ettpaeron

I kvarteret där jag växte upp så var vi tillräckligt lyckligt lottade för att ha ett eget garage. Detta garage var av den modell där man själv öppnar dörren genom att dra den utåt och uppåt, varpå dörren åker in i garaget och bildar vad man skulle kunna kalla ett andra innertak. Detta garage var överfyllt med spännande saker, såsom skidutrustning, golfklubbor, pingisbord, verktyg och oändligt mycket skit. Ibland använde vi i familjen dock garaget som det är avsett, nämligen som bilförvaring, och det är här Wyclef Kjells nästa tabbe kommer in i bilden.

Det var en härligt solig helgmorgon, och familjen Jansson var nyligen hemkommen från en skidsemester. Wyclef Kjell hade varit uppe med tuppen för att spela hockeybockey (typ en blandning mellan bandy och ishockey), och nu när klockan började närma sig 09:00 på morgonen var han redan på väg hem i sin vackra bil. Eller ja, vacker och vacker. Vackrare hade den faktiskt varit, för eftersom familjen nyligen varit på skidsemester täcktes taket av en stor takbox, där vi under semestern hade förvarat skidorna.

Wyclef Kjell skulle efter sin hemkomst från hockeybockeyn parkera bilen i garaget, så han svängde vant in på garageuppfarten. Väl där stannade han, hoppade ur bilen för att öppna garageporten, och vandrade sedan tillbaka till den fyrhjuliga kärran. Allt detta gjorde han utan att ens skänka en tanke till den stora svarta låda som gjorde bilen avsevärt högre.

Han gasade på för kung och fosterland för att så stiligt som möjligt aggressionsparkera bilen i garaget, och det gick givetvis precis så dåligt som ni alla nog redan räknat ut att det skulle göra. Han kom inte ens halvvägs in i garaget innan ett högt skrapande ljud uppenbarade sig från ovan. I flera decimeter skrapade den stora takboxen mot garageporten i taket. Det var först nu han insåg att takboxen fortfarande var på bilen, ett misstag som skulle stå honom dyrt.

Som vilken människa som helst så försökte Wyclef Kjell nu rädda sig från den pinsamma situationen genom att backa ut innan någon skulle se hans smått bisarra fadäs. Det gick givetvis inte alls. Hur mycket han än försökte så fick detta trick om möjligt bara motsatt effekt, eftersom garagedörren stängdes genom att dras bakåt. Följden av detta blev alltså att han bara satt mer fast ju längre han försökte backa. Paniken som infann sig blåste genast bort det tidigare så lugna morgonhumöret, samtidigt som svetten började lacka i pannan på stackars Wyclef Kjell. Det här kunde han inte lösa på egen hand.

Vad gör man då om man lyckats köra fast hela bilen i garaget tidigt en helgmorgon, på ett sätt som man själv inte är intellektuellt kapabel till att lösa under rådande omständigheter? Jo, man går givetvis till sin smarta granne. Denna granne var inte vilken granne som helst, utan problemlösningarnas mästare himself. Vi kallar honom Matz. Matz kom ut iklädd morgonrock, trött som aldrig förr eftersom Wyclef Kjell väckt honom ur en välbehövd skönhetssömn. Han tittade suckande på spektaklet framför honom samtidigt som han smekte sin blanka flint.

- Ta ur luften ur däcken.

Planen var genial i all sin simpelhet. Ingen luft i däcken gör ju självklart att bilen blir lite lägre. Det var värt ett försök, och några minuter senare så stod bilen där, utan luft i däcken, men med ett efterlängtat avstånd mellan takboxen och garagedörren. Det fungerade!

Adrenalinet och glädjen pumpade i Wyclef Kjells ådror när han till sist lyckades backa ut bilen från sin tidigare fångenskap. Nu återstod bara ett problem. Hur skulle han få tillräckligt med luft i däcken för att kunna köra till närmaste mack, där han sedan skulle kunna pumpa i resterande luft? Återigen kom Matz till undsättning, när han påminde Wyclef Kjell om att en annan granne var taxichaufför till yrket, och att han hade en handpump.

Så kom det sig att Wyclef Kjell fick spendera hela helgförmiddagen med att för hand pumpa upp däcken till sin bil. Det dröjde inte länge innan ryktet om varför han tvignades göra detta hade spridits till samtliga i hela kvarteret. Ännu en legend om Wyclef Kjells biltabbar hade fötts...

Jag kom nyligen hem från biografen, där jag beskådade den tredje delen i Iron Man-serien. Här kommer en kort recension inspirerad av Lilla Aktuellts alltid så eminenta filmrecensioner.

Iron Man 3 handlar om en rik kille som heter Tony Stark. Även fast han heter Stark så är han ganska svag, förutom när han har på sig sin järnrymddräkt. Med den blir han jättestark, odödlig och kan dessutom flyga. Tony Stark spelas av skådespelaren Robert Downey Jr. Han heter Jr fast han i själva verket är gammal, det tycker jag är konstigt. I filmen så tvingas Tony Stark och hans vänner slåss mot massa självlysande och glödande människor som vill döda honom.

