Update efter en evighet av ingenting
Nåväl, jag yttrade ju nyss att jag har spenderat mycket tid med att inte göra någonting alls. Fördelen med att inte göra någonting, är att man har väldigt mycket tid till att faktiskt hitta på någonting. Se en film till exempel. Senast blev det den Oscarsnominerade Fantastic Mr. Fox.
Jag hade egentligen inga större förväntningar när jag bestämde mig för att se filmen. Jag hade varken läst boken av Roald Dahl, eller läst speciellt mycket om filmen, men från spridda håll hade jag hört att den skulle vara sevärd. När den dessutom endast sträcker sig en bit över 80-minutersstrecket kände jag att den var värd en chans. Till att börja med störde jag mig lite på att animationerna inte riktigt var som jag hade väntat mig, men detta gick väldigt snabbt över. Jag antar att Pixar har format mina förväntningar på hur en animerad film egentligen ska se ut.
Efter ett fåtal minuters avvänjning med hur filmen var gjort började jag istället lägga märke till det oerhört välspelade röstskådespelet. George Clooney levererar den bästa animerade huvudrollen sedan Shrek, och den till synes evigt Oscarsnominerade Meryl Streep är som vanligt väldigt bra. Även de lite mindre rollerna är briljant spelade av en förträfflig skådespelarensemble med bland annat Michael Gambon, Owen Wilson, Willem Dafoe och Bill Murray.
Animationerna visade sig, min till en början rynkade näsa till trots, vara briljanta. Det är snyggt, prydligt och väldigt gulligt. Så gulligt att man faktiskt vill ha en liten räv, även om man vet hur fruktansvärt störande ljud de små liven ger ifrån sig. Filmens utseende skiljer sig som sagt ganska rejält ifrån det vanliga vi brukar se i animationsväg, och istället för Wall-E är det snarare lite Wallace & Gromit över det hela. Men det funkar väldigt bra.
Ljudet finns det inte mycket att säga om. Det är riktigt bra hela filmen igenom, och musiken är konstant ett perfekt komplement till de vackra rörliga bilderna. Inte konstigt att den för mig okände Alexandre Desplat belönades med sin tredje nominering till en guldgubbe på Oscarsgalan. Han fick den dock inte.
För att summera så är Fantastic Mr. Fox en riktigt bra film. Kanske inte den djupaste eller analysvänligaste du någonsin kommer att se, men som ren underhållning är den förträfflig på alla tänkbara sätt. För mig känns den till och med snäppet vassare och lite mer vuxen än den superhyllade Up. Helt klart är i alla fall att den här i Sverige inte ens fått hälften av den uppmärksamhet som den förtjänar, för detta är en riktigt höjdarrulle.
The Pacific
Efter flera års väntan är den äntligen här, uppföljaren till den gränslöst fantastiska serien Band of Brothers. The Pacific heter den och hade premiär för ett antal dagar sedan. Igår lyckades jag till slut finna tiden att ta mig igenom det första avsnittet. Mina förväntningar var tack vare Band of Brothers totala briljans skyhöga. Faktiskt nästan oförtjänt höga, kanske till och med så höga att serien skulle vara en besvikelse oavsett hur bra den var. Så blev det som tur var inte.
Det första man hör är Tom Hanks ljuva stämma, och redan där var jag totalt fast. Det börjar helt makalöst bra med förträffliga arkivbilder, samtidigt som Hanks förgyller upplevelsen ytterligare genom att förklara nödvändig bakgrundsinformation. Det hela är oerhört bra, men det är dock bara början.
Band of Brothers hade ett fantastiskt snyggt intro. Bland det snyggaste jag har sett faktiskt, men The Pacifics intro är i en klass för sig. Det är så löjligt perfekt in i minsta detalj så man bara vill gråta av lycka. Jag tvivlar helt ärligt på att mina ögon är värda att se någonting så vackert som detta intro. Perfektion är det enda ord som ens är nära att beskriva introts storhet, för precis så bra är det. Helt perfekt, allt ifrån idé till utförande. Jag älskar The Pacific, och då har jag inte ens hunnit beskriva själva serien för er.
