ettpaeron

Midsommarafton 2010 var en spännande dag. Mitt favoritlag Spanien skulle möta Chile i en superviktig gruppspelsmatch i fotbolls-VM, vilket gjorde att nervositeten låg på topp. Det visade sig ganska snabbt att nervositet och ett oändligt lager alkohol sällan går bra ihop, för det söps något så in i bomben på alla möjliga håll. Jag befann mig dagen till ära hemma hos min vän Fresse med en hel uppsjö övriga kamrater, och stämningen som rådde var god.

God fortsatte den sedan att vara tills spritintaget hade blivit aningen för stort. Jag lånade ut min kära iPhone (första generationens, inte de töntiga modellerna som faktiskt kommit ut i Sverige) till min kamrat Dejmis, varpå totaldäckningen infann sig. När jag vaknade hade varken Dejmis eller någon annan minsta lilla koll på min telefon, och den huvudsakliga teorin säger än idag att den på något sätt förintants.

Bristen på telefon gjorde att jag ganska snabbt inhandlade mig en ny lur. Det blev en Samsung Galaxy S, vilket visade sig vara en riktigt kanontelefon. Till en början åtminstone, för nu, såhär några år efteråt, så har den börjat bete sig som ett präktigt as. Problemen med dumtelefonen avlöser varandra i en takt som gör att jag knappt vet hur jag ska kunna beskriva allt.

För att förklara det enklast kan man nog med rättvisa påstå att det mesta som kan bli fel är fel. Telefonen går knappt att ladda, då den slumpmässigt väljer om den vill bli laddad till 20,60,80 eller 100%. Alla applikationer som är livsnödvändiga i en telefon, alltså telefondelen och meddelandedelen, kraschar oftare än de fungerar. När man efter att ha försökt starta meddelande-appen tio gånger väl får den att gå igång så kan plötsligt batteriet dumpas från 90 till 10% på en sekund.

SD-kortet där jag förvarat filmer och bilder har ju givetvis även det kastat in handduken. Det finns verkligen ingenting på den här telefonen som längre fungerar som det ska. Den har gått från att ha varit en platt och stilig välfungerande telefon till att bli bara platt. Plattheten gör att jag nu för tiden inte vill något hellre än att kasta macka med denna skitmobil, då ett macka-världsrekord borde vara inom räckhåll. Det som håller mig tillbaka är att telefonen säkert skulle studsa till andra sidan sjön, där den hamnar i någon annan stackares ägo. Och så taskig kan jag bara inte vara. Min mobiltelefon är bara för ondskefull och dålig.

Eftersom jag härom veckan återigen hittade den film som så ofta förgyllt mina dagar, så kände jag att det vore lämpligt om jag postade den här. På så vis får även ni läsare ta del av en utav youtubes absolut bästa filmer någonsin. Jag talar givetvis om fenomenet "Afro Ninja", men inte bara den klassiska videon på den riktiga Afro-ninjan, utan videon som är fylld med flera tokdåliga ninjor.



Enligt ryktet så är ninjorna hämtade ur en auditionfilm till en nike-reklam som gjordes för evigheter sedan. Vetskapen om att dessa vilsa själar faktiskt på riktigt gjort en satsning för att få en stuntroll i någonting som ska visas på tv gör det hela så mycket bättre.

Jag älskar verkligen den här filmen, för allt är så bra med den. Inte nog med att ninjorna är fantastiskt dåliga, de har dessutom allesammans några repliker som man bara måste skratta hejdlöst åt. "I never lose!"-repliken är en instant classic, men trots den förträffliga repliken så överträffas han ändå av en annan ninja.

Mannen som på världens minst coola sätt vräker ur sig den fulländade one-linern "I hope you like pain" är i mitt tycke filmens riktiga stjärna. Hans replikleverans är mästerligt perfekt, och när den sedan efterföljs av de absolut stelaste och sämsta sparkarna som skådats sedan tidernas begynnelse så kan jag inte undgå att skratta. När hans balanssinne sedan sviker totalt, samtidigt som han spyr ut ytterligare ett "Eeehhh!" är det nästan så att man inte står ut längre. Denna man är bara för bra för att vara på riktigt!

Allt i denna film är verkligen av yppersta världsklass. Den riktiga afroninjans monsterflopp till bakåtvolt är ju som bekant känd över hela världen, och alla filmer som avslutas med att en tjock ninja misslyckas med att sparka sönder en planka, bara för att sedan ifrågasätta träslaget, är filmer som för evigt kommer förgylla den mänskliga vardagen. Dessa människor borde adlas. Gång på gång på gång!

För några dagar sedan låg jag i min stora säng och sussade sött. Jag drömde om vackra ting, såsom boll eller ring, när jag plötsligt vaknade till med ett ryck. Jag satte mig upp, klarvaken som aldrig förr, och utvärderade den uppenbarelse jag just fått. Jag måste skaffa mig en myrslok.

Sedan dess har tankarna om en alldeles egen myrslok gnagt i mitt huvud likt någonting som gnager i ett huvud. Tänk så fenomenalt gulligt det vore att ha en liten tröjbeklädd myrslok som springer runt och suger upp både myror och damm i hemmet. Aldrig skulle man bli invaderad av myror, och dammet skulle man ju bli kvitt på köpet. Dessutom så är ju myrslokar både supersöta och übercoola.

Synd att det är så himla långt kvar till Jul, för annars hade ju en liten myrslok i en myrslokströja varit perfekt att önska sig. Jag fyller visserligen år i maj, men baserat på erfarenhet så tycker jag oftast att presenterana håller högre standard under vinterhalvåret. Man får oftare en variant av det man verkligen önskar sig, fast i mindre skala, när man fyller år.

Det kan självklart ha att göra med att jag fick ett skitdåligt vattengevär av min mormor när jag fyllde tio, trots att jag önskat mig ett Super soaker 3000, men det känns ändå som att jag säkert skulle få en hamster om jag önskade mig en myrslok. Jag får nog hålla mig ända till nästa vinter, men då vet jag i alla fall vad som ska stå överst på min önskelista. Jag vill ha en myrslok!

Det är fantastiskt hur ett tv-program kan röra upp känslor. Visst är det mesta som visas på tv ren skit som man otvivelaktigt skulle klara sig bättre utan, men så finns där också program som på riktigt kan påverka hela livet. Det brittiska motormagasinet Top Gear har spelat den rollen i mitt liv.

Trots att jag egentligen inte är ett endaste dugg intresserad av bilar så är Top Gear helt briljant. Det handlar visserligen inte så mycket om bilar, utan det är snarare ett humorprogram som ibland nosar på total galenskap. Men det är just det som gör Top Gear så bra. Det är underhållning på mycket hög nivå. Som högst blir nivån när Top Gear gör sina specialavsnitt, där de på ett eller annat vis med motordrivna fordon gör galna saker någonstans i världen. Och det var just ett sådant avsnitt som gjorde extra stort avtryck i mitt liv.

