologer:

3. Per Stenborg


Per Stenborg är för jävla skön alltså. Inte bara för att han verkar vara supermysig som person, utan han jobbar dessutom med en helt unik teknik när han ger oss väderrapporten. Han jobbar inte bara med armen som de flesta andra gör, utan Stenborg har en tendens att ta i ända från knäna när han försöker lyfta upp de sydeuropeiska högtrycken till oss i kalla Sverige. Ofta lyckas Stenborgs knäböjlyft, och därför är han en solklar 3:a på listan!

2. Lage Larsson


Trots att Lage Larsson enligt uppgift är dvärg (håll koll på om fingrarna verkligen är lika långa) så är han ändå oerhört bra. Lite av Arne Weises gamla skola verkar sitta i den alltid lika mysiga Larsson som konstant levererar en trevlig väderrapport, oavsett om vädret blir bra eller dåligt. Sin ringa längd till trots så lyckas han ofta jobba upp högtrycken åtminstone till mig här i Stockholm, och det räcker helt klart till en säker andraplats på listan.

1. Pär Holmgren


Okej, han är inte meteorolog längre, men när han var aktiv så var Pär Holmgren helt outstanding. Dels så gav han (typ)MacGyverfrisyren lite av ett uppsving, och dessutom så verkade det som om han verkligen brydde sig om vädret. Holmgren hade dessutom en tendens att ge bättre väder än alla andra, och det var som om han kontrollerade vilket väder vi skulle få. Vissa dagar blev det ju givetvis regn, men Holmgren höll modet uppe ändå. Alltid en positiv inställning och med ett enormt hjärta för både väder och miljö. Väderguden Pär Holmgren är bäst!

Tänk dig att du sitter i skolan eller på din arbetsplats när någon får för sig att berätta en Bellman-historia. Tydligen skulle de två internationella deltagarna i berättelsetrion skryta om vems far som var bäst om det blev slagsmål. Det hela slutade med att den ene kom fram till att hans far var dubbelt så bättre än den andres, innan Bellman sa att hans pappa var Chuck Norris. PANG, märkte du också felet?

"Dubbelt så bättre"...
Det heter och kommer alltid heta "dubbelt så bra". Över huvud taget så hatar jag folk som inte kan använda det svenska språket på ett någorlunda korrekt sätt, men folk som säger "dubbelt så bättre" är fan värst av alla. Hör dessa människor inte hur fantastiskt fel det låter? Det är ju som att säga att "du är den sämstaste som finns", eller "Oj vad gott det ska bli med en potatisar till lunch". Till alla er muppar som skriver som om ni vore både döva och blinda: tänk efter innan ni skriver, och läs. Läs, läs, läs!

Ser ni fortfarande inte att "dubbelt så bättre" ser fruktansvärt fel ut så sluta då för hela mänsklighetens bästa att skriva. Kryp då istället in under sängen med diverse literatur om svensk grammatik och läs, läs, läs. Läs ända tills du fattat hur snett du måste ha hamnat i livet för att börja skriva "dubbelt så bättre", och kom inte ut innan du insett vilken fjant du varit. Kom inte ut innan du lovat  både dig själv och din omgivning att du aldrig kommer göra samma misstag igen. Att säga "dubbelt så bättre" är inte okej. Vi har bara ett språk, vårda det ömt.

Dags för ett nytt inslag här på världens i särklass sämsta blogg. Denna gång har jag tagit på mig min tänkarhatt och funderat ut saker som jag stör mig oerhört på, och ska här beskriva dessa lite mer ingående. Trevlig läsning!

Tänk dig att du är ute och cyklar. Du kanske är påväg till en god vän eller ett viktigt möte och har därför ganska bråttom eftersom du spenderade lite för mycket tid framför spegeln som vanligt. Till en början går allting bra, men så ska du över den där smala jättelånga bron och genast uppstår problem. Framför dig befinner sig nämligen en annan cyklist. Det kanske inte låter så illa, men det är så oerhört mycket värre än bara illa. Det är rena helvetet. Detta är nämligen vad jag brukar kalla för en typisk söndagscyklist, och det är dessa jag stör mig på.

