ettpaeron

För ungefär två år sedan var jag och Mulla ute på en klassisk backpacker-resa. Första anhalten på vårt nästan sju månader långa äventyr var Vietnam, ett land känt för att ha blivit napalmbombat av amerikaner och för att deras valuta är värd nästan ingenting alls. Och just denna svaga valuta, som gör att 4 svenska kronor går att växla till ungefär 10.000 vietnamesiska dong, skulle komma att spela en stor roll i Mullas fantastiska fylla. Kanske främst på grund av att allting på grund av detta blir ohyggligt billigt i Vietnam.

Vi befann oss vid tillfället för denna fylla i staden Nha Trang, en ganska mysig liten ort med en trevlig strand och vänliga människor. Vi hade bara befunnit oss i Vietnam i lite drygt en vecka, och Mulla hade dagen till ära för första gången fått känna på hur livet är som miljonär. Han hade nämligen tagit ut hela en miljon dong, vilket alltså motsvarar ungefär 400 kronor. Med dessa skulle han få en fylla utan dess like. Vi begav våra alkoholsugna sinnen till en lämplig bar där vi påbörjade vad som skulle sluta i ett fantastiskt minne. Direkt när vi entrade baren möttes vi av den svindlande nyheten att en drink kostade 15.000 dong, som för den snabbtänkte innebär 6 kronor. I Sverige skulle man ju tvingas betala runt en hundring, så för stunden befann vi oss i himmelriket. Detta skulle dock snart ändras.

Kvällen fortlöpte, och vi blev bara fullare och fullare. Flertalet av stadens barer och klubbar besöktes, och nya vänner skaffades var vi än vände oss. Mulla började dock bli lite för full, så när klockan närmade sig 02:00 och jag märkte att han på ett dansgolv dansade som någon utan balanssinne för att imponera på en tjej som var direkt motbjudande så kände jag att det var dags att bege oss hemåt. Sagt och gjort. Jag drog ut Mulla från den överbefolkade klubben, varpå vi började den drygt tvåhundra meter långa vandringen till hotellet. Eller tja, jag vandrade och mulla hängde på mig kan man väl säga. Efter en evighet var vi till slut tillbaka på hotellet, där vi möttes av en nattvakt som aldrig sett på maken till fyllon tidigare.

Vårt ytterst lyxiga hotellrum hade tre stycken dubbelsängar och detta skulle visa sig vara mycket fördelaktigt. Jag placerade Mulla i någon typ av halvdant framstupa sidoläge i sängen närmast badrummet, innan jag ställde en spyhink vid hans huvud. Därefter försökte jag bege mig till John Blunds förlovade land, men detta misslyckades ganska fatalt eftersom Mulla mycket snart började kaskadspy som aldrig förr. Jag gjorde mitt främsta för att somna trots detta osexiga läte, men när jag plötsligt hörde en duns kunde jag inte längre ignorera Mullas konstiga läten, utan nyfikenheten hade mig i ett järngrepp. Jag klev då upp för att titta hur det egentligen var med Mulla, och det skulle bli en syn jag aldrig kommer att glömma.

Mulla hade nämligen först legat och spytt i spyhinken jag så vänligt hade ställt framför honom. Dunsen jag sedan hörde fick sin förklaring när jag såg Mulla där han låg på golvet. När han ramlade ned på golvet lyckades han även på något märkligt sätt få in sitt huvud i spyhinken, så när jag kom fram till Mulla låg han på golvet med en hinkhjälm på huvudet och spyor över hela huvudet. Jag stirrade mig nästan blind på spektaklet, samtidigt som Mulla reste sitt huvud någon decimeter och kaskadspydde återigen, denna gång mot sängkanten. Efter att denna syn mött mig gav jag upp. Detta var så äckligt att Mulla Omar minsann fick sköta det själv.

Dagen efter kom monsunen, och vi kunde egentligen inte gå ut på hela dagen. Det var kanske lika bra det, för Mulla spenderade ändå större delen av det närmaste dygnet på toaletten där han kräktes ytterligare. När han slutligen hade piggnat till lite kikade han igenom sina finanser, och det var nu den fantastiska fyllan övergick till att bli en mytomspunnen legend. Mulla hade supit bort 700.000 dong, vilket vi snart räknade ut motsvarade 46, 6 drinkar. 46, 6 drinkar hade han på något sätt gjort av med, antingen genom att dricka, bjuda eller vaska. På ett dygn hade Mulla fått känna på hur det känns att vara miljonär, stupfull med en spyhink på huvudet och sedan ångestfylld på grund av sitt enorma pengaslösande. Frågan såhär i efterhand är bara hur mycket av det han kommer ihåg själv. Själv minns jag allting, och det är jag mycket, mycket glad för.

Ute på Waldemarsudde står Hjalmar och viftar med en kudde. Han har hundbajs under sina skor, och på den vita skjortan har det droppat rikligt med snor. Vad han ska med kudden till, det vet inte nån, men kanske ska han kväva sin granne med den, för Hjalmar är sån. Han har faktiskt mördat förr, då han dödade sin fru med handtaget från en ytterdörr. Polisen anade att det var han, men Hjalmar undgick fängelse eftersom han ut i skogen försvann. Där levde han sedan på bark och koda, sovandes i en gammal och alldeles för liten låda. Regn kunde dock ställa till stora besvär och det gjorde ofta att Hjalmar levde i misär. Exempelvis så blev lådan han sov i ofta väldigt våt, för naturens krafter kunde han inte göra någonting åt.

Hjalmar svor var dag åt vädergudarnas elaka sinne, samtidigt som han hade sin varma säng där hemma i färskt minne. Det var inte sällan Hjalmar önskade att han bara skulle få åka hem till sitt mysiga lilla hus, men polisens sökande efter en mördare gjorde att denna plan aldrig fick se dagens ljus. Ja, livet i en skog är sannerligen inte alltid lätt, men Hjalmar höll ändå humöret uppe på bästa sätt.

Som bevis på att Hjalmar ibland fann glädje kan jag faktiskt berätta, en historia om Hjalmars liv efter att han mördat sin numera före detta. Det var i tisdags som Hjalmar senast var väldigt glad, för då hade han nyss besegrat en grävling på fyra i rad. Grävlingen var Hjalles allra bästa kamrat, även om han ibland brukade bitas och ofta uppfattades som väldigt lat. Latheten kunde driva Hjalmar till vansinne, så det var rena turen att han hade väldigt dåligt minne. Detta gjorde ju nämligen att han glömde grävlingens lathet väldigt fort, och även allt ont som grävlingsvännen någonsin gjort.

Efter tisdagens fyra i rad-vinst gick dock något i vänskapen fruktansvärt fel. Det urartade i ett bråk, ett bråk på grund av ett litet oskyldigt spel. Grävlingen påstod att Hjalmar använt sig av fusk, medan Hjalmar försökte skylla på regn och rusk. Grävlingen var ändå säker på sin sak och kallade Hjalmar för "helt jävla bäng", och snart blev bråket till ett regelrätt handgemäng. Hjalmar fick bitmärken över hela bålen, samtidigt som han försökte klösa sin granne över huvudsvålen.