Specialeffekterna i filmen är väldigt bra, men man blir lite rädd för man tror nästan att det är på riktigt. Skådespelarna är bra även fast de har så missvisande namn. Ibland är dom dock dåliga. Rymddräkten som Tony Stark tar på sig är jättehäftig och det gör att hela filmen känns väldigt cool. Man skulle vilja ha en sådan dräkt själv, och den ser så äkta ut att man kan tro att den finns i verkligheten.

En sak jag inte tycker om med filmen är att den är så läskig. Det förekommer jättemycket vapen och explosioner i filmen, så jag blev ofta ganska rädd. Ljudet var dessutom väldigt högt inne på biografen, så när någon sköt eller när någonting sprängdes så fick jag hålla för öronen. Det kändes nästan som att hela biografen skakade som vid en riktig explosion, och det tycker jag inte att barn ska behöva uppleva.

Filmen är två timmar och tio minuter lång, fast den kändes mycket kortare, men jag tycker ändå att den var för lång. Om man blir kissnödig när man tittar på filmen så man måste gå på toaletten så kanske man missar någonting. Jag tycker filmen var väldigt bra, men den var ganska våldsam och dessutom inte så bra. Därför får den fyra smultron.

För lite drygt ett år sedan fick jag agera designated driver när mina goda vänner Johan och Egon (även kallade Bögen samt Skägget-Leif) skulle ut på äventyr. Eftersom de bor tillsammans men båda saknar körkort så fick jag helt enkelt rycka in som assistans när det skulle storhandlas. Vrakpris-Willys blev resans mål, men det fascinerande under denna proviantering skedde faktiskt utanför affären.

När jag likt en tvättäkta yrkeschaufför parkerade bilen kunde vi alla notera att en simpel korvgubbe väntade utanför affärens magiska portar. Skägget-Leif var den ende av oss som misslyckades med att motstå frestelsen, och han meddelade oss att han hungrade efter korv som aldrig förr. Vi stormade i samlad trupp fram mot den ensamme korvmannen, som precis innan vi nådde fram började göra sig redo att stänga sin lilla portabla kiosk. Skägget-Leif sken ikapp med solen när han insåg sin tur. Någon minut senare och det hade inte blivit någon korv.

Skägget smekte sin majestätiska buk i spänd förväntan när korven han beställt serverades. Han tog en första tugga, och korvens magnifika smak avslöjades genast när ett nöjt leende spred sig över Skägget-Leifs omåttligt vackra fejs. Samtidigt som han åtnjöt vad jag får anta var den främsta korven genom tiderna så fortsatte korvgubben sin stängningsprocedur. Han stängde av grillen, samt tecknade ned antalet kvarvarande korvar, inklusive de som var färdiggrillade och nu skulle slängas, på ett papper.

Skägget var nu precis färdig med sitt korvätande, men den gastronomiska upplevelsen korven inneburit gjorde att han hungrade efter mer. Han behövde en till korv. Genast skred han till verket och beställde ytterligare en identisk vurst. Men turen han tidigare upplevt hade nu vänt, då korvförsäljaren sa nej. Med en fullständigt bedrövad min ifrågasatte Skägget-Leif beslutet, men korvgubben stod på sig. Han hade redan tecknat ned antalet kvarvarande korvar på ett papper, och av den anledningen kunde han nu tydligen inte sälja någon mer korv. Trots att han faktiskt hade flertalet färdiggrillade korvar som nu bara skulle slängas.

Varken jag, Bögen eller Skägget-Leif kunde förstå denna logik. Hur kan det vara bättre att slänga korvarna istället för att sälja en? Än idag har vi inte något svar på den frågan, så därför vänder jag mig till er. Kan ni förklara logiken bakom korvgubbens mystiska beteende? Hans irrationella beslut fick som följd att hela vår storhandling genomfördes i sorg. Det sägs även att Skägget-Leif numera gråter varje gång han ser en korv. Frågan man måste ställa sig är enkel att ställa, men svår att besvara... Varför?!

Min pappa är en utomordentligt härlig individ. Eftersom han enligt sig själv påminner oerhört mycket om artisten Wyclef Jean har han gett sig själv smeknamnet Wyclef Kjell. För oss utomstående är det uppenbart att det inte finns någon likhet alls, men trots det har smeknamnet fastnat. Wyclef är en mycket högintelligent och rolig varelse, men ibland slår det fullständigt fel i huvudet för den stackaren. När det väl råder total härdsmälta på övervåningen kan vad som helst hända. De flesta av de tabbar han gör har vissa gemensamma beståndsdelar, då nästan samtliga utspelar sig när Wyclef Kjell gör någonting med sin bil. Nedan följer en av många historier där Wyclef Kjell helt enkelt gör någonting väldigt korkat.