Jag och min kompis Mulla satt då och då och filade lite på en eventuell resrutt för vår stundande backpacker-resa, när vi i en stunds tristess valde att titta på Top Gears Vietnam-special. Sedan var vi fast. Vi bestämde i samma stund som vi såg de tre brittiska tokstollarna åka moppe från södra till norra vietnam att vi skulle börja vår resa just där, i det helgalna Ho Chi Minh City, och det ångrade vi inte en sekund.

För många människor, inklusive mig, var Vietnam ett krig snarare än ett land. Det är synd, för Vietnam är verkligen underbart. Trots all skit människorna gått igenom så möts man enbart av vänlighet. Men det bästa jag upplevde i Vietnam var inte människornas vänlighet eller den vackra naturen, utan snarare hur otroligt annorlunda livet kan vara. Under våra 40 dagar i Vietnam regnade det i åtminstone 30. Och när jag menar regnade så menar jag verkligen regnade. Det var som om man blivit bombad med ett hav. På en dryg timme kunde man utan problem få vatten upp över fotknölarna när man gick på gatan. På två-tre timmar kunde man ha vatten till knäna.

Tänk dig att åka moppe till jobbet när det är såhär översvämmat...

Jag köpte en regnponcho i orten Nha Trang. Det är mitt livs bästa och viktigaste köp.

Men det gjorde inte så mycket att solen uteblev och att vi inte fick uppleva de fantastiska vietnamesiska stränderna. För på ett annat sätt fick vi istället uppleva det riktiga Vietnam, då monsunen är något som återkommer varje år. På så vis fick vi uppleva ett underbart vackert land, men även hur livet är för människorna som bor där. I slutändan handlar resor om att skapa minnen för livet, och vem minns egentligen alla dagar man spenderat på stranden? Dagen då jag och Mulla vadade fram i knähögt vatten för att ta oss till en översvämmad restaurang, som trots det höga vattenståndet hade öppet, kommer jag aldrig glömma. Det är sådana stunder som resande handlar om.

Hoi An under kvällstid var obeskrivligt vackert.

Jag har haft lite svårt att sova de senaste dagarna. Inte för att jag legat och tänkt på massa struntsaker, utan för att jag spenderat flertalet timmar helt klistrad vid telefonen där jag av en händelse började läsa på om en av tidernas mest omänskliga människor. Jag talar, precis som du nog anade, om den ryska före detta brottaren Aleksandr Karelin.

Brottning är förvisso numera en riktig skitsport som helt avgörs av domarna, men Karelin var the real deal. Ett fysiskt monster som på alla tänkbara sätt förtjänade smeknamnet "Det ryska experimentet". Han föddes givetvis i det episka isinferno vi alla känner till som Sibirien, och vägde 6,8 kilo vid födseln. Snacka om att hans mamma måste ha kämpat för att pressa ut den klumpen. Med hjälp av överdrivet mycket träning, fysiska förutsättningar som aldrig kan begripas, samt en vilja att göra "Mother Russia" stolt, blev denna människa ett monster utan dess like.

Eller vad sägs om den sanna historien om när Karelin ensam bar upp en kylskåp till åttonde våningen, med den självklara men briljanta motiveringen: "det var tvunget att göras". Eller den smått osannolika historien om att han bänkpressat 320 kilo, vilket är typ halvt fysiskt omöjligt. Eller den ännu mer sinnessjuka, bekräftade, historien om hur ett gäng svenska brottare lurade Karelin att försöka marklyfta 400 kilo, varpå den ryska björnen gjorde detta. Tre gånger dessutom.

Människan var nog knappt en människa. Han ser inte ens ut som en människa. Misstankarna om att Aleksandr Karelin var en utomjordning förstärks när man inser att han aldrig förlorade en brottningsmatch på 13 år, och under tio av dessa år förlorade han aldrig ens en poäng. Det blev vardagsmat för honom att lyfta 130-kilos brottarklumpar och slänga runt dem som om de vore dockor.

Med Karelins fysik kan man givetvis ha lite roligt, och det hade han nog också. För trots att han inte någonsin tränat Strong Man-grenar (alltså sådant man tävlar i för att bli utnämnd till Världens Starkaste Man), så brukade han ibland för skojs skull ställa upp i detta. Full som ett as såklart, han är ju ryss. Och hela den mytomspunna utomjordingen som Aleksandr Karelin är kanske beskrivs allra bäst med ett citat från Magnus Samuelsson, som tidigare varit just Världens Starkaste Man:

– Ja, Karelin brukar klara sig rätt bra i våra tävlingar, han blir sjua, åtta nånting. Trots att han alltid är bra på arslet när han kommer.

Karelin var ett monster. Ett underbart ryskt monster som redan vid födseln passerade gränserna för vad som är mänskligt, och just därför är och förblir han en hjälte samt en av världens coolaste människor någonsin. Jag ska bli som Karelin när jag blir stor!

Det finns få saker i världen jag har mindre förståelse för än människor som röker. Jag kan förstå att det är svårt att bli av med ett beroende som rökning, men detta förklarar knappast varför någon människa är dum nog att börja röka från första början. Och dum är verkligen något man måste vara för att börja röka.

Det kan ju knappast vara en nyhet för någon att rökning är direkt farligt för kroppen, så redan här bör alla som har tankar på att börja tänka om. Men mot all logik så fungerar det aldrig på det sättet. Istället börjar massvis med människor röka ändå. Än mer intressant, och korkat, blir det när man får veta att nästan ingen har gillat att röka från början, utan de flesta har KÄMPAT för att börja tycka om det.

Hur tänker man då egentligen? Antagligen inte alls förstås, men vad driver en människa till att kämpa för att börja döda sig själv långsamt? Jag har i min vildaste fantasi försökt tänka ut vettiga anledningar, utan att komma närmare sanningen. När man frågar folk som röker finns det två svar som står ut ur mängden. Inte för att de motiverar en människa att börja fylla ett livsviktigt organ med rök, utan för att de flesta svarar det.

Många har börjat röka för att de tycker att det är coolt. Man känner sig tydligen lite som John McClane från Die Hard när man sitter där med ciggen i mungipan. Och John McClane var ju faktiskt ganska cool. VAR. Idag är John McClane en stel gammal gubbe med noll hårstrån på huvudet. Det är inte coolt.

Den andra anledningen folk brukar komma dragandes med är att man föll för grupptrycket. Det kan jag faktiskt inte förstå. Först och främst innebär detta att man måste vara väldigt svag som inte vågar vara sig själv på grund av att man tillhör en grupp. Och dessutom så måste ju gruppen vara skitkass. Om du umgås med folk som tvingar dig att röka bör du söka nytt umgänge omgående, för dessa människor är ju knappast speciellt vettiga.

Således finns det bara en enda anledning till att man börjar röka. Man är dum. Man är riktigt jävla korkad. Man är en komplett idiot. Så enkelt är det faktiskt, för ingen vettig människa kämpar som satan för att kunna börja förstöra sin egen kropp, förutsatt att man inte lider av extrem dödslängtan förstås. Men då finns det ju snabbare sätt att gå till väga. Min farmor lovade att betala mitt körkort om jag aldrig började röka, så nu sitter jag här med fräscha andningsorgan och ett körkort. Och dessutom är jag coolare är John McClane, och tillhör en grupp med lite smartare människor. Tack farmor!