Första avsnittet i en serie som denna har en tendens att ofta bli en aning tråkiga eftersom väldigt mycket information samt karaktärsbeskrivningar och annat ska klämmas in. The Pacific blir dock inte tråkigt för en enda sekund. Man kommer snabbare är någonting som är mycket mycket snabbt in i handlingen, och tack vare ett briljant manusarbete så lär man i samma veva känna karaktärerna också. Skådespelarinsatserna är måhända en aning svårbedömda efter bara ett avsnitt, men såhär långt tycker jag att det ser lysande ut.
Hur är ljud och bild då? Ja-a du. Bra fråga faktiskt. Nej jag bara skämtar, det var en dum fråga. Ljudet är hysteriskt bra, och bildutsnitten är så magnifika att samtliga människor som arbetat med serien bör adlas. Jag kan knappast vänta till nästa avsnitt!
Århundradets I-landsproblem
Usch vilka hemska minnen jag får. Det var nämligen igår som jag och några goda vänner bestämde oss för att se Scorseses nya film Shutter Island. Detta inlägg kommer dock inte på något sätt behandla filmen, utan det enorma I-landsproblem som uppstod.
Jag hade köpt mig en stor bunke med popcorn och såg verkligen fram emot att fullständigen pressa munnen full med dessa delikata små fluffpuffar. Tyvärr började problemet direkt vid första "skoptaget".
Mina händer var tydigen täckta i någon jävla statisk elektricitet som gjorde att popcornen hela tiden fastnade på baksidan av handen för att sedan, när jag lyfte handen mot munnen, rulla ner längsmed armen ända till armbågen för att sedan falla ner i mitt knä och vidare till golvet. Jag måste ha sett ut som Mowgli från Djungelboken när han försöker äta myror när jag satt där med tungan ufanför munnen och jagade förrymda popcorn.
Gudarna tyckte dock inte att det räckte med att spela mig ett spratt en gång. Denna fruktansvärda tortyr fortsatte nämligen under precis hela filmen. När eftertexterna väl rullade och jag reste på mig så hade säkert en fjärdedel av hela min tilltänkta middags-popcorn-bunke omplacerats till golvet. Fy vilket vidrigt problem!
Nyinspelningen av We Are The World
Det har väl knappast undgått någon att ett helt gäng artister gått ihop för att stödja Haiti genom att göra en nyinspelning av den gamla klassikern We Are The World?
Jag lyckades inte heller slippa undan, trots att jag såhär i efterhand gärna hade velat. Jag såg videon och lyssnade på låten igår, och det var ingen behaglig upplevelse. Vilket praktfiasko. De flesta artisterna är så uppenbart urkassa på att sjunga så det mer känns som ett hån, både mot Haiti samt den gamla versionen, än ett försök att samla in pengar. Auto Tune, musikindustrins mest vidriga och spyframkallande uppfinning någonsin, används flitigt för att dölja den totala avsaknaden av talang. Men ändå lyckas man inte.
Låten börjar dåligt (katastrofuselt om man jämför med orginalet) för att sedan sakta men säkert sjunka mot botten. När den sedan sjunkit så lågt man någonsin trodde var möjligt, då kommer Wyclef Jean in i bilden, och plötsligt får ordet "dåligt" en helt ny dimension.
Han drar igång något helt sinnessjukt konstigt djungeltarzanvrål som får även den mest deprimerade personen i världen att vrida sig i gapskratt. Det går vid det här laget inte att tro annat än att videon är ett stort skämt. Men det är den inte.
Tyvärr är det dock inte slut här, för det är först efter Wyclef's totala urfuckning som det börjar bli riktigt, riktigt illa. Det är nu som Auto Tune börjar missbrukas å det grövsta, när artister som Lil' Wayne samt andra musikslaktande HipHop-fjantar får för mycket utrymme. Man går fullständigt berserk och totaldräper en av tidernas största musikklassiker, och man gör det utan att skämmas.