Allt började som en helt vanlig vinterdag hemma på Sekreterarbacken där jag tidigare bodde. Snön vräkte ned utanför och jag hade kommit hem från skolan några timmar tidigare och njöt av att bara vara, utan att behöva göra någonting alls. Min bror i sin tur njöt inte av samma harmoni. Han skulle snart iväg på fotbollsträning, tillsammans med en av våra grannar, och höll därför på att byta om till lämpliga träningskläder. Jag tittade på ombytesspektaklet och njöt vidare av mitt inre lugn, när ett telefonsamtal gjorde att allt plötsligt byttes mot kaos. Det var Wyclef Kjell.

Han var tydligen på väg hem från jobbet, och hade lyckats fastna med bilen när han skulle uppför den ganska långa backe som ledde upp till vår bostad. Vanligtvis brukade man inte fastna, utan det brukade helt enkelt bara inte gå att åka upp under riktigt väderpinade vinterdagar, så jag anade genast oråd när jag begav mig ut för att hjälpa honom. Även fast jag var mentalt redo för att se en bil sitta rejält fast så kunde ingenting förbereda mig för den syn som mötte mig när jag sakta vandrade nedför den snötäckta backen. Där framför mig syntes ingenting annat än en helt enorm snöhög, ditforslad av en plogbil som arbetade med stor frenesi för att försöka rensa bostadsområdet från överflödig snö. Snöhögen var säkert två meter hög och täckte hela vägens bredd. Fortfarande kunde jag dock inte se någon bil. Jag fortsatte nedför backen, men hann inte ens förbi hela snöhögen innan jag chockades över scenen som mötte mig. Där, fastkörd på andra sidan snöhögen, stod bilen.

Wyclef Kjell hade varit lite otålig på sin väg hem från jobbet, så när han bara hade ungefär hundra meter kvar till hemmets härliga vrå så skulle inte ens en gigantisk snöhög få stoppa honom. I en stunds total idioti av felvärderingar bestämde han sig därför för att ramma snöhögen, och på så sätt omintetgöra plogbilens tidigare arbete samtidigt som han själv skulle få njuta av segerns sötma på andra sidan flera ton snö. Det var dömt att misslyckas från första början, för hur hög fart du än har så kommer ett helt berg av hårt packad snö inte bara att flytta på sig. Således var det givet att Wyclef Kjell med tillhörande bil snart satt fast. Han satt fast lika hårt som det berg han just försökt penetrera med sin svensktillverkade Saab 9-3.

Som den exemplariske son jag är började jag direkt ett mödosamt arbete med att försöka skotta loss bilen, samtidigt som Wyclef gjorde sitt bästa för att backa ned bilen från snöberget. Jag kämpade som aldrig förr, men mina ansträngningar var förgäves. Två män kunde omöjligen störta denna snömur på egen hand. Lyckligtvis, eller egentligen olyckligtvis eftersom det hela blev mycket pinsamt, så märkte hela grannskapet detta. Fler och fler vänliga själar kom därför ut med sina spadar i högsta hugg för att försöka få loss Wyclef Kjells vackra Saab. Vi hackade och hackade, och grävde och grävde, men den fallande snön lappade ihop snöhögen nästan lika fort som vi försökte förgöra den. Det var lönlöst.

Samtidigt som några av grannskapets tyngre pjäser försökte tynga ned bilen för att däcken skulle få bättre fäste så var det nu dags för min bror att åka på sin träning. Han skulle få skjuts med vår granne, som spelade i samma lag. Det var i alla fall vad de trodde, problemet var bara att de inte kunde komma nedför backen. Där stod nämligen en bil, fastkörd i en snöhög. Situationen började se mer och mer hopplös ut. Ingen kunde komma varken upp eller ned för backen, och trots hela grannskapets inblandning så gick inte bilen att få loss. Plogbilen hade nu återvänt, men eftersom det stod en bil i hans snöhög, tillika livsverk, så kunde den ju inte plogas undan.

Hela Sekreterarbackens samlade befolkning var precis på väg att ge upp när någon driftig människa kom dragandes med en kedja. Plogbilen skulle få reda ut Wyclef Kjells fatala misstag genom att dra ned hela bilen från snöberget. Till tonerna av tjugotalet människors enorma jubel lossnade till sist bilen, och livet på Sekreterarbacken kunde snart återgå till det normala. Historian om Wyclef Kjell och snöhögen fick ett lyckligt slut för alla inblandade. Alla utom två i alla fall, för brorsan och grannen kom aldrig iväg på någon fotbollsträning. Denna idiotiska händelse var bara en i raden av saker som gett Wyclef Kjell en mycket välförtjänt legendstatus på Sekreterarbacken. Det finns sååå mycket mer att tala om, men det är en annan historia...

