ettpaeron

För inte alls länge sedan bloggade jag med stolthet om det, i mitt tycke, fantastiska torn som jag byggt av mjölkkartonger. Dessvärre måste jag meddela att detta torn inte överlevde speciellt länge. Terrorkatten som konstant väcker mig genom att bita mig i underarmarna valde nämligen att göra tornets levnadstid mycket kort. Redan samma natt som tornet stod färdigt vaknade jag nämligen av ett ljud som inte på något sätt kunde misstolkas. Tornet hade rasat, och bredvid satt den lilla tigern och försökte se oskyldig ut.

Jag kände mig bestört, men svalde nederlaget, knöt näven i fickan och bestämde mig för att en dag bygga upp tornet igen. Från grunden, men ännu bättre än senast. Några dagar har passerat sedan dess, och jag kan fortfarande ana en viss skam i kissekattens ögon när jag stirrar på henne. Idag ansåg jag till slut att jag var både fysiskt och mentalt förberedd för att återigen låta ett härligt torn få torna upp sig på mitt köksbord. Med hjälp av mina vänner Mulla Omar och Fredde från Kina så stod snart ett sprillans nytt mjölkkartongstorn färdigt och doftade ruttet. Jag vet inte vad ni tycker, men jag är i alla fall oerhört stolt.

När jag var ung var jag helt fanatiskt besatt av barnprogram. Jag kunde sitta klistrad framför Disneyklubben, Cartoon Network, eller egentligen vilket barnprogram som helst, i timme efter timme. Utbudet av briljant tv-underhållning för småttingar var till synes ändlöst. Så är det inte idag.

Dagens barnprogram är genomruttna på alla tänkbara sätt, och lockar mig absolut ingenting. Ni kanske tror att det har att göra med att jag blivit äldre, men så är faktiskt inte fallet. Eller jo, jag har ju blivit äldre, men det är inte min numera hejdlöst höga ålder och mina stela leder som gör att jag ogillar dagens barnprogram. Jag ogillar dem för att alla nya barnprogram är dåliga helt enkelt, för jag finner fortfarande stort nöje i att se mina gamla favoriter.

Dagens barnprogram är en vidrig smet av korkade moralkakor som idiotiskt nog blandats med totalt osunda ideal. Det går en våg med den typen av barnprogram och filmer som visar att man inte är värd någonting alls om man inte är världskänd eller miljonär, vilket är ett minst sagt äckligt, samtidigt som man blandar detta med att lära ut någon typ av smutsig etik och moral. Det finns verkligen hur många såna här program och filmer som helst, typ som Livet enligt Rosa, Hannah Montana, Jonas Brothers, Sonny with a Chance, Shake It Up och Camp Rock.

Det är värdelösa jävla skitprogram gjorda av talanglösa människor som inte längre skapar för att göra någonting unikt som de kan vara stolta över, utan enbart för att tjäna pengar på barns förmåga att vara lättpåverkade. Det är en blandning av dålig musik och onödiga lärdomar som barn verkligen borde få från annat håll. Inte från ett barnprogram som samtidigt förespråkar ett idiotisk ideal som enbart påverkar barnen negativt.

Vad hände med klassiska tecknade program som Kalle Anka, Musse Pigg, Turtles, Darkwing Duck och Duck Tales, tv-program som bjöd på spänning för alla åldrar istället för idiotiska livsläxor och orimliga kravbilder på hur livet ska vara? Jag saknar den tid då barnprogrammen skapades för att vara underhållande och roliga. Dagens barnprogram är en endaste stor hög med genomsur dynga som skadar barns verklighetsuppfattning mer än någonting annat. När började allt gå så snett?

Alla har vi väl sett tv-programmet Dragon's Den (Draknästet) och önskat att vi själva var rika knösar som kunde avfärda dåliga affärsidéer på löpande band? Av den enkla anledningen, samt att jag nyligen återigen påmindes om en av världens sämsta affärsidéer, så tänker jag nu leka lite Dragon's Den med mig själv. Det blir nog ganska trist för er som läser, men då är ju allt som vanligt.



Här ovan ser vi den gällande affärsidén. En man vid namn Claes-Göran Olofsson har bestämt sig för att leka hobbypsykolog. Han ber visserligen inte om en investering från min sida, men idén är i mitt tycke så korkad, och "Classe" lider av en sådan övertro på sin egen idé, att jag bara måste få ge mina synpunkter på den ändå.

Själva grundidén är mycket enkel, enligt vad Claes-Göran berättar i videon. För 100 kronor i månaden kan vem som helst ringa till honom och samtala om sina problem. Han berättar att man får tala med honom i max 30 minuter per dag mellan klockan 06:00 och 23:00, eftersom han sover övrig tid. Såhär långt är Classes tjänst ganska vettig, men tyvärr dras den snart ned av ett antal faktorer.

Först och främst så närmar sig Claes-Göran sina kunder på helt fel sätt. Det må låta fördomsfullt, men det är något med Claes-Görans oerhört ovårdade utseende som gör att jag inte alls har någon lust att prata med honom, trots att han påpekar sin tystnadsplikt. Han är även den enda personen i hela världen jag känner till, förutom min farmor, som inte har en touch-screen mobil, vilket känns väldigt low class. Nästa problem är att herr Olofsson rört till det hela vad gäller sina egna regler. Man får enbart ringa i 30 minuter åt gången, för att undvika orättvisa, men det är inga som helst problem med att ringa två samtal som pågår i 20 minuter per gång. Således kan man helt regelrätt ringa i 30 minuter, vänta i en minut, och sedan ringa upp igen. På så sätt kan man ockupera hela tjänsten själv.

Men detta kommer givetvis aldrig hända, för det finns ett mycket större problem. Claes-Göran Olofsson tror alldeles för mycket på sin egen affärsidé. Sannolikheten att en person mot allt bättre vetande väljer att ringa Claes-Göran, bara för att mötas av en upptagetton, är mycket liten. Men övertron tar inte slut där.

Classe har även krånglat till det ytterligare, genom att ge alla sina kunder ett kundnummer. Detta är för att Claes-Göran ska kunna skilja kunderna åt om exempelvis två kunder heter samma namn. Hur stor är den chansen? Precis, den finns inte. Trots detta så tror Claes-Göran stenhårt på sin affärsidé.

Det sista problemet är att Claes-Göran aldrig verkar kunna komma till själva poängen. Den mycket simpla affärsidén han har, som borde kunna förklaras på ungefär en minut, förklarar Claes-Göran om och om igen, bara krångligare och krångligare, under över tolv minuters tid. Således går det inte annat än att dra en mycket enkel slutsats: Talar man i en halvtimme med denna människa så hinner man absolut inte komma fram till någonting alls. Det är ett totalt slöseri med tid. Denna tid skulle man istället kunna lägga på att använda någon annan hobbypsykolog, som dessutom är gratis. Nej du Claes-Göran, din affärsidé är usel. I'm out!

