Politik - Här är lösningen
Känner du också att det är svårt att hitta rätt parti att rösta på? Finns det inget politiskt parti som delar dina åsikter till punkt och pricka? Då har jag lösningen för dig. Det handlar om att skapa enfrågepartier med snillrika lösningar som trots enkelspårigheten fungerar på bred front. Se på följande exempel jag själv kan tänka mig:
PINGISPARTIET:
Ett parti vars enda syfte, på ytan, är att Sverige återigen ska bli en stormakt inom bordtennis. Under ytan bubblar dock genialiteten. Varför? Jo, partiprogrammet innehåller nämligen ett antal punkter som kommer göra Sverige till en stormakt (inte bara inom pingis) på lång sikt, och detta på grund av enbart två bokstäver som började denna mening:
Jo. J-O. Jan Ove Waldner alltså. Han ska vara statsminister när Pingispartiet vinner valet. Kineserna älskar J-O, och således har vi en mycket stark allierad redan från dag ett. Vågar ryssen invadera oss när vi har J-O som styr? Icke! Då får de en och en halv miljard kinesers ohyggliga vrede mot sig. Kineserna kommer på klassiskt ballongbollsmanér se till att ryssarna i sådana fall ständigt har serven emot sig, så att säga. Tack vare kinesernas orubbliga kärlek till Jan Ove Waldner kommer ingen våga mucka gräl med Sverige.
Men vad händer om J-O dör kanske ni tänker då? Enkelt. Hologram. För kineserna har J-O varit ett spöke ända sedan han i Aten-OS gjorde dumplings av tre toppseedade kineser på en enda dag, och således kommer de tro att han lever i all evighet om vi bara kan lösa tekniken för att projicera bilder av honom.
Övriga punkter i partiprogrammet innefattar exempelvis tre gratis pingisbollar till varje nyfött barn, racketgummi-limning i grundskolan och pingisbordstvång i varenda uppehållsrum i vårt avlånga land. Enbart bordtennis på skolgymnastiken är även det en självklarhet.
Låter detta för avancerat för din mycket begränsade hjärnkapacitet, din kompletta idiot? Misströsta inte. Även i detta osannolika men ack så hopplösa fall fall har jag svaret för dig:
TA KATTEN OCH KÖRA-PARTIET:
Ett parti som på enklast möjliga vis kommer att besvara varenda möjlig problemfrågeställning.
Gängvåldet i Malmö har ökat lavinartat. Vad ska vi göra? Ta katten och köra, såklart.
Flyktingkrisen intensifieras ytterligare när Norge får sådan brist på smör att alla norrmän flyttar till Sverige. Vad ska vi göra? Ta katten och köra, såklart.
Donald Trump går till en frisör som inte är blind, men blir som i en helvetisk mardröm ännu fulare i håret än innan. Vad ska vi göra? Ta katten och köra!
PINGISPARTIET:
Ett parti vars enda syfte, på ytan, är att Sverige återigen ska bli en stormakt inom bordtennis. Under ytan bubblar dock genialiteten. Varför? Jo, partiprogrammet innehåller nämligen ett antal punkter som kommer göra Sverige till en stormakt (inte bara inom pingis) på lång sikt, och detta på grund av enbart två bokstäver som började denna mening:
Jo. J-O. Jan Ove Waldner alltså. Han ska vara statsminister när Pingispartiet vinner valet. Kineserna älskar J-O, och således har vi en mycket stark allierad redan från dag ett. Vågar ryssen invadera oss när vi har J-O som styr? Icke! Då får de en och en halv miljard kinesers ohyggliga vrede mot sig. Kineserna kommer på klassiskt ballongbollsmanér se till att ryssarna i sådana fall ständigt har serven emot sig, så att säga. Tack vare kinesernas orubbliga kärlek till Jan Ove Waldner kommer ingen våga mucka gräl med Sverige.
Men vad händer om J-O dör kanske ni tänker då? Enkelt. Hologram. För kineserna har J-O varit ett spöke ända sedan han i Aten-OS gjorde dumplings av tre toppseedade kineser på en enda dag, och således kommer de tro att han lever i all evighet om vi bara kan lösa tekniken för att projicera bilder av honom.
Övriga punkter i partiprogrammet innefattar exempelvis tre gratis pingisbollar till varje nyfött barn, racketgummi-limning i grundskolan och pingisbordstvång i varenda uppehållsrum i vårt avlånga land. Enbart bordtennis på skolgymnastiken är även det en självklarhet.
Låter detta för avancerat för din mycket begränsade hjärnkapacitet, din kompletta idiot? Misströsta inte. Även i detta osannolika men ack så hopplösa fall fall har jag svaret för dig:
TA KATTEN OCH KÖRA-PARTIET:
Ett parti som på enklast möjliga vis kommer att besvara varenda möjlig problemfrågeställning.
Gängvåldet i Malmö har ökat lavinartat. Vad ska vi göra? Ta katten och köra, såklart.
Flyktingkrisen intensifieras ytterligare när Norge får sådan brist på smör att alla norrmän flyttar till Sverige. Vad ska vi göra? Ta katten och köra, såklart.
Donald Trump går till en frisör som inte är blind, men blir som i en helvetisk mardröm ännu fulare i håret än innan. Vad ska vi göra? Ta katten och köra!
Som ni ser har jag lösningarna på alla politiska problem ni kan tänka er. Frågan som kvarstår nu är helt enkelt: Vilket av dessa partier hade ni röstat på?
Konstigheter på gymmet: #2
Träningspass nr 5 på mitt nya hemmagym på Hornsgatan och jag kände mig i fin form. Jag bicepscurlade något så in i helvete och fick igång sådan ohygglig pump att mina armar nog måste ha överträffat Golges kompis Arne Schwarzeneggers. Jag svingade mina hantlar som om jag var besatt av onda andar och frustade brunstigt, mest för att visa de två övriga gymbesökarna vem som var den dominanta herren i huset.
När jag svingat klart ansåg jag att en belöning vore på sin plats, och ingenting i belöningsväg kan ju mäta sig med att kissa, så jag begav mig därför iväg för att urinera lite lätt på handikapptoaletten. Jag hann precis in för att låta Mörkrets härskare löpa fritt när jag hörde en elefantarmé storma in på gymmet. Det tog bara någon sekund innan någon mycket aggressivt gormade:
"UPP MED HÄNDERNA!"
Därefter följde någon form av kaosläten som var svåra att tyda, både för att det gick rätt vilt till för ett ögonblick och för att jag inte förstod språket som talades.
Och där stod jag och ville kissa. Jag kände en viss oro över vad som hände med mina två undersåtar som jag nämnde tidigare. Ljudet av elefantarmén som sprang fram och tillbaka utanför toalettdörren hindrade mig från att fjöla sådär hårt men rättvist som man helst vill. Jag fick istället smygpinka i tysthet och fundera på om det verkligen finns människor som är så urbota korkade att de begår ett brott på en plats där det finns övervakningskameror överallt, och där man dessutom går in med ett personligt kort med tillhörande fingeravtryck. När jag mindes att det inte ens var ett halvår sedan en idiot försökte sno saker ur mitt skåp medan jag bara var några meter bort insåg jag att så nog faktiskt kunde vara fallet. Således bestämde jag mig för att chilla lite, samtidigt som jag gav berömmande blickar till min egen svettdrypande men ack så väl tilltagna kropp.
När jag inte längre var kissnödig och när ljudet utanför dessutom hade avtagit gick jag ut igen. Det var helt tomt. Inte en enda rånare i sikte, och inte heller mina två undersåtar syntes till. Antagligen var det väl bara något dåligt spratt som några fyllon spelade, men likväl fick det mig att stå inne på toaletten som en idiot alldeles för länge. Jag hade ju för fasen till och med haft tid att bajsa...
Konstigheter på gymmet: #1
Klockan 02:00 kommer han in på gymmet. En man av asiatiskt ursprung som ser ut att vara i tjugoårsåldern. Han byter inte ens om innan han sätter igång med ett magpass i hiskeligt tempo. Det är i alla fall vad det ser ut som, men verkligheten är en annan.
Han är inte alls där med huvudsyftet att träna. Han är där för att han delar allas vår vision om att återta prutten till det offentliga rummet. Och som han gör det! Inte en enda situp kan han prestera utan att skicka iväg en högljudd rackare så det vibrerar i hantelstället. Helt ogenerat avlossar han sin stjärtkanon, gång på gång.
Själv står jag bara där och är fullständigt hänförd av pruttuppvisningen. Han är helt fantastisk. Världsklass, rakt igenom. Jag kommer på mig själv med att stå med hakan vid knäna och bara glo i flera minuter. Först när det börjar smaka surt i munnen kommer jag tillbaka till verkligheten igen. Det blir ett hårt uppvaknande.
Hans pruttande kan helt enkelt inte fortgå. Det är för överdrivet för att vara sant. Jag måste göra någonting, och jag finner snabbt att det egentligen bara finns en enda sak att göra. Jag måste besvara elden.
Jag fortsätter mitt träningspass med en jämn bålspänning och mer fokus på mage för att kunna pressa fram mitt yttersta. Jag har själv en mycket funktionell "gasspis", men i den här konkurrensen väger jag lätt. Jag kan inte vinna på kvalité eller kvantitet. Där är han oslagbar. Mitt enda sätt att gå segrande ur denna strid är att visa att jag kan stå ut med hans fjärtande längre än vad han kan stå ut med mitt.
Efter fyrtio minuters fiskrig öppnar han munnen för att säga någonting. Han ska äntligen erkänna sig besegrad, och förklara för mig att jag är den främste av de främsta inom ämnet kroppsliga dimridåer. Men det gör han inte alls. Istället ger han mig en komplimang för min mage.
Jag stirrar oförstående och tveksamt på honom, och stämningen blir genast jättekonstig. Han försöker rädda situationen genom att istället flytta fokus till att vi har likadana skor. I närmare tre minuter diskuterar vi nu hur sköna skor är sköna, och han berättar att han som brevbärare mycket hellre arbetar i sköna skor än barfota. Detta är ett tips som jag gärna delar med mig av till alla er som antingen är brevbärare eller funderar på att bli. Sköna skor är sköna... skor.
Med instämmande nickningar agerar jag statist under hans världsomvälvande skoföreläsning. Därefter smyger jag bort mot crosstrainern för att prutta vidare på avstånd.
Klockan 03:00 är jag färdig med mitt pass. Jag går och byter om, tar på mig mina ytterskor och hörlurar och beger mig mot utgången. Trots att jag har musik på så hör jag hur han pruttar bakom min rygg när jag lämnar honom ensam kvar på gymmet. Du vann den här gången, men nästa gång ska jag vara bättre förberedd. Vänta du bara...
SVT-Mordet Del 4/4
5
Eva Hamilton bodde i en stor vit villa utanför Bromma. Tillsammans med grannhusen i samma färg bildade huset vad som på avstånd såg ut som en perfekt blekt tandrad. Solljusets reflektion i den välpolerade stenfasaden bländade nästan Arne och Lotta när de öppnade grinden och traskade in på den stora gården, som omringades av välansade buskar. Ett halvdussin äppelträd bildade en vacker allé som sträckte sig ända från grinden till husets framsida. Väl där väntade en kort stentrappa och ovanför den en imponerande mörkbrun trädörr med glasfönster på bägge sidor.
Eva Hamilton bodde i en stor vit villa utanför Bromma. Tillsammans med grannhusen i samma färg bildade huset vad som på avstånd såg ut som en perfekt blekt tandrad. Solljusets reflektion i den välpolerade stenfasaden bländade nästan Arne och Lotta när de öppnade grinden och traskade in på den stora gården, som omringades av välansade buskar. Ett halvdussin äppelträd bildade en vacker allé som sträckte sig ända från grinden till husets framsida. Väl där väntade en kort stentrappa och ovanför den en imponerande mörkbrun trädörr med glasfönster på bägge sidor.
Arne och Lotta stegade med försiktiga steg fram över marmorplattorna som utgjorde gångvägen fram mot huset. De stannade för ett ögonblick på trappan och samlade sig, innan Arne höjde handen mot ringklockan. Han tog ett sista förberedande andetag och skulle just till att ringa på när dörren öppnades. En man stod i hallen och skulle uppenbarligen just till att gå. Han var iklädd en rutig skogshuggarskjorta som han hade stoppat ned i ett par mörkblå jeans. Arne och Lotta kände genast igen honom som Martin Timell.
”Hej!”, stammade han fram förvånat.
”Hej”, svara Lotta lugnt.
Men från Arne kom det inget svar. Han stod istället helt tyst och stirrade på mannen på andra sidan tröskeln. Han kisade lätt och tog sig tid att notera varje detalj som uppenbarade sig i situationen. Arne visste att Martin Timell var programledare för inredningsprogrammet Äntligen Hemma som allmänt räknades som Sommartorpets största konkurrent. Det var någonting skumt med hela situationen. Vad skulle Martin Timell gör hemma hos Ernst Kirchsteigers chef?
Arnes hjärna arbetade på högvarv för att addera ledtrådarna som han hade samlat ihop under utredningen. Han sökte febrilt efter ett svar på vad Martin Timell egentligen gjorde i en villa tillhörande Eva Hamilton. Kunde det vara så enkelt att de två var vänner, eller att Martin bodde i närheten och bara besökte en granne? Nej, det måste vara någonting annat, funderade han. Precis när Arne var på väg att ge upp så svarade äntligen hjärnan så som han hade hoppats.
Martin Timell.
M.T.
Det var han som hade skickat mailet till Eva Hamilton. Mailet som tydligt antydde att det pågick en affär mellan en programledare från TV4 och en chef från SVT. Det var som om Arne fick sitt livs uppenbarelse. Varje liten detalj, varenda liten pusselbit, som han hittills samlat på sig under utredningen föll nu på plats, en efter en.