De flesta söndagscyklisterna är vanliga människor som faktiskt kan cykla, men så finns det ett fåtal som verkar befinna sig i en helt annan värld än vi andra. Du vet vilka jag menar, eller hur? Det är dessa jävlar som cyklar hutlöst långsamt i seglarskor utan strumpor, med trampan mitt under foten och fötterna lätt utåtvinklade. Om du nu undrar vad det är så om är så illa med det så ska jag förklara det för dig i en lättläst punktlista:

• Seglarskor är fult
• Trampan ska inte vara mitt under foten, för då är det som att cykla med förlamade ben
• Fötterna ska inte vara utåtvinklade, för det ser gränslöst efterblivet ut
• Cyklar man så långsamt som dessa idioter gör så försvinner ju hela syftet med att cykla

Dessa cykelmongon borde i ärlighetens namn förbjudas. Framförallt så är folk som cyklar med trampan mitt under foten och med lätt utåtvinklade fötter bland det absolut värsta jag vet. Lär er cykla och byt skor jävla rixpuckon!

Jag vet att jag behandlat detta ämne förut, men jag tänker göra det igen:

Inatt såg jag den återigen, reprisen av förra säsongens final i American Idol. Den briljante Adam Lambert ställdes mot den småtrevlige men, i jämförelse med Lambert, totalt talanglöse Kris Allen. Trots att jag redan visste hur det skulle sluta så kan jag inte undgå att återigen chockas över hur i allsin dar Kris Allen kunde vinna. Troligen avgjordes det på att Lambert är gay, men vad fan, det är ju en sångtävling och när det gäller att sjunga är Lambert heeeeeelt outstanding. Inte nog med att han har den klart vassare rösten med bättre register, frasering, teknik och faktiskt allt annat också, han är dessutom superb på scen.

Nej, hur Kris Allen kunde vinna är faktiskt ett mysterium, och hade inte Lambert slagit igenom såpass väl som han nu har (och är påväg att göra) så hade jag nästan tvingat mig själv att åka över till staterna för att ta ett ordentligt snack med samtliga invånare. Det räcker med att titta på det absolut sista uppträdandet, där de båda sjunger We Are The Champions tillsammans med självaste Queen, vilket ju för övrigt måste vara en helt sanslös ära. Har man sett det så är det omöjligt att inte se vem som är den bättre sångaren.

http://www.youtube.com/watch?v=GNovl1VPaGk
(Inbäddning är avstängt:()

Klasskillnaden är ju löjlig. Lambert är en av de främsta sångarna som sett dagens ljus under de senaste 10 åren, och jag hoppas att USA skäms. Det bör jänkarna göra. Jag säger som Robinson-Erold en gång sa till Robinson-Leif: Skämmes tamejfan!

En ny trailer har äntligen släppts till filmen Inception. Ni kanske inte har hört talas om den, men det betyder absolut inte att filmen är något jävla noname-projekt. Inception är Christopher Nolans nya film, och han har ju en tendens att alltid leverera någonting alldeles extra. Allt han har gjort sedan mästerverket Memento (Batman Begins, The Prestige, The Dark Knight) har varit makalöst bra, och jag tvivlar på att Inception kommer vara något annat än fantastisk.

En hel drös briljanta skådespelare, DiCaprio och Nolans egen favorit Michael Caine för att nämna två, figurerar i filmen och manuset verkar, som vanligt när det gäller Nolan, vara mäktigt intressant och spännande. Är det någonting man vet om Nolan så är det att han alltid gör oerhört spännande filmer. Man sitter som på nålar för att försöka klura ut vad som kommer hända härnäst, för att vid slutet chockas även om man lyckades gissa rätt, och det är främst där hans storhet ligger.

Inception verkar vara en riktigt actionpackad film som trots detta verkar innehålla mycket hjärna. Det är inte bara blodstänk och explosioner, utan det verkar finnas ett välbehövt djup i filmen. Specialeffekterna ser dessutom sinnessjukt snygga ut, så allt pekar mot att Nolan kommer ge oss ytterligare en film som man bara inte får missa. Jag vet inte vad ni säger, men jag är i alla fall toktaggad!

http://movies.yahoo.com/summer-movies/inception/1810099246

Nu kanske ni tror att jag hade tänkt skriva en fantastiskt meningslös text om hur jag spenderade senaste valborg? Då tar ni fel. Jag hade istället tänkt ta er med på en resa bakåt i tiden, kanske sådär 5 år eller något, för att gå igenom en kväll som sedan dess har varit ett frekvent samtalsämne i mina närmaste umgängeskretsar. Början av kvällen har jag inga direkta minnen av, allt gick lugnt till, det var först senare som det hela började spåra ur totalt.