Allt fick dock ett mycket abrupt slut när Hjalmar med sin kudde täckte grävlingens trut. Med kudden kvävde han sin tidigare granne och vän, och inom en minut hade Hjalmar alltså mördat igen. En förbipasserande bärplockare såg allt som hände, och med raska steg han till polisen vände. Hjalmar är nu misstänkt för både mord och djurplågeri, och polisen är på väg ut i skogen för att se till att Hjalmar aldrig mer blir fri. Trots detta ångrar inte Hjalmar att han mördat de båda, för han bor hellre i fängelset än i en jävla låda. Eller som Hjalmar börjat intala sig själv: "Nu är jag trött på att bo i en jävla skog, av att bo i en låda har jag fått mer än nog. Nu ska jag istället flytta in i en cell, där kan jag åtminstone vara torr och varm varje kväll. Hellre bor jag i ett fängelse än på Waldemarsudde. I alla fall om jag får behålla min kudde."

Min gode vän Mulla Omar är en jävel på att dricka alkohol. Han är faktiskt den absolut främste fyllskallen jag någonsin haft äran att känna, vilket bland annat fått som följd att det finns en uppsjö med fantastiska berättelser om Mullas fyllor.

En av de mer klassiska fyllorna utspelade sig sommaren när vi lyckats gå ut gymnasiet. Tillsammans med vår kompis Idioten så hade vi på ryktesvägen hört att det var fest i stockholmsförorten Älta, där Idiotens ena kompis skulle befinna sig. Var i Älta visste vi inte, men det stoppade oss inte från att hoppa på upp våra cyklar och trampa mot det hållet. Eftersom det fortfarande var halvtidigt på kvällen stannade vi till vid en sjö för att påbörja vår hysteriska fylla. Någon timme senare var vi sådär lagom runda under fötterna och hoppade då upp på cyklarna igen, för att leta rätt på den där beryktade festen. Det gick sådär.

Vi använde alla våra sinnen för att försöka lokalisera var festen kunde tänkas vara någonstans, men i vårt aktuella tillstånd var det bara hörseln som var till någon större hjälp. Varje hus vi hörde hög musik ifrån fångade vårt intresse, och vi höll från början på att snubbla in på vad jag tror var en 50-årsfest. Något senare hittade vi dock en fest som verkade mer i vår smak, så vi knackade på och frågade människan som öppnade om Alex var där.

- Ja, han är här. Ni kan komma in så ska jag hämta honom!

Vad trevligt tänkte vi, vi kilar väl in då. Väl där omringades vi av fulla människor vi aldrig sett tidigare i hela våra liv. Någon Alex fick vi aldrig syn på, men det dröjde inte länge innan helvetet bröt lös ändå, och hela festsällskapet skickades ut ur huset där vi befann oss. Tydligen var det inga som helst problem att hitta en annan festplats, för inom kort var hela ligan på väg till ett annat närliggande hus där festen skulle fortsätta. Vi hoppade upp på våra cyklar, och det var nu det började spåra ur fullständigt.

Det började med att en melon krossades mot pakethållaren på min cykel. Vem som kastat den har jag inte den blekaste om, men alla i min närhet blev duschade i nätmelon, vilket inte var vidare populärt. Mulla Omar och jag gled sakta fram på våra cyklar och skrattade åt händelsen, men snart tröttnade Mulla på att cykla långsamt och drog iväg i ett jäkla tempo. 30 sekunder senare ringde det i min telefon. Det var Mulla Omar, som bjöd på ett av de konstigaste telefonsamtalen någonsin.

- Tja, du jag har tappat bort min cykel!
- Vad fan säger du? Jag såg dig ju för 30 sekunder och då hade du cykeln, frågade jag undrande.
- Jag vet, men nu är den borta.

Innan jag hann fördjupa mig mer i vad i helvete han gjort med sin cykel så hade han lagt på. Jag satt kvar på min cykel med en min som visade att jag inte fattade någonting, varpå jag började leta efter vår kompis Idioten. Jag var ju tvungen att meddela att Mulla supit bort sin cykel. Dessvärre hann jag inte hitta honom innan Mulla plötsligt kom tillbaka, på samma cykel han nyligen påstod sig ha tappat bort.

- Men vad fan, där är du ju och du har cykeln!
- Va? säger Mulla och fattar ingenting.
- Ja, du ringde ju för en minut sedan och sa att du tappat bort cykeln?!
- Neej, det minns jag inte.

Därefter är större delen av kvällen ett luddigt minne. Den Alex vi letat efter var inte ens på samma fest som oss, men han dök upp senare och våldgästade festen vi befann oss på. På något sätt lyckades vi få med oss laxfilé, lime och surdegsbröd hem i en väska. Det åts aldrig upp, trots att det hade kunnat bjuda på ett intressant nattmål. Dagen efter vaknade vi upp alla tre hemma hos Idioten. Vi var våldsamt bakfulla, och Mulla minns än idag ingenting om den "borttappade cykeln". Vad jag vet cyklar han på den än idag...

De dåliga dagarna på filminspelningen av Psalm 21 avlöste varandra under praktikens två första veckor. Den största delen av tiden gick ut på att bli utnyttjad av de produktionsassistenter som inte hade någon lust att sköta sitt eget jobb. Deras arbetsuppgifter bestod under större delen av dagarna åt att göra mackor och servera mat, men eftersom de alla var mäktigt odugliga skedde detta väldigt sällan. Således var det vi praktikanter som fick överge våra verkliga arbetsuppgifter, som främst skulle bestå av att filma en behind the scenes-film, och bre mackor dagarna i ända.

Turnén drog vidare till en ny inspelningsplats varje dag under de första två veckorna, där vi bland annat besökte ett flertal kyrkor. Där kunde man med lite tur lägga sig på en bänk och sova en blund, allt medan filmandet pågick några meter bort. Efter två riktigt hemska veckor blev det hela dock hemskare än vad man någonsin hade kunnat tro på förhand. Då skulle nämligen hela inspelningen flytta till en liten stuga utanför Tierp, långt åt helvete ut i skogen.

Detta var dåliga nyheter av oändligt många anledningar. Det absolut sämsta var givetvis det faktum att vi tvingades bo i Tierp i två veckor. Under dessa veckor behövde vi inte längre göra mackor, utan vi fick istället vår livslust berövad oss genom att våra sysslor nu blev ännu värre. Låt mig punkta upp några saker vi gjorde i denna dystra stund i mitt liv.

1. Eftersom marken kring inspelningsplatsen förvandlades till en lervälling fick vi i uppdrag att hugga granris som vi kunde lägga på leran, för att på så vis hindra folk från att sjunka ned i den och dö. Det tog dock sällan lång tid innan gransriset var nedtrampat en meter ned i lera, så fick fick hugga nytt varje dag. En dag var vi så uttråkade av detta att vi gick ut i skogen och tränade på att kasta yxa i två timmar. Vi blev aldrig bra på det...

2. Vi tvingades laga mat eftersom mannen som äger huset vi spelade in i, som insisterat på att han skulle laga maten, visade sig vara både slö och urusel på matlagning. Detta trots att han sa sig vara krögare. Han var en ganska lustig individ, för varje dag när vi spelade in la han sig och sov i stugan. Hans snarkningar var såpass höga att de drev han som spelade in ljudet till vansinne, och de riskerade att förstöra hela filmen.