I egenskap av att jag inte har så mycket att skriva om så kan jag fortsätta utbilda er i ämnet mig själv. Därför kommer jag droppa ytterligare en bomb, när jag nu avslöjar ytterligare tio saker som ni absolut kanske troligtvis inte visste om mig.

1. Låten "Fröken Fräken" handlar om mig.

2. Jag tycker läppglans är en av de viktigaste uppfinningarna någonsin.

3. Jag var linjedomare vid slaget vid Gettysburg.

4. Jag tror att jag har tagit simborgarmärket, men jag är inte säker. Silverfisken är jag dock bombsäker på att jag klarade av att ta utan problem!

5. Blir ofta misstagen för att vara en mård.

6. Har en granne som bor i andra änden av staden. Hur vi löste det rent tekniskt tänker jag dock inte avslöja.

7. Gifter mig hellre med en tapir än en fakir.

8. Sover de tre höstmånaderna i ett badkar fyllt med mjöl, helt utan anledning.

9. Jag har sett Fantomen utan kläder.

10. Har aldrig sett en munk i ett kloster, men i ett bageri har jag sett massvis.

Ja, det var allt för denna gång. Ska försöka vara lite mer sur i nästa inlägg, det är ju det jag är bra på. Adjöken så länge!

Synen är utan minsta tvekan ett sinne vars funktionallitet inte kan underskattas. Att kunna skåda sin omgivning är en oerhörd fördel i den mänskliga vardagen, även fast man givetvis kan få ett högkvalitetsliv även som blind. Med våra ögon kan vi bevittna både mirakel och hemskheter. Vi kan se 30 meter långa valar simma helt ljudlöst i ett ändlöst hav, och vi kan se 2 meter långa boskapsdjur slitas i stycken av vargar. Men framför allt så kan vi kasta ett getöga på saker.

Att kasta ett getöga, som betyder att man tittar snabbt på något, det måste vara det i särklass bästa uttrycket som finns. För alla har vi väl någon gång velat slänga olika djurs kroppsdelar omkring oss, men helst utan att tvingas skada ett djur först? Tack vare detta ädla uttryck kan vi göra just det. Vi kan kasta getögon omkring oss bäst vi vill. Det är ett mirakel större än att se en helt ljudlös vattenkoloss utöva konstsim en kilometer under ytan, och det är dessutom någonting som vargar kan göra utan att vara hemska blodtörstiga bestar.

Trots det mycket getklingande uttrycket så har det faktiskt ingenting med getter att göra. Urpsrunget kommer istället från ordet "gäta", som betyder någonting i stil med att "vakta boskap". Helt utan getkoppling behöver det ju inte vara eftersom herden kanske vallade sina getter, och han slängde då och då en kort blick mot flocken, men ursprungsbetydelsen är egentligen inte kopplad till just en get utan till djur över huvud taget.

Oavsett var uttrycket har sitt ursprung så hade det kunnat spela en mycket stor roll i historieberättandet. Vi minns väl alla historien om pojken som låg på en äng och lekte majestätisk blåval, samtidigt som han vallade sina getter? Varje gång blåvalspojken gick upp till ytan för att andas så ropade han skämtsamt att vargen åt upp alla hans getter, tills ingen längre trodde honom. När vargen sedan kom på riktigt och dräpte get efter get så kom ingen till undsättning.

Om de bara hade slängt ett getöga åt pojkvalens håll så hade de ju sett att han talade sanning. Ett litet djurorganskast, det kan vara allt som krävs för att ändra hela historien. Så nästa gång ni funderar på att lite snabbt lägga ögonen på någonting, minns då att ni på så sätt kan påverka världen så mycket mer än ni någonsin kan ana. Kasta så många getögon omkring er som ni bara kan. Vem vet, ni kanske bevittnar ett mirakel?

Det finns många fördelar med att ha flyttat hemifrån och bo ensam. Friheten att kunna bajsa med öppen dörr är givetvis en mycket lockande del i det hela, men det finns ännu bättre saker. Till exempel så kan man ju sitta vid tvn och äta, istället för att sitta vid köksbordet som en vanlig tönt. På detta vis kan man ju dessutom använda köksbordet till klart mer intressanta saker, att bygga ett torn till exempel!

För andra dagen i rad har jag drabbats av ett otroligt irriterande problem här i mitt kära hem. Somliga skulle nog kalla det ett ilandsproblem, men i själva verket är det ett riktigt hemskt problem. Ett problem som utan tvekan kan stjälpa omkull hela vardagen. Men nu går jag händelserna i förväg, så låt oss istället börja från början.

Att ha ett kylskåp är ohyggligt fördelaktigt i hemmet. Det är en fröjd och en ynnest att kunna placera sina matvaror i ett skåp där ett konstgjort vinterklimat rådet dygnet runt, året om. Men samtidigt finns det få saker som kan ställa till med en liknande panik som ett trasigt kylskåp. Mitt kylskåp är främst fyllt av massiva mängder mjölk som jag då och då låter fukta min strupe, och mejeriprodukter är kanske som bekant mycket känsliga för värme. Förvaras dessa för varmt fördärvas de tämligen kvickt.

Igår skulle jag precis som vanligt fylla min mage med ett glas iskall mjölk när olyckan plötsligt var framme. Som en ren rutin öppnade jag kylskåpsdörren, och så utan minsta förvarning bröt helvetet lös. Hela dörren lossnade, och den öppnade förpackning med mellangrädde jag förvarat på dörren gjorde en stilig flygresa innan den landade i golvet. Det var grädde överallt, och där stod jag med en kylskåpsdörr i handen och kunde bara titta på grädden som fortsatte rinna ut över hela lägenhetsgolvet.

På något sätt lyckades jag, helt utan silvertejp, att haka fast dörren igen, ungefär samtidigt som jag började vada i mellangrädde. Den mycket otrevliga situationen var snart uppstyrd, och jag började undersöka varför kylskåpsdörren hade lossnat. Precis som alltid när man letar efter något så kan man inte finna det. Dörren fungerade bättre än någonsin, så jag kände en viss glädje innan jag började fokusera på annat.

Jag trodde att mitt kylskåpsproblem var en engångsföreteelse, men se där hade jag helt fel. För ungefär tio minuter sedan var det återigen dags för mjölkdrickande, och för ungefär nio minuter sedan stod jag med en lossnad kylskåpsdörr i handen, igen. Runt omkring mig uppenbarade sig ett hav av mellangrädde, igen.

Jag lyckades återigen haka fast dörren, men nu vågar jag knappt öppna den igen. Jag inser ju att det förr eller senare måste ske, för jag kommer behöva öppna mitt kylskåp, men då tänker jag göra det med oändlig försiktighet. Frågan är inte om dörren kommer lossna fler gånger, utan snarare när. Jag kommer i all evig framtid öppna den där lömska dörren med en enda tanke i huvudet: "Hoppas mellangrädden är slut!"