Arnes näsborrar vidgades av upphetsningen, men han visste att han var tvungen att agera lugnt och sansat. Än var fallet inte löst. I sitt huvud visste han hur allting låg till, men tyvärr räckte huvudet längre än bevisen än så länge.
”Är Eva Hamilton hemma?”, frågade han med stark och bestämd röst, och bröt därmed den långa tystnaden.
Frågan hann inte mycket mer än lämna hans läppar innan en kvinna dök upp bakom Martin Timell. Hon var iklädd en för årstiden ovanligt tjock svart tröja och ett par högt skurna byxor, även dessa i svart. Eva Hamilton var inte bara hemma, hon var precis framför honom.
”Vad är det frågan om?”, väste hon irriterat och lät blicken vandra fram och tillbaka mellan Arne och Lotta. ”Vad gör ni här?”
”Vi kommer från polisen. Vi har ett par frågor vi skulle vilja ställa till dig”, svarade Lotta med sin ömmaste röst, som för att försöka lugna ner den tydligt irriterade motparten.
”Faktiskt så vore det nog bäst om både du och Martin kunde följa med till stationen för att svara på några frågor där”, tillade Arne och möttes av en frågande blick från Lotta. Det var ytterst sällan han tog med någon till stationen utan att det fanns särskild anledning till det, så Lotta förstod att Arne måste ha listat ut någonting.
”Varför det?!”, svarade Eva snabbt, nu ännu mer irriterat. Hon formade sina rödmålade läppar till ett tunt streck.
Arne noterade hur hon slängde en kort men ilsken och bestämd blick mot den tydligt nervöse Martin, som inte verkade kunna få fram ett ord.
”Det har att göra med mordet på Ernst Kirchsteiger som du nog kan förstå. Vi vill bara ställa ett par frågor, det är allt.”
”Nåja, låt gå då.”
6
Under bilresan tillbaka till polisstationen så viskades det friskt från baksätet där Martin Timell och Eva Hamilton satt. En hätsk diskussion verkade pågå, men Arne såg ingen idé i att tjuvlyssna. Istället koncentrerade han sig på körningen. Han visste redan allt han behövde veta inför det stundande förhöret. Han passade till och med på att vissla en liten trudelutt för att signalera till alla närvarande att han minsann hade situationen under fullständig kontroll.
Väl framme vid polishuset så mötte Arne Lottas frågande blick. Han visste att Lotta mer än någonting annat ville veta vad det var som han räknat ut och som hon missat, men det fanns ingen anledning att ta henne avsides för att berätta, så han svarade bara med ett kort, aningen busigt leende. Hon skulle snart märka det i alla fall, tänkte han när de i samlad trupp gick in i förhörsrum ett. Det var polisstationens största förhörsrum och utan minsta tvekan Arnes favoritrum på hela stationen. Det var här han brukade knäcka även de hårdaste skurkarna.
Han pekade mot det lilla bordet som stod mitt i rummet och signalerade att Martin och Eva kunde sätta sig i de två aluminiumstolarna som stod vid den bortre långsidan.
”Vill ni ha kaffe?”, frågade han samtidigt som Lotta intog sin sedvanliga position, där hon ställde sig med armarna i kors och lutade sig mot väggen vid sidan av bordet där förhöret skulle äga rum.
”Bara vanligt svart kanske?”, fyllde Arne snabbt på för att skynda på svaret.
Både Martin och Eva såg för ett ögonblick chockade ut av denna vänliga gest. De nickade förvånat till svar.
Arne flinade när han insåg att de måste ha väntat sig att han skulle gå på stenhårt med frågor redan från första början, men det var inte alls hans stil. Hans signum var snarare det totala lugnet som han alltid visade upp i alla lägen. Det var viktigt att visa vem det var som hade kontroll över situationen. Han kilade snabbt iväg till kaffeautomaten ute i korridoren och gjorde i ordning två koppar svart kaffe.
”Borde kanske börja ta mer avancerade beställningar i framtiden”, skrockade han belåtet när han återigen intog förhörsrummet. Han placerade kopparna mitt på bordet och slog sig sedan ned i den enda lediga stolen som fanns kvar. Han pustade ut ljudligt och tittade över på Martin och Eva som välsynkroniserat sträckte sig fram efter sina kaffekoppar. Martin såg fortfarande märkbart nervös ut när han greppade koppen med båda händerna, innan han förde den mot munnen och tog en minimal klunk av det heta innehållet. Eva Hamilton å sin tur såg inte det minsta nervös ut. Hon spred bara en obehaglig kyla omkring sig. Med stadigt grepp lyfte hon koppen till munnen och tog ljudlöst en stor klunk.
”Nåväl, låt oss börja”, meddelade Arne med en lugn men bestämd stämma. Martin Timell var tydligen inte alls beredd på att börja förhöret innan kaffet var uppdrucket. Han andades in häftigt när Arne bröt tystnaden och började hosta kraftfullt när kaffet letade sig ned i fel del av strupen.
Arne tittade med vänliga ögon mot honom och inväntade att hostattacken skulle gå över.
”Sådär ja, låt oss börja. Jag tror ni båda vet varför ni är här, eller hur?”
"Du sa att det hade med Ernst Kirchsteiger att göra, mer än så vet vi inte”, svarade Eva med betoning på ”vi”. Det var tydligt att hon ville föra talan för de båda.
”Jag tror definitivt att ni vet mer. Faktum är att jag vet att ni sitter på mer information än så.”
”Vad pratar du om egentligen?” Eva bjöd på ett övertydligt fejkat hånleende.
”Du har aldrig riktigt tyckt om Ernst Kirchsteiger, eller hur Eva?”
”Nej, det kan jag väl erkänna. Men jag mördade honom inte. Varför skulle jag göra det?”
”Det hela är mycket enkelt. Du vill ersätta hans program med Äntligen Hemma, för att få jobba närmare din nyfunna kärlek i lille Martin här”, sa Arne och gjorde en pekande gest mot deras gemensamma bordskamrat. ”Men Sommartorpet var överlägset Äntligen Hemma bland tittarna, och Ernst Kirchsteiger var klart mer populär än Martin Timell någonsin har varit. Du kunde inte bara lägga ned programmet. Du var tvungen att se till att programmet lades på is av sig självt. Tillsammans så dödade ni Ernst Kirchsteiger, och jag vet exakt hur det gick till.”
Martin Timell satte återigen i halsen när han hörde avslöjandet. Den här gången skänkte Arne honom dock inga tröstande blickar, utan istället så tittade han över sina tjocka glasögonbågar och mötte Evas blick. Ögonvitorna verkade ha slocknat på henne och irisarna mörknade. Hennes blick liknande den hos en vithaj. Det var som om den ville bränna sönder Arnes lugn, och i början av hans karriär hade den kanske smält undan hans iskyla, men nu visste han bättre. Rutinen gjorde sitt, och Arne kände att han hade de båda lindade runt sitt finger.
”Även om det där vore sant så har du ju inget bevis för vem av oss som mördade Ernst, eller har du det?”
Lotta, som fortfarande stod på sidan om utan att visa något som helst intresse av att lägga sig i förhöret nickade intresserat när Eva ställde frågan. Hon hade en poäng.
”Du kanske inte delade ut det dödande slaget, men du är definitivt skyldig. Du måste nämligen ha varit den som öppnade fönstret på Ernst Kirchsteigers kontor så att Martin kunde klättra in. Därefter tror jag att du har dragit på dig Ernsts uppmärksamhet samtidigt som Martin har smugit upp bakom honom. Ett lätt slag i bakhuvudet med en hammare räcker långt för att få även en storväxt man att förlora medvetandet, inte sant?”, byggde Arne på sin väl genomtänkta teori. Den hade överlevt det första riktiga testet.
”Det är en intressant gissning du har där”, svarade Eva rappt när hon försökte återfå lugnet som hon tidigare visat upp.
”Det kommer mer. Därefter har ni tillsammans placerat Ernsts kropp i städskrubben där Martin sedan slog ihjäl honom. Ni placerade honom just där för att ni visste att spåren då skulle leda till städaren”
”Du har inga bevis, du har ingenting mer än dina löjliga teorier”, vräkte Eva ur sig. Det blev mer och mer tydligt att hon inte alls hade någon kontroll över sitt temperament längre. Arne visste att han var på rätt väg. Han var helt säker på att pusselbitarna som tillsammans kunde lösa gåtan var korrekt placerade. Han visste att han hade rätt.
”Men någonting gick inte riktigt som väntat, eller hur Martin?”
För första gången sedan Arne börjat med sin utläggning så tittade Martin upp. Hans ögon var blanka och vattniga, och när han stängde dem hårt kunde Arne tydligt se en tår som letade sig ned mot hakan innan den tog sats mot bordet.
”Du hade uppdraget att slå ihjäl Ernst, eftersom Eva inte kunde göra det. Hon var ju tvungen att gå ut via huvudentrén vid receptionen innan hon kunde åka hem, om hon nu ville undvika misstankar. Det hade aldrig gått obemärkt förbi om hon bar blodiga kläder, och därför fick du utföra mordet för att sedan fly ut genom fönstret. Det hela gick bra tills dådet var utfört, då du fick panik. Du glömde stänga dörren när du sprang ut i korridoren. Väl där slängde du hammaren i första bästa papperskorg innan du flydde ut genom samma fönster som du kom in igenom. Men du glömde en viktig sak: du torkade aldrig bort fingeravtrycken från hammaren”
Arne halade långsamt upp ett papper som visade tydliga fingeravtryck. Analysen av mordvapnet hade gett honom precis det han hoppats på. Martin tittade återigen upp och visade sitt ansikte där tårarna rann ned och formade små pölar på bordet under honom, och han snörvlade och snyftade om vartannat. Arne såg tårarna som ytterligare ett bevis på att han hade haft helt rätt i sin teori, men ännu saknades någonting. Bevisningen var inte stark nog för en fällande dom för båda. Han var tvungen att spela ut sitt sista. Det behövdes ett erkännande.
Under tiden som Arne fortsatt att utveckla sin teori så blev Eva allt mer ursinnig. Så fort Arne tystnade för en sekund så kräkte hon ur sig:
”Du kan inte bevisa att någon av oss är inblandad. Du har bara fingeravtrycken på en hammare, ingenting mer. Du har bara dina jävla teorier. Vi vägrar att jämföra våra fingeravtryck med de på ditt värdelösa papper.”
Arne bara log ett stilla leende. Han visste redan att han hade vunnit. En enda liten knuff i rätt riktning var allt som behövdes nu.
”Tvärtom. Ni har redan lämnat era fingeravtryck”, svarade han långsamt, samtidigt som han nickade mot kaffekopparna på bordet. ”Där har jag allt jag behöver jämföra med.”
Precis som väntat så var det droppen för Martin Timell. Storbölande började han genast erkänna sin skuld:
”Okej jag ger upp! Jag gjorde det. Jag slog ihjäl honom för att Eva lovade att jag skulle få ta över Ernsts jobb. Det var hon som fick mig att göra det. Hon har knappt pratat om annat än hur mycket hon hatar Ernst Kirchsteiger den senaste tiden.” Han hulkade och flåsade fram sitt erkännande, med tårarna rinnande i små bäckar längsmed kinderna. ”Hon fick mig att göra det. Åh herregud. Hon fick mig att göra det. Jag mördade honom”.
Martins erkännande fick bägaren att rinna över för Eva. Med ett enormt vrål släppte hon lös all sin vrede mot bord, stolar och den stackars gråtande Martin Timell. Med sparkar och slag gick hon lös på allt som fanns i hennes närhet, och Martin gjorde det bästa han kunde för att dra sig undan den fysiska misshandeln.
Lotta, som hittills inte bidragit med annat än sin närvaro, såg nu sin chans att göra det hon gjorde alla bäst. Med full kraft tog hon sats mot Eva och halvsekunden senare slängde hon sig över bordet och levererade en våldsam tackling. Evas späda lilla kropp var ingen match för Lottas generöst byggda lekamen, och inom en sekund låg Eva Hamilton utslagen på det svala stengolvet med Lotta Brommé sittandes ovanpå. Lotta nickade stolt mot Arne och gjorde ett okejtecken med handen för att visa att situationen var under kontroll.
Arne nickade en tydlig nickning som svar. Han hade fått ut precis det han ville av förhöret: fingeravtryck som bevisade vem som använt hammaren, och därtill ett erkännande som kopplade både Eva Hamilton och Martin Timell till dådet. Ännu ett fall löst. Han suckade en lättnadens suck och tittade tillbaka mot Lotta igen. Utan att säga någonting så började han gräva i rockens djupa innerficka. Ur den plockade han upp en liten svart anteckningsbok i läder, och en kort blyertspenna som slitits ned efter år av användande. Han öppnade bokens sista sida och drog ett streck bredvid alla de andra. 29 streck totalt. Bara ett fall till, sedan kunde han gå i pension.
SVT-Mordet Del 3/4
3
Att det var hammaren som använts vid mordet fanns det inte mycket till tvivel om enligt Arne. En hammare stämde mycket väl överens med de skador han kunnat se på Ernst Kirchsteigers sönderslagna kropp. Man hittar helt enkelt inte ett blodigt tillhygge som överensstämmer med offrets skador utan att det är det faktiskta mordvapnet man hittat, den kunskapen hade Arne sedan länge besuttit. Tack vare det makabra fyndet hade utredningen redan nått sitt första genombrott, men arbetet för Arne och Lotta hade bara börjat. Det fanns mycket kvar att göra, vilket de båda var väl medvetna om.
”Vad vill du göra härnäst?”, frågade Lotta när hon kom tillbaka efter att ha skickat iväg hammaren för fingeravtrycks-analys.
”Vi har fortfarande inte mycket att gå på…”, funderade Arne högt. ”Jag tror det vore lämpligt om vi började med att undersöka Ernst Kirchsteigers kontor för att leta efter eventuella spår där.”
