ettpaeron

Idag när jag vaknade upp hade jag absolut inte ett dugg ont i ryggen. Det kändes som att det, min sedan en vecka svullna fot till trots, skulle bli en riktigt bra dag. Det blev det inte för fem öre. En timme in i min morgonuppvärmning blev det till slut dags att sträcka lite på ryggen. Det skullle jag fan inte ha gjort, för det högg till så in i helvete. Alltså nu talar vi riktigt manlig smärta. Varje liten rörelse är en pest, varje förflyttning av armarna innebär en sinnessjuk smärta och varje andetag medför en sådan pina att jag funderar över hurvida det faktiskt är värt att fortsätta andas eller inte. Det känns som om Chuck Norris har gått lös med någon roundhouse-spark i ryggen på mig. Det är vidrigt, fullständigt vidrigt.

För att få er att förstå hur fruktansvärt ont det gör har jag sammanställt en lista med saker som jag i min vildaste fantasi kan uppnå, åtminstone nästan, samma nivå av extrem smärta:

* Bli överkörd av ett tåg som har meterlånga taggar på hjulen

* Fästa en finlandsfärja runt pungkulorna för att sedan slänga färjan över ett stup med en fallhöjd på flera kilometer.

* Lyssna på Skånska i över tio minuter

* Se Daniel Andersson försöka spela fotboll

* Försöka ta ner en kanonkula på bröstet

* Livnära sig endast på spikklubbor i resten av sitt liv

* Vaxa insidan av näsborrarna

* Bada i syra

* Ligga underst i ett samlag med Anna Book

* Stå i solens mitt

* Låta världens mest tondöva människa skrika i ditt öra för resten av ditt liv



De flesta av dessa når ju inte upp i en nivå som ens kan jämföras med den smärta jag känner, men nu kanske ni i alla fall får ett hum om hur oerhört ont det gör i min rygg. Aj säger jag. Hemskt mycket aj!

En gammal klassiker som är lika rolig varje gång. Har du inte hört dessa avsnitt än, för guds skull gör det då nu!
Det hela är mycket enkelt. En engelsman sitter i radio och försöker lära sig svenska, vilket visar sig vara väldigt underhållande, både för honom och oss lyssnare. Orkar ni inte lyssna på alla så är del 3 tveklöst den bästa

Del 1:


Del 2:


Del 3:


Del 4:


Del 5:

För er som likt mig gillar att spendera nätterna med annat än att sova, så kanske ni märkte att filmen Waterworld nyss visades. Fy fan vad dålig den är. Den är så usel, så fruktansvärt usel. Det var sagt att den skulle revolutionera hela actiongenren, men så blev det ju inte riktigt. Hur någon ens kan ha kläckt ur sig det påståendet är ett mysterium större än Atlantis. Precis allt är dåligt med filmen, utom möjligtvis Kevin Costners ganska häftiga efternamn. Manuset är ett skämt, scenografin är direkt skrattretande och hur ser egentligen superskurken ut?



Man kan ju tro att det är ett skämt. Men så tur har vi inte...


Hur gick egentligen tankegångarna när man bestämde sig för att göra filmen? Något form av möte måste ju ha ägt rum där man typ kommit fram till något i denna stil:

"Nu ska vi göra en ascool film som ska utspela sig på vattnet, i en värld där dricksvatten är bland det mest värdefulla som finns, och där alla ska vara klädda i kläder som missbrukar färgen brunt! Vi ska dessutom ha en superskurk som är ondare än ondast, och han ska ha en jättekonstig grej för ena ögat för att ge oss lite sjörövar vibes. Grabbar, det kommer att revolutionera hela genren Action!"

Även om man var helt nerknarkad vid detta tillfälle så borde man ju någon gång under hela produktionen insett att det inte fungerar. Det är inte bra, det är dåligt, det är sämst. Men det har man inte gjort. Man har istället behållt sin fullständigt genomkorkade idé, spelat in den på ett omåttligt värdelöst sätt och sedan satt ihop allting till en allt för lång plågsam vistelse i filmvärldens helveteshåla. Inte ens Kevin Costner, som medverkat i, regisserat och förgyllt så många bra filmer verkar ha haft hjärnan påslagen. Han lyckas istället dra ner sin karriär något enormt. En skådespelare som jag gärna skulle komma ihåg för Dances With Wolves eller Prince of Thieves blir nu istället mannen som var med i den där löjliga vattenfilmen.