Det är inte utan att man fäller en tår när man jämför den här fruktansvärda monsterskapelsen med orginallåtens ljuva toner. Fantastiska talanger och underbara sångare såsom Bruce Springsteen, Bob Dylan, Stevie Wonder och inte minst Steve Perry har ersatts med folk som inte ens kan sjunga utan att ta till hjälp från datorer. Musikens "utveckling" är sannerligen skrämmande...
Topp3 - Svenska Reklamfilmer
3. Abba - Makrill på tub
Det finns många anledningar till varför den här reklamen är så bra. Dels så framhäver den ju den ädla förpackningen tub, som ju är den överlägset bästa förpackningsformen, men framförallt så är den så fruktansvärt genial. Det är en så briljant idé att någon nästan måste ha försökt öppna en makrillburk i bilen tidigare. Att de båda männen i bilen sedan ser riktigt lönnfeta ut i sina supersmå rallyhjälmar bidrar ju till att en redan rolig reklam blir hysterisk. Fantastic!
2. Ipren
Den första Iprenreklamen som mer eller mindre revolutionerade all efterkommande TV-reklam. För, ja nästan i alla fall, första gången hade någon lyckats göra en rolig reklam med en ytterst trallvänlig melodi. En toksuccé som till och med blev så populär att det en gång skrevs i TV-tablån när den skulle sändas. Iprenmannen är asful, störande och helt underbar. En riktigt, riktigt bra reklam!
1. Scandlines
Jag minns än idag första gången jag såg denna reklam. Upprepningshumorn föll mig verkligen i smaken och att den dessutom pågår längre än man trodde var möjligt gör det hela så oerhört bra. En helt galet funktionell idé som utan vidare information gör att man förstår på ett ungefär vad produkten som säljes innebär. Man visar helt enkelt på ett mycket intressant (egentligen urbota korkat och stendumt) sätt upp sin produkts absoluta styrka, och man gör det på ett väldigt roligt sätt. Synd bara att det har med Danmark att göra, annars hade detta varit den perfekta reklamfilmen!
Tröstpriser till Comviq reklamen när det lagas mat:http://www.youtube.com/watch?v=xfv1DzXkxj8
Samtliga Robert Gustafssons "fulöl"-reklamer: http://www.youtube.com/watch?v=DnL5b9dzecY
Och många andra!
Dagens Lärdom
Elton John är som ni kanske anade inte döpt till namnet Elton John, utan hans riktiga namn är Reginald Dwight. Han skriver oftast inte sina låtar själv, utan brukar istället samarbeta med Bernie Taupin som skriver merparten av alla texter som Elton John sedan skriver musiken till.
För sitt arbete med Lejonkungen belönades han med inte mindre en tre Oscarsnomineringar: Circle of Life, Can You Feel The Love Tonight och Hakuna Matata. Can You Feel The Love Tonight drog slutligen det längsta strået och tog hem oscarsstatyetten.
Låten Candle In The Wind, som skrevs om med ny text efter prinsessan Dianas död, är den mest sålda singeln genom alla tider med sina dryga 37 miljoner sålda exemplar.
Det var dagens lärdom
Klippet som aldrig blir gammalt
Det finns ingen gräns för hur kul det här klippet är. Så jävla nice när han kläcker ur sig den redan klassiska repliken: "Play little faster... Double bass" för att sedan totalt flippa ur. Priceless!
Dagens Lärdom
Här kommer en liten ny idiotiskt grej som jag skriver mest för att sysselsätta mig själv i lite drygt 30 sekunder. Dagens lärdom:
Blötdjur finns över hela jorden med undantag för de båda polarregionerna. De flesta blötdjursarterna står dock att finna i havet, och det enda egentliga blötdjuret som finns på land är snäckor. Det finns ca 90 000 olika blötdjursarter på jorden. Haren är inte en av dessa...