Jag brukar väldigt ofta, på gränsen till alltid, ta inspiration av underbara Dessies fantastiska blogg. Av den anledningen tänkte jag härmed sno en av hennes idéer, nämligen den där jag ska berätta tolv saker som ni inte visste om mig. De flesta av idéerna bör åtminstone vara nyheter för eder alla, och troligen kan en hel del även vara gränsfall till nyheter även för mig. Man glömmer ju så lätt saker om sig själv... Nåja, här kommer i alla fall listan:

1. Jag innehåller hästkött

2. Jag tycker ganska mycket om pastasallad om man tar bort salladen, den är äcklig.

3. Min överläpp är en underläpp och min underläpp är en överläpp.

4. Jag är mycket förvirrad av hela konceptet med varma mackor, då jag tycker det är högst oklart vid vilken temperatur de varma mackorna övergår till att bli vanliga mackor.

5. Ibland, för att sätta lite extra krydda på tillvaron, så brukar jag uttala ordet "Juice" som "Youusch".

6. I mitt tidigare liv kan jag ha varit en lök, men det är bara en gissning.

7. Jag tycker om både frukt och sms, men jag vet inte riktigt vilket som är bäst.

8. Det är jag som sjunger i låten "Bailando" med Paradisio, tjejen som syns i videon mimar bara.


9. Snoop Dogg brukar ibland fråga mig om vi inte ska röka en feting tillsammans, men hittills har det inte blivit av på grund av en... Ehhh, Snoop har varit sjuk.

10. Jag har aldrig fått flaskpost i hela mitt liv :(

11. Innan jag dör ska jag ha ätit en Malteser på Malta (inte hundrasen, utan godiset).

12. Jag hånskrattar åt människor som torkar sig när de har bajsat. Det är så sjukt överskattat.

Nu när jag ser tillbaka på listan så känns ju det mesta ganska självklart. Ni kunde säkert gissa er till det mesta, även fast ni inte känner mig. Jag ursäktar härmed min existens och drar mig tillbaka till skuggorna. Adjö så länge...

För inte alls länge sedan skrev jag ett blogginlägg om den hejdlöst överskattade "högtiden" Alla Hjärtans Dag. Jag förklarade mitt hat mot denna otroligt meningslösa dag, och den åsikten står jag bakom mer än någonsin. Sedan dess har det passerat ytterligare ett antal dagar som existerar enbart för existensens skull, eftersom de verkligen inte fyller någon viktig funktion alls. Varför behöver allt ha en egen dag, och är det inte orättvist mot de som inte får en dag?

Alldeles nyligen satt jag och irriterade mig på den Internationella Kvinnodagen. Det är ju en jättefin idé att kvinnor ska uppmärksammas lite extra, men varför i hela friden ska det finnas en speciell dag för detta? Är man så usel på att uppskatta kvinnor att man behöver en speciell dag för att visa dessa varelser vördnad, då är man ju så värdelös att själva uppskattningen i sig inte är värd ett endaste dugg. Det finns helt enkelt ingen mening med en sådan dag, mer än att det är en fin men otroligt onödig gest.

Som om inte denna halvdumma idiotdag vore nog så hörde jag tidigt i morse rykten om att det idag är den Internationella Glädjedagen. Säg mig, god vänner, vad är meningen med denna dag? Ska man tänka på att känna lite extra glädje denna härliga dag, eftersom lycka ju absolut är någonting man kontrollerar själv? Det är så dumt och korkat att jag kräks lite i munnen.

I min Alla Hjärtans Dag-sågning skämtade jag om att man borde införa Gjutjärnsdagen, eftersom allt tydligen ska ha en egen dag. Och det är ju uppenbarligen inte jättelångt ifrån sanningen. Hur onödigt det än kan te sig så kan verkligen vad som helst hyllas med en alldeles egen 24-timmarsperiod. Av den anledningen tänkte jag avsluta detta svamliga tramsinlägg med att hylla en grupp människor som mig veterligen inte har någon dag.

 

Jag talar givetvis om dvärgarna. Dessa små halvmänniskor med sina pyttehänder och korvfingrar får minsann aldrig någon uppskattning här i samhället. Bara för att man är en halv människa är man inte mindre värd en någon annan, så varför har inte dvärgarna någon egen dag? Jag tycker det är skandal. Finns det ingen dag över så kan vi väl åtminstone se till att dessa småväxta Fångarna på Fortet-stjärnor får en halvdag tillägnade sig. En halvdag till alla halvlånga människor. Det tycker i alla fall jag vore sann rättvisa!

Det finns folk som njuter av att sitta på hårda stolar med dåliga ryggstöd, det finns folk som njuter av att sitta i jättemjuka soffor med tusen kuddar, och så finns det folk som vägrar att sitta och hellre står upp. En sak har alla dessa gemensamt, förutsatt att de inte är idioter (vilket de säkert är, för de är ju människor vi talar om). De älskar alla saccosäcken.

Jag blev så oerhört lycklig när min kamrat Mulla Omar alldeles nyligen avslöjade långtgående planer på att inreda sin nya lägenhet med saccosäckar istället för en stor, otymplig soffa. Saccosäcken är otvivelaktigt världens bästa möbel. Den passar alla åldrar, den är snygg som fasen och den är sådär underbart skön att sitta i så man bara vill gosa in sig riktigt ordentligt för att sedan låta det bli ens eviga viloplats. Saccosäcken är bäst helt enkelt, och då har jag inte ens nämnt hur hysteriskt roligt det är när feta människor sätter sig på säcken lite för hårt, med följden att hela innehållet sprutar ut i rummet och skapar ett oändligt städprojekt.

Tyvärr känns saccosäcken som en trendmöbel som för tillfället är mer ute än någonting som aldrig någonsin varit inne. Det är synd, för saccosäcken är verkligen oslagbar. En skönare och mer funktionell möbel finns inte, och det kommer troligen aldrig att finnas heller. Så har du en saccosäck någonstans uppe på vinden, så ta då för guds skull och hämta den nu. Det är dags att vi återigen gör saccosäcken till ett givet inslag i det svenska vardagsrummet!

Jag är verkligen direkt uselt på relationer. Till stor del har det givetvis att göra med att jag självmant håller mig borta från dem, vilket även får mig att framstå som ännu sämre eftersom jag går emot strömmen. Trots att jag alltså är usel, och framstår som ännu sämre, så stoppar det ändå inte folk från att be mig om råd när de hamnat i relationstrubbel.

Det hela är fullständigt obegripligt för mig, framför allt eftersom folket som ber mig om relationsråd ganska snabbt måste inse hur mycket min andedräkt stinker "anti-relation". Detta spelar uppenbarligen ingen roll, för de flesta ger mig mer än en chans dessutom. Jag kan till och med ordagrant förklara att jag är en usel relationscoach, min åsikt är tydligen ändå av värde.