Nej, Waterworld är verkligen sanslöst dålig. Hata är ett starkt ord. Det är verkligen ett ord man inte ska använda i onödan, men i det här läget är jag tvungen. Det är faktiskt nästan så att ordet hata inte kan förstärkas nog för att ge mina åsikter om filmens uselhet rättvisa, men i brist på alternativ väljer jag det ordet ändå. Jag hatar Waterworld. Jag hatar den något enormt och jag hoppas att den döptes till Waterworld av den enkla anledningen att filmen är botten. Waterworld är ett riktigt bottennapp!

Pearl Jams nya skiva Backspacer finns nu tillgänglig via Spotify, och det svänger faktiskt riktigt bra. Man har gått lite ifrån 90-talets grudgesound för att istället bli lite tradionellt rockigare. Det funkar bra, även om det säkert finns massa insöade pärlsyltfans som hatar det. Eddie Vedder är en fruktansvärt underskattad sångare vilket han visat tidigare i Pearl Jam, men även i soundtracket till Into The Wild. Länge leve Vedder!



Ett riktigt snyggt skivomslag har man dessutom lyckats få till!

Mitt jobb igår bestod bland annat i att åka runt halva Stockholm för att handla. Till en början gick allting fint, och jag fick bland annat tag på 100 små festisförpackningar och hela 200 vattenflaskor, totalt innehållande 100 liter vatten, allt inhandlat på Martin Olsson. Riktigt jobbigt blev det dock när jag kom lite längre ned på listan.

Det visade sig nämligen att jag skulle inhandla två små bord, tre mattor och 100 små gosedjur. Allt detta kunde endast göras på IKEA, en plats som jag sedan länge fruktat. Jag kände hur kallsvetten började smyga sig på så fort jag såg listan, men jag vägrade vika ner mig. Snart var jag på plats i Barkarby, öga mot öga med min värsta fiende.

Jag tog ett djupt andetag alldeles utanför dörrarna till helvetet. Detta kunde vara mitt livs sista andetag. Lungorna värkte av all luft jag försökt packetera in, samtidigt som jag gjorde ett utfallssteg frammåt, och vips så var jag inne. En frän lukt av nytt möblemang letade sig in i mina näsborrar. Det kittlade på ett mycket obehagligt sätt och jag var tvungen att dämpa en nysning. Jag kände mig snabbt överväldigad och förvirrad över den enorma storleken på denna vidriga plats. Det tog mig hela två minuters halvpanik och hyperventilerande innan jag fick syn på de små pilarna i marken som ringlar sig igenom den evighetslånga plågoaffären.

Bara för att man ser några små pilar på golvet innebär det dock inte att man tagit steget ur helvetet, snarare tvärtom. För nu inser man snart att man MÅSTE gå igenom precis hela IKEA för att kunna ta sig till utgången. Man måste således passera hundratusentals dammiga och illaluktande möbler som man inte har en tanke på att inhandla. När det dessutom placerats ut gula lånepåsar där IKEA är textat precis överallt får man nästan en kräkattack. Paniken stiger och man känner att man måste ut. Men det går ju inte. För du har minst 500 meter av ringlande plastgolv att erövra innan du ens kan se utgången.

Det är på grund av anledningar som detta som gör att IKEA verkligen suger. Jag får ont i ryggen bara jag tänker på det, för det är nämligen omöjligt att ta sig igenom IKEA på mindre än 1 timme. Det är som en labyrint som placerats i en annan labyrint, som i sin tur ligger i ett mörkerrum som sedan fyllts med någon giftig gas. Det är en hopplös situation. En situation som borde förbjudas. Hur kan någon ens ha tillåtit en affär att utformas på detta sätt från början?

Nej, hade jag sett Ingvar Kamprad på stan, då hade jag sagt honom några sanningens ord. Kanske något i stil med: "Dra åt helvete din fjant". För sanningen är att IKEA har gjort fruktansvärda saker mot mänskligheten. Jag är glad att jag tog mig ut med livet i behåll, även om min själ har djupa sår som aldrig kommer att läka. Alla har nog inte så "tur". Skäms på er IKEA... Skäms! 