We are the World är i särklass en av världens mest kända och uppskattade låtar. Sällan har väl så mycket talang samlats i ett och samma rum förut, och det har knappast hänt sedan dess heller. Eftersom låten blev en sådan enorm succé var det dock tyvärr givet att det skulle börja spruta ut covers förr eller senare. Och det har det faktiskt gjort, med minst sagt blandat resultat.

För några år sedan kom den absolut mest kända covern ut, där mer eller mindre hela dagens artistelit fick chansen att spela in låten på nytt, för att på så vis dra in pengar till jordbävningsoffren i Haiti. När det väl begav sig recenserade jag låten på detta sätt:



"Det har väl knappast undgått någon att ett helt gäng artister gått ihop för att stödja Haiti genom att göra en nyinspelning av den gamla klassikern We Are The World?

Jag lyckades inte heller slippa undan, trots att jag såhär i efterhand gärna hade velat. Jag såg videon och lyssnade på låten igår, och det var ingen behaglig upplevelse. Vilket praktfiasko. De flesta artisterna är så uppenbart urkassa på att sjunga så det mer känns som ett hån, både mot Haiti samt den gamla versionen, än ett försök att samla in pengar. Auto Tune, musikindustrins mest vidriga och spyframkallande uppfinning någonsin, används flitigt för att dölja den totala avsaknaden av talang. Men ändå lyckas man inte.

Låten börjar dåligt (katastrofuselt om man jämför med orginalet) för att sedan sakta men säkert sjunka mot botten. När den sedan sjunkit så lågt man någonsin trodde var möjligt, då kommer Wyclef Jean in i bilden, och plötsligt får ordet "dåligt" en helt ny dimension.

Han drar igång något helt sinnessjukt konstigt djungeltarzanvrål som får även den mest deprimerade personen i världen att vrida sig i gapskratt. Det går vid det här laget inte att tro annat än att videon är ett stort skämt. Men det är den inte.

Tyvärr är det dock inte slut här, för det är först efter Wyclef's totala urfuckning som det börjar bli riktigt, riktigt illa. Det är nu som Auto Tune börjar missbrukas å det grövsta, när artister som Lil' Wayne samt andra musikslaktande HipHop-fjantar får för mycket utrymme. Man går fullständigt berserk och totaldräper en av tidernas största musikklassiker, och man gör det utan att skämmas.

Det är inte utan att man fäller en tår när man jämför den här fruktansvärda monsterskapelsen med orginallåtens ljuva toner. Fantastiska talanger och underbara sångare såsom Bruce Springsteen, Bob Dylan, Stevie Wonder och inte minst Steve Perry har ersatts med folk som inte ens kan sjunga utan att ta till hjälp från datorer. Musikens "utveckling" är sannerligen skrämmande..."

 

Som synes så hatade jag denna brutala slakt mer än vad jag egentligen var förmögen att uttrycka i ord. Det enda positiva i hela låten är faktiskt Jamie Foxx helt briljanta imitation av Ray Charles, som kan höras någonstans där långt borta bakom all autotune efter 5 minuter och 38 sekunder. Men det är inte konstigt att han klarar det bra, han har ju faktiskt vunnit en Oscar för att spela just Ray Charles. Allt annat i låten är helt värdelöst om man jämför med orginalet. Men... Det finns faktiskt en cover som är snäppet värre. Och den kommer från Sverige.



Av någon helt ovettig anledning så bestämde sig det gamla ZTV-programmet Knesset för att spela in sin egen version av We are the World. I stället för att samla in lite "tunga" svenska artister så gjorde man istället precis tvärtom. Man samlade in det absolut sämsta man någonsin kunde finna, och resultatet är så ofattbart dåligt så man faktiskt bara måste älska det. Vi får se en Kristian Luuk som bjuder på de falskaste tonerna som hörts sedan tidernas begynnelse, samt en Henrik Schyffert som visar upp en makalöst härlig imitation av Bruce Springsteen.

Båda dessa covers är ju sett till musiken rent hemska skapelser, vars existens borde förbjudas. Skillnaden är dock givetvis att den ena är seriös, medan den andra är ett stort jävla skämt. Och trots detta så gillar jag det stora skämtet klart mer, för den går i alla fall att skratta åt. Men när hela världens artistelit bestämmer sig för att totalt mörda en av tidernas främsta musikskapelser, då är det inte så roligt längre. Det råder just nu total Justin Bieber-hysteri i Sverige. Frågan är bara varför det inte konstant råder Kristian Luuk-hysteri istället? Han har ju definitivt gjort den bättre covern. Därför har han för evigt min respekt...

"Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder" är ett gammalt skituttryck som inte på något sätt är sant. Vi vet alla att det inte stämmer, eftersom det verkligen kan finnas dåligt väder. När det haglar ned isbollar stora som golfbollar är det till exempel väldigt svårt att se det positiva i den gällande väderleken. Andra halvan av ordspråket är dock sann. Det finns dåliga kläder, men det finns även usla kläder.

