ettpaeron

Även fast jag är en grinig och hatisk gammal gubbe så finns det faktiskt saker jag älskar. Det gäller givetvis främst sådant som inte kan bringa samma olycka som 99% av all kärlek gör, utan sådant som bara kan generera i ofantlig lycka och härliga stunder. Det kan vara allt från någonting oändligt stort till någonting ofattbart litet. Något som snarast tillhör den andra kategorin, men som ändå vunnit min eviga kärlek, är Tom och Jerry-kex.

Jag minns än idag lyckan när någon fyllde år på dagis och vi barn fick två Tom och Jerry-kex var. Under den korta stund som det fanns så lite som en smula av kexet i kontakt med min tunga så befann jag mig i himmelriket. Denna kärlek till detta underbara lilla kex har sedan följt med mig genom åren. Den har alltid funnits där, och bara växt sig starkare och starkare till den punkt där min relation till Tom och Jerry-kexen numer är orubblig. Jag älskar Tom och Jerry-kex. Av hela mitt sotsvarta hjärta.

Det finns ingen gastronomisk upplevelse i hela världen som kan mäta sig med att låta ett av dessa himmelska kex smälta på tungan. Den där känslan av att låta vaniljsmaken dansa över tungan likt en liten armé av perfektion kan aldrig överträffas. Det smakar som födans motsvarighet till rent guld, fast bättre. Det är ett briljant litet kex som förtjänar så mycket mer uppståndelse än vad det hittills lyckats generera på egen hand. Det passar till allt och alla, och innehåller dessutom precis vad en växande pojke som jag själv behöver. Näring i sin renaste form, och sjuhelvetes gott dessutom, vilket är en sällsynt kombination.

Tom och Jerry-kex är helt enkelt bäst. Det bästa som går att äta, och det bästa som går att finna. Jag vill egentligen bara tacka kexens konung för att det givit mig så mycket mer än vad jag någonsin kan ge tillbaka. Det här blogginlägget är aldrig nog för att återgälda den oerhörda livsförbättring som Tom och Jerry-kexen inneburit för mig. Tack för allt, kompis. Hoppas jag får känna dig dansa på min tunga många gånger under 2013!

Igår åkte jag in till stan med min kamrat för att hålla honom sällskap när han handlade kläder. Det tog dock inte lång tid innan jag ångrade beslutet att följa med, för jag hatar verkligen att handla kläder. Som med så mycket annat. Men klädhandlingshatet är inte grundat enbart i att det är tråkigt att handla kläder, utan det är snarare ett hat som bygger på att klädshopping på något vänster sätter min kropp i förruttnelse.

 

Rent fysiskt så protesterar min kropp å det grövsta så fort jag sätter min fot i en klädaffär. Det räcker med att jag passerar in genom dörren för att hela nederdelen av min rygg ska börja strejka och gnälla på ett sätt som aldrig någonsin sker annars. Det känns som att någon ristar in sina initialer i min ländrygg med en glödande kniv. Varje gång. Det är verkligen hemskt på alla tänkbara sätt, och som om inte detta vore nog så är det ju dessutom fruktansvärt tråkigt.

För att överleva denna horribla syssla har jag därför utarbetat ett system för att minska den fysiska och psykiska påfrestningen som shoppandet annars innebär. Det är ett antal ganska simpla åtgärder jag vidtagit, åtgärder som fått mig att bli en briljant speedshoppare, till priset av att jag bara äger fula kläder. Ett tråkigt men billigt pris att betala för sin egen överlevnad.

Först och främst så handlar det om att veta EXAKT vad som ska handlas redan innan du stiger in i affären. Det får absolut inte ske att du går runt i affären och på måfå letar efter klädesplagg som kanske skulle kunna förgylla din garderob. Shoppa aldrig utan en plan.

 

Det andra som krävs är att du har sällskap av någon som vet ungefär vad du gillar i klädväg. Denne person måste självklart vara införstådd med vad som står på dagens shoppingschema, och han eller hon bör även känna till din storlek. Det är nämligen din shoppingkamrat som till stor del kommer avgöra vad du till slut kommer hem med för "godsaker".

Själva tillvägagångssättet är sedan det riktigt briljanta i denna mycket väl utstuderade shoppingteknik. Du själv tar ett klädesplagg och går till provhytten, medan din kamrat, eller klädscout som han även kan kallas, "scoutar" efter andra vettiga och nödvändiga plagg. Medan du provar plagg kommer sedan scouten att på löpande band leverera nya plagg till dig som du kan testa. Således hinner du med att prova en mycket stor mängd klädesplagg på mycket kort tid, vilket minskar den där ökända ryggsmärtan. Det sparar extremt mycket tid och möda, och gör shoppingen till någonting som går att överleva. Effektivitet på hög nivå!

Min far är min perfekta shoppingscout. Han är mer eller mindre samma person som jag, om än lite tyngre och några hårstrån på huvudet fattigare, vilket gör att vi är ett alldeles utmärkt shoppingteam. Han vet exakt vilken typ av kläder jag hatar, och kan således ge mig alla tänkbara kläder jag kan stå ut med att bära, vilket är det viktigaste. I somras krossade vi alla tänkbara shoppingrekord när vi på 20 minuter lyckades byta ut nästan hela min garderob. Det är en mäktig känsla att shoppa så fort att ryggsmärtorna knappt hinner börja. Du borde prova det någon gång!

Här hade jag kunnat skriva ett glatt inlägg om hur oerhört mycket jag ser fram emot den nya Sune-filmen som SF promotar stenhårt just nu. Jag hade kunnat skriva hur jag älskar idén och förväntar mig en skrattfest. Men om jag hade gjort det så hade jag dels motsatt mig hela min personlighet, och dessutom ljugit.

Jag hatar hela idén med en ny Sune-film. Det må vara den absolut sämsta idén som någon människa någonsin har fått. Den är så urbota dålig så hela idén borde vara förbjuden enligt grundlag, i alla länder i all framtid. Varför i helvete ska man ens återuppliva en av de mest ikoniska svenska filmfamiljerna igen, fast med helt nya och usla skådespelare?

Allt med den nya filmen verkar dessutom vara motbjudande dåligt. Sådär rejält urkasst så man skäms över hela den svenska filmindustrin. Ingenting alls påminner ens om den klassiska Sune, vilket dock är en lättnad, men samtidigt finns det ingenting i hela trailern som är det minsta lilla roligt. Däremot känns det som om hela filmen är hysteriskt krystad och allt blir bara pinsamt. Det ser maximalt dåligt och fläskigt förutsägbart ut.

Döp om skiten till Rune och gör vad ni vill, men att förstöra en svensk filmklassiker på detta vis är bara direkt vidrigt, och på många sätt omänskligt ont. Att låta någon annan än Peter Haber spela Rudolf Andersson är bara helt fel. Dessutom ser ju killen som spelar Sune ut att vara lite lätt inavlad, misstankar som förstärks när man i trailern ser honom skådespela.

Det hela är lite som att göra om Jönssonligan fast man låter ICA-Jerry spela Sickan, Vanheden spelas av Felix Herngren och Doris spelas av Petra Mede. Dynamit-Harry spelas givetvis av Björn Gustafsson eftersom han redan har samma namn som originalskådespelaren. Det vore bara ohyggligt dumt, och ett direkt hån mot det gamla. Skillnaden skulle vara att detta vore ett medvetet hån, och ett hån som är tänkt att vara ett hån, alltså en parodi. Och en parodi är någonting man inte behöver ta seriöst.