Sitter här i min ensamhet med ett glas iskall cola, upphällt från min perfekt tempererade 1,5 litersflaska. Ibland är livet underbart... Fullt så underbart är det dock inte att dricka cola tillsammans med någon som helt saknar förståelse för den vetenskap som coladrickande faktiskt innebär. För att verkligen kunna avnjuta en cola gäller det att vidta stora försiktighetsåtgärder redan från det tillfälle då du transporterar drycken mellan den plats där den inhandlats och den plats där den ska avnjutas.

Det gäller att abolut inte skaka colan för mycket, även om det inte spelar någon oerhört stor roll så länge flaskan är oöppnad. Det viktigaste att tänka på är således att inte öppna colan någon gång under hemfärden för att smaka på den. Så fort den öppnas är det rent livsfarligt att transportera den längre sträckor eftersom kolsyran då lätt försvinner i och med eventuella skaknignar.

När flaskan, väl på plats, är öppnad är det viktigaste för att kunna njuta vidare av tillfället att korken återförsluts på rätt sätt. Det gäller att skruva åt korken percis så hårt som möjligt är, utan att ta sönder gängorna. På de lite äldre flaskorna i hårdare plats är det mer eller mindre omöjligt att skruva sönder gängorna, om man inte gör sitt yttersta för att lyckas. De nyare, lite mjukare flaskorna, är däremot allt för lätta att skruva sönder och då blir colan förvånandsvärt snabbt avslagen. Det viktiga är att se till att korken sitter rakt. Skruvar du på den snett från början krävs det nästan ingen kraft alls för att gängorna helt ska slitas ut och på så vis förstöra colan. När du väl försäkrat dig om att den kommer skruvas åt rakt handlar resten bara om känsla. Det gäller att hitta gränsen för precis hur tålig din flaska är, en egenskap som jag utvecklat med tiden. Här handlar det alltså om träning.

Värt att poängtera är dock att även om du återförslutit flaskan på bästa tänkbara sätt kan en kraftig skakning, eller gud förbjude, en vält colaflaska innebära rena katastrofen. Så fort korkens försegling är bruten är det av mycket stor importans att colan förblir så stilla som möjligt.

Viktigast av allt är dock självklart att colan ska vara väl kyld. Temperaturskillnader kan göra att dryckens smak förändras något enormt. En kall cola är direkt magisk medan en varm cola är fruktansvärt överskattad. Colan får dock inte vara så kyld att den blir till is, eftersom detta medför att kolsyran försvinner så fort du återigen öppnar flaskan.

Som synes är coladrickande mycket mer avancerat än vad de flesta tror. Jag har därför sammanfattad de viktigaste punkterna i en lista. "Viktor Janssons lista för optimal Coca-Cola avnjutning" följer nedan:

1. Öppna inte colan innan du vet att du kommer dricka upp större delen av den inom loppet av några få timmar.

2. Colan måste vara väl kyld.

3. När colan väl är öppen bör flaskan hållas så stilla som möjligt.

4. När du återförsluter flaskan MÅSTE korken sitta rakt.

5. När du återförsluter flaskan SKA du skruva åt korken så hårt det går, utan att gängorna går sönder.

Nu hoppas jag att jag aldrig mer behöver se en person som slarvar bort ett tillfälle att avnjuta ett perfekt glas Coca-Cola. Lycka till!

I mitt ivriga youtubesurfande kan jag ha hittat världens bästa cover. Den är i alla fall en klar favorit, och utan tvekan den mest annorlunda. JP One Man Band är precis vad det låter som. En ensam kille som dominerar totalt i sin version av den gamla 80-talsklassikern Down Under. Det svänger katten!

Såg, av någon helt oförklarlig anledning, kändisdjungelskitprogrammet på TV4 nu när det gick i helgen, och dra åt helvete vad dåligt det var. Det var uselt på alla tänkbara sätt: Kennet Andersson är den enda riktigt kända personen, Vinprovar-Bengt är till synes efterbliven och de andra deltagarna är JÄVLIGT muppiga (förutom Mickey Dee som ser ut lite som Rambo).