3. Sista dagen på inspelningen var det dags att köra iväg alla sopor som vi samlat på oss under två veckor. Detta bör rimligtvis göras på en soptipp, men eftersom den kroniska tröttheten spridit sig bland alla i filmcrew så skedde det inte. Istället slängde någon driftig själ det 40-tal sopsäckar vi hade i en hög, hällde på lite bensin och tände på. Vi praktikanter fick sedan agera eldvakt/sopbrännare i närmare åtta timmar den dagen. Vi andades antagligen in större delen av alla giftiga ämnen man kan tänka sig, men vi höll i alla fall värmen i närheten av elden. Vi överlevde nog tack vare tanken på att det var det sista vi tvingades göra innan vi skulle hem.

4. Tyvärr var det dock inte det sista vi någonsin gjorde på filminspelningen av Psalm 21. Det fanns även ett dass som skulle tömmas. Trots att vi alla tre bajsat i minimala mängder under dessa två inspelningsveckor föll av någon anledning lotten på oss att tömma exkrementlådan. En stor svart sopsäck fylld med all världens äckelheter fick vi bära ut i skogen och gräva ned. Det var kanske den absolut sämsta stunden i mitt liv.

En filminspelning kan verkligen vara en vidrig plats att besöka. Inspelandet av Psalm 21 kommer nog gå till historien som det värsta jag gjort i hela mitt liv, vilket är en åsikt jag vet att jag delar med många andra. Men, överlever man det överlever man nog det mesta. Och trots underligt bemötande från diverse människor vill jag ändå avsluta denna bloggserie med en hyllning till filmens regissör. Maken till vänlig och omtänksam människa har jag då aldrig sett, trots att han levde under konstant stress och press. Han var en hjälte!

Efter vår hemska filminspelningsdebut i helvetesträsket väntade tyvärr ytterligare vidriga dagar på olika motbjudande platser i vårt avlånga land. En av dagarna kom att gå till historien som den mest meningslösa dagen genom alla tider. Den innehöll nämligen ingenting vettigt alls för min del, förutom att den påminde mig om hur överflödig jag är här på planeten Jorden.

Scenerna denna dag skulle spelas in i en skog mitt ute i absolut ingenstans. Allt som skulle göras var att kameran skulle fånga när huvudskådespelaren skulle köra en bil genom en enormt stor och öde skog, vilket på förhand kan låta ganska simpelt, men i själva verket tog det all evig tid. Denna lilla väg låg som sagt så långt ifrån den välutvecklade civilisationen man kan komma, men det finns ju givetvis idioter till människor som trivs att bo även där, så då och då kunde det passera en och annan bil.

Eftersom hela idén med denna scen var att skogen skulle se mer öde ut än någonting ohyggligt öde så fick givetvis inga andra bilar komma in i bild när kameran väl rullade. Det var för att förhindra detta som jag existerade denna dag. Min arbetsuppgift visade sig nämligen vara att sitta på en låda någon kilometer bort för att stoppa eventuella bilar från att köra in rakt i bild och förstöra den redan makalöst dåliga filmen.

Tiden gick och jag satt där i min ensamhet, iklädd en reflexväst. Jag var utrustad med fruktansvärda mängder vinterkläder eftersom det var kallt som i ett inferno av kolsyreis, och i min hand hade jag dessutom en ficklampa för att kunna se något i det nordiska urmörkret. Timme efter timme passerade, och jag hade inte mycket annat att göra än att titta på film i mobiltelefonen och leka jedi-riddare med den häftiga ficklampan. Inte en enda bil passerade. När närmare fem timmar hade spenderats på denna trälåda kände jag att min bedårande stjärt inte längre var så spänstig som den varit när jag började mitt vaktpass. Tyvärr fanns inte mycket annat att göra än att fortsätta min meningslösa syssla, så jag gjorde just det.

Varje timme kändes som en livstid och jag började hoppas på att en hel karavan av bilar skulle passera så jag åtminstone fick någon att prata med, om än för bara en stund. Efter närmare 13 timmar hade fortfarande inte en enda bil synts till, men en mycket trevligare present uppenbarade sig i den mörka skogen. Min praktikantkamrat Dejmis, känd från Karatefylla, hade nämligen på känn att jag höll på att avlida av tristess, så han hade självmant begett sig ut på skogsexpedition för att hålla mig sällskap.

Tillsammans vandrade vi som bästa vänner vidare längsmed den pyttelilla smala skogsvägen, och till vår stora förvåning märkte vi snart att vägen slutade vid ett par hus någon kilometer bort. Först var vi bara nöjda över att se elektriskt ljus, men snart byttes min glädje mot oerhörd ilska. Vägen tog ju som sagt slut, men det fanns inte en endaste bil vid något av husen. Således var det fullständigt omöjligt att det ens skulle kunna komma en bil från det hållet där jag suttit hela jävla dagen och vaktat. Mitt 14 timmar långa vaktpass i den iskalla skogen hade alltså varit fullständigt, omåttligt, gränslöst onödigt. Med raska men arga steg begav vi oss nu båda tillbaka till filmcrewets basecamp. Vi gav blanka fan i om vi råkade gå rakt in i bild i vad som eventuellt hade kunnat bli filmhistoriens bästa scen någonsin. Sådant bryr man sig nämligen inte om när man suttit i över ett halvt dygn och väntat på att stoppa bilar som inte finns. Det var en genomvidrig dag. Men, som alltid, värre skulle det bli.

När jag gick det tredje året i gymnasiet tvingades jag och resten av min klass ut på praktik i tre månader. Efter en viss panikartad jakt efter någonting som kunde tänkas vara en okej praktikplats visade det sig att jag och två klasskamrater misslyckats fatalt i vårt letande. Vi tilldelades då en plats på en filminspelning, vilket skulle visa sig vara både lärorikt och genomruttet hemskt på alla tänkbara sätt. Såhär när man tänker efter så är denna filminspelning vår motsvarighet till Lumpen, då vi bland annat tvingades bo i en skog i två veckor, men nu hoppar jag händelserna i förväg.

Filmen vi skulle hjälpa till att färdigställa var Psalm 21, som på något magiskt vis lyckats samla en stor del av Sveriges skådespelarelit i ensemblen. På förhand trodde vi nog alla tre att en filminspelning nog kunde vara en ganska trivsam och rolig praktikplats, men vi hade fel. Katastrofalt fel. Redan första dagen visade sig nämligen vara en mardröm utan dess like.

Uppstigning skedde klockan 05:00 eftersom jag en timme senare skulle befinna mig på samlingsplatsen vid Skanstull i Stockholm. Ögonen var från början nästintill omöjliga att öppna eftersom jag tvingats upp innan solen ens funderat på att börja klättra på himlen, men till slut kunde jag åtminstone se handen framför mig. Efter en vidrigt kall promenad till tunnelbanan, och ett antal stationers resa med denna, var jag till slut vid Skanstull. Därifrån gick sedan en bil ut till första dagens inspelningsplats, som var det minst lockande man någonsin kan tänka sig - nämligen ett träsk.