Som vissa av er redan vet så älskar jag Nya Zeeland. Det är verkligen ett magnifikt och fascinerande land, inte bara för att människorna är vänliga och naturen underbar, utan även för att det ligger så långt bort man kan komma från Sverige. Det går verkligen inte att hitta någon landyta längre bort innan man återigen börjar närma sig Sverige. Första gången jag steg av planet i Auckland på Nya Zeelands nord-ö insåg jag dock att det ändå inte är så långt bort som man ibland önskar.

Eftersom det är ett livstidsprojekt att passera genom tullen när man ska in i Nya Zeeland var jag och min reskamrat, tillika far, mycket trötta när vi till slut tagit oss in i landet. Vi bestämde oss därför för att avvakta utforskandet av denna magiska plats, och istället bege oss direkt till hotellet för att vila en stund. En taxiresa till centrala Auckland senare så stod vi till slut på vårt trånga men trevliga hotellrum.

Precis som alltid när jag kommer till ett nytt hotellrum så är det första jag gör att sätta på tv:n. Så skedde även denna gång, och det var i denna stund jag insåg att Nya Zeeland ändå inte ligger riktigt så långt bort som man ibland kan önska. Det absolut första jag såg när televisionen vaknade till från sitt slumrande var Rolf Lassgård. Rolf "Fucking" Lassgård. Vad gjorde han där?! Efter att jag efterforskat lite kom jag fram till att det var filmen "The Queen of Sheba's Pearls" som visades på någon skum Maori-kanal. Det var en riktigt kass film, som lämnade så mycket övrigt att önska. Främst önskar jag att jag inte alls hade satt på den där maskinen som visar rörliga bilder.

Man vill bara inte se Rolf Lassgård försöka prata engelska när man är på semester. Här hade jag åkt till andra sidan planeten, och så är det första man får se en skådespelare som definitivt, genom sin medverkan i Tre Solar, bidragit till att man lämnat Sverige från första början. Ibland är världen alldeles för liten...

God afton kära bloggläsare. Bloggläsare är för övrigt ett mycket intressant ord, för jag undrar hur många av mina besökare som faktiskt läser den nonsens jag producerar. 50% känns som ett drömscenario. Men det hör egentligen inte hit. Idag tänkte jag nämligen bjuda på mitt absolut sämsta inlägg hittills, genom att lite kort diskutera min manlighet och enorma smärttålighet, som under de senaste dagarna har förbluffat mig något enormt. Denna smärttålighet har nämligen tillsammans med slarv av nyttjandet av det sinne som är kopplat till ögonen lett till någonting underligt.

I lördags spelade jag nämligen fotbollsmatch och tacklades gränslöst fult av en grinig gammal gubbe som jag på ett briljant sätt tagit bollen av. Han lackade ur och klippte mina ben på ett regelvidrigt sätt, vilket som tur var renderade i en frispark. Men en frispark var inte det enda resultatet av detta illdåd, då jag även fick ett mäktigt sår på knät som smärtade likt... något som smärtar. Mycket.

När jag efter avslutad match lade ögonen på mitt ömmande knä möttes jag av denna, inte allt för skräckinjagande syn: Notera att bilden blev både dålig, suddig och får mitt knä att se helt knäsigt(hah!) ut.

Trots detta lilla skrapsår var smärtan vid beröring olidlig, trots min gränslösa manlighet, vilket jag inte kunde förstå. Ett dygn gick, och den överdrivna smärtan för detta lilla skrubbsår minskade inte i styrka. Snarare tvärtom. Jag kunde verkligen inte begripa varför i hela helvete det gjorde så ont av ett sådant litet sår, och större delen av smärtan verkade inte ens komma från sårområdet. Och sen plötsligt, när jag som vanligt satt och nattgymmade, så uppenbarade sig lösningen. Följande syn mötte mig:

Beskåda och tyck synd om mig. Det gör så ont så ont. Typ som om någon försökt krossa mitt knä med en brinnande slägga.

Av någon anledning hade jag i närmare två dygn missat hela det sår som egentligen gjorde ont, och istället tittat på ett litet skitsår som knappt renderade i någon smärta. Knä-ppt va?! I framtiden ska jag beskåda mina skador lite mer noggrant. Riktiga män tål inte bara smärta, de vet även var den kommer ifrån!

Följande episod utspelade sig även den när jag och Mulla var ute på resande fot och äventyrade i den vida världen. Ödets nyck hade denna gång tagit oss till den fantastiskt trevliga staden Cairns, vilket var samma plats där vi lite tidigare upplevt och överlevt den tropiska cyklonen Yasi jag tidigare talat om.

Eftersom Mulla efter att cyklonen blåst förbi hade blivit mycket törstig, samt att vi lovat våra tyska kamrater att vi någon gång skulle festa rejält med dem, så var det denna dag hög tid att vi begav oss ut på den mest högljudda klubben i hela Cairns. I ett simpelt försök att spara pengar började vi dock kvällen hemma på vårt hostel, där vi och tyskarna hinkade billigt vin som aldrig förr.

Klubben vi senare vände till låg ungefär 150 meter bort, och så fort vi stigit innanför dörrarna möttes vi av en DJ som pekade finger åt alla inom klubbens gränser, samtidigt som Cee Lo Greens Fuck you dunkade i högtalarna. Tyskarna och Mulla började genast att våldgästa dansgolvet och baren om vartannat. Jag själv däremot, i egenskap av att jag är både tråkig, smått ointresserad av alkohol och ingen dansare, lockades istället av de TV apparater som fanns utspridda över klubbens väggar. Det var fotboll på TV, så jag fastnade där i närmare 90 minuter.

Under denna tidsperiod hann dock ganska mycket intressant hända, det mest nämnvärda var att en stupfull Mulla kom och lånade 20 australiensiska dollar av mig för att ytterligare kunna fukta strupen med lite muskelnedbrytande alkohol. Därefter försvann han återigen in i det hav av människor som befolkade dansgolvet. Tyskarna syntes inte heller till, men detta skulle snart ändras.

Precis i slutet av fotbollsmatchen kom nämligen den ena av de två tyskarna fram till mig. Han berättade att hans egen kamrat redan gått hem och att det även var dags för honom att bege sig tillbaka till vår nattliga campsite. Först valde han dock att dyka in på dansgolvet för att försöka hämta Mulla åt mig, så att även vi skulle kunna gå hem. Det gick tydligen sådär, för efter en oroväckande lång tid kom han tillbaka och meddelade att uppdraget inte gick att utföra.

Han ursäktade sig för sitt misslyckande och begav sig hemåt. Kvar satt jag, som nu tvingades att attackera dansgolvet i ett försök att hämta min vän. Det lyckades till slut, och jag och Mulla påbörjade den mycket korta vandringen tillbaka till vårt hostel. Vi kom dock bara cirka 20 meter innan Mulla blev kissnödig, och började vattna en intet ont anande buske med sitt alkoholhaltiga urin. Under tiden hade jag gått ungefär 20 meter i förväg, vilket skulle visa sig vara ett misstag. När Mulla urinerat färdigt vägrade han nämligen följa med mig, trots att jag kunde se dörren till vårt slutmål. Han påstod att det låg åt helt andra hållet. Efter en kort stunds argumentation gav jag upp mina övertalningsförsök och lät Mulla gå åt sitt håll medan jag gick åt mitt.