Topp 3: AOR Sångare
3. Bobby Kimball - Toto
Toto har fått utmärkelsen världens mest samspelta band genom alla tider, men trots detta har inte skönsjungande Kimball alltid varit en medlem. Men trots ett 14 år långt uppehåll från bandet så kan ingenting ta ifrån Bobby Kimball att han är jävligt bra. Jag menar, har man gjort låtar som Africa, Rosanna och Hold The Line så ska man ha en plats på listan. När man dessutom har haft en ganska schysst porrmustasch genom alla år så försvinner ju alla eventuella tvivel som mot förmodan skulle kunna finnas kvar.
2. Brad Delp - Boston
Boston är för jävligt bra det vet vi alla. Bara låten More Than A Feeling är ju ett direkt övertydligt exempel på hur bra både Boston och Brad Delp är. Mannen verkar kunna sjunga hur höga toner som helst, och när han väl nått en så ljus stämma så att man tror att bara hundar kan höra det, ja då sjunger han ännu högre. Världen tappade en stor artist och en magisk sångare när Delp för snart tre år sedan valde att ta sitt liv. Han var sjukt cool!
1. Steve Perry - Journey
Listan var ju egentligen lite löjlig nu när jag tänker på det. Perry är helt överlägsen och inte bara den bästa sångaren inom AOR utan inom alla kategorier. Med ett oändligt register, helt sinnessjuk scennärvaro och en röstkontroll som ingen annan ens varit i närheten utav så är Steve Perry helt outstanding. Journey har blandat och gett lite genom åren. Ett antal riktiga panglåtar har spelats in, samtidigt som vissa låtar varit ganska platta och tråkiga. Steve Perry levererar dock konstant, och även i en tråkig låt så kan man sätta sig och njuta över toner som en människa inte borde kunna skapa utan tekniska hjälpmedel. Lyssna bara på magin som skapas 2:53 in i denna låt:
http://www.youtube.com/watch?v=17asoBYxhpk
Epic Steve Perry. Epic!
Idag såg jag en tant när jag jobbade
Idag när jag jobbade mötte jag en tant/dam någonstans mellan 40-50 som hade tandställning. Det är ovanligt!
Hemma från Idre där jag blev nykrönt FIFA-kung
Skidåkningen var tämligen intressant eftersom jag inte åkt på säkert 10 år, men de gamla Stenmark-takterna fanns kvar. Kvällarna var i urspårningens tecken framförallt tack vare en god vän, som nog bör hållas anonym, som bland annat fotade sitt rövhål med en kamera han hittade innan han strategiskt placerade tillbaka den på sin ursprungliga plats. Han lyckades även pissa ner både dörr och dörrhandtag på en stuga tillhörande några riktigt töntiga töntar som töntat sig till sin töntiga töntstuga från det väldigt väldigt töntiga Märsta.
Det mest bestående minnet lär dock bli min och min lagkamrat Joels totala dominans i den FIFA10-turnering som vi under en viss tid sysselsatte oss med. Det började tämligen tungt med en 0-1 förlust för vårt kära Barcelona mot ett par riktiga sopor som spelade med Inter. Därefter var det raka vägen fram till final, en final som sedan blev en uppvisning i episk briljans och teamwork i världsklass. 3-0 var i underkant och guldet ett faktum!
I övrigt så har jag ingenting att tillägga, men jag kommer väl på någonting snart... Tills dess: Adjöken!
Den fruktansvärt vidriga reklamen för nelly.com
Åhh vilket hat jag känner för den här reklamen, ett hat som troligen grundar sig i mitt väldigt utbredda "ogillande" av teater. Men som om inte det vore nog plågsamt att tvingas se några muppar på en teaterscen med hutlöst ful rekvisita, nej man ska dessutom slänga in den mest deprimerande musik som någonsin skapats. Men inte har man nöjt sig där. Nej, för det allra värsta i den här reklamen är att den mycket korkade killen i den jättefula hatten bläddrar i sin tidning på ett sätt som gör att han aldrig byter sida. Man har lyckats kombinera precis allt negativt som man kunde krama ur den superusla idén bakom reklamfilmen, och på så vis skapat en helvetesavbildning i reklamform. Hur i helvete tänkte ni på Stendahls Reklam när ni gjorde den här filmen?