Världens kanske sämsta klädesplagg såg alldeles nyligen dagens ljus, och det är ett plagg som riktar sig till män. Helt i onödan har någon bestämt sig för att den evigt funktionella kalsongen ska bli lite uppiffad, och därför lanserade denna någon vad som kallas för "sid-string". Det ser ungefär ut som en halv stringkalsong, och den verkar på alla tänkbara sätt vara fullständigt vidrig att ha på sig. Och att titta på.

Den ser ut att mosa hela paketet på ett rysligt obehagligt sätt, men trots att den ser direkt obekväm ut så finns det en sak som oroar mig än mer med denna totala idiotprodukt. Hur ska denna kalsong hållas uppe? Det ser ut som om den både borde och kommer ramla av när som helst.

Nej, det är över huvud taget svårt att hitta något som helst positivt med denna pungkrossande tygtrasa. Det skulle väl vara att den manliga modellen som tvingats visa upp detta makalöst usla plagg har en väldigt feminin stjärt. Den ser väldigt fast och spänstig ut. Fast vid närmare eftertanke så är jag inte säker på att det är så positivt det heller. Jag vågar påstå att jag aldrig kommer krossa mitt ädla organ med denna halv-stringmodell, inte ens om alla mina kalsonger mystiskt skulle försvinna eller bytas ut mot just sid-string. Jag går nog hellre naken faktiskt. Då ser man ju mindre idiotisk ut än i det där töntplagget.

Men när jag gör det blir det kort. Dessutom är denna kille riktigt bra på att dansa.

Eder Mulla Omar

Shorttrack. Det är namnet på världens kanske mest idiotiska sport. Fyra, eller ibland fem, män i tighta kläder samlas på en alldeles för liten isrink och skridskoåker runt, runt tills de blir helt snurriga. Den som är snabbast i mål vinner. Så långt låter ju sporten inte alldeles för korkad, men när man ser det förstår man hur dumt det verkligen är. Det är alldeles för trångt, vilket leder till att folk ramlar till höger och vänster, och den som verkligen är snabbast kan lika gärna komma sist, och den som ligger sist hela loppet kan lika gärna vinna.

Det man nu undrar är ju vem som sysslar med en så urbota dum sport? Ja, en av utövarna heter Steven Bradbury och kommer från Australien. Han utnyttjade vad som antagligen var Australiens enda isrink till att träna på denna idiotiska sport, men ändå blev han aldrig speciellt bra. Han kom till OS, men väl där hade han sällan mycket att säga till om. Som om inte hans otillräckliga talang var nog så drabbades han även konstant av enorm otur. Han höll flera gånger på att dö när han utövade sin älskade skitsport, då han både lyckades bryta nacken och skära upp halva benet på en motståndares skridskoskena.

Efter oändligt många livsfarliga skador så bestämde han sig till slut för att göra en sista tävling - OS 2002 i Salt Lake City. Och här skulle turen till slut vända. Bradbury kände mycket väl till sin otillräckliga förmåga, så han bestämde sig för att helt enkelt lägga sig sist i varje lopp och hoppas på ett mirakel. Och mirakel var precis vad han fick. Inte en gång. Inte två gånger, utan hela tre gånger.

I kvartsfinalen låg Bradbury hopplöst sist, men i sista kurvan ramlade en av startfältets fyra åkare, vilket gjorde att Bradbury kom in som trea. Tyvärr skulle bara de två bästa gå vidare, men eftersom den ena åkaren blev fälld så diskvalificerades även en annan, och så plötsligt var Bradbury tvåa. I semifinalen var Bradbury om möjligt ännu längre från täten, men turen var framme igen. Två personer framför honom tokrasade, och på något helt fantastiskt osannolikt vis så var Bradbury klar för OS-final.

Mer nederlagstippad kan man ju knappast bli än vad Bradbury nu var. Inte någon i hela världen förväntade sig annat än att den usla australiensaren skulle komma överlägset sist, och precis så såg det ut att bli. Bradbury låg tio meter efter när de korta asiaterna i täten närmade sig sista kurvan, men turen hade som sagt vänt. Alla de korkskallar som utövade denna korkade sport och som låg före Bradbury krokade i varandra och föll handlöst. Bakom kom Bradbury och kunde enkelt bara glida in i mål och säkra Australiens enda guld i de olympiska vinterspelen någonsin. Mannen som hemma i Australien kallats för världens mest otursförföljda man hade mer tur än någon annan någonsin har haft. Snacka om att turen vände. Det bästa med det hela? Att Bradbury jublade så härligt när han vunnit, trots att han nog egentligen varit sämst i hela tävlingen. Kan en sport bli dummare?