Den nya Sune-filmen däremot, den är ju seriös. Någon eller några uppenbart hjärnskadade personer tycker att den är en värdig efterträdare till de gamla klassiska Sune-filmerna som lockat till skratt över generationer, och som innehåller en Peter Haber som levererar en av svensk filmhistorias bästa rolltolkningar.

Till den eller de personerna vill jag bara säga en enda sak: Nej. Ni har fel. En ny Sune-film är ingen värdig efterträdare till någonting, likväl heller ingen hyllning. Det är ett hån mot det förgångna, och smörjer in hela familjen Anderssons namn i dynga. Jag hoppas ni skäms. Synd bara att ni inte kommer skämmas lika mycket som människorna som av misstag letat sig in i biografsalongen för att se filmen. Det ser verkligen ut att kunna bli lika dåligt som Tre Solar. Nästan i alla fall...

Det finns några riktigt dåliga jullåtar. Sedan finns det även jullåtar som är direkt usla. Och sen har vi förstås de jullåtarna som är så bedrövliga så man inte vet var man ska ta vägen. De där låtarna som får dina öron att försöka fly ditt huvud, i ett lamt försök att rädda sig från denna hemska hemskhet. Många av dessa har mer än sin monumentala uselhet gemensamt, nämligen barn.

De allra sämsta jullåtarna som någonsin skapats, och antagligen de sämsta ljud som någonsin skapats alla kategorier, sjungs nämligen av barn. Låt mig på förhand ursäkta att jag länkar dessa låtar, för ni kommer antagligen kräkas lite i munnen när ni hör hur fruktansvärt bedrövligt majestätiskt totaltvärdelöst det är.



1980 drabbades Agnetha Fältskog från ABBA av totalt storhetsvansinne. Hon måste nämligen ha trott att allt i hennes närhet var kapabelt till att skapa underbar musik, för i någon typ av monumentalt hjärnsläpp bestämde hon sig nämligen för att producera en julskiva där hennes sjuåriga dotter medverkar. Det blev det kanske sämsta man någonsin har hört, för Linda Ulvaues, som dottern heter, är verkligen ohyggligt dålig.

Hennes röst är gäll som ett brandlarm och hon har ett uttal som skulle kunna komma från en otroligt dålig 50-talsfilm. I låten ovan börjar hon sjunga efter fem sekunder. Efter sju sekunder blöder mina öron. Det är så jävla dåligt, men det finns ändå en låt som är ännu sämre. Håll i hatten nu, för detta är sämre än krig och svält. Tillsammans.



1982 släpptes låten Tomten Jag Vill Ha En Riktig Jul med Busungarna. Gruppens namn gör att man direkt anar oråd, men det lite poppiga 80-talsintrot gör att man får en liten förhoppning om någonting magiskt. Tyvärr går hörselorganet sönder redan efter 16 sekunder, för då börjar den ena busungen sjunga. Och han är så dålig så det aldrig kan beskrivas i ord.

Den lilla pojkens röst är gnällig och falsk på ett sätt som inte går att förstå ens när man hör det. Man blir öm i hela kroppen av att höra tonerna som hans uppenbart felskapade stämband framkallar. Hela hans uttal påminner dessutom om en hantverkare från Södermalm för typ 40 år sedan, det låter nästan som ett skämt. Men tyvärr är det på riktigt.

När man inte trodde det kunde bli värre så börjar även ungjäveln läsa upp sin önskelista i låten, och det är nu det blir riktigt hemsk. För barnhelvetet är nämligen girig som fa-an. Han önskar sig BARA svindyra presenter, och lägger sedan en enorm press på stackars Tomten genom att sjunga "jag vet att du inte gör mig besviken". Ungen är helt enkelt hemsk. Han är ren ondska personifierad. Hoppas fan att han inte fått en enda present sedan den här låten spelades in. Det är han inte värd efter att ha förstört så många öron...

Det finns platser som på en karta inte ser mycket ut för världen. Platser som knappast ger upphov till det där berömda resesuget. Platser som man knappast ens läst om. Det är först när man letar på djupet som man märker att dessa platser kan vara riktiga undangömda juveler, som bara väntar på att du ska upptäcka deras skönhet. En sådan plats är Vang Vieng i Laos.



Att ta sig till Vang Vieng är inte det lättaste. Vägarna i Laos är gropigare än någonting väldigt, väldigt gropigt, och bussresor är därför sällan någonting man önskar. Men tre timmar i buss (förutsatt att bussen inte går sönder och du får vänta på att den lagas, samtidigt som du oroar dig för att bli attackerad av tigrar) från huvudstaden är ett lågt pris att betala för att få besöka fantastiska Vang Vieng.

Det är en stad som inte går att ogilla. En lugnets oas i det annars ofta så kaotiska Asien. Här är det som att alla livets problem eliminerats, och du kan komma hit bara för att få andas. Ordet chilla bör ha uppfunnits här, för chilla kan man göra bättre i Vang Vieng än någon annanstans på hela jorden. Den klassiska dagen för de backpackers som kämpat sig till staden kan se ut ungefär såhär:

Man vaknar upp vid 12-tiden på dagen och känner sig lite smått hungrig. Man letar sig ut ur sitt rum som kostar runt 20 kronor natten och slås direkt av den ofattbart vackra naturen som dina ögon vägrar slita sig ifrån. Du masar dig långsamt fram i värmen för att nå en restaurang som kan stilla din hunger. Vilken du väljer spelar ingen roll, för nästan alla ser likadana ut och serverar samma mat.

Efter någon minut hittar du en, och du lägger dig vid ett bord. Japp, du läste rätt, du lägger dig. Alla restauranger är nämligen anpassade efter att du ska ligga ner, så chill som möjligt. Du beställer in en underbar pad thai och en fruktdrink för nästan inga pengar alls, samtidigt som den obilgatoriska tvn börjar visa ett hysteriskt avsnitt av Family Guy.

Här kan du sedan utan tvekan spendera resten av dagen. Fruktdrink efter fruktdrink kan avnjutas, samtidigt som du låter det gynnsamma klimatet massera din kropp. Det är ett perfekt avbrott från alla livets hemskheter. Man kan tro att det ska bli tråkigt, men det blir aldrig det. För den stund då du plötsligt insett att du sett alla avsnitt av Family Guy så är det dags att prova på det mest briljanta som någonsin uppfunnits. Tubing.

Jag vet inte vem det var, men människan som kom på att man kan flyta nerför en flod i slangen från ett traktordäck samtidigt som man intar alkohol, han borde adlas snarast. Vang Viengs tubing erbjuder det bästa av det bästa. Det är avslappnande att flyta, det är fantastisk drag på de barer som du då och då flyter förbi, och det finns linbanor och annan galenskap att leka med för den som vill.

Vang Vieng är och förblir en av de mest fantastiska platserna man någonsin kan besöka. Det är en stad som har någonting för alla. Staden är himmelriket både för partyprissen och slöfocken. För den som är både och... Ja, du fattar vilken grej. Åh, vilken underbar, underbar plats!