Ernst Kirchsteigers kontor såg ut precis så som Arne hade föreställt sig. Skrivbordet var välstädat i näst intill pedantisk stil, och bokhyllan vid den bortre väggen var fylld med både inredningsböcker samt äldre skrifter som Arne antog endast fanns där för syns skull. Det gav en mysig känsla. Hela rummet var märkvärdigt väldstädat. Inte ett enda dammkorn syntes till, och det doftade fräscht av rengöringsmedel.
Att det var hammaren som använts vid mordet fanns det inte mycket till tvivel om enligt Arne. En hammare stämde mycket väl överens med de skador han kunnat se på Ernst Kirchsteigers sönderslagna kropp. Man hittar helt enkelt inte ett blodigt tillhygge som överensstämmer med offrets skador utan att det är det faktiskta mordvapnet man hittat, den kunskapen hade Arne sedan länge besuttit. Tack vare det makabra fyndet hade utredningen redan nått sitt första genombrott, men arbetet för Arne och Lotta hade bara börjat. Det fanns mycket kvar att göra, vilket de båda var väl medvetna om.
”Vad vill du göra härnäst?”, frågade Lotta när hon kom tillbaka efter att ha skickat iväg hammaren för fingeravtrycks-analys.
”Vi har fortfarande inte mycket att gå på…”, funderade Arne högt. ”Jag tror det vore lämpligt om vi började med att undersöka Ernst Kirchsteigers kontor för att leta efter eventuella spår där.”
Ernst Kirchsteigers kontor såg ut precis så som Arne hade föreställt sig. Skrivbordet var välstädat i näst intill pedantisk stil, och bokhyllan vid den bortre väggen var fylld med både inredningsböcker samt äldre skrifter som Arne antog endast fanns där för syns skull. Det gav en mysig känsla. Hela rummet var märkvärdigt väldstädat. Inte ett enda dammkorn syntes till, och det doftade fräscht av rengöringsmedel.
Lotta, som hade en ovanligt känslig näsa, njöt inte nämnvärt av den fräna rengöringsmedelsdoften. Hon gick fram till fönstret bakom skrivbordet och tittade för en stund ut mot parkeringen. Kontoret låg på bottenvåningen, så hon kunde inte se speciellt långt, men hon hade inga problem med att se hur hela parkeringen nu såg ut att vara avspärrad av poliser.
Den starka doften började nästan få henne att känna sig svimfärdig. Utan att tänka sig för greppade hon tag i fönsterhandtaget för att vädra in lite frisk luft i det instängda rummet. Fönstret bjöd inte på något motstånd alls. Det var inte låst, och inte heller ordentligt stängt. Vem som helst skulle ha kunnat öppna fönstret, även från utsidan. Med undrande blick tittade hon bort mot Arne som redan noterat vad Lotta just skulle till att säga.
”Fönstret var öppet?”, mumlade han knappt hörbart.
”Ja… Här skulle vem som helst ha kunnat klättra in.”
Arne höjde handen mot hakan och bjöd på en fundersam min.
”Det innebär ju att vem som helst kan ha klättrat in för att utföra mordet”, funderade Lotta vidare.
Arne kunde se i hennes ögon hur upphetsad hon var över denna potentiellt viktiga notering. Han ville inte framstå som en besserwisser, men han visste att det ännu var för tidigt att dra några slutsatser av hennes upptäckt. Han bestämde sig för att inte säga någonting just då, utan föreslog istället att de skulle ta en titt i Eva Hamiltons kontor.
Skillnaden mellan Ernst Kirchsteigers och Eva Hamiltons kontor var total. Där det i Ernst kontor inte funnits en enda attiralj som befann sig på annat än sin rätta plats så var Evas rum ett endaste inferno av papper och oreda. Det mörkbruna skrivbordet i massiv ek syntes knappt för alla papper och kuvert som låg tanklöst utspridda, och bokhyllan användes inte längre som bokhylla utan som pappersförvaring. Med försiktiga steg trippade Arne och Lotta in i rummet och gick fram till det röriga skrivbordet. Mitt bland alla papper stod en laptop och surrade tyst för sig själv. Den var påslagen, och Lotta såg det som en invit för att snoka i någonting hon nog egentligen borde låta vara. Hon rörde försiktigt på musen och skärmen vaknade till ur sitt viloläge. Någon typ av mailklient stod öppnad, och med nyfikna ögon började hon högläsa:
”Tack för senast. Jag måste erkänna att det var väldigt länge sedan jag träffade en tjej som du. Jag ska ta tag i det vi pratade om. Oroa dig inte, du behöver nästan inte göra någonting. Följ bara planen. Du ska ju trots allt bara dra blickar till dig, och det är du ju bra på, eller hur? Det ska bli ett nöje att jobba med dig i framtiden.
Tusen pussar
Din M.T.”
Arne lyssnade med stor koncentration. Det var underskrivet med initialerna M.T. ”Din M.T”, stod det till och med. Vem kunde det vara? Lyckligtvis så var Arne mycket väl medveten om att Lotta var väldigt kunnig när det gällde kändisar och deras förhållanden.
”Lotta, vad heter Eva Hamiltons man egentligen?”
Precis som Arne trott så kom svaret imponerande omedelbart:
”Karl-Johan von Heland. Han är civilekonom, och för övrigt rätt snygg om jag får säga det själv. Hurså?”
”Bara undrade”, viskade Arne tillbaka och tackade för svaret. Han nickade fundersamt för sig själv, samtidigt som han stirrade på skärmen där de okända initialerna fortfarande förbryllade honom. Vem var egentligen den där M.T, och hade Eva Hamilton en affär med honom? Frågorna låg som en tät och plågsam dimma i Arnes huvud. Han hatade att inte känna till allt det han ansåg sig behöva för att ha hundraprocentig koll på utredningen. Visserligen kunde ju detta bara ha varit ett helt oskyldigt mail utan anknytning till fallet, men magkänslan och intuitionen sa någonting annat. Han kände på sig att detta inte var sista gången han såg dessa initialer innan utredningen var över.
4
Efter att ha gjort en grundlig genomsökning av tv-huset hade de båda utredarna enats om att det var dags att förhöra de enda två människorna som de hittills hade som misstänkta. Städaren Salvador Gonzales var först ut. Han bodde i ett stort betonghus i Bagarmossen söder om Stockholm, och solen sken fortfarande varmt när Arne och Lotta anlände till platsen. De hälsade glatt på ett gäng ungar som spelade fotboll mot en vägg innan de fortsatte in genom porten. En tavla i entrén förkunnade att Salvador Gonzales bodde högst upp, på sjätte våningen.
Hissdörren gnisslade oväntat när den stängdes, och ljudet fick en rysning att gå genom Arnes kropp. Han ogillade att åka hiss, men sjätte våningen var definitivt för långt att gå för en man som sedan länge passerat sjuttio. Efter någon sekund rosslade hissen igång och började en skumpig färd uppåt.
”Vem var det egentligen som hittade kroppen?”, sa Arne och avbröt den spända tystnaden.
”Det var någon anställd på TV-huset som kom dit morgonen efter. Hon såg blodet på insidan av städskrubben och ringde direkt till polisen.”
”Hade hon en nyckel tillstädskrubben?”
”Nej, dörren stod på glänt när hon kom dit. De vanliga anställda har inte nyckeln till städskrubben, det har jag redan kollat upp. Något mer du behöver veta?”
”Jag har koll på läget. Tack.”
”Hur har du tänkt genomföra förhöret?”, undrade Lotta och tittade över mot den tydligt nervöse Arne.
”Som jag alltid gör. Jag börjar med att lära mig lite om den misstänktes liv innan jag frågar om sådant som rör utredningen. På så vis får jag lite förståelse för den misstänkte och jag får honom dessutom att lita mer på mig. Det kommer gå bra Lotta. Låt mig sköta det här.”
”Du ser nervös ut, är det säkert att du inte vill att jag sköter det?”
”Det är bara hissen, du vet ju hur jag hatar hissar. Var bara lugn. Är Salvador Gonzales mördaren så vet vi det inom kort.”
Tre gånger hann de ringa på dörren innan den slutligen öppnades. En kort gråhårig man stod innanför och tittade upp på de båda.
"Salvador Gonzales?”, frågade Arne med sin vänligaste röst.
”Ja”, spottade den lille mannen ur sig irriterat och märkbart ogästvänligt.
”Vi kommer från polisen, vi har några frågor vi skulle vilja ställa till dig.”
Utan att säga någonting så vände den korta mannen på klacken och vandrade in i lägenheten. Arne och Lotta tittade förvånat på varandra, varpå de lite försynt följde efter.
Lägenheten var sparsamt inredd. Väggarna var kala sånär som på en tavla föreställande en äldre herre som viftade med en chilensk flagga. Salvador Gonzales hade för ett ögonblick försvunnit utom synhåll, men kom nu snabbt tillbaka med en köksstol under armen. Fortfarande utan att säga någonting gick han med snabba steg in i vardagsrummet, där han pekade på en mycket liten tvåsitssoffa som stod framför ett ännu mindre glasbord. Arne och Lotta tolkade det som en inbjudan och pressade sig ned i den trånga möbeln. Lottas övervikt gjorde att platsbristen var ganska påtaglig, men de båda ansåg att det var ovänligt att klaga när de trots allt blivit inbjudna utan större motstånd. Samtidigt som de försökte hitta en sittposition som tillät de båda att andas så placerade Salvador Gonzales sin köksstol på andra sidan bordet, innan han satte sig ned. Arne skannade intresserat av ansiktet mittemot innan han började förhöret:
”Vet du varför vi är här?”
”Inte en aning. Berätta”, svarade han snabbt med en viss brytning.
”Jag ser hellre att du berättar genom att svara på våra frågor. Till att börja med: Hur länge har du bott i Sverige?”
”Jag flydde hit efter militärkuppen i Chile 1973. Jag jobbade med president Allende fram till dess att han mördades framför mina ögon. När Pinochet tog makten levde jag ständigt under hot, så jag flydde hit. Många av mina närmaste hade inte så tur. Jag har sett många av mina vänner dödas.”
”Jag förstår… Och nu jobbar du som städare på tv-huset, inte sant?”
”Ja, det stämmer. Det är svårt att få bättre jobb i Sverige när man kommer som flykting”
”Kan du berätta lite om hur din arbetsdag såg ut när du jobbade i natt?”
”Det var precis som det alltid är. Jag kom dit vid sjutiden på kvällen och började mitt pass. Jag städade precis som vanligt och skulle egentligen sluta vid midnatt, men det är en man som alltid sitter kvar för länge. Jag kan inte städa hans rum innan han gått hem, och i mitt anställningsavtal står det att jag måste städa alla rum innan jag får sluta. Jag gillar att göra rätt för mig, så jag får alltid stanna kvar länge än vad jag egentligen ska. När klockan till slut började närma sig halv två så hade han äntligen gått. Jag städade snabbt hans rum innan jag gick till städskrubben, lämnade alla mina saker, låste och gick hem.
”Du låste dörren till städskrubben innan du gick?”
”Ja, det gör jag alltid.”
Den lille chilenske mannen lät minst sagt säker på sin sak. Arne imponerades över hur han till och med lyckades låta ganska stolt över sitt yrke, trots att han tvingats byta ned sig så sedan sitt liv i Chile.
”Den här mannen som alltid stannar för länge, är det möjligtvis Ernst Kirchsteiger?”
”Ja, det är den tönten. Han har tvingat mig att jobba över varje dag. Kan du nu berätta varför ni är här?”
”Ernst Kirchsteiger har blivit mördad. Du var en av de sista personerna som såg honom vid livet.”
Gonzales såg oberörd ut när han mottog avslöjandet. I vanliga fall hade Arne tyckt att den uteblivna reaktionen var smått konstig, och automatiskt hade det fått honom till att tro att han just satt öga mot öga med mördaren, men den här gången var det annorlunda. Gonzales hade innan sin tid i Sverige redan sett så många hemskheter så att döden nog inte längre var en chock för honom. Istället så var det någonting annat med förhöret som fångat Arnes intresse. Salvador Gonzales sa att han låste dörren till städskrubben när han gick, men när offret hittades stod den på glänt. Som städare hade Gonzales nyckel till alla dörrar i hela byggnaden, och ändå så hade liket återfunnits i städskrubben där dörren inte ens var stängd. Givetvis gjorde det att misstankarna automatiskt drogs till just honom. Det var helt enkelt inte logiskt.
Arne och Lotta tackade för sig och begav sig ut till bilen igen. Lotta suckade djupt när hon hoppade in i passagerarsätet:
"Jaha, det där gav oss ju inte mycket. Mördaren kan fortfarande vara vem som helst som hoppat in genom fönstret i Ernsts kontor.”
”Inte riktigt kära Lotta. Du glömmer en viktig detalj. Visserligen kan vem som helst ha hoppat in genom fönstret, det har du rätt i, men den som mördade Ernst måste vara en av få människor som har nyckeln till städskrubben. Och nyckeln till städskrubben har bara städaren och en person till: Hela husets chef. Jag tror det är dags att vi gör ett besök hemma hos Eva Hamilton”
SVT-Mordet Del 2/4
Med stor möda reste sig Arne upp till sittande position och hasade sig till sängkanten. Väl där satt han för en stund med armbågarna på knäna och händerna i ansiktet. Han gnuggade sig i ögonen och gjorde det bästa för att vakna till liv. Typiskt att alla mordoffer alltid måste hittas under småtimmarna, tänkte han, innan han slutligen samlat nog med kraft för att resa sig upp. Klockan var fortfarande inte mer än 06:10, men Arne var ändå tvungen att sätta fart för att vara på tv-huset innan klockan 07:00. Kom han senare fanns risken att hela platsen där offret hittats skulle ha kontaminerats av vanliga okunniga poliser som precis börjat sitt skift. Att vara bland de första på plats var alltid av högsta vikt för att Arne skulle kunna utföra sitt arbete på ett för honom tillfredsställande sätt.