I går natt var jag som vanligt på gymmet för att förebygga min kropps totala förfall och extrem muskelförtvining. Absolut ingenting exceptionellt hände till en början, då jag till och med var ensam på gymmet. Mitt i mitt frustande vid bänkpressen anade jag dock någonting i periferin. En afrobeklädd kvinna med en ålder som var helt omöjlig att uppskatta entrade gymmets sunkiga lokaler. Hon kunde verkligen ha varit allt mellan 16 och 50 år gammal, och hennes kläder påminde om en rappande clowns, där de pösiga vindbyxorna prasslade för varje steg hon tog. Detta prassel förstärktes av det faktum att hon inte hade några träningsskor, utan hennes förmodade clownpjuck fick istället prydas av två läckra skoskydd.

Till en början suckade jag missbelåtet över det faktum att jag inte längre var ensam på gymmet, men denna känsla av missnöje skulle snart försvinna all världens väg. Afroclownen skulle nämligen visa sig träna på det mest obegripliga av sätt. Det första hon gjorde var att mödosamt lyfta upp de två lättaste hantlarna hon kunde hitta (tror det är 0,5 kg), varpå hon i ultrarapid började bicepscurla med största koncentration. Detta kombinerades då och då med några tafatta utfallssteg helt utan mening. Det såg ut lite som om en mimartist skulle försöka illustrera riktigt tung träning. Detta idiotiska tillvägagångssätt fortlöpte i ungefär 30 sekunder innan afroclownen tydligen bestämde att det var dags för nästa övning.

Latsdrag stod nu på schemat, och aldrig någonsin har latsdrag varit mer intressanta än när de utfördes av denna kvinna. Helt utan att bry sig om den rådande vikten så tog hon plats vid maskinen. Jag väntade mig nu att hon skulle notera att det nog var lite för tungt, men icke. Istället för att justera antalet kilo hon skulle tvingas kämpa med så intog hon istället en helt sanslöst underlig träningsposition. Det hela kan bäst beskrivas som den position man själv skulle ta om man tvingades bajsa sittandes mot en trädstam. Benen var brett isär och hon knäböjde så att hon nästan satt i 90 grader. När hon ansåg att hennes monumentalt osexiga position var perfekt började hon sedan att dra med all sin kraft. Det gick sådär, trots att hon försökte använda hela sin kroppstyngd. Efter två gränslöst misslyckade latsdrag gav hon upp.

Jag hade vid det här laget helt avstannat min egen träning och smygkikade istället bäst jag kunde på afrokvinnan. Jag var mycket spänd på vilken övning som hon skulle försöka sig på härnäst, men ingenting hade kunnat förbereda mig på vad som nu hände. Efter de tre minuter kvinnan nu befunnit sig på gymmet var det tydligen dags att gå. Hon klädde på sig jackan i ett oerhört otippat jättetempo innan hon småsprang mot utgången. Vad hon hade så bråttom till skulle jag bra gärna vilja veta, men ont om tid hade hon definitivt. Faktiskt så hade hon tydligen hamnat i sådan tidsnöd att hon inte ens hade tid att ta av sig skoskydden när hon försvann ut i den mörka natten. Kvar stod jag, precis som vanligt med en enda tanke i mitt huvud. Vad fa-an var det där?!

När jag ändå nyligen var inne på ämnet om barnprogram nu kontra då så kan vi lika gärna stanna där ett tag till. För några dagar sedan råkade jag under en sömnlös natt kika på den oerhört dåliga filmen På Rymmen Med Pippi Långstrump, och den fick mig att inse att alla barnprogram nog inte var bättre förr. För den här filmen är verkligen hemsk. Hemsk, dåligt, och dessutom helt sjuk om man analyserar den lite närmare.

Hela filmen handlar precis som titeln avslöjar om en rymning, där de evigt irriterande barnen Tommy och Annika rymmer tillsammans med modemissens drottning Pippi herself. Alla dessa tre ungar är omåttligt dampiga från filmens första minut, där Tommy och Annika bakar bullar från helvetet och nästan bränner ned hela huset, innan de jazzar loss genom att trumma på samtliga kökstillbehör som de kan finna. Eftersom deras ligistiska livsstil gör att de har roligare än någonsin tidigare så glömmer de snart bort tiden, och klockan blir alldeles för mycket. När klockan slagit elva på kvällen, vilket man helt ologiskt nog har fejkat genom att lägga ett svart filter över hela bilden eftersom solen fortfarande är uppe i bakgrunden, så kommer de till slut hem. Där väntar föräldrarna med en väldigt mjäkig utskällning som av ingen vettigt anledning alls får Tommy och Annika att gå bananas, och därför bestämmer de sig till slut för att rymma.

Pippi, som ju är en hjälte för alla barn, visar här direkt sin dåliga inverkan på de svagsinnade syskonen. Istället för att avråda de korkade syskonen från den korkade rymningen så följer hon istället med. Det här är bara början på en hel uppsjö med idiotiska saker som Pippi gör i filmen. I övrigt så tvingar hon barnen att klättra ned för en lodrät klippvägg helt utan skyddsanordningar, åka på taket till ett tåg, kraschlanda med en flygande bil i en sjö (när hon själv hoppat ur den), samt rymma från ett fängelse. Hon är kort och gott ett riktigt as.