Under min vistelse i Dubai tittade jag en del på TV av den enkla anledningen att rörliga bilder alltid fascinerar, oavsett i vilket land man befinner sig. Precis som i typ alla länder utom Sverige så visades ganska ofta wrestling på TV, vilket verkligen fångade mitt intresse.

Det som intresserar är nämligen hur fan folk kan vara intresserade av detta. Wrestling är verkligen obeskrivligt uselt och på alla sätt helt värdelöst. Fejkade och dåliga matcher med uppgjord utgång som man dessutom lagt in en extremt förutsägbar handling till. Hur fan kan folk titta på detta? Det finns så mycket som är helt obegripligt med wrestling så det knappast går att förstå.

Först och främst, tycker folk att slagsmålen ser äkta ut, och det är detta man imponeras av? Detta är ju föga troligt eftersom slagsmålen går ut på att de två slagskämparna svingar sina överdrivet stora armar så att de är milslångt ifrån att träffa motståndaren, och om de mot förmodan träffar är det ett löst inbromsat slag med underarmen som levereras. Detta medför med stor säkerhet att den "träffade" flyger som en vante rakt ner i det mjuka golvet där han sedan ligger och vilar sig i dryga trettio sekunder. Ibland hinner han inte vila så länge eftersom han kan råka ut för ett grepp som mer än någonting annat påminner om ett blöjbyte.

Detta blöjbyte avslutas alltid med att människan som skulle få en ny blöja gör en "kick out", vilket innebär att man sprattlar till med benen på ett sätt som påminner om en döende fisk. Sedan ligger båda kombatanterna och vilar sig med ryggarna mot varandra. Precis som man absolut skulle göra i en riktig fight, eller? Knappast troligt, men publiken älskar det ändå. Och inte fan är det bara publiken som älskar det. Det finns ju även kommentatorer som blir helt vilda.

Hur man kan bli helt vild över att kommentera en match som är både på låtsas och på förhand uppgjord är helt bortom mitt förstånd. Att kommentera wrestling känns på många sätt som det mest förnedrande man kan göra i kommentatorsvärlden. Det är sannerligen ett jobb för folk som verkligen inte kan få kommentera någonting annat, inte ens schack eller damernas landhockey i OS.

Fast det finns faktiskt ett jobb som är sämre. Att vara wrestlingdomare är det givna svaret. För detta yrke är ju verkligen helt meningslöst, då det knappast behövs en domare i en sport som saknar riktiga regler, inte är på riktigt och dessutom är uppgjord redan på förhand. Stackars, stackars människor...

Wrestling kombinerar verkligen det sämsta av två världar. Människor som är för dåliga för att hålla på med riktig idrott har sökt sin tillflykt till skådespeleriet, men tyvärr är alla för dåliga även här. Därför har de kombinerat sin otillräckliga talang för idrott med sin ännu mer otillräckliga talang för skådespel. Det blir ett fullständigt, omåttligt, gränslöst platt fall av alltihop. Hur detta fruktansvärt meningslösa skit kan locka en så stor publik över hela världen är både läskigt och pinsamt på samma gång. Det är som att varenda människa fastnat i något helt sjukt wrestlinggrepp som gör att ingen kan slita sig från fenomenets uselhet. Ett grepp som folk inte ens kan komma loss ifrån med en "kick out". Usch, jag skäms när jag ser det...

Igårkväll gick filmen Tre Solar på TV igen. Jag har försökt se den ett antal gånger, men i slutändan kommer jag alltid fram till att det är helt omöjligt att genomlida hela filmen. Den är bara för dålig för att vara på riktigt. Verkligen allting är ofattbart dåligt i Tre Solar, det är faktiskt så mycket som är dåligt så man knappt vet var man ska börja.

Först och främst så är ju hela historien sådär läskigt värdelös så man på allvar inte ens i sin fantasi kan föreställa sig hur någon kom på allt. Hur man lyckats lura in majoriteten av Sveriges "skådespelarelit" att medverka i filmen är därför lite av en bragd, för ingen människa med fungerande hjärna kan någonsin tacka ja till att medverka i en film med det manuset. Den enda rimliga förklaringen är att man betalat varje skådis ett oändligt berg med pengar, vilket skulle kunna förklara varför karaktärerna ser ut som de gör.

Karaktärerna i filmen är nämligen så fula så att det inte går att jämföra med någonting alls. Det är helt omöjligt. Perukerna ser ut att vara gjorda av dagisbarn som medvetet försökt utföra sitt arbete på sämsta sätt, och alla är dessutom klädda i kläder som inte ens skulle platsa i världens genom tiderna sämsta live rollspel. Budgeten måste helt enkelt tagit slut efter att skådespelarna anlitats, någon annan förklaring till varför alla är så fula kan jag inte tänka mig.

Tyvärr räckte det ju inte med att skådespelarna skulle vara omåttligt fula i varje scen i hela filmen. Varje replik skulle ju dessutom uppenbarligen levereras på det mest bedrövliga av sätt. Det finns inte en enda replik i hela filmen som är bättre än totalt jävla värdelös. Allt är som ett präktigt berg av avföring som vi tittar tvingas förtära trots att vi helst av allt bara vill stänga av filmen och slår sönder tvn med en slägga.

När man trodde att man stod på botten i det avgrundsdjupa hål som Tre Solar är, då gör Rolf Lassgård entre. Men inser nu att botten är ett väldigt relativt uttryck, för i och med Lassgårds intåg borrar, hackar och spränger sig Tre Solar nämligen ner till ett land som måste ligga långt under helvetets lågor. Han spelar över på ett sätt som gör att varje människa som deltagit i Vår Teater förtjänar en hel tvåplansvilla fylld med oscarsstatyetter.

Rolf Lassgård står för den kanske sämsta skådespelarinsatsen man någonsin har sett. Men Rolf har tur, för hans uselhet delas nämligen även av Mikael Persbrand och Kjell Bergqvist, som båda bidrar till att göra den redan så tydligt överväldigande kassa filmen ytterligare lite sämre.

Tre Solar är i mitt tycke världens sämsta film någonsin. Den är så dålig så att det faktiskt inte finns någonting bra med den. Det skulle väl möjligtvis vara eftertexterna, men så länge överlever man inte som tittare. Att stå ut med att fästa sina ögon på denna skitdåliga dynga i mer än fem minuter är en makalös bedrift. Man vill bara skratta åt eländet, men det är så eländigt att det tyvärr inte är möjligt. Istället så skäms man över att dela samma nationalitet som människorna som gjorde den här filmen. För när man tänker efter är Tre Solar nog inte bara världens sämsta film. Den är så mycket sämre än så. Den är världens sämsta skapelse alla kategorier. Den är sämre än krig och svält tillsammans. Blä.

Nu är jag tyvärr hemma från Dubai igen, en solbränna, en förkylning och många intryck rikare. Dubai visade sig nämligen vara en minst sagt spännande stad där allt som går att köpa för pengar har köpts för pengar. Och lite därtill. Det är vräkigt bortom all sans, och det kändes precis som en stad som byggts upp enbart för att det finns ett överflöd av pengar som man måste göra av med på något sätt.

Denna känsla är dock inte speciellt konstig, för det är ju precis detta som Dubai är. En överflödets stad där skidbackar finns inomhus bara för att, där världens högsta byggnad finns bara för att och där ett hotell som förstört hela skalan med stjärnor finns, bara för att.

 

 820 meter onödigt hög byggnad.