Att man dessutom har spelat in det på ett så fruktansvärt fult och värdelöst sätt gör det knappast bättre, framförallt inte när man ultratydligt ser att deltagarna sover i en studio. Att man sedan valt två programledare är väl också det helt idiotiskt, eftersom det inte behövs två. En hade varit mer än nog.

Vad som gjorde att Kändisdjungeln blev riktigt pinsamt dåligt är dock en replik som levererades under programmets gång. Den där Hovkärringen klämmer ur sig den fullständigt lysande, men samtidigt ytterst töntiga, repliken: "Senast jag var i djungeln så var det ju i regi av sultanen av Brunei". Kan man över huvud taget säga någonting som låter töntigare eller mer överklass än så?

Den enda riktiga behållningen var att man i början fick se Kennet Andersson leverera sin flashback-bringande målgest från VM94. Tack för det Kennet!


Det finns inte en chans i helvetet att jag ser nästa avsnitt...

Min omänskligt bra flashfilm som jag gjorde när jag läste Multimedia A. Jävlar vad bra den är, det är helt sinnesjukt!


Klicka för att starta filmen!

Kärlek är som kalla fiskar, det är bara den ena i paret som ständigt diskar

Kärlek är som gjort av läder, det är kvinnans jobb att tvätta kläder

Kärlek är som att halka i spenat, det är frugans uppgift att laga mat

Kärlek är som 13 rätt, ger dig rätten att säga ”häng upp min tvätt”

Kärlek är som denna dikt, vid sitt slut och helt utan vikt.

Det visade sig härom veckan att min kompis satt inne på det gyllene telefonnumret, nämligen Hasse "the fucking man" Aros mobilnummer. Jag var tvungen att ta tillfället i akt och SMSa med Efterlyststjärnan, vilket resulterade i en helt idiotiskt ordväxling:

Jag - Rött och grönt är de enda färgerna som är bra!
Hasse Aro - ?
Jag - Är det inte Hasse?
Hasse Aro - Jo, kände inte igen numret bara.
Jag -  Det är GW. Ska du med och hoppa Bungy Jump nästa tisdag?

Sedan svarade inte Hasse Aro något mer :(

Det kanske är någonting som belastar Hasse och Leif GW:s förhållande? Hoppas det inte går ut över arbetet bara...

Det hade varit en helt vanlig dag i lilla Gunnars liv. Han hade gått upp på morgonen och ätit sin dagliga puddingsmörgås, efter det slösat bort större delen av dagen med att titta på ”Cubix” och ”Robot Wars”. Det var inte förrän på kvällen som dagen skulle ta en liten onormal vändning.

Det var snart läggdags och Gunnar, som hädanefter kommer byta namn till Kalle eftersom det är lättare att skriva, skulle precis krypa ned i sängen för en god natts sömn med tillhörande robotdrömmar då han plötsligt hörde ett konstigt ljud i garderoben: ”*BZZzZzZ* *BZZzZzZ*”. Först blev Kalle, nej förresten Kim, vettskrämd, men efter ungefär 2 veckor tog nyfikenheten överhanden och Kim bestämde sig för att öppna garderobsdörren.

Först trodde han inte att det var sant. Han ville bara hoppa runt och klappa sig i stjärten, för där stod den, roboten från Cubix (http://www.demoland.co.kr/game_list/game_image/1020837300-cubix_myfriends_4.jpg).

Glädjetårar började rulla ned för Kims kind när han omfamnade den gigantiska plåtburken, och mitt i tårarna stormade Palle och Malle, Kims två pappor in i rummet. De hade länge väntat på att den mycket efterblivne sonen skulle våga öppna garderobsdörren, som egentligen bara var ett skynke. Till sist hade det alltså hänt och nu stod de där, i homosexuella ställningar och tittade på sin fullständigt idiotiska son som hoppade omkring i ett till synes evigt lyckorus. Men plötsligt stannade Kim bara upp. Han hade kommit på något: Roboten rörde sig inte, den hade ju för fan slut på batterier! Kim förvandlades till matadoren från ”Tjuren Ferdinand” och han slet sitt hår! ”Stånga mig, Attackera mig, GÖR NÅGONTING!” skrek han frenetiskt.