Med tröttheten fortfarande påträngande tog Arne först på sig sina karaktäristiska glasögon innan han lyckades klä på sig ett par bruna manchesterbyxor och en enkelfärgad skjorta med en vinröd kofta över. Tillsammans med den långa svarta rocken han alltid bar under det kallare halvåret utgjorde dessa hans standardklädsel. Det fanns ingen tid till varken frukostätande eller tandborstning, så som en sista förberedelse inför den långa dagen som väntade så lyckades han i farten slita med sig en apelsin som han placerade i rockens högra ficka. Därefter stapplade han, fortfarande märkbart trött, ut till sin metallicgrå Volvo v70 som alltid stod parkerad utanför huset, troget väntande på honom. Med lätta ansträngningsstön lyckades han placera sin morgonstela kropp i förarsätet, varpå han började färden mot tv-huset.
Efter en trettiofem minuter lång bilresa svängde Arne Weise slutligen in på tv-husets parkering. Den tidiga morgontimmen gjorde att den fortfarande stod nästintill tom, sånär som på ett fåtal bilar, varav en som han kunde identifiera som Lottas Brommés. Perfekt tänkte han, Lotta var redan på plats, precis som hon alltid var. Hennes punktlighet, ärlighet och vänlighet var det som gjorde att Arne trivdes med henne som partner, för sanningen var att han innan Lottas inträde i hans liv alltid hade jobbat ensam. Det fanns en annars svåråtkomlig lättnad i att veta att Lotta alltid redan fanns på platsen och hade tagit reda på det viktigaste när han själv dök upp.
Arne kände hur magen kurrade när han passerade in igenom tv-husets portar. Typiskt att han inte ens skulle ha hunnit äta frukost, tänkte han i samma stund som Lotta Brommé fick syn på honom. Hon gav honom den gamla vanliga subtila nickningen för att hälsa honom välkommen när han närmade sig.
”Han ligger i en städskrubb här borta”, förkunnade hon och pekade mot en lång korridor som belystes av lysrörslampor som satt regelbundet uppsatta i taket, samtidigt som de började promenaden mot platsen där offret låg.
Det verkade inte vara speciellt långt att gå, men det var en utmärkt tid för Arne att uppdatera sig med all den information som han visste att Lotta redan grävt fram.
”Så vad har hänt här egentligen?”, frågade han och inväntade ivrigt och kunskapstörstande svaret som skulle komma.
”Han blev slagen i huvudet flertalet gånger med någon form av trubbigt tillhygge. Det är en blodig jävla röra, men bara inne i själva skrubben så mordet måste ha skett där om inte förövaren valt att städa bort alla andra blodspår han måste ha lämnat efter sig om dådet utfördes någon annanstans.”
”Har vi några misstänkta såhär långt?”, undrade Arne, även fast han visste att inte ens Lotta kunde ha jobbat snabbt nog för att komma fram till någon sådan slutsats.
”Nix, inte än, men enligt killen som satt i receptionen under natten så var det bara tre personer kvar i huset. Ernst själv, som jag tror vi kan utesluta är mördaren, en städare vid namn Salvador Gonzales samt hela tv-husets chef, en viss Eva Hamilton, som tydligen jobbade över. Här är det förresten.”
”Han blev slagen i huvudet flertalet gånger med någon form av trubbigt tillhygge. Det är en blodig jävla röra, men bara inne i själva skrubben så mordet måste ha skett där om inte förövaren valt att städa bort alla andra blodspår han måste ha lämnat efter sig om dådet utfördes någon annanstans.”
”Har vi några misstänkta såhär långt?”, undrade Arne, även fast han visste att inte ens Lotta kunde ha jobbat snabbt nog för att komma fram till någon sådan slutsats.
”Nix, inte än, men enligt killen som satt i receptionen under natten så var det bara tre personer kvar i huset. Ernst själv, som jag tror vi kan utesluta är mördaren, en städare vid namn Salvador Gonzales samt hela tv-husets chef, en viss Eva Hamilton, som tydligen jobbade över. Här är det förresten.”
Den korta promenaden avstannade utanför en sliten trädörr som bekläddes med en grå skylt som med svarta, tydliga versaler förkunnade att det var en städskrubb på andra sidan. Dörren stod på glänt och genom en decimetertjock glipa kunde Arne ana ett blodstänk på den högra väggen i det trånga utrymmet. Han tog ett djupt andetag av frisk luft innan han med vänsterhanden försiktigt sköt upp dörren. Det var ingen trevlig syn som mötte honom. Precis som Lotta redan hade avslöjat så var det minst sagt ”en blodig jävla röra”, och mitt i allt låg Ernst Kirchsteigers livlösa kropp. De mjuka bomullskläderna, som Arne direkt kunde känna igen från Dressmans sortiment, hade målats röda av en enorm mängd blod som runnit från det illa tilltygade huvudet. Ögonen var öppna och stirrade uttryckslöst ut i rummet. Det hela var något av det värsta Arne sett under sin långa karriär, och han hörde hur Lotta försökte dölja en kväljning bakom honom när han med ögonen inspekterade det sönderslagna ansiktet.
”Vem kan utföra ett så fruktansvärt brott?”, funderade han högt och smekte sin släta haka, under tiden som han med långsamma steg vandrade ut i korridoren igen. Hungern gjorde sig återigen påmind och magen gav ifrån sig en högljudd klagosång. Att jobba på tom mage hade Arne av erfarenhet lärt sig att undvika, så med flinka fingrar började han skala den apelsin han lyckats få ned i rockfickan innan han åkte hemifrån. Han kikade omkring sig efter en papperskorg att slänga skalet i och fick syn på en några meter bort i korridoren. Han skulle precis till att göra sig av med den första biten av det orange skalet när någonting på botten av papperskorgen fångade hans intresse. Det låg någonting där som blänkte i det artificiella lysrörsljuset. Vant halade han upp en servett ur den andra rockfickan innan han sänkte ned handen i papperskorgens djupa mörker. Han greppade det oidentifierade föremålet med stadiga fingrar innan han sakta drog upp armen. En hammare. En blodig sådan. Med lätt höjda ögonbryn mötte han Lottas förvånade blick.
”Jag antar att vi hittat vårt mordvapen…”
SVT-Mordet Del 1/4
Som utlovat kommer här den första delen i min mycket förvirrade och ganska dåliga deckare. Den är uselt korrekturläst och skriven som en följetång och det hela blev därför ett onödigt pusselarbete snarare än en speciellt genomtänkt deckare. Lång så in i helvete kommer ni säkert tycka att den är också. Men egentligen är det väl knappast någon idé att jag bortförklarar mer. Tyck om eller ogilla. Eller känn total likgiltighet. Här är den i alla fall:
Kapitel 1
Det började bli sent, klockan var redan långt efter tolv på natten, men Ernst Kirchsteiger var fortfarande djupt försjunken i sitt arbete. Han lät sina bara fötter masseras av den mjuka heltäckningsmattan som beklädde kontorsgolvet innan han släppte lös en djup suck. Det hade varit en lång dag med planering inför den nya säsongen av heminredningsprogrammet Sommartorpet, där han själv var programledare. Programmet hade under flera somrar i rad varit en given publikfavorit med lysande publiksiffror som fick Sveriges Televisions styrelse att jubla. Genom sin programledarroll hade han blivit rikskänd, inte minst för sin förkärlek till att gå runt barfota och ”mysa”. Många kunde säkert uppfatta honom som självgod och lite påklistrad, men sanningen var att han bara älskade det han gjorde. Han älskade Sommartorpet, och han älskade det där mysiga barfotaspatserandet och allt han hade kommit att bli känd för.
Kapitel 1
Det började bli sent, klockan var redan långt efter tolv på natten, men Ernst Kirchsteiger var fortfarande djupt försjunken i sitt arbete. Han lät sina bara fötter masseras av den mjuka heltäckningsmattan som beklädde kontorsgolvet innan han släppte lös en djup suck. Det hade varit en lång dag med planering inför den nya säsongen av heminredningsprogrammet Sommartorpet, där han själv var programledare. Programmet hade under flera somrar i rad varit en given publikfavorit med lysande publiksiffror som fick Sveriges Televisions styrelse att jubla. Genom sin programledarroll hade han blivit rikskänd, inte minst för sin förkärlek till att gå runt barfota och ”mysa”. Många kunde säkert uppfatta honom som självgod och lite påklistrad, men sanningen var att han bara älskade det han gjorde. Han älskade Sommartorpet, och han älskade det där mysiga barfotaspatserandet och allt han hade kommit att bli känd för.
Nu satt han ensam kvar i TV-husets öde lokaler, sånär som på en liten kort chilensk städare som tittade in var tionde minut och muttrade surt att Ernst borde gå hem så att han själv skulle få chansen att avsluta sitt städskift. Alla andra arbetskamrater hade sedan länge letat sig hemåt till sina familjer, men Ernst själv hade valt att stanna en stund till för att förbereda sig. Han ville väldigt gärna att den nya säsongen skulle hålla samma höga kvalité som de tidigare säsongerna hade gjort. Han kände sig till och med en aning pressad sedan hans chef, Eva Hamilton, under en längre period hintat om att hon inte hade mycket till övers för honom. Hon verkade bara leta efter en anledning till att ge Ernst sparken, men hittills hade Sommartorpet gjort succé, år efter år. Programmet var tvunget att vara perfekt. Så länge tittarsiffrorna fortsatt var positiva så skulle Eva inte kunna sparka honom. Det visste han med säkerhet.
Det var en jobbig situation, men han älskade sitt jobb som programledare och tvingades därför acceptera läget så som det var. Han kunde aldrig riktigt komma ifrån faktumet att hela hans anställning var resultatberoende. Tittarsiffrorna var allt som räknades.
Han lutade sig tillbaka i kontorsstolen och gned sig med fingrarnas baksidor över ögonlocken, samtidigt som han sträckte på sin kraftfulla överkropp. Han pustade ut och lät högerhanden rufsa till det mjuka gråa håret som täckte hans femtiofemåriga huvud. Det var dags att gå hem. Inspelningen skulle börja följande dag, och nu fanns det inte mycket mer han kunde göra. Han hade sin roll planerad in i minsta detalj. Den nya säsongens första avsnitt skulle bli storslaget. Ett helt nytt sommartorp skulle rustas upp, och Ernst hade till sin stora lycka hittat det perfekta renoveringsobjektet. Ett litet, litet rött hus med vita knutar. Det var så svenskt och underbart som någonting kunde bli. Det skulle bli lysande.
För första gången på flera timmar så tog han nu på sig sina strumpor och skor. Han tittade ut i korridoren för att försöka få syn på den stackars städaren som nu äntligen skulle få lite goda nyheter. Ernst hade känt hur hatet från den lille chilenaren hade ökat för varje gång deras blickar mötts den senaste veckan, så han skulle gärna vilja be om ursäkt för sina sena arbetsvanor innan han gick hem. Men den lille chilenaren syntes nu för första gången inte till.
Ernst suckade kort, ryckte snabbt på axlarna som för att säga till sig själv ”äh, du försökte ju i alla fall”, innan han började den långa vandringen genom korridorerna mot utgången, nynnandes på programmets signaturmelodi. Korridoren var mörk och öde, hela TV-huset verkade faktiskt stå tomt. Ernst tyckte nästan det var lite kusligt hur en i normala fall så välbefolkad och ljus arbetsplats kunde bli så tom och mörk. Omedvetet ökade han steglängden något. Han gillade inte ensamheten nämnvärt, framför allt inte när den kombinerades med mörker. I receptionen skulle det i alla fall sitta någon, tänkte han och började småspringa genom det nedsläckta huset.
”Hallå Ernst.”
Hans språngmarsch avbröts av en röst bakom honom. Den enda rösten som kunde misslyckas med att få honom att känna sig mindre ensam.
Kapitel 2
Klockan var 06:04 när Arne Weise vaknade med ett ryck av att telefonen ringde. Han hatade tidiga morgnar och oömma uppvaknanden, och ett telefonsamtal var sannerligen oömt. Han kände hur pulsen rusade och paniken steg innan han förstod att det verkligen var telefonen och inte ett rikslarm som ljöd i hela lägenheten. Med skakig hand lyfte han på luren och inväntade att rösten på andra sidan skulle framföra sitt meddelande. Vem det var visste han redan. Det fanns nämligen bara en enda person som skulle våga ringa och väcka honom såhär tidigt.
”Hej, det är Lotta. Du måste komma till tv-huset med detsamma. Ernst Kirchsteiger har blivit mördad.”
En liten ursäkt, lite potatisbulle och lite annat
God dag kära läsare. Jag börjar givetvis med att ursäkta mitt bedrövliga bloggande, men jag har helt enkelt fått utlopp för mitt skrivande i skolan under den senaste tiden. Just i detta nu sitter jag och filar på en dokumentär text om mordet på John F Kennedy. Det blir säkert skitdåligt, men ämnet är ju småintressant i alla fall.
I övrigt så har jag även passat på att skriva en löjlig deckar-följetång i fyra delar som jag antagligen kommer posta här på bluggen någon gång efter jul. Det blev vad jag i vanliga fall brukar kalla för litterär avföring eftersom det visade sig vara mycket svårt att improvisera fram en deckarhistoria utan möjligheten att kunna gå tillbaka och ändra sådant som man redan skrivit.
I potatisbulletävlingen går det desto bättre. Jag kan med stolthet meddela att jag nu passerat 300-strecket. Sedan årets början har jag lyckats förtära inte mindre än 306 potatisbullar, och fler lär det bli eftersom jag har hela frysen full. Min konkurrent Markus "Marky Mark den yngre", tillika Fisabsorberarn, har kämpat sig närmare. Han ligger i skrivande stund på 240 potatisbullar. Det känns som en ganska betryggande ledning, kanske framför allt eftersom han nyss kläckte ur sig denna lite tråkiga mening:
"Som det känns nu så kommer jag inte äta en bulle till innan mitten på 2014 fyfan vad mätt jag är"
Två veckor återstår trots allt av tävlingen. Allt kan ju faktiskt ännu hända, men jag ska inte sticka under stolen med att det känns som om segern är riktigt nära nu.