Jag har i stort sett, bortsett från ett felsteg, varit relationsfri i hela mitt liv, men bara under de senaste åren har en hel uppsjö personer jag endast känner lite ytligt bett mig om tips och råd. Senast i raden var en klasskamrat från mellanstadiet, som jag inte talat med på åtminstone tio år, som hade problem med sin lögnaktiga skata till flickvän. Tydligen var jag den mest optimala människan han kunde vända sig till...

Finns det någon där ute som kan förstå och förklara varför jag blivit offer för dessa människor i relationsnöd? Antalet människor som söker min hjälp verkar dessutom öka exponentiellt, så om några år kommer jag på heltid översvämmas av folk som fastnat i förhållandetrubbel. För mig är det helt obegripligt. Det är lite som att be en blind människa berätta vad han eller hon har sett. Det är bara en riktigt dålig idé, för när det gäller relationer så kan jag verkligen ingenting alls. Jag är relationsblind, så varför kommer folk till mig?

Sedan i juni förra året har jag utsatt mig själv för ett socialt experiment. Som en form av protest mot livets meningslöshet och hela samhällets uppbyggnad, samt för mitt eget välbefinnandes skull, har jag valt att vägra leva ett normalt liv. Jag vill inte vara en del av det vanliga samhället. Av den anledningen har jag egentligen gjort allt tvärtemot den sociala "planen", så jag har vägrat jobba, plugga, eller egentligen göra någonting utöver det jag själv vill.

Det ger mig en oerhörd frihetskänsla. Samhällets normer och regler är som en bur. Man straffas med ett livslångt fängelsestraff, och tvingas leva sitt liv omringad av galler som håller en tillbaka. Detta slipper jag. Mitt till synes löjliga anti-samhällsliv upplöser fängelsets galler. Det ger mig äkta frihet.

För att ytterligare distansera mig från den livsplan som alla accepterat, utan att för en sekund ha fått tänka eller känna efter själva, och för att förstärka frihetskänslan, så har jag även valt att vända på dygnet så långt jag har kunnat. Således kommer det sig att jag nu för tiden vaknar vid runt 16.00 och somnar igen vid klockan 05.00-07.00 på morgonen. Däremellan hinner jag med alla de sysslor jag själv valt att inkludera i mitt liv, som att exempelvis äta, bajsa, inte torka mig när jag bajsat, och träna.

Det kanske låter som ett riktigt värdelöst liv, men faktum är att jag gillar det. Jag gillar det definitivt mycket bättre än jag gillar ett vanligt liv i värdelöshetens tecken, men jobb och åtta timmars slösad tid varje dag.

Dessvärre går det inte att leva hela sitt liv på mitt sätt. Dels för att pengarna tar slut, men även för att man ständigt får leva med påtryckningar från omvärlden, förutsatt att man inte helt isolerat sig från mänsklig interaktion. Ju längre tid jag spenderar i min egenbyggda drömvärld, desto oftare kommer påståendena om att jag måste börja plugga eller skaffa ett jobb. Jag måste "ta tag i mitt liv".

Det är ett otroligt mysterium egentligen. För det är detta som är mitt liv, så som jag lever nu. Det är detta som är att leva. Jag vill inte kliva in i buren igen, för det är inget riktigt liv. Varför ska jag på min egen begränsade levnadstid här på Jorden tvingas att spendera större delen av mitt liv med att göra saker jag inte tycker om? Endast genom att göra som jag gör nu kan jag leva på riktigt. Endast så kan jag leva ett liv jag tycker om. Endast så kan jag leva ett liv i frihet. Och frihet är det bästa som finns.

Jag är till och från ganska duktig på att observera saker som irriterar mig. Det kan ha att göra med att väldigt många saker irriterar mig, eller möjligtvis att jag bara är duktig på att observera saker generellt. Eftersom folk i allmänhet nu för tiden lever med världens värsta bekräftelsebehov så kan man utan vidare ansträngningar observera mycket intressant på facebook. Där blottar folk nämligen hela sina liv och framför allt matvanor.

På senare tid har jag dock börjat störa mig på något aningen mer dolt än att folk älskar att posta bilder på kräftor, solnedgångar och japanska körsbärsträd i blom. Det hela har att göra med killars patetiska tro på att en facebook-like på något magiskt vis ska leda till avsevärt högre chanser att få till det med en tjej. Låt mig förtydliga det hela.

Snygga tjejer visar sin svaghet för uppmärksamhet genom att posta nya profilbilder stup i ett, oftast där de poserar på något löjligt och onaturligt sätt. Killar, vars hela existens är uppenbart centrerad kring att ligga med allt som rör sig, har rört sig eller i framtiden kanske kommer att röra sig, klickar då genast på "gilla"-knappen. Detta i sig är ingenting negativt eller patetiskt, eftersom det inte är fel att "gilla" en vacker dam i sina bästa år.

Patetiskt blir det först om damen i fråga senare råkar ändra sin relationsstatus från "Singel" till någonting som hintar om att hon är upptagen. Då plötsligt rasslar det bara in kanske en tiondel av alla "Likes" hon tidigare suttit och gottat sig i. Vad i hela helvete beror detta på? Det enda logiska är ju att killarna då märker att flickan redan är upptagen, och att det således inte finns speciellt stora chanser till kopulering.

Killarna har alltså från början fått för sig att en enda liten musklickning på internet skulle vara direkt kopplad till sannolikheten att få till det med en tjej. När sannolikheten för ligg plötsligt blivit avsevärt mindre, i och med att flickebarnet befinner sig i en relation, kan denna magiska "like" tydligen inte göra all den skillnad som de naiva sexdrivna pojkspolingarna tidigare trott. Detta, mina damer och herrar... Detta är riktigt patetiskt.

Att gymma under nattetid har sina fördelar. Den mest uppenbara är givetvis att gymmet har klart förre besökare under småtimmarna. Man får ofta chansen att vara där nästan helt ensam, även om det för det mesta finns några vilsna själar som brukar infinna sig vid de minst logiska av tider. Men sedan finns det även lite mer otippade fördelar, fördelar som man faktiskt från början trodde var nackdelar.

En sådan är att gymmet städas under nattetid. Detta låter givetvis mycket ofördelaktigt, men i själva verket är det både spännande och lite småtrevligt. Mannen som städar mitt lokala gym är nämligen en mycket trevlig och intressant individ. Jag tror att han har sina rötter någonstans i Sydamerika, vilket hans brytning vittnar om, men trots detta är han mycket talför. Han hälsar oftast på alla nattgymmare, och några har han uppenbarligen blivit riktigt bra vän med. Han är helt enkelt en mästare på småprat.

Detta är givetvis ganska trevligt att lyssna till samtidigt som gymmet blir skinande rent, efter att det under dagen dränkts i hundratals människors kroppsvätskor. Nu har vi alltså rett ut varför det är trevligt med städning på gymmet, men vad är det då som gör det så spännande?