 

Hela pengafloden gör att staden blir spännande eftersom varenda skyskrapa är byggd för att överträffa sin granne, men det gör även att allt känns oerhört själlöst. En stad som bara är som ett tomt skal, där befolkningen inte hör hemma egentligen. Det är svårt att inte fascineras av staden, men nästan omöjligt att bli förälskad i den.

Nåväl, en av kvällarna lyckades vi i alla fall smita ut från överflödets Mecka och begav oss ut i det hav av sand som i folkmun kallas öken. Tillsammans med en uppsjö av turister och ett dussin galna araber begav vi oss med bil ut för att busåka lite över sanddynerna.

Det var löjligt roligt. Vår arabiske chaffis blandade fnitter med obehagligt skrockande när han totalt vårdslöst sladdade omkring i den lösa sanden och skrämde livet ur oss i bilen. Allt detta ackompanjerades av att radion spelade riktigt tung hiphop, vilket bildade en fantastisk kontrast som gjorde det hela ännu roligare. Det var lite som att lyssna på dödsmetall i en karusell. Magiskt.

Ökensolnedgång och bil att sladda runt med. Jätteskoj!

 

Allt för tidigt var dock ökenkörningen slut, och turens riktiga turistfälla uppenbarade sig vid horisonten. Det skulle bjudas på mat och show, vilket visade sig vara minst sagt... konstigt. Maten var visserligen funktionell, men showen var bara ett praktexempel på idioti och uselhet.

Det hela började med magdans, vilket på förhand kan låta ganska trevligt, men sanningen var snarare det motsatta. Den utvalda magdansösen var nämligen fruktansvärt dålig. Hennes taktkänsla var totalt obefintlig och trots att hon då och då balanserade en kroksabel på huvudet så lyfte aldrig showen från botten. Detta trots att hon fick hjälp med applåder från en stupfull ryss som hade ännu sämre taktkänsla än dansaren själv. Han kunde nämligen inte ens klappa händerna i vanlig entakt, utan det blev en orgie i randomklappning. Mycket lustigt, men ack så dåligt.

Som om inte magdansfiaskot var illa nog så gjorde nu mannen som presenterades som Kapten Han entre. Han såg osannolikt överklädd ut i den 18-gradiga ökennatten, vilket snabbt skulle få sin förklaring. Väl på scen börjar nämligen Kapten Han att snurra. Han snurrade och snurrade som en komplett idiot. När en viss centrifugalkraft uppnåts visade det sig att bäste Herr Han var iklädd fyra monumentalt stora självlysande bordsdukar som nu bildade idiotiska formationer i vinddraget. Det var askonstigt, men detta hindrade inte Kapten Han, som fortsatte snurrandet och viftandet med bordsdukar i närmare tio minuter.

När han till slut var klar hade en oerhörd känsla av längtan ifrån ökennattens turistfälla infunnit sig, men än var det inte dags att åka hemåt. Tyvärr skulle han först övertala oss alla om sin briljans genom att låta folk i publiken klä sig i bordsdukar och snurra. Det gick inte ett dugg bra, och en efter en föll folk som furor efter ett fåtal varvs snurrande. Vi var nu alla övertygade om att Kapten Han verkligen hade en meningslös talang för att lura sitt balanssinne, och således var vi äntligen fria att återvända hem.

Och hemma är jag nu. I kylan. Det är nästan så att man längtar efter Kapten Hans störtdåliga och superusla snurrshow igen...

Igår precis innan föreställningen skulle börja höll jag och mitt följe nästan på att kissa på oss av skratt. Eftersom jag tyckte det var hysteriskt roligt så delar jag mer än gärna med mig av hela historien.

Allt arbete kring filmsläppet av The Hobbit har verkligen skötts uruselt av allas vårt favoritföretag SF, vilket gjort att jag och mina vänner skämtsamt börjat kalla dem för kommunister. Igår steg återigen vår irritation när SF lyckades dra ut på filmvisningen ytterligare, och verkade ha stora problem med det mesta. Först och främst så tog det en evig tid innan de öppnade dörrarna till salongen, och när de väl gjorde det så öppnades bara den ena dörren.

När vi till slut tagit oss in till våra platser var klockan redan långt över 00:01 då filmen skulle börja, så våra hån mot SFs kommunism haglade som aldrig förr. Vi störde oss på att allt i hela biografen var rött, eftersom det är kommunismens färg, och de statyer som beklädde väggarna bredvid bioduken anklagades av oss för att vara Lenin och Marx. Något som säkert stämmer.

När vi till slut trodde att filmen äntligen skulle börja fick en av SFs kommunistiska medarbetare för sig att det var hans dags att skina som en stjärna. Då bestämde han sig nämligen för att hålla ett mycket irriterande tal, varpå vi alla börjar viska till varandra att den där idioten minsann måste vara kommunist. Vad vi inte visste då var att vi haft så himla rätt hela tiden.

Den irriterande mannen som nu stod framför bioduken och fördröjde filmen ytterligare väste nämligen under sitt idiotiska tal ur sig följande:

- Vi på SF är ju kommunister.

Först blev hela mitt kompisgäng helt tyst i någon sekund, medan vi försökte låta meddelandet sjunka in. Vad var det han just sa? När vi övervägt i våra huvuden vad människan faktiskt sagt så bröt vi alla ut i ett enormt asgarv. Hela jävla kvällen hade vi skämtsamt kallat hela företaget SF för kommunister, och så plötsligt står den en rödklädd herre framför oss och ordagrant erkänner att vi minsann haft rätt!

Vårt skratt ebbade inte ut förrän efter flera minuter, vilket lyckligtvis visade sig vara ungefär så lång tid det tog för den irriterande människan att försvinna från scenen. Idag har vi dock återigen skrattat gott åt att våra påhittade fördomar visade sig stämma så otroligt väl. Om det är en sak som vi aldig kommer glömma från den här filmvisningen så är det följande: SF är kommunister!

"How do you pick up the threads of an old life?"

Orden kommer från Frodo i Sagan om Konungens Återkomst. Och hur gör man egentligen? Ett sätt är att göra som Peter Jackson gör med The Hobbit - An Unexpected Journey, för han återvänder sannerligen till Middle Earth som en konung.

Det var verkligen ingen lätt uppgift Peter Jackson hade framför sig när han valde att ta oss alla tillbaka till Middle Earth igen. Men The Hobbit börjar precis sådär härligt som Sagan om Ringen gör, och vi vaggas direkt in i Middle Earths magiska värld på ett sätt som får oss att tro att vi aldrig lämnat den. Makalöst smarta återkopplingar till Sagan om Ringen-trilogin skickar nostaligska rysningar genom hela kroppen redan inom filmens första minuter. Den nya tekniken gör dessutom att bilden är skarpare än någonsin, och Middle Earth blir till och från nästan outhärdligt vackert.

Rent visuellt är The Hobbit ingenting annat än helt makalös. Den kombinerar det vackraste av Nya Zeeland med de bästa specialeffekterna som någonsin skapats, och resultatet är spektakulärt på ett sätt som knappast kan beskrivas i ord. Många scener är inte bara det vackraste man sett på film, utan i vissa fall till och med bland det vackraste man någonsin har vilat sina ögon på.