Jag gick helt enkelt hem och lade mig, och tänkte inte mycket mer på Mulla innan jag vaknade efter någon timme av att Mulla Omar fortfarande inte kommit tillbaka. Jag låg i sängen i en stund av oro, där jag funderade på om jag borde leta efter Mulla, när han plötsligt vandrade in i rummet. Som han alltid gör i sina fyllorus så satte han sig på sängkanten, lutade sig bakåt och började, redan innan huvudet träffat madrassen, att snarka högt.

Eftersom Mulla snarkar som om han har en stenkross i halsen så fick jag ganska svårt att somna om, men lyckades till slut. Någon timme senare vaknade jag dock av att det var onormalt tyst i rummet, varpå jag kikade över mot Mullas säng. Den var tom. Jag funderade för ett ögonblick på var han tagit vägen, men bestämde mig senare för att skita i det och sova vidare istället. Och så slutade denna urspårade dag. Trodde jag i alla fall.

När jag sedan vaknade på morgonen så var Mulla tillbaka i sin säng. Han var oerhört bakis, men berättade ändå glatt hur han hade vaknat upp på en bänk inne i badrummet. Detta förklarade hans frånvaro från sängen, men det förklarade inte var Mulla varit innan han kom hem. Mulla i sin tur var mest förvånad över att han blivit så full när han knappt gjort av med några pengar, men den förvåningen krossade jag snart när jag berättade att han till och med lånat pengar av mig.

Snart gick vi i alla fall upp för att laga lite mat, och det är först här historian slutar. Två finnar som bodde i ett närliggande rum stirrade nämligen storögt på herr Omar när han stod där i köket och roddade mat. Vi förstod först ingenting alls, innan de bastubadande finnarna berättade att de hittat Mulla vid hostelets ytterdörr, där han totaldäckat eftersom han inte lyckats vrida om nyckeln i låset. De hade därifrån hjälpt honom in, och verkade nu smått förvånade över att han faktiskt var vid liv och såg förhållandevis pigg ut. Mysteriet klarnade lite, även om vi än idag undrar var Mulla gick när våra vägar delade sig efter buskkissandet. Hur som helst så var det minst sagt en fantastisk fylla.

Idag är det tydligen Alla Hjärtans Dag. Det måste vara årets överlägset mest överskattade och antagligen sämsta dag. Den är verkligen kass på väldigt, väldigt många sätt, och jag förstår faktiskt inte ens varför denna dag finns. Den är totalt överflödig.

Först och främst så finns den där för att hylla kärlek, som är och förblir det mest överskattade människan någonsin skapat sedan religion började förpesta det mänskliga sinnet och sänka den allmänna intelligensen. Men om man bortser från det faktum att dagen tillägnas någonting värdelöst så finns det ändå fler saker som gör Alla Hjärtans Dag till årets mest värdelösa "högtid".

Det är en dag som egentligen bara lockar fram det sämsta ur människor. Dess verkliga syfte verkar vara att få de människor som inte har någon kärlek att känna sig ensamma och ledsna. Det är en mobbningens nationaldag, eftersom alla som har intelligensen i behåll och inte har kärat ner sig i någon falsk typ endast känner sig mindre värda när denna bedrövliga dag väl kommer.

Det är lite som när man spelar brännboll. När någon person som är sämre lämpad för att smacka iväg en boll med en pinne ska slå så flyttar alla i utelaget närmare, som för att påminna den stackars slagmannen om att han eller hon är dålig. Människan i fråga vet om att han eller hon inte är någon stjärna på brännboll, hela omvärlden behöver inte påminna personen om det. På samma sätt behövs det ingen speciell dag för att påminna folk om att de lever ett liv utan en kärleksfull partner.

Men även för de människor som har valt att ha kärlek i sitt liv så är denna dag totalt meningslös. Älskar man en person så oerhört mycket som många påstår så ska det inte behövas en speciell dag för att man ska visa det. Det borde komma naturligt ändå. Men så fungerar tydligen inte människor. Istället ska vi varje år tvingas dras med en dag som får en övervägande majoritet att känna sig ensamma och ledsna, och övriga människor påminns endast om att de är usla på att visa sin kärlek.

Alla Hjärtans Dag är en dag vars existens inte är berättigad på något plan, i något universum, i någon tidsepok. Ska en såhär meningslös dag få finnas så kan vi ju lika gärna slänga in lite andra korkade dagar då vi hyllar onödiga saker. Jag slår en slag för gjutjärnsdagen, då alla som äger någonting gjort av gjutjärn kan få fira lite extra och kanske tvätta sina gjutjärnsprodukter. Det låter ungefär lika vettigt som Alla Hjärtans Dag. Kanske lite vettigare till och med...

I slutet av förra veckan stod jag på tunnelbaneperrongen på väg till min fotbollsträning när en mycket underlig episod utspelade sig. Musiken dunkade i mina öron, och jag var på trivsamt humör eftersom en rolig fotbollsträning stundade, när en man plötsligt närmade sig. Jag lade inte märke till mycket mer än att han såg lite halvt utländsk ut, samt att han hade en näsa i storlek större.

Jag brydde mig inte mer om det förrän vid den stund då jag såg att mannen som stod vänd mot mig rörde på munnen. Talade han med mig? För att försöka försäkra mig om ifall han försökte få kontakt med mig eller ej så lät jag en av mina hörlurar fly från mitt öras innersta. Ett svagt mumlande hördes då, men det var omöjligt att urskilja vad som sades. För att ytterligare försöka få klarhet i om mannen talade med mig befriade jag nu även mitt andra öra från hörluren. Och visst var det så att mannen pratade med mig, men jag kunde fortfarande inte höra vad det var för något kryptiskt meddelande han försökte frammana där under den enorma näsan.

Först när mannen för tredje gången framförde sin mening kunde jag urskilja vad han sa. Han talade ritkigt knackig engelska, men menade tydligen på att han kom från Slovakien och var vilse. Vilse hade han otroligt nog varit hela dagen, och nu började han bli hungrig, och då var tydligen jag ett perfekt offer att tigga pengar ifrån. Och det var nu det blev konstigt, för han frågade mig om jag hade mynt att ge bort så att han skulle kunna köpa en sådär 3-4 cheeseburgare. Han bad alltså om 30-40 spänn. I mynt. Jag har sett folk ge bort småslantar till tiggare förr, men att fullständigen bombardera en tiggare med mynt är för mig helt okänt. Hur tänkte egentligen denna lilla slovak med den enorma näsan?

Jag ursäktade mig hur som helst för att jag faktiskt inte hade ett enda mynt i min plånbok. Mannen mumlade då någonting under den där härliga näsan innan han lunkade bort längsmed perrongen, utan att fråga någon annan om pengar, trots att hela tunnelbanestationen var full med folk. Han måste väl helt enkelt ha tyckt att jag såg mest givmild och snäll ut. Men se där hade han minsann fel, framför allt när hans tiggande verkade så otroligt girigt. Oftast ber man väl om ett par kronor, inte pengar till en hel hög med burgare. Med den taktiken är jag inte ett dugg förvånad om den girige slovaken än idag inte har sett röken av några cheeseburgare...