Jo, denne chilenske (nu gissade jag) städare har nämligen en mycket mystisk ritual för sig nästan varje kväll. Han brukar anlända vid 02:30 ungefär, varpå han direkt går in i städrummet. Där inne kan han senare spendera 20-60 minuter. Till en början tänkte jag att han på något sätt förberedde sin kommande städning, men nu på senare tid har jag börjat tro att det försiggår någonting annat där inne.

Min första tanke var att han kanske tog en kort tupplur eftersom han alltid svarar att han är trött när man frågar hur det står till. För stunden nöjde jag mig med detta smått ologiska svar, men så härom natten uppenbarade sig en ledtråd som fått mig på andra tankar.

Av en slump passerade jag utanför dörren till städrummet, och såvida mitt öra inte drabbats av en förbannelse så kunde jag tydligt höra spanskt tal. En mycket tydlig dialog utspelade sig, något som direkt förde tankarna till att han tittar på spansk TV där inne. Han kan också lyssna på radio, även fast jag finner det mindre troligt. Han brukar nämligen ha med sig en iPhone han lyssnar på, så det finns ingen anledning till varför han skulle lyssna på radio genom högtalare.

Än så länge har jag bara teorier om vad den mystiske chilenaren kan göra i städrummets hemliga vrå, och jag vågar definitivt inte fråga. Då finns risken att man fastnar i ett evighetslångt småprat om allt ifrån trötthet till sydamerikansk politik. Klart är i alla fall att jag måste undersöka detta närmare. Jag återkommer i ämnet när något nytt dyker upp! På återseende.

(VARNING FÖR FOTBOLLSNÖRDERI OCH ÖVERDRIVET KÄNSLOMÄSSIG TEXT!)

Jag älskar FC Barcelona. Verkligen älskar, älskar, älskar. Det är egentligen en helt ohälsosam relation vi har till varandra, där den främsta anledningen till detta är att FC Barcelona under de senaste 7-8 åren har styrt en orimligt stor del av mitt känslomässiga liv. Det är som min andra familj, där deras framgångar eller motgångar direkt avspeglar sig i mitt mående på ett nästan obehagligt tydligt sätt.

Lyckligtvis är Barca världens bästa fotbollslag, vilket givetvis medför att humöret mestadels förbättras tack vare denna fotbollsfamilj. Men man kan inte vinna alltid. Det var just därför jag på förhand kände att denna tisdag (som nu blivit onsdag) skulle kunna bli en väldigt hemsk dag. Returmöte i Champions League väntade. Ett uruselt Barcelona hade förlorat den första av två möten med Milan, och var nu på väg att åka ur turneringen.

I normala fall hade jag varit bombsäker på att mitt kära Barca skulle kunna vända detta, men nu var jag faktiskt väldigt orolig. Prestationerna den senaste tiden hade varit usla, vilket får mig att känna mig exakt som jag skulle känna om en familjemedlem var sjuk. Hela dagen innan matchen gick jag runt och var idiotiskt nervös. När matchen väl började hade den idiotiska nervositeten övergått i rent av löjlig nervositet istället. Jag bara satt och skakade och svettades floder. Detta trots att läget kändes hopplöst.

Men så plötsligt var allt som vanligt igen. Barcelona var helt överlägsna, och efter fem minuter klev han fram. Messi, den lilla stora mannen, bombade in ett mål. Snart bombade han in ett till, innan fantastiske David Villa placerade in ytterligare ett mål. Bara sådär så var Barcelona plötsligt vidare, men det krävdes bara ett motståndarmål för att allt skulle vara över ändå.

Nervositeten blev bara värre och värre, och mina nervösa skakningar övergick nu till och från i rena krampanfall. Vetskapen om att det plötsligt fanns så mycket hopp som kunde släckas på bara en sekund gjorde allt ännu värre än tidigare. Klockan gick oändligt långsamt. Det kändes som om allt skulle skita sig vilken sekund som helst, trots en fantastiskt genomförd match.

När klockan stod på 92 minuter, med en endaste minut kvar att spela, och vänsterbacken Jordi Alba gav sig iväg på en löpning så grät jag lite smått av nervositet. Han viftade som en väderkvarn med armarna och sprang över hela planen som skjuten ur en kanon. Hur han orkade göra det ännu en gång, efter att ha gjort det oavbrutet i över 90 minuter, är en gåta för hela mänskligheten, men så plötsligt var han helt fri.

Pang! Bollen i mål, Barca är vidare. Eufori, gränslös glädje och ingen mer nervositet. Det är över. Barca har vunnit, och min tidigare sjuka familjemedlem har besegrat sjukdomen som den senaste tiden har härjat i laget. Det är dagar som denna jag älskar fotboll som allra mest. Det är dagar som denna som mitt älskade Barca kan göra livet bättre. Det är hemska dagar som denna som i slutändan kan vara alldeles, alldeles underbara. Åh, vad jag älskar FC Barcelona!

Idag (egentligen igår, men vem bryr sig) var det tydligen final i den där tävlingen där man ska avgöra vem som är minst jättedålig på att framföra en melodi. Eftersom mitt livs kärlek, FC Barcelona, spelade fotbollsmatch samtidigt så missade jag finalen, men det hindrar mig ändå inte från att njuta av galenskapen såhär i efterhand.

Det jag haft väldigt roligt åt denna gång är dock inte själva tävlingen, för den utgår jag från att jag inte orkar se. Nu är det istället Aftonbladets kommentarsfält som lockar till allt från tjejigt fnitter till ondskefullt skrockande. Aftonbladet skriver i sann bajsjournalistik-anda att "Tittarna rasar mot SVT", eftersom det traditionsenligt inte gick speciellt bra för alla att rösta.

Det är först när man ser vissa av kommentarerna som man förstår hur besatta folk är av denna tävling. Varför är helt obegripligt för mig, men titta bara på några av kommentarerna, och njut av folks totala brist på omdöme. Vi börjar det hela med min personliga favoritkommentar, som faktiskt var så briljant att den bifogades direkt i artikeln.

"Vi är cirka 10 personer på en fest som inte kommer fram och kan rösta på Sean Banan."

Vad är detta för typ av fest egentligen? Jag hoppas verkligen att det var ett barnkalas, men jag är tveksam på om det verkligen var det. I annat fall måste det ha varit en fullständigt bedrövlig fest, för det jag kan inte i min vildaste fantasi komma på någonting jag mindre gärna gör på fest än att grupprösta för att skicka Sean Banan att representera Sverige i en internationell tävling. Fy fan vilken jävla skitfest det måste ha varit.