Vill man sälja kläder bör man ju använda sig av människor i en inbjudande miljö som ser glada ut, inte två deprimerade ungdomar, den ena med en ful hatt och den andra med håret fullt av statisk elektricitet, som tecknar sig mot en bakgrund av teaterrekvisita som sakta men säkert övergår i gränslöst tråkiga höstfärger. Nej, usch Stendahls Reklam. Gör om, gör rätt!
De 10 bästa filmerna under 2000-talet: Plats 5-1
5. Gladiator
Ridley Scotts fantastiska skildring av det gamla Rom är än idag precis lika bra som när man såg den första gången. Superbt soundtrack och en Russell Crowe som gång på gång levererar fantastiskt poetiska repliker visar varför han idag är en av världens bästa skådespelare. Spänningen stegrar likt någonting som stegrar genom hela filmen för att sedan mynna ut i ett av filmhistoriens bästa slutscener någonsin. Gladiator är riktigt, riktigt bra...
4. The Dark Knight
Hypen var inför filmens premiär enorm, mycket tack vare den fantastiska slutscenen på Batman Begins som jag redan nämnt, och förväntningarna från alla håll och kanter var nästan orättvist höga. Filmen hyllades och många påstod att Heath Legder, som tragiskt avled innan filmen var färdig, var fantastisk i sin roll som Jokern. En Oscar för bästa biroll var mer eller mindre given, menade man, och fler skulle det säkert bli eftersom filmen var otroligt bra. Dessvärre så blev det bara ynka två, vilket helt klart är i underkant för filmen är nämligen helt fantastisk. Ännu bättre än den omåttligt bra Batman Begins, och två Oscars kan ju såhär i efterhand bara beskrivas som helt fel. Helt fel...
3. Cast Away
Kombinera Robert Zemeckis och Tom Hanks och du har ett recept på succé. Vi fick se det redan 1994 i Forrest Gump där Hanks levererade en minst sagt minnesvärd rollprestation. I Cast Away är han om möjligt ännu bättre. Han är till och med så bra så att hans motskådespelare, som är en boll(!), nästan är värd en Oscar för bästa biroll. Det finns i nuläget nog inte en enda skådespelare, förutom Hanks, som skulle kunna klara av rollen som Chuck Noland, för det krävs en helt enorm insats för att hålla liv i en film som knappt innehåller någon dialog i över 40 minuter. Och Tom Hanks lyckas. Cast Away blir aldrig långtråkig, inte ens för en sekund, och när man sedan lägger på lite lugn pianoklingande Alan Silvestri-musik, ja då har man skapat någonting oemåtståndligt.
2. The Prestige
Christopher Nolans tredje film på topp10-listan är en av mina absoluta favoritfilmer genom alla tider. Hugh Jackman gör en roll som passar honom bättre än någonting annat, och Christian Bale+Michael Caine vet vi ju fungerar sedan tidigare. Den riktiga magin (ordvits nr1, det kommer fler) i filmen ligger dock, som vanligt när det gäller Christopher Nolan, i det berättartekniska. Det är någonting magiskt (superbra ordvits btw) över The Prestige. På något konstigt sätt så vet man igenom hela filmen exakt hur det måste ligga till, men när slutet sedan kommer så blir man ändå chockad. Nolan lyckas hålla spänningen i liv ända in till mållinjen och tack vare de prisberövade fantastiska rollprestationerna så blir resultatet magiskt (där är den igen). När David Bowie dessutom fått rollen som en av världens största uppfinnare, Nikola Tesla, ja då finns det absolut ingenting att klaga på.