Som avslutning kan jag även meddela att jag mitt i min frånvaro har börjat snickra lite smått på vad som är tänkt att bli en bok. Den kommer säkert kräva en hel del arbete, omarbete och omarbete igen innan den kan ges ut, om den ens blir så bra. Om handlingen kan jag inte säga mycket, men jag kan avslöja en pytteliten detalj. Huvudpersonens initialer stavas C-G O. Det var allt för den här gången. På återseende!
I övrigt så har jag även passat på att skriva en löjlig deckar-följetång i fyra delar som jag antagligen kommer posta här på bluggen någon gång efter jul. Det blev vad jag i vanliga fall brukar kalla för litterär avföring eftersom det visade sig vara mycket svårt att improvisera fram en deckarhistoria utan möjligheten att kunna gå tillbaka och ändra sådant som man redan skrivit.
I potatisbulletävlingen går det desto bättre. Jag kan med stolthet meddela att jag nu passerat 300-strecket. Sedan årets början har jag lyckats förtära inte mindre än 306 potatisbullar, och fler lär det bli eftersom jag har hela frysen full. Min konkurrent Markus "Marky Mark den yngre", tillika Fisabsorberarn, har kämpat sig närmare. Han ligger i skrivande stund på 240 potatisbullar. Det känns som en ganska betryggande ledning, kanske framför allt eftersom han nyss kläckte ur sig denna lite tråkiga mening:
"Som det känns nu så kommer jag inte äta en bulle till innan mitten på 2014 fyfan vad mätt jag är"
Två veckor återstår trots allt av tävlingen. Allt kan ju faktiskt ännu hända, men jag ska inte sticka under stolen med att det känns som om segern är riktigt nära nu.
Som avslutning kan jag även meddela att jag mitt i min frånvaro har börjat snickra lite smått på vad som är tänkt att bli en bok. Den kommer säkert kräva en hel del arbete, omarbete och omarbete igen innan den kan ges ut, om den ens blir så bra. Om handlingen kan jag inte säga mycket, men jag kan avslöja en pytteliten detalj. Huvudpersonens initialer stavas C-G O. Det var allt för den här gången. På återseende!
Potatisbulledagbok #3
Mindre än två månader återstår av tävlingen mellan mig och Fisabsorberarn. I nuläget har jag precis börjat äta potatisbullar igen för att avsluta snyggt. Det var mycket, mycket länge sedan jag lät potatisbullarna beträda min känsliga tunga. Många skulle kanske säga att jag föråt mig på potatisbullar, fast det är inte riktigt sant. Visserligen blev jag allt mer sällan sugen på att trycka i mig min dagliga dos potatisbullar, men sanningen är att ätandet avstannade eftersom jag hade en så betryggande ledning att det inte längre fanns skäl till att proppa hela munnen full med denna ljuvlighet varje dag.
I skrivande stund har jag en förkrossande ledning med 276 potatisbullar mot Fisabsorberarns direkt svaga 176. Den som sitter med sin abakus i högsta hugg kan enkelt se att jag alltså har en ledning på hela 100 potatisbullar. Rimligtvis innebär det någonstans mellan sju och tio mål mat, så därför känner jag segervittringen tydligare en någonsin. Det ska mycket till för att den gode absorberaren ska kunna komma ikapp min mäktiga siffra. För säkerhets skull kommer jag dock under årets resterande dagar att ha ett paket potatisbullar redo i frysen (som för övrigt frostat igen till den grad att dörren knappt längre går att stänga) om Fisabsorberarn bestämmer sig för att göra en sista spurtattack.
Även om denna spurtattack uteblir så har jag nog som mål att åtminstone nå 300-strecket innan vi firar årets slut. Vi kan lätt konstatera att Fisabsorberarn trots sitt usla resultat i denna tävling åtminstone kommer nå förstaplatsen när vi rankar årets mest fantastiska citat. När han i början av tävlingen deklarerade att "tio potatisbullar om dagen inte alls är orimligt" så höll jag faktiskt med honom, men nu när jag tänker efter så är det inte längre lika rimligt. 3650 bullar av potatis får man nog inte i sig på ett år, oavsett hur fantastiskt gott det än må vara. Når jag 300 kommer jag känna mig sådär lagom stolt i alla fall. Jag är dock helt övertygad om att 500 inte hade varit omöjligt att nå om min motståndare pressat mig hårdare, samt om jag själv gick in mer för att variera tillbehören till mitt potatisbulleätande. Nåväl, huvudsaken är att jag vinner och nu är segern nära. Riktigt nära till och med...
I skrivande stund har jag en förkrossande ledning med 276 potatisbullar mot Fisabsorberarns direkt svaga 176. Den som sitter med sin abakus i högsta hugg kan enkelt se att jag alltså har en ledning på hela 100 potatisbullar. Rimligtvis innebär det någonstans mellan sju och tio mål mat, så därför känner jag segervittringen tydligare en någonsin. Det ska mycket till för att den gode absorberaren ska kunna komma ikapp min mäktiga siffra. För säkerhets skull kommer jag dock under årets resterande dagar att ha ett paket potatisbullar redo i frysen (som för övrigt frostat igen till den grad att dörren knappt längre går att stänga) om Fisabsorberarn bestämmer sig för att göra en sista spurtattack.
Även om denna spurtattack uteblir så har jag nog som mål att åtminstone nå 300-strecket innan vi firar årets slut. Vi kan lätt konstatera att Fisabsorberarn trots sitt usla resultat i denna tävling åtminstone kommer nå förstaplatsen när vi rankar årets mest fantastiska citat. När han i början av tävlingen deklarerade att "tio potatisbullar om dagen inte alls är orimligt" så höll jag faktiskt med honom, men nu när jag tänker efter så är det inte längre lika rimligt. 3650 bullar av potatis får man nog inte i sig på ett år, oavsett hur fantastiskt gott det än må vara. Når jag 300 kommer jag känna mig sådär lagom stolt i alla fall. Jag är dock helt övertygad om att 500 inte hade varit omöjligt att nå om min motståndare pressat mig hårdare, samt om jag själv gick in mer för att variera tillbehören till mitt potatisbulleätande. Nåväl, huvudsaken är att jag vinner och nu är segern nära. Riktigt nära till och med...
Lite DÖDSSJUK
Kära dagbok
Jag verkar ha dragit på mig en släng av körtelfeber, vilket ju självklart känns oerhört positivt. Bland de mer märkbart briljanta bieffekterna av denna gudagåva så kan jag nu stoltsera med en kondition som ett ruttet träd, en feber som är mer regelbundet pendlande än vårt kära SL, samt en hypersnabb viktminskning. Min hals gör dessutom ont. Jätteont. Men det är också positivt, för jag får ju i alla fall veta att jag lever.
Men även solen har sina fläckar. Även den mest hälsosamma kosten producerar avföring. Även... Jag orkar inte komma på en till, jag är ju fan sjuk, men ni fattar. Jag kommer med ganska stor sannolikhet missa den ofantligt efterlängtade poesiuppläsningen som jag till 100% mot min vilja hade tvingats att utföra på onsdag. Det gör mig så ledsen att jag vill gråta jättelite, men det kan jag inte göra för jag har inte druckit så mycket på senare tid eftersom min hals gör så ont. Jag har blivit uttorkad. Skulle verkligen behöva dricka någonting, påminn mig om det om ni läser detta.
I övrigt har jag väl inte så mycket att berätta för er trogna dårar som fortfarande läser min blogg fast jag aldrig uppdaterar. Därför tänkte jag ta och avsluta med min kanske sämsta dikt jag gjort i skolan hittills. Den handlar om sås och går därför naturligtvis under namnet "Såsdikten".
"När allting känns smaklöst och trist
Så gäller det att nyttja sin list
Låta köttet bada i någonting som är gott
Låta pommesen drypa i annat än bara flott
Något med svamp, Bearnaise eller den av peppar
Vilken sås ska idag få fukta mina läppar?"
Jag verkar ha dragit på mig en släng av körtelfeber, vilket ju självklart känns oerhört positivt. Bland de mer märkbart briljanta bieffekterna av denna gudagåva så kan jag nu stoltsera med en kondition som ett ruttet träd, en feber som är mer regelbundet pendlande än vårt kära SL, samt en hypersnabb viktminskning. Min hals gör dessutom ont. Jätteont. Men det är också positivt, för jag får ju i alla fall veta att jag lever.
Men även solen har sina fläckar. Även den mest hälsosamma kosten producerar avföring. Även... Jag orkar inte komma på en till, jag är ju fan sjuk, men ni fattar. Jag kommer med ganska stor sannolikhet missa den ofantligt efterlängtade poesiuppläsningen som jag till 100% mot min vilja hade tvingats att utföra på onsdag. Det gör mig så ledsen att jag vill gråta jättelite, men det kan jag inte göra för jag har inte druckit så mycket på senare tid eftersom min hals gör så ont. Jag har blivit uttorkad. Skulle verkligen behöva dricka någonting, påminn mig om det om ni läser detta.
I övrigt har jag väl inte så mycket att berätta för er trogna dårar som fortfarande läser min blogg fast jag aldrig uppdaterar. Därför tänkte jag ta och avsluta med min kanske sämsta dikt jag gjort i skolan hittills. Den handlar om sås och går därför naturligtvis under namnet "Såsdikten".
"När allting känns smaklöst och trist
Så gäller det att nyttja sin list
Låta köttet bada i någonting som är gott
Låta pommesen drypa i annat än bara flott
Något med svamp, Bearnaise eller den av peppar
Vilken sås ska idag få fukta mina läppar?"
En genomsjuk skoldag
I onsdags upplevde jag den i särklass mest rubbade och meningslösa skoldagen någonsin. Poesi står fortfarande på schemat och hånler med sin totala brist på logik och begriplighet. En ny lärare skulle dock få chansen att ge oss klarhet i vad i helvete vi håller på med, men det skulle snabbt visa sig att det snarare blev precis tvärtom.
När jag entrade klassrummet vid niotiden på morgonen möttes jag av en liten farbror med morotsfärgat hår på både huvud och ögonbryn. Han smög runt lite hukat i ett par väldigt tjocka strumpor och hälsade glatt med sin mycket poetiska stämma. Därefter samlades vi alla i klassen i en ring där den krumma läraren berättade några förvånansvärt intressanta berättelser ur sitt liv. Helt oväntat tog allt dock en ny vändning när den mystiske mannen började spela sina "favorithöstlåtar" och uppmanade oss att "dansa som om ni ville ut bland höstlöven". Därefter började han själv jazza runt mitt på golvet med sin nu ännu mer hukade stil.
Efter en evighet var morgongymnastiken över, och resten av lektionen spenderades med att han spelade upp ännu fler låtar (samtliga från 40 eller 50-talet), där vi sedan enskilt fick välja den låt vi "kände mest för". Det blev givetvis väldigt svårt eftersom jag inte är ett speciellt stort fan av Edith Piaf-covers eller Tova Carson. Varför vi skulle välja en låt hade vi ännu ingen aning om. Det skulle klarna först på eftermiddagen.
Efter lunch var Balettakademin helt plötsligt nästa mycket oväntade stopp, en plats som bara ligger ett par hundra meter från skolan där jag går. Genast spred sig paniken i gruppen när alla trodde att vi skulle tvingas dansa balett med en galen poet, men i själva verket blev allt mycket mer underligt än så. Det vi skulle göra var nämligen ännu mer korkat. På plats intog vi ett gigantiskt studio-rum där ena väggen var hundraprocentigt spegelbeklädd. Genast förklarade poet-läraren att vi vi skulle stå framför spegeln, med samtliga klasskamrater någon meter bakom, och mima till den låt vi under morgonen valt ut.
En och en tvingades vi sedan utföra denna totala idioti, vilket självklart inte var lätt eftersom det är fullständigt omöjligt att mima till en låt man aldrig hört förut. Men så kom det sig i alla fall att jag i onsdags fick låtsas mima till en obegriplig låt, samtidigt som jag hade ögonkontakt med en man iklädd kvinnokläder och med en poet som valsade runt ensam i bakgrunden. Vad det har med poesi att göra har jag ingen aning om. Hemskt var det hur som helst...
När jag entrade klassrummet vid niotiden på morgonen möttes jag av en liten farbror med morotsfärgat hår på både huvud och ögonbryn. Han smög runt lite hukat i ett par väldigt tjocka strumpor och hälsade glatt med sin mycket poetiska stämma. Därefter samlades vi alla i klassen i en ring där den krumma läraren berättade några förvånansvärt intressanta berättelser ur sitt liv. Helt oväntat tog allt dock en ny vändning när den mystiske mannen började spela sina "favorithöstlåtar" och uppmanade oss att "dansa som om ni ville ut bland höstlöven". Därefter började han själv jazza runt mitt på golvet med sin nu ännu mer hukade stil.
Efter en evighet var morgongymnastiken över, och resten av lektionen spenderades med att han spelade upp ännu fler låtar (samtliga från 40 eller 50-talet), där vi sedan enskilt fick välja den låt vi "kände mest för". Det blev givetvis väldigt svårt eftersom jag inte är ett speciellt stort fan av Edith Piaf-covers eller Tova Carson. Varför vi skulle välja en låt hade vi ännu ingen aning om. Det skulle klarna först på eftermiddagen.