Av någon outgrundlig anledning hamnade vi fram mot 01:00-tiden på natten vid den fullständigt livsfarliga majbrasan i Skarpnäck. Detta visade sig snart vara ett mycket osmart drag, för när vi stod där och värmde våra stelfrusna kroppsdelar började två (eller om de kanske var tre, men då var den ena tämligen anonym) kids med invandrarbakgrund snart närma sig. Vi började väl så smått att ana oråd, men eftersom vi var i numerärt överläge fanns än ingen direkt hotbild.

Det visade sig snart att dessa pojkar just hade påbörjat sin resa på vad som idag säkert är en grovt kriminell bana, och att den ena var mycket röksugen. Följande hysteriskt roliga dialog utspelade sig, allt under tiden som den lite mindre gangstern började veva runt som Starwars kid med en glödande pinne:

(Jag kanske överdriver något, historien har ändrats lite genom åren, men i huvudsak var det precis såhär det utspelades)

- Ey, är det någon här som röker yaao, undrade den uppenbart lågintelligente gangsterzigenaren.
- Nej tyvärr. Vi är laglydiga medborgare och uppfyller ännu inte ålderskraven för att handla tobak, svarade vi alla i kör, samtidigt som våra ögon tindrade ikapp med stjärnorna på den kyliga majhimlen.

En suck av missnöje blandat med hat hördes från den röksugne, som sakta men säkert började röra sig närmare mig och Frejsan (ni vet killen som brukar göra ascoola eldtrick som jag skrivit om i ett tidigare inlägg). På sin resa mot utkanten av vårt kompisgäng, där jag och Frejsan troligen diskuterade eventuella infartsleder till Stockholms innerstad, kände sig cigarettiggaren inte helt nöjd med svaret han tidigare hade fått och utbrast plötsligt:

- Jag svär, om någon av er har en tändare så kommer jag kasta in er i elden.

Här går våra åsikter isär en aning, men det finns två huvudspår till varför han kastade ur sig ett uttalande som detta: Antingen hade han helt tappat röksuget och ville istället bli pyroman, eller så ansåg han att alla som har tändare röker. Hursomhelst så fick han av någon av oss det givna svaret:

- Bara för att man har en tändare så betyder ju inte det att man röker.

Ännu surare än tidigare närmade sig nu gangstern mig och Frejsan med stormsteg. Ju närmare han kom desto mer började vår diskussion att sakta dö ut, för att vid gangsterns ankomst helt bytas ut mot tystnad. En riktigt obekväm känsla inföll och vi insåg snart att den mycket agressionsfyllda invandrartonåringen inte skulle ha närmat sig oss utan att ha några visdomsord att bjuda på. Vi var helt klart spända av förväntan, och jag minns hur pulsen ökade samtidigt som den röksugne andades in för att ladda sina lungor med syre inför den kommande repliken. Han sneglade på Frejsan och utbrast:

- Azzå, om jag någon gång får se dig med en tändare kommer jag knulla dig upp och ner!

Frejsan, som uppenbarligen inte insåg att han var under hot, svarade med någon typ av fulslag på munnen och med en mycket ljus röst:

- Okeeeeeej

Efter detta var måttet rågat (Per Ledin, om du läser detta: Råttet var mågat) för båda de två invandrarkidsen. Starwars kid började attackera delar av oss med sin glödande pinne, medan rökarpojken försökte leverera en flykick. Vi flydde som de män vi redan på den tiden var, och gick istället för att grilla korv och berätta rövarhistorier. Historien fortsatte visserligen i ytterligare ett kapitel efter detta, men denna del lämnar jag istället åt er fantasi. Helt klart är i alla fall att vi såhär i efterhand minns denna händelse som oerhört komisk, även om den var farligt nära att utvecklas till någonting riktigt läskigt.