1. Sagan Om Ringen
Jag gör helt enkelt så att jag kastar in alla tre filmerna på första plats, annars hade ju listan blivit helt ointressant med Peter Jackson-slam för hela slanten. Det finns så mycket goda ord att säga om dessa tre filmer så att inga ord i världen räcker till. Det är revolutionernade, nyskapande, vackert, bra skådespel, stämningsförmedlande musik i absolut världsklass och alldeles, alldeles underbart. Så mycket jobb har lagts ned på modeller, kläder och metoder för att kunna få Hoberna att se korta ut så att man blir helt matt bara man tänker på det. När arbetet påbörjades så måste det ha känts helt överväldigande med allt jobb som skulle göras. När Peter Jackson dessutom måste ha haft en klar superdetaljerad bild över hur han ville att allting skulle se ut för att få filmatiseringen att fungera, så förstår man hur fantastisk han måste vara som regissör. Alla tre filmer i trilogin är inget annat än mästerverk och att få chansen att beskåda dessa filmer kan inte anses som någonting annat än en ära. Förstaplatsen är odiskutabel...
Tröstpris till Memento, A Beautiful Mind och många många fler.
Kölhalning och Sträckbänk delas ut till Tre Solar, kanske tidernas sämsta film...
De 10 bästa filmerna under 2000-talet: Plats 10-6
10. Avatar
Tiondeplatsen stod mellan Avatar och A Beautiful Mind. Valet för till slut på Avatar, trots Russell Crowes magiska insats, eftersom den känns aningen mer nyskapande. Jag står fortfarande fast vid att den är snyggare än bra, men de delar av filmen där Horner lyckats med musiken är såpass vackra att Avatar faktiskt har gjort sig förtjänt av en plats på listan. Högre än till tionde plats kommer den dock inte. Handlingen är för svag och lättläst, och skådespelarinsatserna inte tillräckligt minnesvärda, men detta till trots så kan ingenting ta ifrån James Cameron att han har gjort en fantastisk film.
9. Greven Av Monte Cristo
Långt ifrån samma skönhet som Avatar, men med en handling som lyfter filmen till skyarna. På nionde plats har jag valt att placera in den omåttligt underskattade Greven Av Monte Cristo. Jag har inte läst boken, vilket jag kanske borde, så jag vet inte riktigt hur mycket filmen och boken skiljer sig. Jag antar dock att regissör Kevin Reynolds har mycket att tacka författare Alexandre Dumas för. Berättartekniskt ett briljant skolexempel och med gedigna skådespelarinsatser av en förvånansvärt anonym skådespelarensemble så blir resultatet otroligt bra. En film som alla bör se.
8. Into The Wild
Jag visste egentligen inte riktigt varför jag gillade den här filmen så mycket fram tills för några månader sedan. Emile Hirsch är visserligen strålande och vetskapen om att allting har hänt i verkligheten gör filmen så oehört mycket mer intressant. Det känns dock som om någonting saknades i ekvationen för att jag skulle kunna förstå varför jag gillar Sean Penns vildmarksäventyr. Svaret var lättare än jag väntat mig och stavas Eddie Vedder. Into The Wild har nämligen ett av tidenas bästa soundtracks, och allt är tack vare Pearl Jams frontfigur Vedder. Hans sångröst är så bra att det nästan blir löjligt, och tillsammans med allt annat bildas en perfekt symbios. Filmen är ett mästerverk.
7. Hotel Rwanda
En hemsk film betyder i det här fallet inte samma sak som dålig, för Hotel Rwanda är raka motsatsen. Att genom en film få i stort sett hela västvärlden att skämmas vittnar om att budskapet gått fram. För det har det verkligen. Det är omöjligt att se Hotel Rwanda utan att bli berörd, mycket tack vare Don Cheadle som gör sitt livs bästa roll, och som i utbildningssyfte så borde denna film vara obligatorisk att se i skolan. Undervisning och underhållning kan omöjligt kombineras på ett bättre sätt.