I takt med att mardrömmen växte så fick vi nu vår första riktiga arbetsuppgift på denna film. Det var precis sådär mardrömslikt som en mardrömslik mardröm kan bli. Tyngder på 20 kilo styck skulle bäras ut till en gigantisk kamerakran som skulle monteras ungefär 100 meter in i träskmarken. Vi kämpade med lera upp till knäna med att bära ut tyngd efter tyngd till kranjäveln, och efter flera timmar var vi till slut både oerhört svettiga och färdiga. Våra kläder och skor var för evigt förstörda eftersom ingen förvarnat oss för rådande arbetsmiljö, och nu bet novembers isande kyla dessutom tag i oss. Vi spenderade resten av förmiddagen stelfrusna, hållandes i lampa så den inte skulle blåsa omkull. Tur att det på schemat stod att vi skulle sluta 16.00 den dagen, tänkte vi alla tre när vi insåg att dagens lunch bestod av rejält äcklig veganmat.

Hela eftermiddagen spenderades sedan vid vår nya vän lampan. Det hade varit okej om det inte var för den extrema kylan som plågade våra fuktiga kroppar, att vi inte kunde prata eftersom en filminspelning pågick några meter bort, samt att vi tvingades titta på hundratals tagningar med skådespelare som i ärlighetens namn inte var ett endaste dugg bra. När klockan började närma sig 17.00 och inte någon visade något som helst intresse för att ge upp för dagen började vi ana oråd. Detta var dock bara början. Vi satt nämligen med vår kompis lampan och stirrade på bedrövligt skådespel ända tills klockan hade slagit 21 och ett förstadie till sibirisk vinter hade lagt sig över träsket.

Till slut var det i alla fall dags att packa ihop för dagen. En överväldigande glädje spred sig bland oss praktikanter, innan vi insåg att detta innebar att vi skulle få bära tillbaka alla tyngder från den där kamerakranen som aldrig någonsin användes under dagen. På riktigt alltså, den användes inte, så vi hade burit ut hundratals kilo blyklumpar genom ett träsk helt i onödan. Efter en evighet var till slut alla tyngder tillbakalyfta och dagen var slut. Jag kraschade på soffan i vardagsrummet vid 23:30 och vaknade inte på närmare 15 timmar. Och detta var bara första dagen av oändligt många dagar i samma hemska anda. Mer om det nästa gång...

Gud så trött jag blir på människor ibland. Det senaste jag verkligen tröttnat ohyggligt mycket på är killar som står i bar överkropp och fotar sig själva i badrumsspegeln, eller valfri annan spegel. Det är så oerhört töntigt så att inte ens alla skämskuddar på hela det norra halvklotet räcker till. Troligen räcker inte ens alla skämskuddar som skulle kunna sys av allt tyg i världen till heller.

Varför är det töntigt då? Jo, det ska jag minsann tala om för er. Först och främst så är det töntigt för att majoriteten av dessa killar inte ens är ett dugg vältränade. På sin höjd är vissa såpass smala att man kan ana konturerna av magrutor, men eftersom detta beror på avsaknad av fett snarare än vältränade muskler blir det bara supertöntigt. Än värre blir det när alla dessa foton är tagna på det fuskigaste och mest missvisande sättet man kan tänka sig. 99% av alla badrumsspännisbilder är nämligen tagna när människan i fråga spänner sin mage tills han nästan skiter ned sig fullständigt. Samtidigt så gör ljussättningen, med på tok för mycket toppljus, att man ser enormt mycket mer vältränad ut än man verkligen är.

Helt ärligt så vågar jag påstå att även jag med hjälp av lite ljus från ovan skulle kunna se ut att ha en vältränad mage, vilket jag i verkligheten inte har. Jag är trots min avsevärda träningsmängd inte ett dugg vältränad, utan ett spinkigt offer med för mycket fett och för lite muskler. Jag är en smalfet arg farbror, men det vet jag mycket väl om, och av den anledningen tänker jag aldrig ladda upp en bild på Facebook där jag står och flexar musklerna framför spegeln.

Jag förstår heller inte riktigt anledningen till att ta en sådan bild från första början. Jag antar att de flesta killarna gör det för att få uppmärksamhet från tjejer, men om man bara har sin egen ytterst medelmåttiga kropp att använda som lockbete så är man ju ganska illa ute. Rimligtvis bör man inte komma långt med det. I en optimal värld borde man inte komma någon annanstans än bakåt faktiskt. Att det dessutom inte finns någon större anledning att skryta med sitt utseende bara för att man kan är någonting som dessa människor uppenbarligen inte förstår heller.

Ni pojkar där ute som tror att en illusion av en välutvecklad magmuskulatur ska ta er någonstans här i livet - Ni har fel. Det enda ni får ut av dessa bilder, utöver den eviga skammen ni bör känna, är att ni kan få ta del av mitt hat om ni vill. Men det vill ni antagligen inte. Det kan nämligen sluta med att jag ger er ett praktigt slag i magen, och då kära vänner, då kan ni se er om i helvetet efter ett par riktigt hårda magmuskler.

Som nummer två i denna bloggserie bjuder jag eder på uppföljaren till det omåttligt dåliga Björn Grillz-avsnittet ni redan kunnat se. Denna film är om möjligt ännu sämre, då vi nu får följa med vår hjälte in i köket. Det är helt enkelt en matlagningskurs för... ja egentligen inte för någon alls. Det är bara dumt. Hur som helst, jag bjuder eder: Björn Grillz - Mat Man Överlever

 

Min släkt är en underbar samling människor. Underbar, men fullständigt galen. Det finns utan minsta vekan inte några människor som kan hitta på lika idiotiska saker, men heller inte några människor jag har lika roligt med. Alla är sig själva, och det innebär att alla är knäppa. Knäppa på ett mycket charmigt sätt alltså.

En mycket liten bagatell av alla knäppheter som min släkt sysslat med genom åren är den mänskliga pyramiden. Jag var vid startandet av denna tradition för ung för att minnas hur allt började, men jag minns med glädje hur pyramiden har rests i flertalet länder. Precis som de riktiga pyramiderna så lockar även den mänskliga pyramiden ofta turister. Det är nämligen inte helt ovanligt att man vid resandet av pyramiden blir både fotad och filmad av folk som aldrig sett på maken till idiotiska människor.

Det viktiga när man bygger en mänsklig pyramid är att ha en stabil grund, eller folk som inte har någon känsel i ryggen. Ryggkänsel är enbart en nackdel eftersom man kommer få knän inborrade i ryggen vare sig man vill det eller ej om man står som grundsten. Således passar feta människor bäst som grund. Sedan gäller det att sakta men säkert bygga sig uppåt i storleksordning, så att den minsta människan i sällskapet blir pyramidens topp. Mycket svårare än så är det inte, rent teoretiskt alltså. I verkligheten är ett mänskligt pyramidbygge ingen lek, utan någonting som kräver mycket stor precision.

Allt eftersom jag blivit äldre, fetare och stelare så har jag fått leta mig nedåt i pyramiden. Nu för tiden är jag grundsten. Töntiga kräftskive-hattar hattar och en hund kan göra det hela mycket fulare och roligare!