Vi har även vid flertalet tillfällen försökt bryta ner det som den galet röksugne killen sa. Han ville knulla oss upp och ner. Vad menade han med det? Ska vi verkligen vara upp och ned under själva akten, eller syftar han mer på att vi ska rida honom för att det på så vis ska gå "upp och ner"? Det enda vi kommit fram till är att hela uttalandet är väldigt konstigt, men det är också lite det som ger historian sin charm. Hoppas du gillade min lilla (jättelånga) berättelse, och tack för att du läste!

Har du någonsin varit med om att du vid något tillfälle tappat lite av din respekt, eller fått förändrade känslor, för en person när du fått reda på dennes namn? Kanske har du råkat ut för att en skitsnygg tjej visade sig heta Ursula, eller kanske har du sett en superskurk i en actionfilm som efter halva filmen presenterade sig som Mr. Kind? För mig inträffade ett typexempel på detta mycket enerverande fenomen för ett antal år sedan. Jag gick i högstadiet och minns denna stund som en mycket mörk händelse i mitt liv.

För första gången hade jag hamnat i en riktig MacGyver-period. Jag kunde inte sova innan jag fått min dagliga dos av MacGyver och satt därför uppe långt in på nätterna för att kunna få se ytterligare en episod ur denna fantastiska människas liv. Jag var helt fascinerad över hur Mac löste de svåraste av problem med hjälp av mer eller mindre ingenting. Killen kunde ju för tusan bygga en handgranat av en kotte och lite kåda. Att han dessutom gick hem hos tjejerna trots att han hade en groteskt ful frisyr på huvudet gjorde ju inte saken värre. MacGyver var den ultimata mannen.

Jag var inom kort så långt inne i MacGyvers värld att jag en dag satte mig för att googla hans namn och läsa in mig på eventuellt missad nördfakta om denna makalösa hjälte. Det skulle jag aldrig ha gjort. Till en början gick allt fint och jag lärde mig saker som jag aldrig trodde jag skulle få reda på, men så plötsligt stod ett ord ut. För första gången kunde jag läsa MacGyvers förnamn, något som mig veterligen ALDRIG nämns i serien. Man kunde ju tro, i alla fall så gjorde jag det, att han skulle ha något coolt namn som Sean, Scott eller Dolph, men mer fel kunde jag inte ha. Han heter Angus. Angus!

Det var som om hela mitt hjärta plötsligt förvandlades till en platt och dötrist Orup-skiva. Det var som om mitt dåtida liv tog slut vid den tidpunkten. Min stora idol och tidernas coolaste seriekaraktär hade bestraffats med det kanske fulaste namnet som någonsin funnits sedan Gunlög och Aslög var populära. Angus, usch, jag minns de isande rysningar som jag kände konstant i flera dagar efter namnavslöjandet. Visst har jag fortfarande en enorm respekt för MacGyver, hans efternamn är ju fortfarande sinnessjukt coolt. Men trots detta har ingenting varit sig likt sedan jag fick reda på att han heter Angus. Med vetskapen om detta överfula namn kommer MacGyver aldrig någonsin att kunna uppnå samma hjältestatus som han en gång hade. Hans förnamn förändrade allt...


Angus... Killen heter Angus...

För ungefär en vecka sedan fyllde en av sveriges mest vidriga människor år: den gränslöst lönnfeta och oändligt irriterande häxan Susanne Olofsson. Således var det alltså dags för den årliga födelsedagsdikten, som detta år lät såhär:

Tänk att det är ett helt år sedan sist, att du fortfarande lever är ju överjävligt trist

ännu fetare har du blivit sedan du fyllde 19 år, marken skakar så fort du går

gränslöst tjock är du nu, typ som en boaorm som svalt en gnu

Jag önskar dig ett år av all världens olycka, att en armé av dvärgar i ditt hår börjar rycka

Att det kommer små barn som sparkar på dina ben, att folk vart du än går bombarderar dig med sten

Att du i tid till jobbet aldrig kommer hinna, att du hastigt och plötsligt börjar brinna

Jag hoppas att någon lär dig en riktigt läxa, men grattis i alla fall din äckliga häxa

Ha nu en trevlig 20-års dag, så hoppas jag att du snart är förbjuden enligt lag

Grattis fjant!

Jag har sjukt tråkigt och dessutom ingenting vettigt att skriva om, så därför bjuder jag här med en mycket intressant skildring av hur livet ser ut för ett sår på armbågen.