Och på tal om ögonen så gör den nya tekniken med 48 bilder per sekund att ögonen inte alls behöver jobba lika hårt för att ta in alla intryck. 3D-effekten blir inte längre lika störande, och det stora jobbet för ögonen blir nu istället att hålla tårarna tillbaka när scenerna blir ofattbart vackra och dessutom kombineras med Howard Shores förträffliga soundtrack.

Helt utan brister är denna oväntade resa dock inte. Ibland känns det lite som att de många karaktärerna gör att det blir lite för många trådar att dra i. Att memorera namnet och utseendet på alla 13 dvärgar är exempelvis ett hopplöst jobb för alla oss som inte läst boken. För någon som inte njuter av hela upplevelsen att bara få befinna sig i Middle Earth igen tror jag även att filmen kan kännas lite väl långsam. Till skillnad från i den gamla trilogin finns här nämligen oändligt med tid till fördjupning, vilket Jackson valt att utnyttja till fullo. Fram mot slutet har dock filmens tempo stegrats markant, och slutet är ett episkt actionäventyr som imponerar på ett sätt som vi sällan eller aldrig kunnat se förut.

I slutändan tror jag nog att alla undrar om The Hobbit - An Unexpected Journey är bättre eller åtminstone lika bra som Sagan om Ringen-trilogin, och svaret är nej. Så bra är den inte. Men när jag nu i efterhand tänker efter så inser jag att troligen ingenting någonsin kommer bli så bra. Att för första gången få uppleva någonting magiskt är alltid extra speciellt, och hur mycket man än strävar efter att få uppleva samma magi igen så blir det aldrig riktigt samma sak. Den första gången är alltid den bästa.

Middle Earth är och förblir dock en plats jag alltid kommer trivas utomordentligt bra i. Jag satt och köade i elva timmar i isande minusgrader för att få biljetter till premiären av den här filmen, och denna hemska upplevelse till trots så skulle jag utan tvekan göra om det för att få se filmen igen. Peter Jackson förtjänar verkligen sin adelstitel, för The Hobbit är ett svåröverträffat verk. Den är så mycket mer än bara en film. Den är ett bevis på mänsklighetens tekniska framsteg, och den sätter nya gränser för hela underhållningsbranschen. I slutändan så överträffas Peter Jackson bara av en enda filmskapare - nämligen sig själv, för drygt tio år sedan. Och det om något måste räknas som ett fantastiskt betyg för en fantastiskt skapelse. En skapelse jag kommer att njuta av varje gång jag ser den i resten av mitt liv. Min resa tillbaka till Middle Earth kändes som att komma hem. Och film är bäst hemma.

Idag är första gången på länge som jag är rädd. På riktigt, jag är väldigt rädd. Det kan låta konstigt att en man som inte ens fruktar döden längre skulle vara rädd, men idag har den där genuina känslan av rädsla letat sig fram trots allt. Varför kanske ni undrar då? Svaret stavas The Hobbit.

I natt är det nämligen premiär för filmen jag längtat oerhört efter i ungefär nio års tid. Knappt en dag har passerat utan att jag funderat på hur det skulle kännas att återvända till Peter Jacksons filmvärld, en värld som på många sätt format hela mitt liv. Sagan om Ringen-trilogin är nämligen en mycket stor anledning till att Nya Zeeland känns som mitt andra hem, och vissa citat har gett mig tröst i oändligt mörka situationer.

Men de senaste dagarna har oron stigit i min kropp. Vad händer om filmen inte är bra? Tänk om jag inte tycker om den? Jag är livrädd för att bli så besviken så jag börjar gråta. Nästan tio års mental preparation har skapat skyhöga förväntningar som nästan är omöjliga att uppnå, men ändå kommer jag gå in i salongen med förhoppningarna om att se den bästa filmen någonsin.

Snälla Peter Jackson, låt filmen leverera som den tidigare trilogin gjorde. Jag vill gå ut ur biografen med tankarna om att du minsann förtjänar att bli adlad. Igen. Jag vill gråta av lycka, inte besvikelse. Jag vill inte vara rädd mer...

Den 21 december är fan sämst. Det är årets sämsta dag. Nu kanske det låter som att mitt hat mot denna dag helt är utan grund, men det stämmer givetvis inte. För den 21 december är verkligen sämst av några riktigt hemska anledningar.

Först och främst så är det i regel årets mörkaste dag. Det är mörkt som i en säck och solen är uppe i lite drygt en kvart typ. Fast det märker man ju knappt, för vi bor i Sverige där det aldrig är sol eftersom himlen täcks av ett evighetstjockt lager med överdrivet grå moln. Som om inte detta vore nog så är det dessutom kallt som i ett helvete av is, så man har absolut ingen som helst lust att ens tänka tanken på att gå ut och försöka skåda solen i några tusendels sekunder.

Men i år räcker det inte med att årets sämsta dag är normalusel. Nej nej, det hela ska givetvis tas till extrem överdrift. Inte nog med att det är kallt och mörkt, i år ska dessutom hela jävla planeten gå under. Någon har ju nämligen feltolkat Mayaindiandernas kalender något så fruktansvärt så att hela mänskligheten plötsligt börjat tro på att Jorden ska gå under just under denna dag.

Nu är ju detta som sagt en feltolkning, och kommer således antagligen inte ske, men om det gör det, snälla låt det ske någon annan dag. Den 21 december är redan för bedrövlig, och en dag man mer än gärna slipper. Så om du har tänkt att förgöra hela världen så ber jag dig på mina bara knän att tidigarelägga det hela åtminstone en dag. Att apokalypsen ska ske på en dag som reda från början är värdelös är bara överdrivet. Riktigt, riktigt överdrivet.

Nu var jag slutligen hemma från den minst sagt underliga helgen i Göteborg. Det hela började med en hemsk bilresa på sex timmar som bland annat bjöd på äckliga hamburgare från Max och en evighetslång spellista med fruktansvärt dålig julmusik.

Väl på plats i Sveriges rövhål var huvudsyftet att besöka den pågående Fitnessfestivalen, vilket därför gjorde att just den nämnda festivalen blev platsen vi spenderade större delen av lördagen. Överdrivet biffiga discogymmare vandrade runt efter bästa förmåga, vilket ofta inte var speciellt mycket att skryta med eftersom deras lår blivit för stora av allt gymmande. I fruktan över att bli dödad av dessa steroidpumpade gangsters försökte jag under förmiddagen undvika ögonkontakt, men insåg allt eftersom dagen fortlöpte att detta ändå var omöjligt eftersom allas blickar var fästa vid de booth babes som fanns i mässhallen.

I egenskap av att detta är mycket patetiskt ansåg jag att vi istället borde titta på det som föregick på scenen, vilket skulle visa sig vara en ganska intressant idé. Den extremt götborgske lekledaren meddelade nämligen att det var dags för en tävling som han kallade för "Bajs battle", vilket senare olyckligtvis visade sig vara "biceps battle". Trots att det inte blev avföringskrig var det en mycket intressant tävling i vem som kunde göra flest biceps curls. Det intressanta låg dock inte i själva tävlingen, utan snarare i vilka konstigheter de tävlande hittade på. Bland annat så bjöds det på en tjej som blev extremt skelögd vid ansträngning, samt en asiat som hela tiden lyckades vidröra sitt dinglande organ med skivstången. Båda dessa lockade till många skratt.