6. Batman Begins
Christopher Nolan tog över spakarna för att styra upp historien om en av tidernas coolaste seriekaraktärer, och som han gjorde det. Med Christian Bale under Nolans regi blev Batman mörkare, hårdare och bättre än någonsin. Att dessutom slänga in Michael Caine som betjänt bör räknas som ett av filmhistoriens största genidrag då ingen annan någonsin kommer att kunna spela rollen som Alfred lika bra. När man dessutom ger Morgan Freeman en roll så är det ju omöjligt att misslyckas, framförallt om man även låter Hans Zimmer komponera musiken. En oförglömlig film, mycket tack vare slutscenen som på ett helt perfekt sätt bygger upp både stämning och hype inför nästkommande batmanäventyr. Plats nummer sex är minst sagt välförtjänt.
Stay tuned för topp 5!
Avatar igen...
Angående 3D så finns det vissa brister. De snyggaste scenerna där effekterna verkligen fungerar är helt solklart bättre än vad de är i 2D, men de sämre scenerna blir ett klart minus. Att läsa texten är på vissa ställen en riktigt plåga när fokus ligger för långt bort, och det hade varit klart skönare att helt slippa texten. Det blir dessutom ganska ansträngande när stora saker ligger i oskärpa i förgrunden eftersom man koncentrerar sig på dessa och får den egna hjärnan att tro att skärpan snart kommer att bli bättre. Det gäller helt enkelt att fokusera blicken på den del av bilden där skärpan ligger på filmen för att 3D-effekten ska fungera tillfredsställande. På det stora hela är det dock otvivelaktigt så att filmen är bättre i 3D än i 2D.
James Horners musik, som alltid brukar vara bra, har jag nu lyckats lyssna in mig lite till på och faktiskt börja uppskatta mer än första gången jag såg Avatar. Vissa delar av soundtracket är riktigt riktigt bra, även om jag tycker att det finns lite för djupa dalar för att ta upp soundtracket i samma nivå som hos de allra största och bästa i filmmusikväg.
Hur man än vrider och vänder på det så är det helt omöjligt att påstå annat än att Avatar är en fantastisk film. Efter min första recension satte jag inget betyg eftersom jag inte riktigt kunde avgöra efter bara en titt. Nu har jag sett filmen två gånger och en siffra börjar växa fram i mitt huvud. Det blir än 9:a. En oerhört välförtjänt 9:a...
Väldigt nära Epic Fail på nyårsafton...
Jag närmar mig den kraftigt isbeklädda kanten och tänker att jag ska utnyttja denna och glida på fötterna ut över kanten för att på så vis inte hoppa från riktigt lika hög höjd. Tanken känns fortfarande idag ganska god, problemet var bara att jag hade för bra fäste i skorna. Istället för att glida sakta över kanten så fastnar fötterna och jag faller bara rakt frammåt och närmar mig en FETT JÄVLA FACEPLANT med stormsteg. Som tur är så är det precis tillräckligt högt för att jag ska lyckas parera mitt kommande överslag såpass mycket så att fötterna tar i marken först innan jag lite snyggt halvramlar ner i den ganska djupa snön. Jag hade klarat mig med blotta förskräckelsen!
Länge sedan jag firade nyår hemma...
I år blir det nyår hemma, med miniraketer och svinkyla istället. Det känns ju lite småtrist, men om man får iväg ett par riktigt schyssta smällare, eller kanske "råkar" tappa ner lite glöd i smällpåsen, ja då kanske det kan bli riktigt kul ändå... Synd bara att det inte är 30 grader varmare...
James Cameron är ett geni!
Jag kan fortfarande inte riktigt säga hur bra jag tycker filmen är, för jag vet nämligen inte. Det är omöjligt att bedöma Avatar efter att bara ha sett den en gång, för man spenderar större delen av tiden med att bara sitta dreglande och beundra hur fantastiskt vackert allting är. James Cameron har skapat en helt egen värld, ett eget språk och egna varelser, allt som taget ur din vildaste fantasi. Det är som om han kombinerat jordens mest spektakulära platser med de vildaste av fantasier och de klaraste av färger och slängt ihop allting till ett underbart konstverk. För det är precis vad Avatar är. Den är lika mycket ett konstverk som den är en film.