Det var för två veckor sedan som jag blev brutalt nedtacklad på fotbollsplanen (av typen osexigt grus). Jag skrapade armbågen tämligen illa, men fick trots den livsfarliga helvetestacklingen inte ens en frispark med mig. Jag började efter endast ett fåtal sekunder blöda en aning, inga direkta störtfloder men ändå en märkbar blodansamling. Detta blod började sedan att arbeta sin väg längsmed min underarm samtidigt som jag försökte smeta av det på motståndarna när tillfälle gavs.

Efter matchen kände jag ingen märkbar smärta, vilket jag inte heller gjort under själva sårskapandet. Men detta skulle snart bli värre. När jag kom hem började jag givetvis att analysera sårets form, storlek och blodbildning. Det visade sig snart att såret var ca 3-4 cm i diameter och format ungefär såsom Australien ser ut på kartan. Fortfarande fanns det dock ingen massiv blödning att tala om, och smärtan var inte direkt outhärdlig. Värre blev det dock när jag började tvätta såret, då det för första gången började kännas riktigt smärtsamt.

Efter att ha fått bort den värsta grusansamling som fanns så insåg jag snart att såret hade en ganska tydligt lila nyans. Det såg tämligen ofräscht ut, så jag gjorde det enda rätta, dvs att täcka över såret med ett trevligt plåster. Vid utförandet av detta insåg jag att det smärtade något oerhört om jag vidrörde såret, så jag avstod från detta efter denna tidpunkt.

Redan dagen efter var det dags för ny fotbollsmatch, vilket ju givetvis innebar att jag skulle duscha efteråt. Plåstret, samt en gasbinda som jag lindat runt armbågen innan matchstart, åkte därför av. Jag förväntade mig att såret skulle ha ungefär samma nyans som under gårdagen, men att en sårskorpa skulle ha bildats, men så var inte fallet. Såret hade absolut inte stelnat till, utan istället hade en avsevärd mängd vätska börjat bildas. Denna vätska visade sig vara mycket "osoft" eftersom den gjorde att gasbindan kladdade fast i såret och gjorde väldigt ont att ta bort. När jag efter mycket klagosång äntligen fått bort allting ifrån såret så visade det sig att en mycket vidrig gul nyans nu hade efterföljt den klart sexigare lila färgen som jag tidigare beskrev.

Efter en smärtsam dusch så plåstrade samt lindade jag armbågen igen och hoppades att vätskebildandet i såret snart skulle upphöra. Tyvärr blev allting mycket värre. Under natten började jag känna en hemsk stramande känsla i såret, och det som tidigare endast gjorde ont vid beröring smärtade nu konstant. Denna smärta pågick i flertalet dagar där allting dessutom kombinerades med vad som verkade vara en förhöjd vätskebildning.

Allt eftersom dagarna har gått har denna vätskebildning sakta men säkert dött ut, samtidigt som den stramande känslan som orsakade stor smärta även den har försvunnit. Efter detta har sårets passage mot att bli ett minne blott fortsatt och idag har jag visserligen fortfarande ett plåster på armbågen, men jag känner inte längre någon smärta, inte ens vid beröring. Såret har minskat avsevärt i storlek och är nu max 2 cm i diameter, och den gula färgen är nu återigen lila. Om ett par dagar planerar jag att helt avsluta plåsterkapitlet, och efter ytterligare ett fåtal dygn förväntar jag mig att såret ska vara helt borta. På det stora hela bör det ta ungefär 3 veckor sedan fallet innan armbågen helt är sig själv igen.

För att summera det hela kan man säga såhär:
Dag 1-2: Röd färg som övergick till lila. Inte mycket smärta
Dag 3-5: Gul färg, mycket vätskebildning och förbannad smärta.
Dag 6-9: Gul färg och fortsatt väteskebildning. Smärta enbart vid beröring.
Dag 10-14: Gul färg övergående till lila. Ingen vätskebildning eller nämnvärd smärta.
Dag 14-21: Förhoppningar om läkandeprocessens slutfas.

Tack för att du läste, och har du några funderingar kring någonting, exempelvis om jag någon gång slickade på såret, så är du välkommen att fråga. På återseende.