Pippis bristfälliga karaktär är dock inte ens filmens största problem. Det finns nämligen, hur orimligt det än må låta, än värre saker. Specialeffekterna är exempelvis helt bedrövligt superusla. Den fejkade natten i filmens början är bara en liten del i en hel rad av makalöst dåliga effekter som förstör hela filmupplevelsen. Men inte heller effekterna är filmens stora akilleshäl.

Det som verkligen drar ned filmen i helvetets lågor är skådespelet. Det är genomsunkigt från första till sista stund. Tommy och Annika är barnskådespelare av värsta sort, men skiner trots detta som solen i jämförelse med några av de tyska skådespelare som precis som vanligt letat sig in i en Astrid Lindgren-film. Varför hälften av alla skådespelare med en eller flera repliker ska vara från Tyskland är helt omöjligt att förstå. De är knappast så briljanta i sitt minspel att det är värt att dubba karaktärerna för att få med tyskarna i filmen. Nu tvingas vi som tittare istället dras med dåliga tyska skådespelare som inte ens kan mima en svensk fras så dubbningen kan se åtminstone halvdan ut, utan istället blir allt bara värdelöst.

När Pippi och kidsen plötsligt möts av regn är deras terrorvälde av lagbrott och annan icke barnvänlig skit till slut över. Då är det inte roligt att rymma längre. Därför beger de sig hemåt, där de möts av Tommy och Annikas föräldrar som konstigt nog blir glada när skitungarna kommer hem igen. The End. Es finito. Det är slut, och det är någonting man verkligen kan glädja sig åt. Men vad var då filmens budskap, om den nu hade något sådant? Ja, jag är inte helt säker, men i mina ögon finns det bara ett endaste budskap. Rym fan inte hemmifrån med Pippi Långstrump. Hon är ett jävla as.

Den senaste tiden har jag av nostalgiska anledningar poppat Peter Andre's 90-talshit Mysterious Girl som aldrig förr. Vi kan ju alla direkt enas om att låten antagligen är den bästa som någonsin har gjorts genom alla tider (eller?). Den är delikat som en delikatoboll. Videon däremot, ja det är en helt annan historia. Men, för att ta reda på vem denna mystiska flicka är, så har jag trots allt gett videon en ärlig chans.

Peter Andre väljer att ta oss med till ett tropisk paradis, vilket ju är en ganska trevlig plats. Jag vet inte riktigt varför vi befinner oss i tropikerna i videon, men den mystiska flickan bor väl antagligen där. Det är i alla fall min högst personliga gissning. Dessutom så betalade säkert skivbolaget resan, så då kan man tänka sig att Peter Andre slog på stort.

Den trevliga stämningsskapande miljöbilden försvinner dock tämligen fort, och efter fem sekunder börjar sången. Det är dock inte Peter Andre som sjunger, utan en underlig afrikan med en frisyr som ingen någonsin kan ha uppskattat. Han har nämligen satt upp sitt hår i ett antal små fula korvar som sitter slumpvis utplacerade över hjässan. Vi kan även notera att han ser väldigt svettig ut, men snart märker vi att så inte är fallet.

Peter Andre kommer slutligen in i videon, och vi inser nu att det som såg ut som svett istället var olja, för alla män i videon har nämligen oljat in sig till oerhört överdrivna nivåer. Peter Andre har en ganska imponerande kropp, vilket han tyvärr är alltför medveten om. I hela videon står han därför inoljad, bakåtlutad för att spänna magmusklerna och avklädd på ett eller annat sätt. Han varierar någon typ av uppknäppt baseball-jacka med att ha en uppknäppt jeansskjorta, eller ibland helt bar överkropp. Han är dock aldrig helt naken på överkroppen, eftersom han täcks av flera liter olja som glänser i den gassande solen.

Videon fortsätter sedan med den avklädde inoljade sångaren, men vi får även se bilder på den omåttligt medelmåttiga mysterious girlen. Hon är lite av en besvikelse, men Peter Andre älskar henne ju tydligen, så det får väl vara okej. Såhär långt är videon faktiskt ändå helt klart godkänd, även om den känns en smula kladdig tack vare det överdrivna användandet av babyolja. Det finns dock en del i videon som gör att den känns mycket, mycket underlig. Inte så underlig att det förtjänar ett blogginlägg, men jag hade inget vettigare att skriva om, så det blev ett inlägg ändå.