Vissa filmer har ett antal scener och bildutsnitt som får dig att häpna. Avatar är helt unik. Den har nämligen vissa scener som får dig att tänka: "Snyggt filmat", men de allra flesta lämnar dig troligen helt mållös. Det finns inte en enda ful bildruta i hela filmen. Det som du tidigare ansett vara snyggt faller plötsligt i skuggan av Avatar, för det här är det snyggaste som någonsin skapats i filmväg. Tveklöst.
Det enda som saknas är väl egentligen en fullständigt lysande skådespelarinsats, för det fanns det helt enkelt inte utrymme för. Alla levererar dugligt, men jag tycker inte att någon sticker ut från mängden. Det är snyggt och prydligt, men knappast Oscarsmaterial, vilket jag ser som den främsta anledningen till att ett rekord nog inte kommer att slås.
En annan möjlig anledning till att det är svårt att nå över de 11 Oscars som tidigare tagits hem av filmer såsom Titanic och Sagan Om Konungens Återkomst är att jag känner mig lite osäker på musiken. James Horner brukar sällan vara dålig, men jag upplevde inte samma rysningsstunder under de musiksatta delarna som jag gjorde under Sagan Om Ringen-triologins finaste scener.
Storslam på Oscarsgalan kommer det bli hursomhelst, även om det inte blir någonting för skådespelet eller musiken. Det är omöjligt att säga någonting annat än att Avatar är den i särklass bästa filmen år 2009, samt den störa WOW-upplevelsen sedan den första Sagan Om Ringen-filmen hade premiär. James Camerons återkomst var efterlängtad, och hypen helt enorm, men finns det någonting man borde veta så är det att Cameron alltid levererar. Han är ju ett geni...
Länge sedan jag firade jul hemma...
Som rubriken antyder så var det faktiskt tre år sedan jag firade jul hemma. Det kanske inte låter så mycket men det känns som en evighet, även om de senaste jularna spenderats på platser som gör att Sverige känns ganska lamt. För två år sedan spenderade jag julaftonskvällen på Victora Peak, en plats med en av världens häftigaste utsikter, i Hong Kong. Vi åt en tämligen fantastisk middag på en av världens många supertrevliga Bubba Gump Shrimp restauranger. En underbar måltid som dessutom rundades av med att jag lyckades chatta lite med min kompis Markus, trots den ganska stora tidsskillnaden.
Förra året gick större delen av julaftonsdagen åt till att åka bil. Det låter urtrist, men jag var på Nya Zeeland och där kan en bilfärd aldrig på tråkig. Det finns hur mycket som helst att se, vilket jag också gjorde, innan vi hittade ett supermysigt hotell precis vid vattnet där vi inkvarterade oss innan vi begav oss till den lokala tavernan för en julmåltid. Vi behandlades som kungar och trots att vi var mitt ute i ingenstans så var det hela en mycket angenäm upplevelse. Juldagen ska vi dock inte tala om eftersom den bland annat bjöd på bensinstopp i en stad där INGEN var hemma eftersom alla var på julfest, och den enda bensinstationen som fanns var givetvis stängd.
I år blir det dock en gammal klassiker: Jul med släkten. Trots att Sverige är så fruktansvärt mörkt och trist vid denna årstid så känns en jul hemma faktiskt helt rätt den här gången. Att få äta lite riktigt julmat så man blir sådär groteskt tjock som endast amerikaner kan bli är någonting som jag ser fram emot oerhört. Att det dessutom ser ut att bli en vit jul för första gången sedan urminnes tider gör det hela ännu bättre. Det enda som egentligen saknas är Arne Weise, mannen som ÄR jul. Men man kan ju inte få allt här i världen, så jag får istället hoppas att Arne får en så bra jul som han förtjänar. Själv ska jag försöka leta efter någon inspelad julafton med Arne så att jag kan få uppleva det som vi alla så gärna önskar. En perfekt svensk jul!