Det har just kommit till min kännedom att Sean Banan gick vidare i Melodifestivalen, och då kan vi dra en enkel slutsats. Svenska folket - Ni är fan sämst. Hur i helvete kan ni vara så jävla dåliga att ni röstar vidare Sean Banan i melodifestivalen? Nu får ju den oändligt korkade jubelidioten ännu mer tid på tv. Skulle ni rösta för folkmord, eller för att alla spädbarn vid födseln ska injiceras med valfritt dödligt virus också eller? Fy fan för er. Fy fa-an!

Efter nästan ett års evig hype och flera månaders väntan sedan den släpptes på andra sidan Atlanten så lyckades jag idag äntligen ta mig iväg för att kika på Disneys nya animerade film Wreck-It Ralph. Och den var verkligen precis allt jag någonsin önskat att den skulle vara.

Filmen börjar i ett underbart tempo där vi direkt får bekanta oss med livet för en tv-spelskaraktär i en arkadhall. De små referenserna till klassiska tv-spel är oändligt många och varje nörd på jordens yta kommer dra på smilbanden och klappa händerna med omåttlig frenesi när filmen så sakteliga fortlöper. Karaktärsdesignen är fullständigt bedårande, underbar och lättälskad, och passar såväl spelnörden som vanligt folk.

Känslan av att vara i en magisk spelvärld finns där från stund ett, och när den för mig okände kompositören Henry Jackman presenterar ett soundtrack som både osar Disney-magi och klassiskt tv-spelssound i nytappning förstärks denna känsla ytterligare. Titelspåret är en kort liten skapelse, men står sig i min bok som 2012 års bästa musikspår till en film - The Hobbit inräknad.

Visserligen går filmen ned sig lite i tempo och intensitet i mittpartiet, men mot slutet hittar man på klassiskt Disney-manér rätt igen, och när eftertexterna rullar finns det nog inte en människa i världen som kan vara missnöjd. Vi har fått spendera runt två timmar i en underbar värld, med underbara karaktärer till tonerna av underbar musik. Som en inbiten gamer sedan barnsben var denna film verkligen allt jag någonsin kunde hoppas att den skulle vara, men Wreck-It Ralph passar även den som inte har något som helst intresse för spel. Det är en film som passar alla, och ska jag vara helt ärlig vet jag inte hur någon ska kunna ogilla denna film. Det går bara inte. Den är så bra!

Ytterligare ett gäng konstigheter från den ädla staden Ankeborg. Jag kan helt enkelt inte få nog av att tänka på alla dessa mystiska omständigheter:

• En ganska stor del av Ankeborgs befolkning är hundar som talar och går på två ben. Detta gäller dock inte alla, då Musse har en skum gul mongokopia av sin bästa vän Långben fastkedjad till ett trähus på sin gräsmatta. Det är som om det finns en helt grotesk klasskillnad mellan de olika hundarna i Ankeborg, där då Pluto framstår som encelligt toffeldjur medan vissa av hundarna går runt och skryter med sina akademikerutbildningar.

Lika, men ändå så olika.

• Ankeborgarna räds inte att äta djur, både kalkon och gris kan serveras. Lite konstigt blir det dock när dessa djur även finns som invånare i staden, exempelvis så är ju borgmästaren ofta framställd som en gris. Blir han inte väldigt upprörd när stadens invånare festar på hans släktingar? Det verkar inte som det.

• Kalles granne byter konstant utséende. Kalles granne Olsson verkar vara fruktansvärt beroende av plastikkirurgi eller något liknande, för han byter utséende titt som tätt. Nu talar vi inte om små förändringar, utan han ser verkligen helt annorlunda ut. Mycket förvirrande...

• Joakim Von Anka är född i verklighetens Glasgow, hur i helvete har han därifrån tagit sig till den helt fiktiva staden Ankeborg? Har han transporterats genom någon form av intergalaktisk tidsport som tagit honom till en annan dimension? Ja inte vet jag, och det gör nog ingen annan heller.

• Von Anka bor i sin binge, förutom i Duck Tales, där bor han i ett jävla slott. Ytterligare en totalt idiotisk idé som någon har fått. Alltid har man sett Von Anka bo i sin binge (som visserligen har ändrat utséende typ 10 gånger), men så plötsligt fick någon för sig att denna snåljåp ska bo i det flottaste hus man kan tänka sig. Att Joakim i och med detta helt går ur karaktär brydde man sig uppenbarligen inte ett dugg om. Idioti på hög nivå!

Eftersom jag för tillfället inte har speciellt mycket att skriva om (ge mig tips?!) så bjuder jag istället på lite bortglömda gamla inlägg jag skrivit för några år sedan. Konstigheter i Ankeborg är en personlig favorit.

Alla älskar vi väl både Kalle Anka och resten av Ankeborgs invånare, men trots detta så verkar inte allting riktigt stå rätt till i Ankeborg. Det finns en hel uppsjö med helt ologiska eller direkt korkade saker som gör att mitt förtroende för serierna minskar drastiskt. Det är som om serieskaparna lagt så mycket tid till att skapa karaktärerna att man helt och hållet glömt bort att tänka logiskt, vilket gör att serierna visserligen ibland kan bli roligare, men allt som oftast blir det hela bara väldigt förvirrande om man funderar för mycket på det. Låt mig ta ett antal exempel:

• Kalle Anka har aldrig någonsin på sig byxor förutom då han badar, då han mer än gärna klär sig i ett par vackra badbyxor. Vem fan kom på den här idén? En anka som aldrig har byxor får total panik om någon ser honom BADA utan byxor?! Ibland händer det dock att han badar i en T-shirt istället, men om han tar av sig denna och någon ser honom så täcker han ändå för sitt skrev i fullständig panik. Detta kan vara det mest ologiska faktum som någonsin konstaterats. Problemen med Ankeborgs konstigheter slutar dock inte här.

• Musse Pigg bor i olika städer beroende på tidningens språk. Japp, så korkat är det. I de engelskspråkiga serierna bor Musse i staden Mouseton, men i Sverige bor han plötsligt i Ankeborg tillsammans med Kalle och hela det gänget. Logiken bakom detta? Ingen...

• Kalle Anka är den enda Ankeborgaren med överdrivet grovt talfel. Helt ärligt, Kalles talfelsfräsande är bara sjukt irriterande och svårt att tyda, men trots detta verkar ingen i Ankeborg bry sig. Staden är ju överfull med folk, det måste väl finnas någon som kan ta på sig uppdraget att korrigera Kalles enorma talfel?

• Kalle Ankas brorsöner är egentligen systersöner. Ja, du läste rätt. Knatte, Fnatte och Tjatte är egentligen inte alls Kalle Ankas brorsöner som det har påståtts i tusentals tidningar och serier. Istället är de tre små liven Kalles systersöner. Tittar man på det släktträd som finns visar det sig nämligen att det är Kalles syster som, tillsammans med en Anka vars ansikte är täckt av en papegoja(!), avlat fram dessa tre små ankungar. Detta till trots så envisas man fortfarande med att kalla Knatte, Fnatte och Tjatte för brorsöner, bara för att någon idiot inte kunde översätta engelskan bättre. Korkat: Ja. Logiskt: Nej.