Efter detta övergav vi Fitnessfestivalen och begav oss så sakteliga hem mot hotellet. Trodde vi. Det visade sig nämligen att detta inte är lätt i Göteborg, eftersom hela staden är en enda stor labyrint. Alla skyltar visar Hisingen, men ingen väg leder dit. Istället leder alla vägar antingen till att man frontalkrockar med en spårvagn eller finner sig själv mitt på Älvsborgsbron som inte leder till någonting alls. Således tog en tur som normalt bör ta ungefär 10 minuter att köra närmare en och en halv timme, och vi passerade över Älvsborgsbron fem gånger.

Som om inte detta nederlag var nog tvingades jag även under kvällen ut på en nykter krogrunda. Det var som väntat hemskt. Folk med överdriven göteborgsdialekt bjöd på överdriven göteborgshumor och visade oroväckande behov av närhet till oss stockholmare. Det hänges och klängdes, trots mina upprepade försök att fly. Framför allt var det en mystiskt korkad kvinna som klängde på oss samtliga, innan den yngste i vårt sällskap slutligen gick i fällan. Han var toknära den absolut sämsta tänkbara bortamatchen i världshistorien, men tog sina sinnen till fånga i sista sekund när han insåg att flickan som sugit på hans tunga större delen av kvällen antagligen saknade någonting på övervåningen. Vid femtiden på morgonen hade slutligen alla i vårt sällskap lyckats leta sig ut från klubben, som likt hela staden var en enda stor labyrint, och vi begav oss tillbaka till hotellets värmande sängar.

Mycket sömn hann det dock inte bli, eftersom partymongona valt att tvinga oss kvar ända till stängningsdags vid 05.00-tiden, så vi åkte i stort sätt bara till hotellet för att vända. Efter närmare sex timmar i bilen log lyckan återigen mot mig. Stockholm var inom synhåll och jag kunde andas igen. Göteborg visade sig nämligen vara en väldigt trevlig stad, men den var väldigt otrevlig, hemsk och omöjlig att köra bil i. Därför får den fyra smultron.

Usch, vad skönt det är att vara hemma igen...

När vi gick sista året i gymnasiet fick vi mediabarn syssla med TV-sändningar. Eftersom den gruppen jag egentligen inte tillhörde verkade uppskatta min poetiska otalang fick jag förfrågan att skriva dikter till deras sändning av programmet "Mellan himmel och jord". Först ut var världens mest kvinnoförnedrande dikt:

 

Även denna idiotiska skapelse letade sin väg in i sändningen:

Låt oss baka tillsammans med bara bringor, låt oss sova i ett badkar med frukostflingor

Låt oss skiva en ost med en hockeyklubba, låt oss kalla Mona Sahlin: ”Din jävla subba”

Låt oss skriva en raplåt om tyska barn, låt oss virka en tröja av havreflarn

Låt oss dräpa en katt mot en vägg av kåda, låt oss ägna ett dygn åt att citera Yoda

Låt oss kalla varandra för Bengt och Lars, låt oss drabbas av extrema urinläckage

Låt oss vandra tillsammans mot solnedgången, låt oss sjunga låten om kalle på spången

Låt oss kasta ris på nån galen fåne, låt oss kärnvapenbomba det vidriga Skåne.

Låt oss förbjuda alla dessa usla rim, låt oss stänga igen munnen med superlim

Låt oss aldrig mer yttra ett diktat ord, låt mänskligheten leva i lycka mellan himmel och jord.

 

Och som avslut kan jag även bjuda på ytterligare en födelsedagsdikt till min ärkefiende Susanna:


Tänk att det är ett helt år sedan sist, att du fortfarande lever är ju överjävligt trist

ännu fetare har du blivit sedan du fyllde 19 år, marken skakar så fort du går

gränslöst tjock är du nu, typ som en boaorm som svalt en gnu

Jag önskar dig ett år av all världens olycka, att en armé av dvärgar i ditt hår börjar rycka

Att det kommer små barn som sparkar på dina ben, att folk vart du än går bombarderar dig med sten

Att du i tid till jobbet aldrig kommer hinna, att du hastigt och plötsligt börjar brinna

Jag hoppas att någon lär dig en riktigt läxa, men grattis i alla fall din äckliga häxa

Ha nu en trevlig 20-års dag, så hoppas jag att du snart är förbjuden enligt lag

Grattis fjant!

I början av min bloggperiod hade jag en oerhörd fascination av att skriva direkt urusla dikter. Ganska roligt att titta tillbaka på, då man kan hitta riktiga pärlor av uselhet. Eller vad sägs om dessa?

"Ladan Brinner!" ropar Sven
"nej för i helvete inte igen"
Ulf kommer spingande i rask takt
han gör sedan allt som står i hans makt
men eldens lågor slukar både lada och Sven
stackars ulf har förlorat sin bäste vän
Ulf önskar att de fått mer tid
men nu får hans bästa vän, ladan, vila i frid.

 

Eller den här födelsedagsdikten till en gammal klasskamrat som jag hatat öppet i många, många år:

Ondskans väktare fyller 19 år, hoppas hon ett slag i magen får

Ful som få kan man kalla dig, du är i andra änden av skalan jämfört med mig

Jag önskar din död över allt annat, där du går förbi har klockorna stannat

Sällan har man sett något så illa, dig kan ingen människa gilla

En bult i pannan förtjänar du, hoppas du får den här och nu

Att se din död skulle få mig att njuta, snälla gud låt någon Susanna skjuta

Säckpipa är ett ord som beskriver dig väl, uppblåst, ful och låter som en säl

Nu har jag fan diktat klart, hoppas ditt liv tar slut jävligt snart

Grattis!


Och så en härlig dikt jag skrev om fotbollsspelaren Daniel Andersson:

Daniel Andersson hela sveriges pest, förstöra för landslaget gör han bäst
Usel, rutten och riktigt jävla kass, kan knappast slå en tvåmeterspass
Utseendemässigt svag och med jobbig dialekt, förpestar vår tillvaro som en ond sekt
Kan ha sveriges minst känsliga fötter, sämre känsla än en påse nötter
Foten verkar vara som en stor klump, bättre att amputera och spela med en stump
Bollen flyger överallt utom dit den ska, Daniel Andersson vill ingen ha
Lagerbäck är enda undantaget, hans åsikter förstör för hela laget
Fy satan va dålig Daniel Andersson är, sälj honom till danmark och gör en bra affär
Även om man knappt tjänar någonting, för tusan, jag skulle betala för att få säga "tjingeling"

Eftersom snön yr utanför fönstret som... som snö som yr utanför ett fönster så tänkte jag bjuda er på en resa tillbaka i tiden, till ett annat tillfälle då snön yrde likt någonting som yr. Det var året efter att jag slutat gymnasiet.

Den skolan jag tidigare gått i hade en tradition att några elever anordnade en resa till Idre varje år. Trots att vi inte längre var några elever på skolan tänkte vi att det kunde vara en rolig idé att hänga på kidsens skidweekend, så jag och en hel uppsjö vänner bokade en egen stuga i nära anslutning till skolungdomarnas boende.

Väl på plats i Idre åkte vi som väntat skidor, medan kvällarna erbjöd ett mer urartande alternativ i form av en enorm snefylla för alla ungdomar som fanns i närheten. Uppskattningsvis ett femtiotal elever från skolan var på plats, och så vi - ett grabbgäng på ungefär 10 personer. Det var upplagt för katastrof. Samtliga festkvällar ägde rum i en stuga där några av gymnasiekidsen bodde, och man kan lugnt säga att det blev en smula överfullt med folk.