Besattheten går sedan vidare när man skummar igenom kommentarsfältet. Det enda som är säkert är att folk verkligen är rasande på SVT. Det finns människor som har ringt 20 gånger, det finns människor som har ringt 30 gånger, det finns till och med folk som har faktiskt ringt upp emot 40 gånger för att rösta på sin favorit. FYRTIO gånger. Det är ju inte friskt, framför allt inte om man märker att man inte kommer fram. Har man inte kommit fram efter ett par försök ger man ju upp, man ringer definitivt inte 37 gånger till. Vad är detta för människor?!

Besvikelsen vet verkligen inga gränser. Ilskan mot SVT väller in från alla håll, och vissa har verkligen svårt att dölja hur missnöjda de är med resultatet. Det finns nog ändå en person som sammanfattar hela svenska folkets raseri på absolut bästa sätt. Pricksäkert och simpelt berättar han, med en enda mening, hur en orimligt stor del av svenska folket kommer tänka när de vaknar upp och minns hur deras 37 första telefonsamtal inte gick fram. Kommentaren kommer från signaturen "Albin Godisälskande Jonsson", som uppenbarligen är mest besviken av alla:

"Vad ska man säga.. jag är 11 år och visste från hela början att finalen var uppgjord."

Ja-a du, Albin. Vad ska man egentligen säga? Ibland är livet inte lätt. Inte ens om man älskar godis.

Vad är egentligen en hjälte? Jag tror att varje människa i världen kan bilda sin egen definition av vad en hjälte är, men det betyder inte att vem som helst kan bli en hjälte för det. I media har ordet hjälte fått en alltmer snedvriden bild i och med sensationsjournalistikens ökade marknadsandel. Det har blivit en benämning som tilldelas var och varannan människa som gjort någonting gott. En god gärning räcker mer än nog för att läsarkåta journalister ska slänga ur sig begreppet hjälte, trots att det är helt oförtjänt.

Min definition av en heroism och hjältemod är något grumlig skall sägas. Det är inte någonting som man med perfektion kan sätta ord på, men jag har i alla fall ett kriterium som måste uppnås för att hjältestatusen ska vara acceptabel. En hjälte ska på ett eller annat sätt offra sig själv för att främja andra. Eftersom detta inte uppnås av speciellt många människor som hjälteförklarats i exempelvis Aftonbladet så började jag för några år sedan fundera på vilka som verkligen är hjältar.

Jag antar att vissa människor tycker att exempelvis soldater som slåss för sitt land är hjältar, men bångstyrig som jag är så håller jag inte med. En soldat slåss endast för att han måste, eller för att skydda sitt land, han gör det inte av fri vilja med målet att förbättra livet för andra. Han dödar ju dessutom, vilket aldrig är en hjältemodig handling. Jag spenderade hundratals timmar med att fundera ut vem som verkligen är en hjälte, men så plötsligt en dag slog det mig. Arne Weise, han är en riktig hjälte. I trettio år offrade han sin egen julafton för att kunna glädja andra. Är inte det en hjältes aktion, ja då finns det inga hjältar alls.

För mig är Arne Weise verkligen en hjälte. Hans vänlighet och godhet vet inga som helst gränser, och hans fantastiska förmåga att glädja andra är beundransvärd. Som en hyllning till min alldeles egen favorithjälte så brukade jag i min ungdoms dagar ha en bild på Arne Weise över sängen. Efter att jag flyttade försvann tyvärr bilden, men jag hoppas att den en dag dyker upp igen. Jag sov alltid bättre när jag visste att tidernas största hjälte vakade över mig. När Arne Weise dör så hoppas jag att han blir en Gud. Då skulle vi aldrig behöva frukta någonting igen!

Det har nu gått en bra bit över två månader sedan potatisbulletävlingen startade. Mitt rasande öppningstempo ledde som bekant till att jag snabbt skaffade mig en tydlig ledning mot min rival. Fisabsorberarn kilade även iväg en vecka till alperna för att på platta plankor kana utför en slänt, vilket gav mig chansen att dra ifrån ytterligare. Eftersom min ledning hittills verkat tämligen säker har jag på senare tid dragit ned på tempot avsevärt. Den tidiga målsättningen med tio bullar om dagen efterlevs inte alls längre. Ska sanningen fram ligger jag troligen inte ens på fem bullar om dagen längre, vilket i slutändan kan straffa sig mycket grovt.

Jag avnjuter fortfarande mina underbara potatisbullar med drottningsylt. Fisabsorberarn gjorde verkligen ett enormt misstag när han gav mig det receptet. Det är verkligen en gastronomisk upplevelse i världsklass, och jag tror faktiskt att det är just detta simpla syltbyte som till slut kan ge mig segern.

Vid skrivande stund leder jag med 238 - 156, vilket givetvis känns väldigt bra. Bör dock nämnas att Fisabsorberarn har kämpat som ett svin de senaste dagarna, då han enligt uppgift förtärt närmare 40 bullar. Det kan se ut som om jag är på väg mot en given seger, men det vore både dumdristigt och naivt att tro på något sådant. Det återstår nästan tio månader av denna tävling, och igår drabbades jag för första gången av ett riktigt bakslag. Det är på grund av detta bakslag som jag tecknar ner detta i potatisbulledagboken.

Jag var i affären för att inhandla föda som senare skulle fylla mitt kylskåp och mitt pyttelilla frysfack. I vanliga fall brukar jag med gränslöst våld pressa in två påsar potatisbullar i min halvt igenfrostade frys. Denna gång kände jag dock redan på väg till affären att någonting var annorlunda. Natten innan hade jag smörjt kråset genom att låta ytterligare tio bullar besöka min magsäck, med följden att jag som i världens värsta mardröm inte var sugen på bullar igen på ett tag. Därför var jag knappt förvånad över mina handlingar när jag slängde ner ett paket pytt i panna i min varukorg, och inte en endaste påse potatisbullar. Jag ångrade mitt beslut så fort jag lämnat kassan.

En lång väg av potatisbullar återstår innan tävlingen är slut. Jag må ha en till synes stabil ledning, men när Fisabsorberarn väl fått upp farten är han ett livsfarligt hot. Imorgon måste jag försöka ta mig tillbaka till affären för att korrigera mitt tidigare misstag. Aldrig någonsin ska frysen få vara helt utan sällskap av några härliga potatisbullar. Jag tänker bannemig vinna den här tävlingen!!!

En gång, för mycket länge sedan, så var jag ung. En ung man med drömmar precis som alla andra. En ung man som faktiskt hade "normal" dygnsrytm. Denna dygnsrytm kunde bland annat märkas på att jag varje sommar med stor eufori följde det idiotiska tv-fenomenet som än idag går under namnet "Sommarlovsmorgon".

Ett återkommande inslag i detta förträffliga idiotprogram var Sommar-HAJK, ett program som över allt annat hyllade den värmländska tjockskalligheten. Detta program var främst känt för att programledaren Bengt Alsterlind var allmänt dålig, och för att det alltid avslutades med att Sven-Ingvars framförde låten Sommar och Sol. Det är i just detta outro som vi kan finna en av sveriges mest kända, men samtidigt okända, män.