Efter lunch var Balettakademin helt plötsligt nästa mycket oväntade stopp, en plats som bara ligger ett par hundra meter från skolan där jag går. Genast spred sig paniken i gruppen när alla trodde att vi skulle tvingas dansa balett med en galen poet, men i själva verket blev allt mycket mer underligt än så. Det vi skulle göra var nämligen ännu mer korkat. På plats intog vi ett gigantiskt studio-rum där ena väggen var hundraprocentigt spegelbeklädd. Genast förklarade poet-läraren att vi vi skulle stå framför spegeln, med samtliga klasskamrater någon meter bakom, och mima till den låt vi under morgonen valt ut.
En och en tvingades vi sedan utföra denna totala idioti, vilket självklart inte var lätt eftersom det är fullständigt omöjligt att mima till en låt man aldrig hört förut. Men så kom det sig i alla fall att jag i onsdags fick låtsas mima till en obegriplig låt, samtidigt som jag hade ögonkontakt med en man iklädd kvinnokläder och med en poet som valsade runt ensam i bakgrunden. Vad det har med poesi att göra har jag ingen aning om. Hemskt var det hur som helst...
Årets journalistiska bottennapp
Aftonbladet har en tendens att ibland göra sig själva till åtlöje utan att riktigt förstå det. Idag hände det igen, även fast man fick hjälp av tre stycken mycket, mycket nervösa och... rätt korkade ungdomar.
Det hela började med att två tjejer och en kille från feministgruppen Femen bestämde sig för att protestera mot att sex män/killar nyligen blev friade i ett våldtäktsmål. Så långt är allting både vettigt, moraliskt fint och ganska genomtänkt. Men det är också allt som gick rätt med hela "kuppen". Allt annat är nämligen så ogenomtänkt och dåligt som det kan bli, vilket ni kan se i inslaget nedan.
Först och främst så är reportern från Aftonbladet sämre än den sämsta av prao-elever. Hon verkar inte ha gjort någon som helst research, och det är dessutom mycket tveksamt om hon någonsin stått framför en kamera tidigare. Hon stakar sig och ger ett allmänt amatörmässigt intryck. Men trots att hon är fruktansvärt usel så är hon ändå inte ens hälften så värdelös som de två tjejerna som inslaget handlar om.
Den ena tjejen är så nervös så att hon håller på att kissa på sig, vilket man visserligen kan förstå. Det man däremot inte kan förstå är hur de har tänkt när de valde protestform. Jag antar att de inte har tänkt alls, utan bara gjort något som de sett någon annan göra, för jag kan inte i mitt liv förstå varför de ska protestera genom att skriva felstavade engelska slogans på sina nakna kroppar. Det hade liksom fungerat EXAKT lika bra, eller kanske till och med bättre, om budskapet istället hade skrivits på en skylt.
Varför de sedan ska skrika ut sitt budskap på engelska förstår jag inte heller. Det känns ju inte speciellt troligt att en protest som lockat typ två journalister, varav åtminstone en är bedrövligt dålig, skulle få internationellt genomslag. Allt verkar bara vara väldigt ogenomtänkt.
När den mest nervösa tjejen i slutet av klippet återigen visar sig helt oförberedd på alla tänkbara frågor, och säger att hon "önskar att folk kunde ta oss på allvar", så stärks tankarna om att protesten är fullständigt ogenomtänkt ytterligare. Det är svårt att se allvarligt på två till synes helt vilsna tjejer som protesterar genom att visa upp felstavade slogans på sina nakna kroppar, samtidigt som de skriker slagord på engelska framför en publik på ungefär fem personer. Det går helt enkelt inte att ta det seriöst, och det är en känsla som bekräftas av att ståhejet bemöts av en enda liten applåd. Nej usch. Klippet ovan är pinsamt på så många plan så att jag vill kräkas. Det ska jag gå och göra nu...
Det hela började med att två tjejer och en kille från feministgruppen Femen bestämde sig för att protestera mot att sex män/killar nyligen blev friade i ett våldtäktsmål. Så långt är allting både vettigt, moraliskt fint och ganska genomtänkt. Men det är också allt som gick rätt med hela "kuppen". Allt annat är nämligen så ogenomtänkt och dåligt som det kan bli, vilket ni kan se i inslaget nedan.
Först och främst så är reportern från Aftonbladet sämre än den sämsta av prao-elever. Hon verkar inte ha gjort någon som helst research, och det är dessutom mycket tveksamt om hon någonsin stått framför en kamera tidigare. Hon stakar sig och ger ett allmänt amatörmässigt intryck. Men trots att hon är fruktansvärt usel så är hon ändå inte ens hälften så värdelös som de två tjejerna som inslaget handlar om.
Den ena tjejen är så nervös så att hon håller på att kissa på sig, vilket man visserligen kan förstå. Det man däremot inte kan förstå är hur de har tänkt när de valde protestform. Jag antar att de inte har tänkt alls, utan bara gjort något som de sett någon annan göra, för jag kan inte i mitt liv förstå varför de ska protestera genom att skriva felstavade engelska slogans på sina nakna kroppar. Det hade liksom fungerat EXAKT lika bra, eller kanske till och med bättre, om budskapet istället hade skrivits på en skylt.
Varför de sedan ska skrika ut sitt budskap på engelska förstår jag inte heller. Det känns ju inte speciellt troligt att en protest som lockat typ två journalister, varav åtminstone en är bedrövligt dålig, skulle få internationellt genomslag. Allt verkar bara vara väldigt ogenomtänkt.
När den mest nervösa tjejen i slutet av klippet återigen visar sig helt oförberedd på alla tänkbara frågor, och säger att hon "önskar att folk kunde ta oss på allvar", så stärks tankarna om att protesten är fullständigt ogenomtänkt ytterligare. Det är svårt att se allvarligt på två till synes helt vilsna tjejer som protesterar genom att visa upp felstavade slogans på sina nakna kroppar, samtidigt som de skriker slagord på engelska framför en publik på ungefär fem personer. Det går helt enkelt inte att ta det seriöst, och det är en känsla som bekräftas av att ståhejet bemöts av en enda liten applåd. Nej usch. Klippet ovan är pinsamt på så många plan så att jag vill kräkas. Det ska jag gå och göra nu...
Poesi
Jag börjar som vanligt med att ursäkta den usla uppdateringen. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska skriva om, förrän nu alltså. Det är nämligen så att vi skolan på tisdag överger det så kallade prosa-blocket (där man åtminstone i teorin kan skriva vettiga texter), för att övergå till poesi-blocket (där man inte ens i teorin kan skriva vettiga texter). Jag ser fram emot det ungefär lika mycket som jag längtar efter domedagen. Kanske lite mindre.
Redan nu har jag fått en uppgift att skriva ett antal dikter, som dessväre antagligen ska vara högst seriösa, och då slås jag direkt av en enda sak: Jag hatar verkligen poesi. Det är en fullständigt ologisk "konstform" där skillnaden mellan genialitet och idioti inte finns. Det är precis som med konst, där en vit duk med några färgglada stänk och en skvätt näsblod kan vara ett underbart hantverk av ett fullblodsproffs. I poesi kan vilken konstig metafor som helst anses vara genial, och att slänga in lite radbrytningar vart som helst utom där det vore logiskt kan även det hyllas enormt.
Nej, fy. Jag ser verkligen inte alls fram emot att jobba med poesi i fem veckor. För mig är Poesi som att försöka leta sig ut ur en labyrint som saknar utgång. Det går liksom inte. Man är fast för evigt, och dessutom så är det ungefär helt omöjligt att försörja sig genom att skriva poesi. Trist, men kanske ändå rättvist. Jag får väl trösta mig med att jag kanske kan börja testa gränserna lite, och skriva en dikt som är ett stort fett skämt för att sedan se folk hylla den eftersom den är nyskapande, eller något i den stilen. Det ska bli mycket o-spännande...
Redan nu har jag fått en uppgift att skriva ett antal dikter, som dessväre antagligen ska vara högst seriösa, och då slås jag direkt av en enda sak: Jag hatar verkligen poesi. Det är en fullständigt ologisk "konstform" där skillnaden mellan genialitet och idioti inte finns. Det är precis som med konst, där en vit duk med några färgglada stänk och en skvätt näsblod kan vara ett underbart hantverk av ett fullblodsproffs. I poesi kan vilken konstig metafor som helst anses vara genial, och att slänga in lite radbrytningar vart som helst utom där det vore logiskt kan även det hyllas enormt.
Nej, fy. Jag ser verkligen inte alls fram emot att jobba med poesi i fem veckor. För mig är Poesi som att försöka leta sig ut ur en labyrint som saknar utgång. Det går liksom inte. Man är fast för evigt, och dessutom så är det ungefär helt omöjligt att försörja sig genom att skriva poesi. Trist, men kanske ändå rättvist. Jag får väl trösta mig med att jag kanske kan börja testa gränserna lite, och skriva en dikt som är ett stort fett skämt för att sedan se folk hylla den eftersom den är nyskapande, eller något i den stilen. Det ska bli mycket o-spännande...
Ett tredje novellutkast
Följande utspelar sig egentligen mellan den första och den andra novellen...
Klockan var halv elva på morgonen och Claes-Göran vaknade upp med den absolut värsta huvudvärken han någonsin känt. Han hade inte druckit vatten, eller någonting annat för den delen, på tre dagar och var torr som en öken i munnen. Pulsen bultade som hammarslag mot tinningarna och för ett ögonblick hade han svårt att orientera sig i sovrummet, trots att solen sken in genom fönstret och skänkte mer än tillräckligt med ljus för att lysa upp varenda liten vrå av rummet. Iklädd enbart sina finaste Batman-kalsonger stapplade han med ostadiga steg ut i badrummet för att av ren vana tömma blåsan, men han märkte snart att ingenting kom. Blåsan var lika torr som tungan. Likt en zombie släpade han sig istället några steg åt sidan och tittade sig själv i spegeln. Han smekte sin majestätiska buk och mötte därefter sin egen blick.
”Idag är det dags Classe. Idag ska du mörda. Mannerhjälm ska få se på fan”, formade han fram med den stela tungan. Hela munnen värkte och det kändes nästan som om det lossnade små smulor från gommen när han rörde runt tungan därinne. Såhär snurrig och törstig hade han då aldrig varit, men nu var det för sent för att backa ur. Mordet skulle genomföras, det var enda sättet för Claes-Göran att få tillbaka jobbet, livet, pengarna och allt annat han hade förlorat på grund av den där förbannade Mannerhjälm.
”Det är väl lika bra att jag tar tag i saken så fort som möjligt, så slipper det bli värre”, tänkte han högt för sig själv och vandrade ut ur badrummet och tillbaka in till sovrummet. Han öppnade den gnisslande garderobsdörren och tog ut den noga paketerade mordutrustningen som låg i en grönsvart Ninja Turtles-ryggsäck på översta hyllan. Därefter tog han fram en T-shirt med Power Rangers-tryck och ett par prassliga träningsoverallsbyxor. För att inte väcka onödiga misstankar hade han bestämt sig för att inte byta om till mordutrustningen förrän han var på plats. Att komma in på företaget skulle nog inte vara något problem. Han var övertygad om att de flesta ännu inte hört talas om att han blivit avskedad, så ingen skulle tycka att det var skumt om han smög omkring i korridorerna.
Han drog T-shirten över huvudet och vände efter det sin uppmärksamhet mot byxorna. Det var inte helt lätt att stå på ett ben när han var yr av uttorkning, men återigen så imponerade han på sig själv med sin uppfinningsrikedom. Genom att ställa sig i rummets hörn gav han sig själv möjligheten att svaja ganska friskt utan att ramla samtidigt som han drog på sig byxorna, och inom kort var han fullt påklädd. Det var nu bara en sak kvar att göra innan han begav sig iväg för att utföra uppdraget.
Med ytterligare stärkt självförtroende vandrade han med överdriven armpendling ut i köket. Väl där slet han upp frysen och tog fram den mycket, mycket välfrusna fläskfilén. Han testade kraften i tillhygget genom att slå sig själv i handen några gånger, innan han med ett nöjt leende placerade fläskfilén i ett turtlesväskans sidofack. På så vis var den lätt att komma åt även om han fortfarande hade väskan på ryggen. Alla de andra sakerna han skulle ha med sig fanns nedpackade i ett av väskans större fack. Det var dags. Nu skulle det utföras.
Två timmar senare var han äntligen framme vid sin gamla arbetsplats. Egentligen var det en resa som bara tog tjugofem minuter, men förvirringen han upplevde på grund av uttorkningen hade skapat oväntade problem. Han hade åkt åt fel håll med tunnelbanan, gått av vid fel station och därtill nästan blivit överkörd av en lastbil när han slutligen valde att gå hela vägen i den tryckande sommarhettan. Hade han inte varit hundra procent uttorkad var han säker på att han hade badat i svett, men nu var han faktiskt helt torr. Planen att inte dricka någonting på tre dagar hade varit jobbig, men nu verkade den ge utdelning, precis som väntat.
Med smygande steg trippade han in genom dörrarna. Han var mycket noga med att så få som möjligt skulle se honom. Även fast han säkerligen inte skulle väcka några misstankar så var det alltid en fördel med så få vittnen som möjligt. Han smög igenom korridoren där han tidigare haft sitt arbetsrum. I rummet bredvid visste han att Mannerhjälm i normala fall höll till, och han ville försäkra sig om att han satt där även nu. Det vore ju förödande om offret hade gått på lunch precis när han skulle dödas. Med delikat försiktighet kikade Claes-Göran in genom dörröppningen till Mannerhjälms perfekt städade kontor. Där inne satt han, mannen som snart skulle dö. Han satt vant och skrev in några obegripliga siffror på sin dator, samtidigt som han med andra handen bläddrade i en pärm som antagligen dolde siffror som Claes-Göran hade räknat fel på och som nu behövde rättas till. Classe kunde se hur det svindyra kostymtyget spände över de breda axlarna och hur tupén då och då fladdrade till i vinden från en roterande bordsfläkt som stod placerad i hörnet på skrivbordet. Perfekt, tänkte han för sig själv och smög in i på toaletten som fanns på motsatt sida av korridoren.