Varendaste millimeter av stugans golvyta verkade vara upptagen av skolkids som gjorde allt för att skaffa ett ragg. I egenskap av att jag inte var intresserad av ragg, eftersom jag redan på den tiden var en visdomens mästare, höll jag mig istället i festens hörn. Jag har en tendens att vara den där obehagliga killen i hörnet som stirrar som ett psykfall, en roll jag trivs utomordentligt bra med.

Allt eftersom kvällen fortlöpte fortsatte jag cirkulera i ytterspår kring festdeltagarna, samtidigt som jag tog varje chans jag kunde att socialisera mig med pojkarna från mitt crew som då och då kom inom synhåll. Efter några timmar insåg jag dock att jag inte sett min vän Fisabsorberarn på säkert två timmar. Eftersom festen för min del vid detta lag började bli sådär lagom långtråkig valde jag därför att göra detta till mitt mål för kvällen. Jag skulle hitta honom!

Efter trettio minuters alltför central position bland festdeltagarna var jag beredd att ge upp. Han verkade vara borta. Men då, som genom ett mirakel, dök han plötsligt upp. Helt normalt kom han gående med en väldigt uttråkad min, varpå jag direkt stoppade honom för att fråga var sjutton han har hållit hus de senaste timmarna.

Tyst som en mus vinkade han med mig ut i hallen, där han helt utan att röra en min visade upp sin jacka. Den var proppad med alla möjliga matvaror som stått att finna i stugan vi befann oss i. Ostbågar, ägg, nudlar och pasta. Allt fanns där. Fisabsorberarn hade blivit kleptoman.

- Jag har snott så jävla mycket käk, så nu kommer vi kunna fyllekäka när vi kommer hem, meddelade han stolt.

Lika snabbt som han kommit tillbaka från sin frånvaro försvann han nu igen, medan jag stod kvar i hallen och stirrade på allt stöldgods. Förbluffad över hans briljanta lugn över situationen insåg jag att detta måste delas med övriga i vårt crew. Dessa var enklare att finna, och snart hade jag berättat för två andra vänner vad Fisabsorberarn ställt till med.

- Tycker du att det är konstigt? Han är skitsur på oss nu för att vi inte ville fota våra bajsbryggor (vilket enligt uppgift är området mellan pungen och anus).

Vad i helvete var det jag just hörde? Jag fattade verkligen ingenting, och frågade i massiv nyfikenhet vad fa-an de snackade om.

- Har du inte hört? Fisabsorberarn hittade ju någon kamera i en hylla, så tvingade han med oss in på toaletten där vi fotade våra rövhål. När han sedan började fota sin bajsbrygga tyckte vi det räckte, och då blev han skitsur på att vi bangade.

Jag var nu så chockad över situationen som jag någonsin kunde bli. Min vän Fisabsorberarn hade spenderat hela jävla kvällen med att hitta på de absolut sjukaste hyssen jag någonsin har hört talas om, men han gjorde det så iskallt att han inte ens berättade för någon om man inte frågade. Hela incidenten med kameran var bara toppen på det oändliga isberg av konstigheter som han under denna kväll bjöd på. Kameran lade han för övrigt tillbaka på sin plats i hyllan efter fotograferandet, för att ägaren till kameran inte skulle ana någonting.

Efter detta kändes allt annat på festen plötsligt helt oviktigt. Jag spenderade resterande timmar med att skratta hejdlöst varje gång jag såg min vän, men själv rörde han inte en min. Han hade utfört det absolut sjukaste dådet sedan tidernas begynnelse, men uppförde sig som om allt var helt normalt.

Man kan ju tro att hans lömska plan vid det här laget var slut. Men icke. Faktum är att planen inte ens var slut när vi åkte hem från Idre, för då började tydligen researcharbetet. Han kunde ju inte ha fotat sitt rövhål med en kamera utan att ta reda på vem som ägde den. Och efter mycket om och men lyckades han efter två veckor få reda på att en stackars tjej fått sin kamera förpestad med bilder på den kanske minst vackra ytan på hela människokroppen.

Efter denna dagen har ingen annan fest någonsin riktigt uppnått samma legendariska status som kvällen i Idre då Fisabsorberarn fotade sitt rövhål och sin bajsbrygga. Men jag umgås med honom än idag, med förhoppningar om att en dag se honom briljera på samma sätt igen. Känner jag honom rätt är det nog bara en tidsfråga...

Igår fick jag äntligen hem min älskade lilla kissekatt igen. Kaliumbristen var ett minne blott, och min livskamrat visade återigen upp sin energiska och glada sida. Min glädje blev dock ganska kortvarig.

Som en trolig följd av sjukhusbesöket var nämligen min älskade lilla Åsa lite smått lös i magen när hon under gårdagskvällen uträttade sina behov. Detta borde ju rimligtvis inte leda till några större problem för mig eftersom hon klarar sig själv, men igår gick någonting mycket snett. Hon lyckades nämligen på något vänster att trampa i sin egen avföring, så hela baktassen täcktes av ett fint lager med rinnigt bajs. Självklart var hon även tvungen att springa och sätta sig på en filt jag har här hemma, så den är numer totalt förstörd och luktar vidrigt mycket härsket bajs.

Som ett försök att rädda resten av min lägenhet från att smetas in i kattexkrement försökte jag hjälpa min lilla kisse med att tvätta av baktassen, men det gick åt skogen kan vi säga. Hon flydde istället undan mina försök och jag gav snart upp tanken på att tvätta hennes små fossingar. Hon fick helt enkelt lösa det själv tänkte jag.

Och lösa det, det gjorde hon. Efter någon timme visade hon sig igen, och denna gången var tassen renare än någonsin. Och för alla som vet om att katter tvättar sig med hjälp av sin egen tunga så förstår ni hur det har gått till. Min lilla misse har alltså tackat nej till min assistans och istället valt att äta upp en rejäl klick av sitt eget bajs. Ibland är katter inte jättegulliga...

På grund av en anledning jag inte längre minns så började jag i årskurs sju i grundskolan att fundera över hur man skulle utföra det perfekta mordet. I min strävan efter att förbättra min lömska plan lyckades jag även föra samtalsämnet på tal för min fantastiska idrottslärare, som med stort intresse agerade bollplank för mina idéer. Flertalet små pratstunder gick sedan åt till att utveckla planernas plan ytterligare, men tyvärr hann vi bara göra färdigt grunden innan våra vägar skildes åt.

Trots detta massiva avbräck vad gäller planeringshjälp så har jag under årens lopp fortsatt planeringen på egen hand. Åtskilliga timmar av intensivt funderande har resulterat i att jag perfektat min plan på ett sådant vis att jag är redo att släppa den för allmänheten. Min tillit till mordets briljans medför även att jag inte känner någon oro över att polisen eventuellt skulle läsa min bloggpost och således komma mig på spåren i framtiden när jag kanske verkställt planen. Så därför låter jag er helt enkelt läsa och applådera i det tysta.

Att mörda med så liten risk för fängelsestraff som möjligt är inte enkelt. Det kräver stort tålamod och planering, vilket jag ju som sagt redan visat prov på när jag format planen. Det finns åtskilliga viktiga element som man bör ta i beaktning när det gäller polisens arbete vid mord. Det gäller att de inte kan komma dig på spåren.