Jag talar givetvis om kepstjockisen bakom staketet, som vi kan se 47 sekunder in i klippet. Alla som såg på HAJK under denna tidsperiod känner igen honom. Alla har antingen hatat eller älskat honom. Och alla är helt ovetandes om vem det egentligen är. Kepstjockisen är och förblir ett oändligt mysterium. Men samtidigt så är han, trots att han nog är den mest irriterande och fula människan någonsin, en hjälte.

Hans taktkänsla är helt obefintlig, och detsamma gäller hans modemedvetenhet. Han ser verkligen för gräslig ut i sin monumentalt fula tröja och omåttligt fula keps.. Att han dessutom överdriver sin glädjefyllda dans så gränslöst mycket gör det hela bara ännu värre. Han är verkligen sämst helt enkelt. Varje gång han är i bild så kan man inte undgå att fråga sig två frågor: Vem är han, och vad är hans problem?

Jag har alltid antagit att dessa frågor skulle förbli obesvarade för mig, men så plötsligt fann jag en 63 sidor lång tråd på flashback. Hela tråden var överfull med människor som delade mitt hat mot detta kepsklädda fetto. Precis när hela projektet att få reda på kepstjockisens identitet höll på att rinna ut i sanden så dök ZTV upp och räddade dagen. En tv-sänd intervju med kepstjockisen gav oss svaret på alla frågor.

 

Han heter tydligen Alexander, och verkar inte ha några verkliga problem. Jag antar att kepsen nog bara satt åt lite för hårt. Klart är i alla fall att han på grund av sitt överdrivna dansande bakom ett staket, i ett uselt barnprogram, för evigt kommer vara hatad. Hatad, men även känd som en av Sveriges mest okända kändisar. Han är och förblir kepstjockisen!

Efter att jag kikade på den andra, och ofantligt dåliga, deltävlingen i melodifestivalen så har jag inte orkat följa det mer. Uselheten har varit för mycket helt enkelt. Men så råkade jag idag plötsligt surfa in på youtube där jag av misstag klickade mig in på Army of Lovers bidrag. Det önskar jag verkligen att jag inte skulle ha gjort.



Fruktansvärt dåligt vore i det här fallet melleniets kanske största underdrift. Den här låten, ja faktiskt hela framförandet, är bland det absolut mest värdelösa jag någonsin har sett i hela mitt liv. Det påminner mer än någonting annat om en totalt misslyckad erotikshow till tonerna av dövas musik.

Det börjar med att den evigt shortsbeklädde Alexander Bard visar att han är en vit man, och av den anledningen en usel dansare. Han påbörjar direkt någon obegriplig robotdans som ser för hemsk ut, och han har av någon konstig anledning hängt en gitarr på sig. Den är bara där som utsmyckning eftersom han inte spelar på den. Jean Pierre Barda i sin tur har satsat på att klä av sig så mycket som möjligt, förutom på axlarna. Därför ser han ut som en gorilla som talar franska.

Bard fortsätter sin helt horribla sopdans med några maximalt stela höftsvängar, innan gruppens riktiga frontfigur, Camilla Henemark, hamnar i bild. Hennes storhetsvansinne vet kanske som bekant inga gränser. Snart börjar hon mima både tydligt och sjukt dåligt. Läpprörelserna är totalt osynkroniserade med sången, och det ser bara fullständigt hopplöst ut.

Samtidigt som titelorden "rockin' the ride" upprepas i tid och otid smittas scenens samtliga deltagare av Bards misslyckade dansmoves. De stackars avklädda bakgrundsdansarna måste över allt annat önska att de var någon annanstans. Man tror att botten är nådd, men så plötsligt samlas de tre huvudfigurerna i närbild samtidigt, och allt blir så mycket värre. Det bedrövliga mimandet fortsätter, men förgylls nu ytterligare av att Bard gör massa småperversa handrörelser.

Och såhär fortsätter det. Storhetsvansinnet Henemark sitter på sin tron medan Barda och Bard dansar dåligt i periferin. Bard imponerar mest, eftersom han i sina försök att vara sexig förvandlas till den mest motbjudande människan i världshistorien. Det varken sjungs eller spelas några instrument. Hela bidraget verkar vara gjort för att driva alla som tittar till vansinne.

Men så plötsligt händer någonting oväntat. Henemarks tron flyttar på sig, och plötsligt får vi se en skymt av den kvinna som faktiskt sjunger låten. Och vem står där, om inte min gamla lärarvikarie Britta Bergström. Hon har en sångröst gjord för att sångcoacha änglar, men tvingas alltså stå i bakgrunden för denna icke-erotiska erotikshow.

Ännu mer dåligt mimande, usel dans och så en gaykyss senare så är låten äntligen slut. Bard och Barda kastar sig helt utmattade till marken där de pustar och frustar likt en känd sagofigur. Av ingen vettig anledning alls så jublar publiken åt de tre frontfigurerna som just presterat något av det sämsta man har skådat. Någonstans i bakgrunden kan jag tänka mig att den fantastiska Britta Bergström går av scenen, nöjd med att hon återigen sjungit fläckfritt, men missnöjd med att hon tvingats delta i ett bidrag som detta. Fy fa-an så dåligt...

Som vissa av er känner till så är jag i grund och botten ett nattdjur, då större delen av mina aktiviteter utövas under småtimmarna. Idag var givetvis inget undantag, och återigen har mina nattliga rutiner fått mig att stöta på någonting underligt. Denna natt fick jag uppleva ett mycket oönskat möte med en del av världens avskum.

I enlighet med mitt liv som nattaktiv så var jag alldeles nyss på väg hem från ytterligare ett i raden av gymäventyr. Musiken dunkade i mina öron, och jag kände mig härligt tröttkörd i kroppen på min vandring hemåt genom Fatbursparken, när jag på avstånd såg en man komma vandrande mot mig. Jag noterade snabbt att denna varelse nog knappast var vid sina sinnens fulla bruk. Han vinglade kraftigt, och hans gångstil kunde endast liknas vid den man själv skulle bruka om man tvingats bära två stora tunnor under armarna.

När han plötsligt stannade upp sin vinglande promenad för att utöva ett mycket aggresivt betéende mot en reklamskylt, så bekräftades mina misstankar om att denna man nog hade en och annan skruv lös. Jag vandrade med viss försiktighet närmare den uppenbart höghushöga höjdaren, som nu med extrem frenesi försökte omvandla den stackars reklamskylten till smulor.

Jag hade nu kommit såpass nära mannen att jag över musiken som smekte mina öron kunde höra hur han högljutt framställde någon typ av krigsvrål. Jag hann precis reflektera över att han nog borde frysa en aning eftersom han bara var iklädd en röd fleece-tröja, innan han plötsligt fick syn på mig. Intresset för den nu sönderrivna reklamskylten avtog, och med aggresiva steg närmade han sig nu mig. Jag kände att ett handgemäng med denna mystiska knarkare nog inte var ett alltför osannolikt scenario, så jag lyfte försiktigt mina händer ur fickorna och gjorde mig redo för det värsta.