Och som en blixt från klar himmel så kom ett stort tjurhorn flygande och fastnade på robotens huvud och så kom det en kastvind som gjorde att roboten flög in i Kim/matadoren så han dog. Och så levde Kims pappor lyckliga i alla sina dagar eftersom de aldrig ansökt om adoption för Kim, utan istället tilldelats ett barn när frågan om homo-adoption varit som starkast.

SCHLUTT!!!

Hej jag heter Axel Urled och är Tolv år gammal. Jag älskar ert program och för någon vecka sedan, när jag inte hade något att göra på ungdomsanstalten, så skrev jag en dikt. Min mamma tyckte den var fin och sa att jag skulle skicka in den till er, så här kommer den:

Låt oss baka tillsammans med bara bringor, låt oss sova i ett badkar med frukostflingor

Låt oss skiva en ost med en hockeyklubba, låt oss kalla Mona Sahlin: ”Din jävla subba”

Låt oss skriva en raplåt om tyska barn, låt oss virka en tröja av havreflarn

Låt oss dräpa en katt mot en vägg av kåda, låt oss ägna ett dygn åt att citera Yoda

Låt oss kalla varandra för Bengt och Lars, låt oss drabbas av extrema urinläckage

Låt oss vandra tillsammans mot solnedgången, låt oss sjunga låten om kalle på spången

Låt oss kasta ris på nån galen fåne, låt oss kärnvapenbomba det vidriga Skåne.

Låt oss förbjuda alla dessa usla rim, låt oss stänga igen munnen med superlim

Låt oss aldrig mer yttra ett diktat ord, låt mänskligheten leva i lycka mellan himmel och jord.

Överallt kan man fortfarande läsa om den där supertöntiga norrmannen som lyckades vinna fjanttävlingen... Jag blir så oerhört trött på det att en liten text formades i min hjärna:

Melodifestivalen, Vilket skämt, den borde snarare byta namn till musikdödarfestivalen, för det är precis vad den är. En festival som dödar allt vad musik innebär, och det som gör det hela ännu mer skrämmande är att låtarna tycks bli sämre för varje år. Hela grundidén med att vem som helst kan skicka in ett bidrag och kanske få vara med verkar ha dessutom vara som bortblåst. Nu finns det istället fyra låtskrivare som tillsammans står för hälften av tävlingens bidrag, vilket gör att alla låter likadant, fast värre och värre för varje år. 

Sverige verkar vara ett av de få länderna som inte insett att festivalen är ett enda stort skämt och alla svenskar verkar blunda för den bittra sanningen. På brittiska BBC till exempel, där sitter kommentatorn och driver friskt med både sitt eget lands, och alla andras, bidrag. Där har man insett hur det faktiskt ligger till: de senaste två åren har de konstigaste bidragen hamnat i topp i europafinalen.

Hela evenemanget kostar dessutom miljontals kronor, pengar som skulle kunnat användas till någonting vettigare, som att klä in hela SVT-huset i parmaskinka eller gravlax. Då skulle man i alla fall kunna få sig ett gott skratt istället för mardrömmar i all evig tid.

Melodifestivalen bör vi slänga åt helvete, bränna på bål eller sänka i en tokdjup försurad sjö. Det är det enda rätta att göra med en så ond sak som Schlagerfestivalen. För att verkligen förnedra tävlingen som förstör hela musikväsendet så tycker jag dock att vi först lägger in nådastöten och skickar ett skämtbidrag till finalen. Då kan vi åtminstone avsluta schlagerkapitlet på topp.

Alla minns vi väl när Lena ”PH” Philipsson sjöng ”Det gör ont”. Och hon vet inte hur rätt hon hade. Att lyssna på den eviga tuggummimusik som melodifestivalen innehåller gör verkligen ont. En totalt onödig smärta som vi enkelt skulle kunna bli av med. Så snälla, skicka Ipren-mannen till finalen så kan vi skratta oss till segern en sista gång, i denna evighetslånga följetång som inte är något annat än just en musikdödare.