Först och främst så gäller det att inte lämna några ledtrådar till din identitet på mordplatsen. Därför är det av yttersta vikt att du klär dig i en heltäckande dräkt som även går över håret, eftersom hårstrån kan ge polisen din DNA. Saliv är en annan sak som kan göra så att du råkar lämna DNA på brottsplatsen, och därför rekommenderar jag dig även att vara så torr i munnen som möjligt, men det fungerar även att ha munnen stängd. Huvudsaken är att du täckt så mycket hud som möjligt, samt att du inte lämnar några skoavtryck eller fingeravtryck. Efter mordet bör du även bränna alla kläder för att vara på den säkra sidan.

Vad gäller själva utförandet av mordet så är det viktigaste att mordvapnet inte går att koppla till dig. Att helt enkelt sno en kniv från någon kan således vara ett alternativ, men för det perfekta mordet finns det ett bättre vägar att vandra. Ett alternativ som innebär att mordvapnet efter brottets utförande inte längre finns. Av denna anledning bör mordet utföras med en fryst fläskfilé, då denna fungerar utmärkt att klubba ihjäl någon med, samtidigt som den är utsökt i dubbel bemärkelse eftersom den vid avslutat mördande kan ätas upp. Genom att förtära mordvapnet kan polisen aldrig finna det.

När du väl har den döda kroppen framför dig börjar det riktigt svåra. Det gäller att polisen inte hittar kroppen, och om de mot förmodan gör det är det mycket viktigt att den inte går att identifiera. Jag anser av denna anledning att du bör bada hela kroppen i syra för att fräta bort fingeravtryck, och även dra ut offrets tänder för att undvika identifikation på den vägen. Offrets eventuella kläder och ID-handlingar måste brännas upp tills endast ett fint puder av aska återstår.

Nu är det bara arbetet att göra sig av med kroppen kvar. Här är det populärt att gräva ned kvarlevorna, men det rekommenderar jag verkligen inte då det lämnar för många spår samt tar lång tid. Det jag istället förespråkat är att du sänker kroppen till havets botten. Problemet som kan uppstå med detta är att fiskar kan festa på kvarlevorna, vilket rent teoretiskt kan medföra att kroppsdelar flyter upp till ytan och in till land. Dessa kroppsdelar skulle sedan kunna leda till problem om du slarvat med något tidigare steg, vilket vi givetvis vill undvika. Med tanke på detta vore en sopsäck att lägga kroppen i vara att föredra, en sopsäck som sedan sänks med hjälp av stenar. Efter detta är det bara att ta sig in till land och slappna av. Jobbet är utfört!

Samtliga dessa steg förutsätter givetvis att du försäkrat dig om att ingen kan se dig. Om någon ser dig utföra mer än 60% av något steg jag nämnt ovan så föreslår jag att du har ytterligare en fläskfilé i beredskap. Då gäller det nämligen att mörda igen.

Följer du min plan till fullo bör du alltså enligt min planering klara dig undan att ens bli misstänkt för det dåd du utfört. Följ mina instruktioner och du kommer klara dig undan galant. Det var alla tips jag hade att komma med just nu, eller ja, en sak till förresten. Ät pommes frites till fläskfilén. Det är jäkligt gott!

Efter den tuffaste prövningen man någonsin kan tänka sig är jag nu hemma, och dessutom vid liv. Men det är knappt. I elva timmar köade vi, och trots att jag var klädd i fyra par strumpor, fyra lager på överkroppen, tre lager på underkroppen, dubbla vantar samt en sovsäck och två filtar, så var det kallt. Fullständigt, omåttligt, gränslöst kallt.

Vi började köandet klockan 22.00 på kvällen, och som av en händelse var jag och min vän de första på plats som inte spenderade natten i tält. Således var vi antagligen de kallaste människorna i hela kön, som vid öppnandet klockan 09.00 var närmare 200 meter lång. Under natten fick vi sedan förstärkning och var till slut fyra tappra män som riskerade våra liv för att få våra drömmars biobiljetter.

Det hela var verkligen ett äventyr. Underligt folk överallt, och detta i kombination med att vi tältade mitt i vintern, mitt i stan, gjorde att vi alla kände oss som några utställningsobjekt. Alla som gick förbi stirrade ogenerat på den extremt underliga gruppen människor som frivilligt valde att spendera natten i ett islandskap.

Av någon outgrundlig anledning verkade alla frågvisa människor söka sig till just oss dessutom, så nyfikna själar flockades stundtals kring vårt lilla camp. En mycket underlig tjej dissade till och med sitt krogragg i närmare en halvtimme för att beskriva sin beundran för oss. Hon var till och med beredd att offra sin toalett för vår skull, eftersom hennes hem låg i närheten, men som tur var för henne behövde vi aldrig tömma våra tarmar.

När livet till slut började passera i revy slog plötsligt SF upp dörrarna, och vi fick stiga innanför portarna till vad som då verkade vara himmelriket. Och känslan av att vara i himmelriket förstärktes när vi slutligen stod där med våra biljetter. Glädjetårar hade gråtits om det inte vore för att tårkanalerna var förfrusna, men trots att vi nog varken fysiskt eller psykiskt någonsin kommer bli helt återställda så enades vi på hemvägen om en sak: Det var absolut värt det. Vi utmanade vädergudarna och vann. Priset var biobiljetter till den mest efterlängtade filmen någonsin: The Hobbit - An Unexpected Journey. Premiärdagen kan inte komma fort nog...

Tonight is the night of nights. Likt Ola Skinnarmo skall jag slutligen ut på köexpedition för att få biljetter till premiären av The Hobbit - An Unexpected Journey. Väderprognosen lovar minus sju grader, vilket torde innebära att jag kommer uppleva mitt livs kallaste natt. Att sitta i en jävla solstol helt stilla i åtminstone tolv timmar är föga lockande när det faller isbitar från skyn och varje andetag är så kallt att lungorna fryser.

Att bara gå utanför dörren är som att slå in sig själv i kolsyresnö, vilket får mig att förutspå att min kroppstemperatur vid avslutat köande kommer att vara nära den absoluta nollpunkten. Klädseln kommer (minst) att bestå av två par vantar, fyra par strumpor, två underställ, en t-shirt med mörkrets furste Sauron på, samt en fleecetröja och en sjuhelvetes fin jacka. Därtill tillkommer en sovsäck anpassad för alpexpeditioner, samt en filt anpassad för att se fin ut när den placeras hopvikt över armstödet till en soffa.

Förväntningarna är att detta kommer bli min alldeles egen D-day. Den hemskaste dagen i hela mitt liv, och någonting jag för evigt kommer att bära med mig i bagaget om jag nu överlever. Och om jag får biljetter. Jag kommer att köa med två vänner, som jag tror båda har insett värdet av att inatt arbeta som ett lag. Vi måste forma ett speciellt band mellan oss. Ett band som aldrig försvinner, och som gör att vi kan lita på varandra även när det är kallt som aldrig förr. Ett band som innebär att den som dör först accepterar att hans kropp kommer att förtäras. Ett band of brothers.

PS. Vi kommer sitta utanför Filmstaden Sergel om någon har lust att komma förbi och kramas, eller slåss. Eller brottas. Allt som får oss varmare är välkommet...