Som en hyllning till mina släktingars tokerier så lyckades jag, några veckor innan min student, på mösspåtagningen i skolan anordna den hittills största mänskliga pyramiden jag deltagit i. Bygget krävde all min kunskap och övertalningsförmåga, men till slut blev det av, och vilket resultat det blev sedan. Jag är för evigt stolt över alla pyramider jag deltagit i, och jag hoppas på att i framtiden få delta i många, många fler. Gärna med den eminenta släkten Jansson - galenskapernas mästare!

Resultatet av att jag lurat alla killar i min gymnasieklass till att delta i ett pyramidbygge. Det var en vacker stund, även om jag nästan bröt ryggen...

Min gode vän Philip, som egentligen heter Per men som här i bloggen brukar kallas för Mulla Omar, talade häromdagen om för mig att vi nästa år ska åka till USA. Där ska vi tydligen jaga Bigfoot, eller Sasquatch som den även kallas på andra sidan Atlanten. Han hade tydligen sett en del i en dokumentärserie om ett gäng dumma jävlar som jagar Bigfoot, och var övertygad om att vi skulle kunna göra det bättre. Tack vare den ädla sajten youtube (uttalas juttupp) så kunde även jag se ett avsnitt ur serien, och dra på trissor vilka jävla dumskallar det finns.

Det känns som att jag påpekar människornas låga intelligens ganska ofta här i min blogg, men det kan inte hjälpas att jag upprepar mig. För det är verkligen så. Låt mig bara beskriva delar ur denna dokumentär så att ni förstår varför dessa människor är så kalaskorkade så alla klockor självdör.

Dokumentären i sin helhet handlar egentligen om ett gäng glada amatörer som åker runt i en skog i Georgia och letar efter Bigfoot. De intervjuar människor som säger sig ha sett odjuret och de springer även runt i skogen som yra höns beklädda med nightvision-utrustning. Gänget som letar består av en kille vid namn Bobo som verkar ha spelat Sasquatch på Vår Teater, för hans jobb är konstant att föreställa Bigfoot när olika scenarion ska återskapas. Det finns även någon konstig tjej som är den enda lite kritiska, samt två gubbar, Matt och Cliff, som så fort de ser ett löv röra på sig är mer än övertygade om att det är Bigfoot som haft ett finger med i spelet.

Det dröjer inte lång tid in i avsnittet innan ett i raden av urusla bevis visas upp. Man filmar en sten som ser ut som en helt vanlig sten, och påstår att den visar att den amerikanska ursprungsbefolkningen mötte Bigfoot. Nästa bevis är en film från en polisbil som har filmat en varelse som går över vägen. Det är bäcksvart på filmen, så det är omöjligt att avgöra vad det är, men alla är övertygade om att det är Bigfoot trots allt. Idioternas ledare Matt Moneymaker (ja, det är hans riktiga namn) uttalar sig sedan i ett av många otroligt konstiga uttalanden, där han påstår att det är en klassisk "sasquatch road crossing at night".

För att ta reda på om detta verkligen var en Sasquatch tvingar man Vår Teater-killen Bobo att springa över vägen på samma plats, så att man kan jämföra hur det ser ut. När filmerna sedan ska jämföras kommer nästa idiotiska sak, när Matt Moneymaker beskriver Bigfoots utseende. Han glömmer tydligen bort att Bigfoot är ett djur som ingen har sett, och alla som påstår sig ha sett det har olika vittnesmål. Han är dum i huvudet, men dummare ska det bli.

Gänget ger sig nu ut i skogen med sin avancerade mörkerseende-utrustning. Utan att någon människa i hela världen har en aning om hur en Sasquatch kan tänkas låta, så bestämmer man sig för att locka på det mytomspunna monstret genom att yla. Matt Moneymaker ställer sig och gallskriker ett par gånger i skogen, och får underbara men totalt pantade kommentarer som "that was pretty cool" och den givna favoriten "that sounded like a real Bigfoot!". Hur man kan veta hur ett djur som ingen någonsin har hört låter förblir osvarat, men Matt Moneymaker svarar ändå stolt: "I practice!"

Av en antagligen väldigt logisk anledning hörs plötsligt två knackningar i skogen. Matt Moneymaker tar direkt tillfället i akt och påpekar att detta måste ha varit en "Squatch". Vidare berättar han även att han minsann var den som kom på att Bigfoots knackar på träd om man gallskriker lite. Han är fanatiskt rikspuckad på ett omåttligt roande sätt.

Nästa steg i letandet efter bevis är att intervjua den del av lokalbefolkningen som säger sig ha sett odjuret. De finner ett antal mycket förvirrade människor som alla har olika beskrivningar av det djur som definitivt var ute efter att döda dem alla. En kvinna beskriver hur en Bigfoot vandrade ut mitt i vägen och ställde sig framför hennes bil. När hennes strålkastare träffade "Squatchen" vände den sig långsamt om och tittade på henne. Hon menar att den var ungefär tre meter lång, och på grund av detta blir dumskallegängets ledare Matt Moneymaker bombsäker på att det var en Bigfoot hon sett.

Matts högra hand Cliff, som analyserar bevisen, uttalar sig med det fullständigt geniala idiotcitatet: "I love the fact that it froze in mid step, looked straight ahead and then slowly turned to look at you. That is a very Bigfooty thing to do". Hur han kan ha någon som helst aning om vad Bigfoots brukar göra, eftersom man fortfarande helt saknar bevis för att en Bigfoot någonsin har skådats, får vi tyvärr inget svar på.

Lite senare i episoden finner man ett fotspår på en lerig stig i skogen. Eftersom det är en stor fot med fem(!) tår så kommer hela gänget överens om att detta är det ultimata beviset. Sasquatch finns, och de har just hittat ett fotspår från denne. I sin iver att få träffa den hårige besten ger sig alla ut i natten för att leta. De delar in sig i grupper och förvirrar varandra genom att yla högt på olika platser i skogen, och efter det tar avsnittet plötsligt slut.

Gänget är helt bombsäkert på att de varit närmare att finna Bigfoot än någon annan, men de glömmer bort att alla "bevis" de har funnit helt saknar substans. Det enda de verkligen har bevisat är sin egen besatthet till att vara dumma i huvudet. De är så dumma så att deras kombinerade IQ inte kan vara högre än den hos en padda. Det är nästan så man skulle vilja åka till den där skogen i Georgia och ställa ut en förpackning med yoghurt. Då kommer vi snart kunna se på TV hur Matt Moneymaker stolt påpekar hur han var den som kom på att Sasquatch minsann äter yoghurt till frukost. Så korkade är nämligen dessa människor. Det är tur att riktigt dumma människor i alla fall är underhållande...

Vi är nu 15 dagar in i tävlingen om vem som kan äta flest potatisbullar under ett år, och hittills har allting gått väl. Jag skrotade ganska snabbt idén om tio potatisbullar om dagen eftersom min motståndare knappast håller ett så högt tempo, och i slutändan handlar det om att orka hela distansen. Det fungerar inte att spurta redan i början.