Han började genast klä av sig sina vardagliga kläder och stod snart naken mitt på toalettgolvet. Försiktigt, för att inte prassla mer än absolut nödvändigt, började han sedan på inventerande vis packa upp alla varorna från ryggsäckens stora fack. Varje vara som han packade upp placerade han noggrant på golvet framför sig så att han kunde få en bra överblick. Barncyklop, badmössa, barnvåtdräkt, sönderklippta stövlar, extra plastpåsar som strumpor, och slutligen smör. Fläskfilén satt lättillgängligt kvar i sidofacket på väskan. Allt fanns där. Han kände hur pulsen steg när han böjde sig fram för att ta upp våtdräkten. Uttorkningen gjorde sig återigen påmind när han reste sig upp aningen för snabbt, men likt den ninja han själv ansåg sig vara så lyckades han återfå balansen igen. Den här gången gick det aningen lättare att få på sig våtdräkten, men skillnaden var marginell. Stövlarna visade sig vara ett stort problem, precis som när han testat dem hemma, men tack vare rikligt användande av smör stod han snart på toalettgolvet i full mundering, redo för mord. På vägen ut från toaletten passerade han en spegel, och instinktivt stannade han till för att spana in sig själv. Våtdräkten var fortfarande så tight att den blev svår att röra sig normalt i, och cyklopet skar in i pannbenet på honom, men i övrigt så såg han otroligt cool ut.
”Nu är det dags”, viskade han till sig själv. ”Nu jävlar ska Mannerhjälm dö!”.
Andningen var häftig när han smög ut från toaletten för att bege sig tillbaka till Mannerhjälms arbetsrum. Det hala smöret han tvingats smörja in sina fötter med för att få på sig stövlarna gjorde att den korta promenaden genom korridoren blev klart mer krävande än vad han hade hoppats på. Fötterna gled som på is, och han var tvungen att jobba hårt med varje muskel i kroppen för att inte halka omkull.
Efter en kämpainsats som han direkt kände sig stolt över så stod han slutligen framför Mannerhjälms dörr. Med yttersta försiktighet smög han in genom den öppna trädörren, innan han stängde den ljudlöst bakom sig. Nu var det bara han och Mannerhjälm, ensamma i ett rum där ingen kunde se eller höra dem. Sakta, sakta smög han närmare i sina hala stövlar, mycket angelägen om att inte ge ett enda ljud ifrån sig. Trots att tungan var torr som fnöske så höll han munnen stängd för att inte råka lämna en liten sträng av saliv efter sig. Han försökte istället andas genom näsan, men i ett cyklop är inte det speciellt enkelt. Med bara ett fåtal steg kvar började cyklopet att imma igen, men nu var det för sent för att vända om. Lyckligtvis så satt Mannerhjälm fortfarande försjunken i sitt arbete med tupén fladdrandes i vinden, helt ovetandes om den stundande faran. Försiktigt, försiktigt lyfte Classe av det superspända cyklopet från sina ögon för att torka bort imman från insidan av masken. I samma ögonblick som cyklopet lyftes så gick den alltför spända spännremmen av. Claes-Göran fick panik. Hans tidigare så ninjalika rörelsemönster byttes nu mot stressade och framhastade spasmer. Han var fortfarande någon meter ifrån Mannerhjälm, men kände att tiden var kommen. Han drog snabbt upp den våta fläskfilén ur ytterfacket och höjde den mot skyn för att få så bra kraft som möjligt, och skulle just drämma till när ett högt sprakande ljud hördes. Våtdräkten hade spruckit.
Ljudet fick Mannerhjälm att vakna ur transen, och som i slow motion såg Claes-Göran hur han sakta snurrade runt ett halvt varv i kontorsstolen. Det var nu eller aldrig. Skit samma om våtdräkten var sprucken, cyklopet var förstört och stövlarna värkte på fötterna. Chansen fanns där nu.
I samma stund som Mannerhjälms storögda blick mötte Classes så träffade fläskfilén sitt mål. Ett högljutt smack hördes när den tinade köttbiten formade sig efter ansiktet på det förvånade offret. En smäll. Och så en till. Och ytterligare en.
Claes-Göran viftade med fläskfilén som om han var besatt av onda andar, men hur mycket han än slog så skvätte det inget blod från Mannerhjälms feta huvud. Inte ens tupén föll av. Fläskfilén hade under de gångna timmarna i sommarsolen tinat, och den var nu helt mjuk.
Den totala uttorkningen Classe upplevde gjorde att krafterna snart tog slut, och därefter fanns bara tystnaden kvar. Mannerhjälm var alldeles blöt på kinden av vatten från den tinade fläskfilén, och han satt nu helt tyst och glodde storögt på Claes-Göran, som i sin tur frustade av utmattning. De båda männen stirrade på varandra, utan att säga ett ord. Det tog ett tag för Claes-Göran att inse att Mannerhjälm faktiskt inte var död. Som om han sett ett UFO stod han helt stilla, öga mot öga med sitt tilltänka mordoffer, med en våt fläskfilé i den ena handen och ett trasigt barncyklop i den andra. Mordet hade misslyckats. Allt hade gått åt helvete, och nu stod han här, mitt emot en man som han precis hade försökt ha ihjäl med ett stycke kött. Det fanns nu bara en utväg. Han var tvungen att fly.
Likt den största fegisen i världshistorien la han benen på ryggen och började springa mot utgången, med ett stadigt grepp om både cyklop och fläskfilé. De smöriga fötterna och de alldeles för små stövlarna, i kombination med den fruktansvärda vätskebristen, gjorde att han konstant snubblade och halkade. Han passerade flera av sina tidigare kollegor, men han kunde inte höra hur de ropade på honom. Det enda han kunde höra bakom sig var Mannerhjälms högljudda skrockande.
Klockan var halv elva på morgonen och Claes-Göran vaknade upp med den absolut värsta huvudvärken han någonsin känt. Han hade inte druckit vatten, eller någonting annat för den delen, på tre dagar och var torr som en öken i munnen. Pulsen bultade som hammarslag mot tinningarna och för ett ögonblick hade han svårt att orientera sig i sovrummet, trots att solen sken in genom fönstret och skänkte mer än tillräckligt med ljus för att lysa upp varenda liten vrå av rummet. Iklädd enbart sina finaste Batman-kalsonger stapplade han med ostadiga steg ut i badrummet för att av ren vana tömma blåsan, men han märkte snart att ingenting kom. Blåsan var lika torr som tungan. Likt en zombie släpade han sig istället några steg åt sidan och tittade sig själv i spegeln. Han smekte sin majestätiska buk och mötte därefter sin egen blick.
”Idag är det dags Classe. Idag ska du mörda. Mannerhjälm ska få se på fan”, formade han fram med den stela tungan. Hela munnen värkte och det kändes nästan som om det lossnade små smulor från gommen när han rörde runt tungan därinne. Såhär snurrig och törstig hade han då aldrig varit, men nu var det för sent för att backa ur. Mordet skulle genomföras, det var enda sättet för Claes-Göran att få tillbaka jobbet, livet, pengarna och allt annat han hade förlorat på grund av den där förbannade Mannerhjälm.
”Det är väl lika bra att jag tar tag i saken så fort som möjligt, så slipper det bli värre”, tänkte han högt för sig själv och vandrade ut ur badrummet och tillbaka in till sovrummet. Han öppnade den gnisslande garderobsdörren och tog ut den noga paketerade mordutrustningen som låg i en grönsvart Ninja Turtles-ryggsäck på översta hyllan. Därefter tog han fram en T-shirt med Power Rangers-tryck och ett par prassliga träningsoverallsbyxor. För att inte väcka onödiga misstankar hade han bestämt sig för att inte byta om till mordutrustningen förrän han var på plats. Att komma in på företaget skulle nog inte vara något problem. Han var övertygad om att de flesta ännu inte hört talas om att han blivit avskedad, så ingen skulle tycka att det var skumt om han smög omkring i korridorerna.
Han drog T-shirten över huvudet och vände efter det sin uppmärksamhet mot byxorna. Det var inte helt lätt att stå på ett ben när han var yr av uttorkning, men återigen så imponerade han på sig själv med sin uppfinningsrikedom. Genom att ställa sig i rummets hörn gav han sig själv möjligheten att svaja ganska friskt utan att ramla samtidigt som han drog på sig byxorna, och inom kort var han fullt påklädd. Det var nu bara en sak kvar att göra innan han begav sig iväg för att utföra uppdraget.
Med ytterligare stärkt självförtroende vandrade han med överdriven armpendling ut i köket. Väl där slet han upp frysen och tog fram den mycket, mycket välfrusna fläskfilén. Han testade kraften i tillhygget genom att slå sig själv i handen några gånger, innan han med ett nöjt leende placerade fläskfilén i ett turtlesväskans sidofack. På så vis var den lätt att komma åt även om han fortfarande hade väskan på ryggen. Alla de andra sakerna han skulle ha med sig fanns nedpackade i ett av väskans större fack. Det var dags. Nu skulle det utföras.
Två timmar senare var han äntligen framme vid sin gamla arbetsplats. Egentligen var det en resa som bara tog tjugofem minuter, men förvirringen han upplevde på grund av uttorkningen hade skapat oväntade problem. Han hade åkt åt fel håll med tunnelbanan, gått av vid fel station och därtill nästan blivit överkörd av en lastbil när han slutligen valde att gå hela vägen i den tryckande sommarhettan. Hade han inte varit hundra procent uttorkad var han säker på att han hade badat i svett, men nu var han faktiskt helt torr. Planen att inte dricka någonting på tre dagar hade varit jobbig, men nu verkade den ge utdelning, precis som väntat.
Med smygande steg trippade han in genom dörrarna. Han var mycket noga med att så få som möjligt skulle se honom. Även fast han säkerligen inte skulle väcka några misstankar så var det alltid en fördel med så få vittnen som möjligt. Han smög igenom korridoren där han tidigare haft sitt arbetsrum. I rummet bredvid visste han att Mannerhjälm i normala fall höll till, och han ville försäkra sig om att han satt där även nu. Det vore ju förödande om offret hade gått på lunch precis när han skulle dödas. Med delikat försiktighet kikade Claes-Göran in genom dörröppningen till Mannerhjälms perfekt städade kontor. Där inne satt han, mannen som snart skulle dö. Han satt vant och skrev in några obegripliga siffror på sin dator, samtidigt som han med andra handen bläddrade i en pärm som antagligen dolde siffror som Claes-Göran hade räknat fel på och som nu behövde rättas till. Classe kunde se hur det svindyra kostymtyget spände över de breda axlarna och hur tupén då och då fladdrade till i vinden från en roterande bordsfläkt som stod placerad i hörnet på skrivbordet. Perfekt, tänkte han för sig själv och smög in i på toaletten som fanns på motsatt sida av korridoren.
Han började genast klä av sig sina vardagliga kläder och stod snart naken mitt på toalettgolvet. Försiktigt, för att inte prassla mer än absolut nödvändigt, började han sedan på inventerande vis packa upp alla varorna från ryggsäckens stora fack. Varje vara som han packade upp placerade han noggrant på golvet framför sig så att han kunde få en bra överblick. Barncyklop, badmössa, barnvåtdräkt, sönderklippta stövlar, extra plastpåsar som strumpor, och slutligen smör. Fläskfilén satt lättillgängligt kvar i sidofacket på väskan. Allt fanns där. Han kände hur pulsen steg när han böjde sig fram för att ta upp våtdräkten. Uttorkningen gjorde sig återigen påmind när han reste sig upp aningen för snabbt, men likt den ninja han själv ansåg sig vara så lyckades han återfå balansen igen. Den här gången gick det aningen lättare att få på sig våtdräkten, men skillnaden var marginell. Stövlarna visade sig vara ett stort problem, precis som när han testat dem hemma, men tack vare rikligt användande av smör stod han snart på toalettgolvet i full mundering, redo för mord. På vägen ut från toaletten passerade han en spegel, och instinktivt stannade han till för att spana in sig själv. Våtdräkten var fortfarande så tight att den blev svår att röra sig normalt i, och cyklopet skar in i pannbenet på honom, men i övrigt så såg han otroligt cool ut.
”Nu är det dags”, viskade han till sig själv. ”Nu jävlar ska Mannerhjälm dö!”.
Andningen var häftig när han smög ut från toaletten för att bege sig tillbaka till Mannerhjälms arbetsrum. Det hala smöret han tvingats smörja in sina fötter med för att få på sig stövlarna gjorde att den korta promenaden genom korridoren blev klart mer krävande än vad han hade hoppats på. Fötterna gled som på is, och han var tvungen att jobba hårt med varje muskel i kroppen för att inte halka omkull.
Efter en kämpainsats som han direkt kände sig stolt över så stod han slutligen framför Mannerhjälms dörr. Med yttersta försiktighet smög han in genom den öppna trädörren, innan han stängde den ljudlöst bakom sig. Nu var det bara han och Mannerhjälm, ensamma i ett rum där ingen kunde se eller höra dem. Sakta, sakta smög han närmare i sina hala stövlar, mycket angelägen om att inte ge ett enda ljud ifrån sig. Trots att tungan var torr som fnöske så höll han munnen stängd för att inte råka lämna en liten sträng av saliv efter sig. Han försökte istället andas genom näsan, men i ett cyklop är inte det speciellt enkelt. Med bara ett fåtal steg kvar började cyklopet att imma igen, men nu var det för sent för att vända om. Lyckligtvis så satt Mannerhjälm fortfarande försjunken i sitt arbete med tupén fladdrandes i vinden, helt ovetandes om den stundande faran. Försiktigt, försiktigt lyfte Classe av det superspända cyklopet från sina ögon för att torka bort imman från insidan av masken. I samma ögonblick som cyklopet lyftes så gick den alltför spända spännremmen av. Claes-Göran fick panik. Hans tidigare så ninjalika rörelsemönster byttes nu mot stressade och framhastade spasmer. Han var fortfarande någon meter ifrån Mannerhjälm, men kände att tiden var kommen. Han drog snabbt upp den våta fläskfilén ur ytterfacket och höjde den mot skyn för att få så bra kraft som möjligt, och skulle just drämma till när ett högt sprakande ljud hördes. Våtdräkten hade spruckit.