• Knatte, Fnatte och Tjatte byter färg precis hela tiden. Ytterligare en mycket korkad och lättkorrigerad ankeborgsbugg. Hur svårt kan det vara att bara bestämma att Knatte alltid ska ha röd keps, Fnatte alltid ska ha blå keps och Tjatte alltid ska ha grön keps? På detta vis ska det vara enligt Disney, men Egmont som ger ut Kalle-tidningarna i Sverige sket fullständigt i det. Istället så ska Knatte vara blå, Fnatte grön och Tjatte röd, men inte ens detta lyckades man göra rätt. För trots att Egmont verkar ha bestämt hur färgerna ska vara fördelade så blir det hela tiden fel ändå. Knattarna byter färg titt som tätt och helt plötsligt så har en dessutom blivit gul. Hur svårt kan det vara egentligen?
  
  
  
  Vem är egentligen vem?!

• Björnligan är hundar. Namnet till trots så är Björnligan inte alls björnar utan hundar. Av någon underlig anledning så ville man ändå översätta Beagle Boys till Björnligan, och man fick på så vis försöka lösa det hela med att även översätta Björnligans fars namn till Björn Bandhund. Det hela blir bara smått förvirrande. Jag menar, hur många hundar heter egentligen Björn?

Som ni kan se är konstigheterna i Ankeborg oerhört många. Jag har bara skrapat lite på ytan och kommer definitvt att fördjupa mig mer i detta. Stay tuned för att läsa mer om när jag synar Ankeborg och dess folkliv i sömmarna!

Ibland när jag har riktigt tråkigt och ingenting bättre går på TV så brukar jag titta på Extreme Home Makeover. Det är ett så fruktansvärt idiotiskt program att det alltid får mig att både skratta och bli arg på samma gång. Det är faktiskt så dumt att jag inte riktigt vet var jag ska börja när jag ska beskriva programmet, men låt oss därför göra det enklaste och börja från början.

Alla program är på det stora hela EXAKT likadana. Det börjar med att den evigt skrikande programledaren Ty Pennington skriker lite till sitt sammansvetsade inredningslag med överjävligt blödiga töntar. Därefter visas någon snyfthistoria om en familj som trots sina hjälteinsatser för det amerikanska samhället straffats med ett katastrofalt obeboeligt hus. Det gråts överallt, och hade denna del av programmet bara varit lite längre hade hela bussen där designteamet sitter varit överfull av tårar inom kort.

Hur som helst är den stackars familjen på filmen den som ska få ett alldeles sprillans nytt hus, som ju självklart kommer lösa alla deras problem. Programledar-Ty ställer sig därför utanför den aktuella familjens hus och gallskriker i en megafon. Vad han ska med megafonen till vet ingen, för han skriker ju såpass högt även när han försöker tala i normalt tonläge att alla inom en radie av tvåhundra meter måste bli döva. När familjen hör att Ty låter som ett rikslarm utanför dörren kommer de alla utspringande i chock, ingen hade ju väntat sig detta. Förutom att de ju faktiskt måste ha vetat om det. Alla i familjen är ju nämligen alltid hemma, påklädda, samlade i gemensam trupp precis innanför ytterdörren, och redo att storma ut. Kanske har de sett DEN ENORMA JÄVLA BUSSEN som ockuperat hela gatan utanför deras hus.

Nåväl, snart börjar det riktigt dumma i programmet, för nu är det nämligen dags för renovering. Och denna del är verkligen oändligt dum. Det är nästan alltid en fattig stackars familj som får ett nytt hus, men detta har produktionen uppenbarligen aldrig någonsin tagit i beaktande, för man vräker nämligen på med det mest korkade man kan. Den sexåriga pojken i familjen säger att han älskar teletubbies, och detta är någonting som designteamet inser att de kan spinna loss på. De bestämmer sig därför typ för att hela pojkens rum ska vara format som en teletubbie, och hela rummet ska vara fyllt från golv till tak med teletubbies-saker, och väggarna ska tapetseras med teletubbies-tapeter med teletubbies-autografer på. Eftersom pojken även är lite lätt handikappad installeras en jävla hiss i huset som kommer kosta multum i driftkostnader.

Hela huset totalbombas med överflödigt skit från varuhuset Sears, som man skamlöst gör så mycket reklam för att det saknar motstycke i TV-historien. Och så inom en vecka är ett helt nytt hus klart, och familjen får komma hem från den semester de tidigare skickades på. Alla gråter floder när de chockas svårt av det faktum att det plötsligt står ett helt nytt hus där de tidigare har bott, trots att de på alla tänkbara sätt måste ha varit förberedda på detta. Designteamet gråter också, för det blir bättre TV då.

Familjen får nu gå husesyn i sitt nya boende, och varje liten detalj i nybygget framstår som så perfekt att man gråter floder för varje liten sak man hittar. Åh, titta, ett fotografi på det gamla trädet ni tidigare hade i trädgården. Gud, vilket bra tillfälle att gråta lite. Och Gud är för övrigt en som tackas i omåttligt stora lass hela tiden. Alla tackar Gud för att de fått ett nytt hus, och för att han just räddat deras liv och bla bla bla. Underligt att ni dumpannor som tror på något högre stående väsen inte funderat på att Gud nog inte är så god eftersom han tidigare straffat er genom att låta er bo i ett fallfärdigt skithus?

Dessutom har Gud nog inte varit så himla snäll trots att ni nu fick ett nytt hus. Jag menar, ni kommer ju aldrig ha råd med kostnaderna för ert hypermoderna hus, så det blir ju till att flytta därifrån ganska omgående får man ju lov att anta. Men det är kanske bäst så ändå. Bor ni kvar i några år till kommer ni ändå få betala tusentals dollar för att renovera hela skiten, för om det finns en enda sak jag kan lova så är det att en tioåring inte har någon större lust att bo i ett teletubbies-rum. Kommer ni tacka Gud då också? Korkskallar. Oändligt korkade korskskallar i det mest korkade av jättekorkade TV-program. Gud så dumt...

Det hela börjar som vanligt med ett överflöd av torra och förutsägbara halvskämt av de två obehagligt trevliga programledarna. Gina "Jag syns överallt" Darawi och Danny "ni vet vem jag menar utan att jag säger efternamnet eftersom det inte finns någon annan Danny" leder programmet, och det är trist.

Första låten är av ärketönten David Lindgren. Han berättar att han inte vill att byxorna ska gå sönder, vilket är en ohyggligt låg målsättning. Låten är jätte-jättetråkig. Bakgrundsdansarna lider av energibrist till och från, och dansar därför enbart med händerna i vissa av låtens delar. Efter ungefär en minut undrar jag om låten ska börja på riktigt, men det gör den inte. Den är lika tråkig från början till mål. För att försöka ge ett lite bestående intryck snurras kameran vid ett tillfälle. Det är irriterande och får inte önskad effekt. Skulle jag beskriva låtens rolighet med en typ av miljö så skulle jag ge följande utlåtande: Öken.