Vid senaste rapporteringen, som skedde vid straxt efter 03-tiden i natt, så hade undertecknad ätit sig fram till en tämligen imponerande ledning med 70-39. Som synes så har jag ett betryggande antal potatisbullar mellan mig och min moståndare, men det gäller att minnas att det kan vända snabbt i potatisbulle-ätning.

En viss del av min framgång kan jag även tillskriva min käre motståndare Marky Mark, som i en stund av obegripliga hjärnsläpp avslöjade sitt eget hemliga potatisbulle-recept. Drottningsylt stavas det, vilket jag aldrig testat tidigare. Detta mycket oväntade avslöjande från den mest osannolika personen i världen var mycket välkommet, och jag tror att det i slutändan kan bli just det som banar väg för min seger. Drottningsylt på potatisbullarna är nämligen väldigt gott.

Tack vare denna simpla syltbytesmetod, där jag för tillfället bytt från lingonsylt till ovannämnda drottningsylt, så har jag nu kommit in i vad som på idrottsspråk kallas den andra andningen. Precis när jag började bli lite trött på smaken av lingonsylt på bullarna så lyckades jag byta sylt, och tycker nu att maträtten är godare än någonsin. En till simpel variation på denna ädla maträtt kan vara mycket värt i slutändan.

Jag går för seger. Min motståndare Marky Mark verkar redan ha hamnat på efterkälken, men nu är inte tiden att dra ned på tempot. Ikväll är målet att få i mig åtminstone tio till. Med drottningsylt givetvis. Ni kan kalla mig potatisbulle-kungen!

Jag hatar att läsa böcker. Det är helt ärligt bland det tråkigaste och mest meningslösa jag vet i hela världen. Det tar bara tid och gör att man blir dödstrött. Dessutom finns alla bra böcker som filmer, så varför i hela friden ska man då läsa när man kan få en mycket bättre upplevelse i ett annat medium? Mitt starka ogillande mot läsandet har medfört att jag i hela mitt liv nog bara läst ut ett ensiffrigt antal böcker, om ens det.

I hela min skolgång var jag lite av ett mysterium för mina lärare. De var alla helt oförstående till hur någon som kunde uttrycka sig i skrift kunde hata att läsa. Men ju mer jag har tänkt på det desto mer obegriplig blir deras reaktion. Varför skulle man inte kunna skriva bara för att man aldrig läser böcker? Visst hör läsande och skrivande ihop i viss mån, men det går för det första att läsa annat än böcker, plus att jag anser att alla människor som kan prata bra bör kunna uttrycka sig lika bra i skrift. Språkets uppbyggnad är inte speciellt avancerad att lära sig, då den byggs på tydliga och logiska mönster.

När man i skolan aldrig någonsin behövde läsa ut böckerna man gavs eftersom betygskriterierna i den svenska skolan är så löjligt låga, ja då fanns det för mig aldrig någon anledning att läsa böcker. Skulle man skriva en recension räckte det i regel med att läsa ett 20-tal sidor för att få en bild av språket. Sedan kunde man ordbajsa sig igenom resten. Jag kan verkligen inte förstå varför folk tvingar sig själva att se ett samband mellan skrivkunnighet och folks intresse för att läsa.

Jag tycker snarare att det vore på sin plats om folk tvingades läsa mindre skönlitterära verk när de går i skolan. Läser man för mycket böcker blir det lätt att man inspireras av någon annans sätt att skriva i för stor utsträckning, och då kan man lätt förlora sin egen identitet. Att härma någon annan är inte rätt sätt att skapa språklig mångfald och mer unika verk, snarare tvärtom. Det blir bara tråkigt och innebär att den språkliga variationen försvinner. Därför kommer här en liten uppmaning till alla lärare och kids: Våga vägra böcker. Titta på film istället!

När jag var i Australien senast så besökte jag och mitt ressällskap Australia Zoo, även känt som krokodiljägaren Steve Irwins hem. Fram tills han dog alltså. Det var en underbar upplevelse där man kunde komma nära några av Australiens mest välkända djur. Det var dock ett djur som gärna kom lite för nära.

I parken strövade kängurus fritt till allmänhetens stora lycka. Man kunde köpa mat och mata de små liven, och under tiden som de åt var det fritt fram att klappa dessa pungbeklädda rövare bäst man ville. Vad ingen på förhand visste var dock att kängurun är världens i särklass girigaste djur.

En girig lite jäkel...

Sträckte man fram en hand med mat överfölls man direkt av kängurus från alla håll. Man omringades av redan övergödda pungdjur som bara ville ha mer och mer mat. Deras slutledningsförmåga var dessutom välutvecklad tack vare fångenskapen, så de lärde sig snabbt var maten kom ifrån. Detta fick som följd att både påsen med mat och den hand man sträckte fram snabbt plundrades av dessa giriga djur, vars enda mål var att få äta sig stora och feta.

Två giriga små jäklar...

För kvinnan i vårt sällskap blev det hela till och med en mycket traumatisk upplevelse. Eftersom hon antagligen levde i tron att alla kängurus är sådana där boxande kängurus så fruktade hon för sitt liv när hon omringades av ett halvdussin översöta djur. Hon drabbades av totalpanik och släppte all mat hon hade, varpå hon sprang därifrån snabbare än någonting väldigt snabbt. Inte snabbare än en blixt, men typ en cykel i alla fall.

Och så en jäkel som strejkade när maten var slut...

Kängurus må vara söta till utseendet, men de har ingen som helst förståelse för att girighet är en dödssynd. Finns det mat inom synhåll gäller enligt kängurun tydligen djungelns lag, även i den australiensiska bushen. Det är först till kvarn som gäller. Även om det nästan kostar en människa livet.

Australien är ett fantastiskt land. Det är verkligen, verkligen underbart. Första gången jag reste dit slogs jag direkt av den otroligt härliga inställningen människorna har. Uttrycket "no worries" har verkligen blivit en levnadsstil, och på grund av det så går det nästan inte att ogilla Australien.

Hur kan man ogilla en såhär vacker stad?

Människorna, som från början var brittiska fångar som skickades långt åt fanders eftersom fängelsena hemma i England började bli fulla, har knappt ett spår av kriminalitet i sig längre. Alla är vänliga och hjälpsamma, och om du någon gång glömt din solskyddsfaktor och riskerar att rosta dig själv till döds i den osannolikt starka solen, ja då kan du ge dig fan på att det finns någon vänlig själ till hands som kan låna ut lite sollskydd till dig.

En strand som aldrig tar slut...

Men ett land är ju inte bara människorna som bor där. Det finns så mycket mer, och Australien har verkligen mycket att bjuda på. Hela kustlinjen är en enda lång paradisstrand, och djurlivet är som bekant helt fantastiskt. Att uppsöka ett zoo är en briljant idé, oavsett vilket du väljer. Du kommer inte bli besviken.

En söt liten känguru. Men låt inte deras utseende lura dig på deras snikna personlighet, vilket jag kommer berätta mer om i en senare blogg.

Vart i landet du än kommer så kan jag garantera dig att det finns någonting att se, som både är vackert och spännande. Australien är verkligen ett helt fanstiskt land, där det känns som att alla tänkbara problem bara försvinner så fort du landat. Du kommer inte ha en worry in the world under hela din vistelse, så länge du inte åker till staden Bega. Håll dig borta från den!