Av någon konstig icke modemotiverad anledning så har Peter Andre även jeans på sig, vilket till en början inte är så underligt. Underligt blir det först när Peter Andre i flertalet klipp står ute i havet, fortfarande iklädd sina härliga jeans. I havsklippen har mannen med korvfrissan och Peter dessutom fått sällskap av en tredje spänniskille. Vem han är har man absolut ingen som helst aning om, men han plaskar lekfullt i vattnet med de andra pojkarna, så man får väl anta att de är bästa vänner alla tre.

Efter en semester i tropikerna på ungefär 3,5 minuter så är låten slut. Vi har äntligen fått svar på frågan vi ställt oss ända sedan 90-talet, nämligen vem den där mystiska flickan är. Men besvarandet av denna fråga lämnar oss endast med en ny fråga. En fråga som är ett mycket, mycket större mysterium: Vem fan badar i jeans?!

Vi finns nu på twitter @EttPaeron!

MVH
Mulla Omar och Viktor Den Store

Eftersom jag redan beskrivit den underbara Mulla Omars makalösa fyllor så tänkte jag nu återigen låta er läsare ta ett steg in i min vänskapskrets. Den här gången lämnar vi dock Mulla utanför berättelsen, och sätter oss istället in i Fisabsorberarns liv. Även han har nämligen några fyllor som han stolt talar om, och som jag alltid finner mycket roande. Första berättelsen jag har att bjuda på kommer från hans första fylla med laglig ålder för att inta alkohol. En fylla som var så oplanerat väplanerad så man bara måste älska den.

Det var den 10 september år 2008, och bara timmar kvar tills Fisabsorberarn äntligen skulle fylla 18 år. Han hade väntat länge på denna stund då han äntligen skulle få inta alkohol på krogen utan att bryta mot svea rikes lagar. Eftersom längtan varit så stor bestämde han sig för att besöka krogen redan första minuten han var av laglig ålder, alltså direkt när klockan passerat midnatt. En mycket briljant idé i Fisabsorberarns hjärna, men det fanns en mycket, mycket stor nackdel med det hela. Krogen han skulle till stängde redan klockan 01:00. Således hade han alltså bara en endaste timme på sig att ta steget in i vuxenlivet, vilket måste anses vara en väldigt kort period i alkoholens tecken. Men Fisabsorberarn visste hur han skulle råda bot på problemet. Det handlade bara om att dricka så mycket han någonsin kunde på den korta tid som fanns.

För oss utomstående kan denna plan verka fullständigt idiotisk, troligen för att den är just så idiotiskt som den till synes är, men det stoppade inte den gode Fisabsorberarn. Den 11 september klockan 00:01 gjorde han nämligen entré på sitt första kroggolv, och bara minuten senare hade han två starköl framför sig. Här började sedan en av tidernas mest framstressade raketfyllor där han konstant hade minst en öl i varje hand, och lika många på väg ned i strupen.

När klockan till sist slog 01:00 och krogen stängde var Fisabsorberarn bra på arslet. Han begav sig på vingliga ben hemåt för att sova av sig sin första välförtjänta fylla, som han ju genomfört precis enligt den mycket välplanerade planen. Planerna började dock gå käpprätt åt helvete så fort han kommit hem.

Som brukligt är när man intagit för mycket alkohol på för kort tid började Fisabsorberarn må ganska illa när han väl kommit innanför dörren. Trots sin orutin bestämde han sig rutinerat nog för att gå och kaskadkräkas lite i badkaret, för att på så vis lätta fyllan något. Sagt och gjort. Spya efter spya träffade badkarets vita porslinsbotten, och Fisabsorberarn började snart känna sig lite kryare. Äcklad av sitt eget uppstötande bestämde han sig dock för att själv lägga sig i badet så fort han sköljt bort de tidigare spyorna, men det var nu någonting gick mycket fel. Utan att börja fylla badkaret klättrade nämligen Fisabsorberarn, helt avklädd, ned i badkaret, där han genast somnade.

Ett antal timmar senare vaknade han igen. Munnen var torr som en öken, och för ett ögonblick undrade han varför nacken gjorde så ont, innan han mindes att han låg i badkaret och sov. Med stor möda lyckades han öppna ögonen, och väl då möttes han av den mest fantastiska syn man någonsin kan se. Ovanför honom stod nämligen hans mamma och pappa, helt tysta, och bara stirrade på hans nakna kropp, där den låg i badkaret. Hur länge de har stått där är än idag inte helt klarlagt, men ryktet säger att de beskådade hans avklädda kropp i flera minuter, samtidigt som de uppgivet skakade på sina huvuden.

Hur situationen fortlöpte efter detta horribla uppvaknande vet jag inte riktigt, men med tanke på att Fisabsorberarn så stolt kan berätta om händelsen så tror jag inte att han skäms ett endaste dugg. Men sån är han, den gode Fisabsorberarn. Hur katastrofalt en födelsedag än kan börja så möter han den med ett glatt humör. Men det kanske inte är så konstigt om man fyller år den 11 september. Då bör man ju vara van med att födelsedagarna slutar med en katastrof...