Melodi nummer två av cookies and beans är skriven av Fredrik Kempe. Han är en av tre personer i Sverige som hade blivit helt arbetslös om melodifestivalen lagt ned. Han har ju nämligen med typ etthundrafemtioelvamiljarder låtar varje år. Själva låten börjar långsamt, som för att presentera de tre tjejerna som sjunger. Sedan dundrar den sakta igång och efter första refrängen är man väldigt trött på låten. Tyvärr måste man stå ut i närmare tre minuter även denna gång. Det bästa med låten? Den ena tjejen har ett sjukt konstigt veck på näsan. Det fascinerade i alla fall för en kort stund...

Publiken har tilldelats rosa ballonger att vifta med. Ingen förstår varför.

Jay Jay Johansson är melodi nummer tre. Han presenteras med ett sjuhelvetes dåligt På Spåret-skämt, innan han berättar en tråkig anekdot om sin antagligen ännu tråkigare musikkarriär. Han är tydligen besatt av morotsjuice också, det var väl spännande. Låten handlar om Paris, och är på det stora hela som en fransk mardröm. Jay Jay må ha dagens bästa artistnamn, men han har då verkligen inte dagens bästa sångröst. Han är nämligen kass, och hela låten verkar enbart existera för att sprida en extrem depression bland alla tittare. Inte ens frenetiskt viftande med de rosa ballongerna som publiken tilldelats kan rädda denna sörja.

Danny trasslar till tungan, och det är hittills kvällens höjdpunkt. Det beskriver ganska väl de 25 första minuterna.

Melodi nummer fyra heter Gosa, och den framförs av någon mystiskt klädd negress med namnet Mary någonting. Jag är så ointresserad att jag inte hör namnet. Låten börjar med att hon upprepar ordet "gosa" typ 30 gånger. Sedan fortsätter det med att hon upprepar ordet "gosa" lite till, innan låtens mittparti sätter in. I denna del av låten sjunger hon ordet "gosa". Har någon berättat för dig att det är svårt att skriva en låt till melodifestivalen? Det var i sådana fall en lögn, här har du ju beviset för det. Hela låten är någon typ av blandning mellan ett djungelvrål och gos-terror. Hon försöker väl vara någon typ av svensk Grace Jones, men det blir nog snarare Ogräs Jones. Sjukt uselt är det. Sämst hittills.

Eric Gadd. Han är ju fan känd, varför är han med som bidrag nummer fem? Karriären måste ha dalat något kopiöst. Låten börjar faktiskt i ett ganska trivsamt uptempo. Eric har dessutom ett schyst skägg, vilket lyfter låten till oanade höjder. Missförstå mig inte nu, det är bedrövligt dåligt fortfarande, men jämfört med allt annat är detta en superhit. Eric Gadd är Pavarotti och övriga deltagare hittills är som ett gallskrikande barn om man ska jämföra. Minst uselt såhär långt.

Melodi nummer sex är den där svenske japanska killen i tjejkläder. Låten är skriven av fyra män som visar upp helt olika frisyrer, det var spännande. Yohio, som han tydligen heter, väger inte ett gram över 30 kilo, men ska ändå försöka framföra den ganska ösiga låten Heartbreak Hotel. Det är otroligt oroväckande att den delar namn med en bedrövligt usel svensk film, men det visar sig snabbt spela mindre roll. Man lyssnar nämligen knappt på låten, utan tittar istället bara på Yohios minst sagt underliga outfit och frisyr. Killen som spelar trummor spelar uppenbarligen inte trummor, för ljudet stämmer inte på något sätt överens med hans viftande med pinnarna. Det ger ett minst sagt dåligt intryck, men gör i alla fall att man kommer ihåg låten för något mer än den framfördes av en pojkflicka i kläder från helvetet.

Medan Danny presenterar nästa deltagare hämtar jag lite tröstdricka. Jag står snart inte ut. Det är i alla fall Anna Järvinens tur, och innan låten börjar pratar hon med en röst som får oss att tro att hon ligger i koma. Låten börjar till slut och en hel jävla orkester har intagit scenen innan Anna plötsligt stiger ut ur skuggorna. Hon börjar snart sjunga och man märker då att hon även sjunger som om hon ligger i koma. Tyvärr är Anna inte i koma, men låten fungerar utmärkt som ett substitut till narkos, för det är nästan omöjligt att inte slumra till för en stund. Under denna lilla tupplur på tre minuter som man hinner ta, så hinner man drömma om att låten äntligen skulle ta slut. Och då gör det det. Tack Anna, det där var fantastiskt. Men fantastiskt är inte alltid bra.

Danny fortsätter att fumla med orden när han nu ska presentera kvällens sista bidrag. Det är någon Michael Feiner och Kajsa som ska uppträda. Det verkar som att vi ska få höra saxofon, gud så spännande. Jomen visst är det så, Michael Feiner börjar rocka loss på saxen direkt, det är en trevlig liten överraskning. Tyvärr abryts han snart av den där Kajsa, och istället ställer han sig bakom ett mixerbord där han kan gömma sig. Det framgår snart med mer än önskad tydlighet att saxofonen är låtens absoluta höjdpunkt. Kajsa är bara inte bra nog, tyvärr. Ett saxofonmedley på tre minuter och detta hade kunnat vara en solklar vinnare, nu blir det platt fall istället. Trist, mycket trist, men ack så väntat. Kajsa säger att hon älskar mig. Det känns mest obehagligt faktiskt...

Äntligen är det dags för en av många kommande snabbgenomgångar. Vi måste lyssna på eländet igen, och jag kommer på mig själv med att himla med ögonen inte mindre än tre gånger under den korta snabbgenomgången. Som för att retas floppar dock snabbgenomgången så vi bara får höra de tre första låtarna. Därför väljer någon klyftig person att spela om hela snabbgenomgången, så de tre inledande urursla låtarna spelas alltför många gånger på alldeles för kort tid. Det står i alla fall efter detta klart att den där Jay Jay har skapat årets kanske sämsta låt. Ja, den är sämre än gos-infernot.

Åh nej. Nu är det dags för pausunderhållning. Danny ska tydligen sjunga något skit. Luuk entrar scenen! KUNGEN ÄR PÅ PLATS! Han har dagens bästa skägg, till och med bättre än Eric Gadd. Kan någon få tyst på Danny? Det är Luuk vi vill se! Men tyvärr kommer istället Lena PH in på scenen, och då stängde jag faktiskt av ljudet. Jag orkar bara inte längre. Botten är nådd, jag ger upp...

På det stora hela är hela denna deltävling precis vad man väntade sig att den skulle vara. En enorm hög med dynga som aldrig verkar vilja ta slut, med sjuhelvetes dåliga skämt från programledarna och ännu sämre låtar från deltagarna. Danny har spenderat hela kvällen med att läsa innantill, så man undrar ju hur han har fått jobbet som programledare. Melodifestivalen är verkligen kass...