Ljudet fick Mannerhjälm att vakna ur transen, och som i slow motion såg Claes-Göran hur han sakta snurrade runt ett halvt varv i kontorsstolen. Det var nu eller aldrig. Skit samma om våtdräkten var sprucken, cyklopet var förstört och stövlarna värkte på fötterna. Chansen fanns där nu.
I samma stund som Mannerhjälms storögda blick mötte Classes så träffade fläskfilén sitt mål. Ett högljutt smack hördes när den tinade köttbiten formade sig efter ansiktet på det förvånade offret. En smäll. Och så en till. Och ytterligare en.
Claes-Göran viftade med fläskfilén som om han var besatt av onda andar, men hur mycket han än slog så skvätte det inget blod från Mannerhjälms feta huvud. Inte ens tupén föll av. Fläskfilén hade under de gångna timmarna i sommarsolen tinat, och den var nu helt mjuk.
Den totala uttorkningen Classe upplevde gjorde att krafterna snart tog slut, och därefter fanns bara tystnaden kvar. Mannerhjälm var alldeles blöt på kinden av vatten från den tinade fläskfilén, och han satt nu helt tyst och glodde storögt på Claes-Göran, som i sin tur frustade av utmattning. De båda männen stirrade på varandra, utan att säga ett ord. Det tog ett tag för Claes-Göran att inse att Mannerhjälm faktiskt inte var död. Som om han sett ett UFO stod han helt stilla, öga mot öga med sitt tilltänka mordoffer, med en våt fläskfilé i den ena handen och ett trasigt barncyklop i den andra. Mordet hade misslyckats. Allt hade gått åt helvete, och nu stod han här, mitt emot en man som han precis hade försökt ha ihjäl med ett stycke kött. Det fanns nu bara en utväg. Han var tvungen att fly.
Likt den största fegisen i världshistorien la han benen på ryggen och började springa mot utgången, med ett stadigt grepp om både cyklop och fläskfilé. De smöriga fötterna och de alldeles för små stövlarna, i kombination med den fruktansvärda vätskebristen, gjorde att han konstant snubblade och halkade. Han passerade flera av sina tidigare kollegor, men han kunde inte höra hur de ropade på honom. Det enda han kunde höra bakom sig var Mannerhjälms högljudda skrockande.
Ett till novellutkast
Claes-Göran Olofsson satt vid köksbordet i sin allt värre förfallna tvårumslägenhet. Skägget var mer ovårdat än någonsin och de vanliga mjukiskläderna som han alltid bar i hemmet var täckta av både dregel och matrester sedan flera veckor tillbaka. Han stirrade irriterat bort mot det tomma kylskåpet, där pappret med den lömska mordplanen fortfarande påminde honom om hur allt hade gått snett. Tanken hade varit att mörda Mannerhjälm för att på så vis få jobbet tillbaka, men så fort planen iscensattes så hade allting gått maximalt fel. Spännremmen på cyklopet hade gått sönder, våtdräkten hade spruckit och till råga på allt så hade smöret i stövlarna fått honom att halka omkring som en idiot. Mannerhjälm som borde ha fruktat för sitt liv hade istället bara skrattat åt honom. Nu satt Claes-Göran hemma, ensam utan jobb eller pengar till mat. Han hade använt sina sista slantar till att köpa allt det som han trodde skulle hjälpa honom att utföra det perfekta mordet, det som skulle bli vändningen i hans miserabla liv. Men så hade det ju inte blivit.
Magen kurrade. Han hade inte livnärt sig på annat än vatten och Coco Pops under de senaste dagarna, det var allt pengarna räckte till. Irritationen växte ju mer han funderade på det oförtjänta mordmisslyckandet.
”FAN OCKSÅ! Att jag alltid ska ha sådan evig otur”, vräkte han ur sig och slog en hårt knuten näve i köksbordet så att paketet med Coco Pops välte och små bruna frukostflingor spreds över hela köksbordet och vidare ned på golvet. Han suckade högt över sin uppenbara otur och slappnade av tillräckligt i handen för att fingrarna skulle forma en nolla.
Jag är en jävla nolla. En loser, och definitivt ingen ninja, tänkte han när blicken mötte handen som vilade mot en två veckor gammal Dagens Nyheter som låg uppslagen mitt på bordet. Den var numera täckt av frukostflingor med chokladsmak. Hans sista matreserv. Men vänta nu… Vad var det han såg mellan sina cirkelformande fingrar, mitt i frukostflinge-infernot? En kontaktannons fångade hans intresse. Han kikade närmare på sidan, och insåg att annonsen låg under ”Män söker män”-sektionen, men det var ingenting han reflekterade närmare över:
”Välkammad och välplanerad 40-årig smågangster söker man i behov av pengar och sällskap. Hör av dig på min mailadress om du är intresserad.
Mvh GJ”.
Normalt sett så var kontaktannonser ingenting som intresserade Claes-Göran. Han brukade trivas i sin ensamhet, men det fanns ändå någonting i den där annonsen som lockade. Kanske var det just ordet ”smågangster” som fick honom att känna en oväntad dragningskraft till denna okända man som kallade sig för ”GJ”. Pengar behövdes ju i alla fall definitivt nu när de sista Coco Pops-flingorna befann sig överallt utom där de skulle. Det var lika bra att han gav detta chansen…
Några dagar senare så hade han inte bara tagit mod till sig för att söka kontakt, utan även planerat in ett möte med denna mystiske man. Ett möte som han nu var på väg till. De skulle träffas på en bar inne i stan. Det skulle tydligen vara GJ:s favoritställe. Av någon anledning så var Claes-Göran mån om att ge ett så proffsigt första intryck som möjligt. Han hade därför klätt sig i sina finaste kläder, men det var egentligen inte mycket att hurra för. Med en förhållandevis ren T-shirt och sedvanliga mjukisbyxor så hade nog de flesta människorna fortfarande beskrivit honom som en slusk.
En orolig kallsvettning spred sig genom kroppen på Claes-Göran i takt med att nervositeten steg när han klev in på baren. Det var tomt, sånär som på en medelålders herre som satt längst in i ett mörkt hörn och rökte på en fet cigarr. Han hade långt stripigt hår som var sidkammat för att försöka täcka en alldeles för stor flint. Den korta och stubbiga kroppen täcktes av en nästan självlysande uppknäppt rosa skjorta som sken upp hela hörnet där han satt. Kring halsen bar han en orimligt stor halskedja i guld.
Kan det där verkligen vara mannen som kallade sig för GJ, funderade Claes-Göran när han med osäkra steg masade sig igenom den dunkla lokalen. Han både svettades och dreglade okontrollerat när han slutligen var framme i hörnet där den okända mannen satt. De stirrade på varandra en kort stund innan Claes-Göran slutligen fick stopp på dreglandet och lyckades återta kontrollen över kroppen.
”Är det du som är GJ?”
”Javisst kära du. Välkommen! Är det du som är Claes-Göran?”
”Jag kallas för Classe”, försökte Claes-Göran få fram, men hann inte mycket längre än så innan han attackerades med fler kindpussar än vad som är kutym i någon kultur. Efter ett oräkneligt antal obesvarade blöta pussar på bägge kinder så satte sig GJ tvärt ned igen, och viftade till Claes-Göran att sätta sig mitt emot. Han tog ett djupt bloss på den grova cigarren innan han fortsatte:
”Det är så roligt att träffa dig Classe, jag har verkligen sett fram emot det. Är det möjligtvis så att du är i behov av pengar?”
”Ja, det har varit lite kärvt med degen på senare tid”, förklarade Claes-Göran utan att skämmas det minsta.
”Då har du tur. Jag är nämligen en man som ständigt söker spänning, och min senaste plan innefattar en bank och massvis med pengar om du förstår vad jag menar?”
”Ett bankrån?” Claes-Göran sken upp när han föreställde sig själv som en mycket framgångsrik bankrånare som badade i både lyx och pengar.
”Schh, inte så högt. Någon kan höra”, viskade GJ småirriterat och slängde paranoida blickar omkring sig i den öde lokalen. Claes-Göran gjorde detsamma och undrade om GJ möjligtvis såg någonting som han själv inte kunde se, för det fanns inte en människa inom synhåll. Faktum var att Classe inte ens kunde se om det fanns någon som jobbade i baren. Hela stället ekade tomt.
”Men ja, det är precis vad ja pratar om”, fortsatte GJ och rättade till en del av comb over-frisyren som hamnat en halv centimeter snett.
Genialt, tänkte Claes-Göran. Fullständigt genialt. Han kanske inte var någon mördare, men ett bankrån, det var en annan femma. Det kunde ju verkligen inte vara speciellt svårt. Det var bara att gå in snabbt, be om pengarna och gå ut igen. När de nu dessutom var två så fanns det ju ingenting som kunde stoppa dem. Det var bara att sätta larmet och eventuella vakter ur spel så skulle de sedan kunna roffa åt sig mer pengar än vad en människa någonsin skulle kunna göra av med.
”Det finns bara ett litet problem Classe…”
Claes-Göran höjde på ögonbrynen, spänd på att höra fortsättningen.
”Du förstår, jag vet ännu inte om jag kan lita på dig. Jag har ju trots allt just mött dig. Därför tänkte jag att du här och nu får bestämma hur vi ska gå till väga. Jag följer dig oavsett vad du bestämmer, jag gör ju detta för spänningen, inte för pengarna. Mitt enda krav är att jag bestämmer vilken bank det gäller”
Claes-Göran tittade oförstående på GJ, men den vänliga och nästan suktande blicken som mötte honom gjorde att han genast kände sig lugnare. Att genomföra ett bankrån är ju inte alls svårt, påminde han sig igen. Det är bara att gå in, ta pengarna och gå ut.
”Lätt som en plätt, eller hur?” sa Claes-Göran efter att han förklarat sin simpla men fantastiska plan. För ett ögonblick var GJ helt täckt av ett enormt rökmoln från den bolmande cigarren, men några sekunder senare så dök han återigen upp inom synhåll, den här gången med ett brett och förföriskt leende.
”Inte illa Classe, inte illa alls. Jag gillar självförtroendet och enkelheten i planen. Vi kör på torsdag, banken får du reda på då. Har du några frågor så är det bara att du ringer mig på det här numret.”
GJ klottrade snabbt ned några snirkligt vackra siffror på en servett och räckte över den till Classe, som fortfarande var helt tagen av berömmet han just hade fått. Det fanns ingenting han älskade mer än att få bli uppmärksammad för sitt enorma intellekt. Detta skulle bli vändningen i hans liv. Vändningen han väntat så länge på. Innan de skiljdes åt med ännu fler kindpussar så hade Claes-Göran en sista fråga:
”Vad står GJ för egentligen?”
”Grill-Janne. Mina vänner kallar mig för Grill-Janne eftersom jag är en mästare på entrecote. När vi är färdiga med jobbet så lovar jag att du ska få smaka.”
Tre dagar senare så var Claes-Göran Olofsson återigen tillbaka i köket där hela äventyret hade börjat. Den här gången var han nervös. Rånet skulle genomföras dagen efter, och trots att han inte ens i sin fantasi kunde föreställa sig hur någonting skulle kunna gå fel i en så enkel plan så kändes inte allting helt lugnt. Var GJ verkligen införstådd i hur rånet skulle gå till? Ingenting fick lämnas åt slumpen, tänkte han och tog fram servetten med telefonnumret som han hade fått. En kort repetition av planen såhär kvällen innan kunde inte skada. Han gick in i sovrummet, fattade hamburgertelefonen som stod bredvid sängen, och slog numret. Tre signaler hann gå innan någon svarade.
”Hallå?”, svarade en silkeslen och trevlig mansröst.
”Tjena, det är Classe. Kort repetition inför morgondagen bara. Vi går in klockan elva, du tar den eventuella vakten och jag ser till att ingen kan sätta igång larmet. Inget strul, okej?”
”Nej vadå? Nu fattar jag ingenting”, replikerade mannen i andra änden. Rösten var len och mjuk, inte alls som rösten hos en långvarig kedjerökare av fina kubanska cigarrer.
”Ehm, o-oj, f-f-för låt. Var har jag kommit någonstans?”, stammade Claes-Göran fram samtidigt som han kände hur paniken steg och svetten började flöda över hela ryggen.
”Jag heter Kristian Lindström”
Claes-Göran slängde snabbt på telefonen och stod för ett ögonblick och stirrade apatiskt rakt ut i tomma intet. Han hade fått fel nummer av GJ och nästan avslöjat hela planen för en total främling. Han kliade sig oroligt i det rufsiga skägget och funderade på vad detta skulle få för innebörd för det stundande bankrånet. Hur mycket hade personen förstått? Han spelade upp samtalet i sitt huvud gång på gång, och för varje repris så kände han sig mer och mer lugn. Det fanns ingenting som kunde koppla honom eller GJ till rånet, och den där fjanten Kristian Lindström i andra änden visste ju inte ens om vad de skulle råna för någonting. Allt var lugnt. Han reste sig upp igen och lät lungorna fyllas med luft från det dammiga rummet innan han vandrade in i badrummet och ställde sig framför spegeln. Med handen kammade han till det bångstyriga skägget varpå han drog fingrarna genom det snaggade håret på huvudet.
”Imorgon då ska du råna en bank.”, förklarade han för sig själv. ”Du kommer äntligen att bli så framgångsrik som du förtjänar att vara. Sedan ska Grill-Janne bjuda på grillfest!”