Mycket mer tid än så fanns inte för förberedelser. Mannen stormade nu fram mot mig som om jag snortat hans sista lina kokain. Han saktade in någon meter ifrån mig och började skrika som en komplett galning. Med Motley Crues Kickstart My Heart i öronen hade jag svårt att urskilja exakt vilka ord han attackerade mig med, men att han kallade mig "idiot" fanns det inga tvivel om. Jag tyckte mig även kunna urskilja ordet "vajsing" eller "vargstim", där det första alternativet får ses som troligast eftersom vargar inte lever i stim utan flock.

Trots att mannen kämpade länge och väl med att få mig att stanna så vägrade jag lyssna på hans otrevliga fraser. Jag fortsatte istället min vandring och försökte fly mannen genom att gå runt honom. Detta var dock inte det lättaste, då han aktivt arbetade för att stå i vägen för mig. Efter oroväckande lång tid lyckades jag till slut komma runt honom, varpå jag direkt ökade steglängden för att säkerställa ett visst avstånd mellan mig och den skräckinjagande idioten. Men innan jag lyckats distansera mig från tokstollen kunde jag i min flykt urksilja ett sista ord från denna mycket knäppa man:

- GRABBJÄVEL!

Detta mycket kränkande ord kändes ändå som ett ganska billigt pris att betala för att överleva denna osannolikt underliga prövning. Den där knäppgöken möter jag helst inte igen...

Min icke-kamrat Susanne var denna helg tydligen hemma från sitt temporära residens i icke-staden Örebro, vilket till min enorma förskräckelse innebar att hon tvingade med mig ut på någon typ av bar-sittning. Det hela gick av stapeln för bara några timmar sedan, så jag kan ännu känna hur mina hörselgångar är skadade av evigt skrikande fyllon och alldeles för hög hiphop-musik.

Susanne är en häxa. Hennes händer är inte händer, för vid armarnas slut finns istället enbart klor, och hon har hela den där häx-looken. Det var främst i rädsla för eventuella förbannelser som jag faktiskt följde med ut på detta värdelösa och psykiskt påfrestande äventyr, men såhär i efterhand är jag ändå ganska nöjd. En småtrevlig episod utspelade sig som gjorde att kvällen inte helt saknade värde. Häxan misslyckades nämligen totalt med sitt enda raggningsförsök någonsin.

I egenskap av att Susanne är ett hondjur, och således enligt normen både okapabel och otillåten att ragga, så var det ingen vanlig raggningsteknik som användes. Istället skulle häxans vänner agera lockbete. Detta skulle ske genom att de lämnade över en lapp med häxans telefonnummer till den intet ont anande väktaren som var raggningsmålet för kvällen. Problemet var bara att häxans kumpaner inte var helt införstådda med vem som faktiskt var måltavlan.

Efter en evighet av personbeskrivningar och tjejigt vänliga "glåpord" till varandra, så slutade det med att den stackars häxan fick peka på vilken man som snart skulle få tillgång till hennes telefonnummer. Hon var mycket noggrann med att poängtera att det var den brunhåriga väktaren som var attraktiv, inte den blonda. Det verkade med all rimlighet inte finnas någonting som kunde gå fel. Men tyvärr blev det ingen omedelbar succé.

Efter oroväckande lång tid kom nämligen kumpanerna tillbaka och meddelade att måltavlan var smickrad, men han ville helst ha kontakt med häxan själv. Således var häxan Susanne tvungen att ta sin flygande kvast och personligen visa sitt intresse för denna mystiske väktare. Det floppade utan dess like. När hon väl tagit mod till sig och stormat fram mot den stackars väktaren så fattade han ingenting alls. Han påstod att häxans ragg redan gått därifrån. Häxan själv förstod nu ingenting, för enligt egen utsago stod hon ju öga mot öga med sin drömprins.

Det visade sig att häxans kumpaner misslyckats kapitalt med att följa den glasklara instruktionen som getts. Den korta brunhåriga väktaren som egentligen var måltavlan hade tydligen bytts ut mot en betydligt längre herre med blond kalufs. Stackars Susanne. Livet som en häxa i jakten på kärlek är sannerligen inte lätt, framför allt inte om man söker efter ragg via ombud. Nu tvingades hon istället skämmas resten av kvällen. Om ni frågar mig så beror hennes misslyckande på en enda sak. En enda sak som är varje häxas största skräck. Hon har lagt en förbannelse på sig själv.

Jag brukar sällan skriva om mig själv eller hur jag mår, men tänker nu göra ett undantag. Därför råder jag dig som faktiskt läser detta till att absolut inte läsa något mer. Det kommer vara sämst och meningslös läsning som du klarar dig bättre utan. Dessutom kommer det säkert vara skrivet på så dålig, krystad och okoncentrerad svenska så det skulle leda till sämre betyg i skolans samtliga språkämnen om du bara läser hälften av det jag ordbajsar fram. Om du värnar om din hälsa och intelligens bör du sluta läsa.... nu!

 

Jag är på riktigt dåligt humör just nu. Alltså sådär härligt topp 3 uruslaste humöret genom alla tider, så vidrigt irriterande och sämst så man bara vill gå ut på stan och krossa ett bostadshus med sina bara händer, och därefter skratta gott åt alla som blivit hemlösa. När de stackars småbarnsfamiljerna sedan står och gruppgråter som någon lam form av självterapi för att de just förlorat allt de äger så ska jag mosa eventuella ägodelar som kan ha överlevt bostadskrossen.

Jag känner så oerhört mycket för att skada både andra människor, andra ting och dessutom mig själv. Hur gör man det på bästa sätt? Jag kanske skulle skapa en kampsportsgala i någon typ av fuskbygge, ett fuskbygge som i takt med matchernas ökande intensitet kommer att falla samman totalt? På så vis skulle jag kunna dela ut stryk, få stryk och dessutom riva hela jävla skiten som den ilskna rivningskula jag nog är född att vara.

Känner du någon med bra tryck i högerkrokarna som skulle vilja mosa en liten mesig tönt-individ som jag? Jag är både svag och ovan vid att slåss. Jag kan även gå southpaw (alltså slåss med "fel hand") om han eller hon vill. Bara jag får ont, men ändå överlever såpass länge att jag kan få ur mig mina agressioner. Eller ja, få ur mig är nog fel uttryckt, för allt kommer aldrig försvinna. Jag bär på alldeles för mycket hat för det. Men om jag bara kunde få ur mig en droppe av en promille så vore det åtminstone fördelaktigt. Finns det någon där ute som vill slåss? Regeln om inga tillhyggen är förhandlingsbar om det krävs för att någon ska visa intresse.

Tack på förhand
// En sargad själ som vill få smaka på sin egen ondska.