Sedan urminnes tider har människan diskuterat vad som skiljer oss från djuren. Är det att vi kan tala, gå upprätt eller göra pommes frites i ugn? Lika många teorier som det finns mjäll på en väldigt mjällig persons hjässa har presenterats, men fortfarande är det ingen som har kommit på den absolut största skillnaden mellan oss och övriga invånare på planeten Jorden. Därför stiger jag nu ut ur skuggan för att lansera den teori som jag på fullaste allvar tror kommer revolutionera tänkandet kring hela evolutionen. Teorin som får alla andra teorier att blekna. Teorin som utan tvekan bevisar den största skillnaden på en människa och en regelrätt apa. Är ni beredda? Sitter ni ner? Här kommer den: Vi torkar oss.

Vaddå ”vi torkar oss” kanske ni tänker nu. Men faktum är att vi är den enda varelsen som är tillräckligt civiliserad för att gräva oss i arslet med en pappersbit efter att vi pressat ut exkrementer ur vårat mycket komplexa tarmsystem. Jag kan tänka mig att besvikelsen hos er läsare är tämligen enorm just i denna stund. I min högst sannolika imaginära drömvärld gissar jag på att ni alla väntade er något mycket mer, låt oss säga, avancerat än så? Men misströsta för guds skull inte, för att torka sig efter att man bajsat är långt mycket mer avancerat än vad de flesta av oss tror. Det finns nämligen en hel uppsjö av olika torktekniker som används, där alla har olika för och nackdelar. Efter att jag och mina vänner låtit en och annan droppe alkohol passera våra svalg för att leta sig vidare ut i blodomloppet brukar diskussioner om bajs och torktekniker vara tämligen frekventa, vilket gjort mig till världens kanske kunnigaste inom ämnet. Jag tänkte därför i den här texten bryta ner det hela i vad jag kallar för Att torka sig – Mer än bara grävande i stjärten. Läs och njut!


Att Torka Sig – Mer Än Bara Grävande I Stjärten

 

Först och främst måste det nämnas att olika torktekniker givetvis är olika funktionella beroende på bajsets konsistens. Kosthållning och eventuella magvirus spelar därför en stor roll i väljandet av torkteknik, men för enkelhetens skull baserar jag denna guide/avhandling främst på en vanlig lagom mjuk konsistens.

Man skulle kunna bryta ned torkandet i tre olika delar. Den första är hur vi positionerar vår kropp för att på bästa sätt nå runt våra enorma rövar, den andra är hur vi nyttjar pappret och den tredje är med vilken rörelse samt, i brist på ett bättre uttryck, ”handställning” vi använder. Det hela ger upphov till ett mycket stort antal kombinationer, där vissa i mitt tycke är så underliga att jag inte kan undgå att tappa viss respekt för personen i fråga, men låt oss inte gå händelserna i förväg. Innan vi går in på kombinationer måste vi gå igenom olika tillvägagångssätt i de tre delmomenten som tillsammans leder till att våra ändtarmsöppningar blir rena.

 

Ställning:

När det kommer till ställningen man ska positionera sin kropp i inför torkandet är det egentligen bara fantasin som sätter gränser. Två av de som jag under mina studier stött på är: Ståendes eller sittandes på ena skinkan (vilken skinka beror på om du ska använda höger eller vänsterhanden), där den andra är den klart mest populära, eventuellt eftersom den är mer energisnål.

 

Pappret:

Om vi bortser från att man kan använda en mängd olika toalettpapper så finns det även en annan aspekt som spelar stor roll för hur torkupplevelsen blir. Nämligen hur många rutor man använder, samt om man viker eller knöglar ihop pappret. Den vanligaste tekniken är att använda minst 2 rutor (det faktiska antalet varierar beroende på bajsets konsistens samt papprets tjocklek) och att vika. Det finns dock de lite mindre taktiska, jag kommer till varför det är otaktiskt senare, som hellre knöglar ihop pappret.


Handställning och rörelse:

Precis som med positioneringen finns det här mer eller mindre ett oändligt antal tillvägagångssätt. Det är dock mycket ovanligt att man använder någonting annat än sina fingrar när det kommer till handställning, men vilka fingrar man väljer att förpesta med bajslukt är däremot en mycket intressant fråga. Bara pekfingret, pekfinger och långfinger, alla fingrar utom tummen eller bara tummen är några av de som jag bekantat mig med under de stunder där alkoholen talat.

Om vi istället talar om rörelse så finns det inte många alternativ. Antingen drar man bakåt (dvs mot ryggen), framåt eller båda två. Mer spännande än så blir inte rörelsen.


Kombinationer:

Nu är vi äntligen redo att gå in på kombinationer av de olika. Till att börja med kan vi direkt konstatera att den metod som alltid har varit, samt alltid kommer vara, mest funktionell är att sitta ned, vika pappret, använda alla fingrar utom tummen samt att torka både bakåt och framåt. Detta sätt är den absolut bästa metoden när det kommer till att bli riktigt ren där bak. Detta till trots så är detta inte den mest använda metoden.

Det absolut vanligaste är istället att man sitter på ena skinkan, viker pappret noggrant efter rutornas form, torkar sig med alla fingrar utom tummen och drar bakåt. Den är alltså väldigt lik den bästa metoden, men genom den mänskliga slöheten struntar många i att torka sig framåt.

Den överlägset mest ofunktionella jag stött på har endast använts utav en person, vars namn vi nog bör låta vara osagt. Denna mycket förvirrade individ står upp, knöglar pappret och pressar bajset nedåt med tummen. Denna metod bör aldrig någonsin användas, då den för att tala klarspråk är superusel. Att stå är jobbigt, att knögla pappret höjer den procentuella chansen att råka missa pappret och därför bara torka sig med fingrarna, och att torka sig nedåt med tummen är en oerhört mycket mer onaturlig rörelse än att torka sig uppåt med resterande fingrar. Den mycket ohållbara motivationen till denna tekniska miss är att ”man vill ju inte få upp allt bajs på ryggen”, vilket egentligen måste anses som helt omöjligt. Det enda man kan konstatera är att denna metod är den absolut sämsta som finns att tillgå, så undvik den i högsta möjliga mån!


Slutsats:

Som ni märker är torkandet så mycket mer än att bara gräva sig i stjärten. Det är en hel vetenskap som ligger bakom våra olika rena arslen, där åtskilliga tekniker delar upp jordens befolkning i grupper. Vad som leder en människa till en speciell torkteknik är svårt att säga. Det geografiska läget kan säkert spela in, religionen likaså. Men det mest troliga är nog ändå att det hela går i arv, från en generation till en annan. Vi torkar oss såsom våra föräldrar lärt oss att göra. I och med detta konstaterande kan vi se ett mycket klart samband: Folk med en svår uppväxt eller korkade föräldrar är helt enkelt sämre på att torka sig, medan folk med en bra och problemfri uppväxt är mycket bättre på att hålla sin stjärt i dugligt skick. Enligt denna teori bör jag alltså vara kunglighet, eller åtminstone adlig. Det hela avslutas kanske bäst med ett citat som Forrest Gump inte sa, men kanske borde ha sagt: ”There’s an awful lot you can tell about a person by their ass”.

Hur torkar du dig?