Australien är lika vackert på nätterna...

Jag är urdålig på att skriva om saker jag tycker om. Jag misstänker att det har att göra med att jag knappt tycker om någonting alls, men även för att jag nästan aldrig skriver om sådant jag tycker om. Jag har helt enkelt inte lärt mig hur man gör. Idag tänkte jag dock göra ett försök.

De flesta filmerna, hur bra de än är, innehåller någon del som är lite mindre tilltalande. Det behöver inte vara dåligt, men ändå lite sämre än filmens övriga delar. Det kan handla om att musiken inte passar in till hundra procent, eller att skådespeleriet i någon scen känns okoncentrerat och dålig. Även det minsta lilla misstaget kan dra ned betyget på en film från en tia till en nia.

För att få en film så bra som möjligt krävs det att man minimerar antalet saker som drar ned betyget, och lyckas man med detta på ett bra sätt kommer filmen vara en härlig upplevelse. En gång, eller egentligen tre, hände det dock att allting bara föll på plats. Alla pusslets bitar passade från första till sista stund, och det finns i detta fall ärligt talat ingenting vettigt att klaga på. Detta hände när Sagan Om Ringen-trilogin filmatiserades.

Sagan Om Ringen-filmerna är så mycket mer än ett gäng filmer för mig. Det är ett bevis för mänsklighetens kapacitet. En trio fantastiska skapelser som genom folks strävan efter perfektion har uppnåt en nivå av briljans som saknar motstycke, även inom andra områden än film. Det är skönhet på riktigt. Skönhet som bara kan uppnås när människor som till fullo bemästrat sitt leverne tillsammans arbetat mot ett gemensamt mål.

Dessa tre filmer är imponerande på så många sätt. Folks vilja att dra åt samma håll var absolut nödvändig för att färdigställandet av dessa enorma skapelser skulle vara möjligt. Mängden arbete var nämligen så enorm att det från början måste ha känts helt överväldigande för alla inblandade parter. Det är så mycket jobb att det knappast går att förstå. Det är först när man gottar sig i förbluffande fakta om filmerna som man verkligen förstår hur otroligt det egentligen är. Eller vad sägs om det faktum att två personer under hela produktionen satt och länkade ihop plastringar för att göra ringbrynjor. Totalt satte de ihop 12,5 miljoner ringar, och när de var färdiga hade de inte längre kvar några fingeravtryck på sina tummar eller pekfingrar. Det om något är engagemang.

Under så många år har jag funderat på vad det finns att ändra på för att göra filmerna bättre, men det slutar alltid med att jag kommer fram till samma slutsats. Det finns ingenting. Visst finns det små klaff-fel och annat, men dessa bidrar enbart till att avslöja att det trots allt är en mänsklig produktion. Utan dessa hade man inte ens kunnat tro att filmerna finns i verkligheten.

Jag vet att perfektion inte existerar, men är det någon gång som mänskligheten kommit nära så var det när Sagan Om Ringen-trilogin filmatiserades. Som genom ett mirakel överträffade alla sig själva, med ett minst sagt spektakulärt resultat. Skådespelarnas kemi är oöverträffad, musiken tillhör det främsta som någonsin skrivits, ja allt är så nära perfektion som man någonsin kan komma. Mänskligheten har skapat några fantastiska skapelser genom åren. Egyptens pyramider, den kinesiska muren, och så för dryga tio år sedan så nådde filmmediet sin absoluta höjdpunkt då Sagan Om Ringen-trilogin filmatiserades. Och i samma stund fick ett av världens nya underverk se dagens ljus.

 Det kan inte göras bättre än såhär...

 

 

 

Idag släpptes äntligen nomineringarna till världens finaste filmpris. I vanliga fall brukar en viss känsla av besvikelse infinna sig när man läser igenom listan, men i år har akademien verkligen överträffat sig själv i uselhet. Det är faktiskt så dåligt och politiskt korrekt att det knappast kan beskrivas i ord. Låt oss för skojs skull bryta ner en promille av all idioti i lite mindre delar, så man lättare kan se hur majestätiskt usel årets lista är.

The Hobbit, en film som oavsett vad man tycker om handlingen, är tekniskt helt makalös och en milstolpe inom filmindustrin. Fantastiskt ljud och bild, och en otrolig hit bland publiken. Man kan ju då tycka att den borde inkassera ganska rikligt med nomineringar, men nej. Tre. Inte ens för kostym är den nominerad, trots att den borde vara mer given än någonting som är garanterat.

Tråkigt och orättvist att The Hobbit får så lite lovord av juryn, men det blir värre. Årets i särklass främsta actionfilm tillika den avslutande delen i Christopher Nolans fantastiska Batman-trilogi, The Dark Knight Rises, har man helt glömt bort. Jag kan nämligen inte se någon annan anledning än minnesförlust, för the Dark Knight Rises har nämligen fått noll nomineringar. Japp, du såg rätt. noll. Det är lika många som ingenting alls.

Det jag har nämnt är ändå bara toppen på ett isberg av felbeslut som oscarsjuryn lyckats med vad gäller årets nomineringar. Jag brukar tycka att det är ganska roligt att titta på galan, men nu börjar det gå för långt faktiskt. Det är så oerhört förutsägbart och politiskt. Det handlar inte ens om vilken film som är bäst inom respektive område längre, utan det handlar om vilken film som är mest "rätt". Den där jävla akademien är ett gäng klåpare. Tror fan inte ens att jag tänker se galan i år...

Att jag tycker människor i allmänhet är jävligt korkade är nog ingen nyhet för de flesta. Det borde egentligen inte vara någon nyhet för någon eftersom det är sant, men i dag fick jag ändå syn på någonting som fick mig att fundera. Jag måste nämligen ha underskattat människans dumhet, för det finns tydligen folk som på riktigt är så dumma så det blir obegripligt.

Eller vad sägs om det som spreds i svensk media nyligen, om att panik hade utbrutit när en rulltrappa plötsligt bytte riktning. Hur fan går det till? Rimligtvis bör det inte krävas någon ofantlig begåvning för att man ska kunna åka i en rulltrappa. Antingen går den nedåt, eller så går den uppåt, och när du kommit till änden stiger du av. Så vad händer om rulltrappan då plötsligt byter riktning, så du börjar åka nedåt istället för uppåt? Jo, du kliver av när du är längst ned.

Men så fungerar det tydligen inte i verkligheten. För människor förstår inte detta. Istället börjar alla i panik att springa upp för trappan, vilket givetvis är menlöst eftersom detta handlade om feta amerikaner. Jag kan verkligen inte i mitt liv förstå hur fem personer kan skadas bara för att en rulltrappa byter riktning. Det är som att alla i rulltrappan bara hade vett nog för att klara av rulltrappor som gick i en riktning. De kunde bara åka uppåt, men absolut aldrig under några omständigheter nedåt. Människor är verkligen dumma.

 

Eftersom jag och totalidioten, tillika bloggerskan, Dessie redan hatar varandra så oerhört öppet, så är det väl knappast någon idé att jag lindar in orden i bomull när jag nu ska recensera hennes nya bloggdesign. Hon kämpade länge och väl med att försöka bygga upp en hype kring den alldeles fantastiska designen som väntade. En design som skulle vara någonting nytt som ingen i bloggvärlden någonsin sett tidigare.

Och ja, det där sista hade hon faktiskt rätt i. Ingen i bloggvärlden, eller någon annan värld för den delen, har nog någonsin sett någonting så jävla konstigt som detta. När jag först såg designen så skrattade jag faktiskt rakt ut, för det som mötte mina ögon var bland det underligaste jag någonsin sett. Det är verkligen motbjudande konstigt. Att ens komma på idén till headern anser jag är helt omöjligt om man inte ätit rikligt med hallucinogena svampar innan.

När jag till slut skrattat ett oförskämt bra tag så började jag fundera på vad i hela friden det var jag faktiskt tittade på. Och vad är det egentligen som figurerar i headern? Jo, det är givetvis Dessie, det kunde vi ju ana. Hon har en ängels gloria kring klacken på skon, som för att visa att hon antingen inte själv är en ängel (trots sina vingar), eller att hon gjort en flykick och på så vis dödat en riktig ängel och av misstag fått glorian kring skon.

För att förstärka misstankarna om att ett mord på en ängel har skett så har hon även beväpnats med en ak47:a. Denna kompletta idioti är dock långt ifrån nog, för Dessie har även placerats på ryggen till en rosa enhörning med världens ledsnaste ögon, och dessutom en sjuhelvetes dålig hårdag. Manen står åt alla håll.

På det stora hela är detta nog den sjukaste design jag någonsin skådat i hela mitt liv. Färgen är ju trivsam eftersom rosa är the color of warriors och således ascool, men resten av designen är fullständigt galen. Stackars häst-enhörningen som måste figurera i något såhär bissart, och dessutom så har den ju ett automatvapen riktat mot huvudet. Inte konstigt att den ser ledsen ut...

Allt eftersom en känsla av hopplöshet fyllt mig de senaste månaderna så har jag tänkt mer och mer på vad hopp är, och vad det innebär. Jag är en människa som söker väldigt mycket inspiration i filmens värld, där jag kan memorera citat som antingen bara är bra, eller citat som på annat sätt verkar vettiga.

Nyckeln till frihet är en av mina favoritfilmer, och den innehåller ett antal resonemang om hopp som jag alltid använt som grund för mina tankegångar. Det ena handlar om att hopp är någonting farligt. Hopp kan göra en människa galen. Det andra är snarare den raka motsatsen, då det hyllar hopp som någonting otroligt bra som kan rädda människan från de mörkaste av stunder.

Jag har alltid önskat att det andra alternativet, det "goda" alternativet, ska vara det sanna. Citatet "Hope is a good thing, maybe the best of things, and no good thing ever dies" har följt med mig ända sedan jag såg filmen första gången. Men efter alla mina grubblerier har jag kommit fram till att det citatet inte är sant i min verklighet. Båda sidorna av myntet kan vara rätt, och de kan båda två vara fel. Det beror helt på situationen, samt vem det gäller, men det jag kommit fram till som är applicerbart på mitt liv är detta:

Hopp är farligt, om det visar sig att det hopp du en gång hade var falskt. Om det händer kommer allt det du någonsin byggt upp att raseras, och i slutändan finns det ingenting kvar. Ingenting annat än en hopplös tomhet och känslan av att det som varit aldrig kan återvända. Det hela beskrivs kanske allra bäst med ett av historiens bästa citat någonsin. Det kommer från Sagan om Konungens Återkomst och lyder såhär:

"How do you pick up the threads of an old life? How do you go on... when in your heart you begin to understand... there is no going back? There are some things that time cannot mend... some hurts that go too deep... that have taken hold."

 

Och sanningen är att det inte finns något sätt. Allt är uppgivet. Hoppet är ute. Och då är över.

Eftersom Gangnam Style för inte så länge sedan firade över en miljard views på youtube vore det väl på sin plats att jag hyllade den lite. Själva låten är magisk på ett sätt som min kamrat Wow-Rossen beskrev bäst: "Det finns ingen som gillar den, men inte heller någon som hatar den!".

Det bästa med Gangnam Style är ju dock absolut inte låten, utan videon. För videon är sådär härligt bisarr på ett mycket svårbeskrivet sätt. Den är proppad med så mycket idiotiska saker så man troligen aldrig någonsin kommer lägga märke till allt, men för att min hyllning ska bli lite speciell så tänkte jag välja ut mina tre favoritdelar och analysera dessa lite närmare:

Redan 24 sekunder in i videon är det dags för idioti, för då sitter nämligen den gode Psy och spottar läsk rakt i huvudet på ett barn. Varför han gör det finns det nog ingen som vet, inte ens Psy själv, men den lilla dansaren verkar inte ha någonting emot det. Att spotta läsk kanske är ett koreanskt sätt att visa uppskattning.

Efter en minut och åtta sekunder utspelar sig den kanske sämsta scenen i musikvideohistorien. Två män som tidigare spelat någon typ av brädspel blir nu sprängda i luften. Så är det nog i alla fall tänkt, men tyvärr så blir det otroligt dåligt eftersom explosionen sker långt bort i bakgrunden, och brädspelarnas reaktion är så otroligt långsam så det bara ser ut som att de kastar sig handlöst mot marken. De offrar sig verkligen för konstens skull, men det blir bokstavligt talat magplask av alltihop.

Även med dessa direkt fantastiska scener i åtanke så finns det ändå en person som helt stjäl hela musikvideon, och därför tänker jag avsluta min Gangnam Style-hyllning med att hylla denne. Jag talar givetvis om kepstanten som sitter i bussen 90 sekunder in i videon. Hon har på sig världens största solskärm och ser allmänt badass ut, framför allt eftersom hon viftar så härligt med händerna när hon dansar. Hon syns inte i mer än några sekunder sammanlagt, men dra åt helvete vad bra hon är. Ska jag någonsin spela in en musikvideo, ja då ska solskärmsfarmor vara med!

Är det bara jag som börjat störa mig lite på den här "Min stora dag"-reklamen som rullat på TV i en evighets tid? Själva idén är jättefin, att låta svårt sjuka barn förverkliga sina drömmar, men ärligt talat, vad är det för jävla drömmar dessa barn har?



Om man får drömma så stort och brett man vill, då drämmer man väl till med det mest fantastiska man någonsin kan tänka sig. Men i reklamen är det riktigt mesiga skitdrömmar som barnen har. Den ena tjejen ville vara med på en filminspelning av en ologisk och dålig film med svenska B-skådisar, och den lilla killen med utåtstående öron ville dansa ballet på operan.

Hallå? Vad är detta för jävla drömmar?! Ta i från tårna om ni ska få er högsta önskan uppfylld. Den där lilla killen borde ju drömma om att få vara hockeymålvakt i Tre Kronor eller få skjuta laserkanoner i yttre rymden, och tjejen borde ju drömma om att få en enhörningsponny eller att bli adopterad av Justin Bieber.

Svenska barn måste lära sig att sikta högre. Om man kan uppnå sina mål så har man siktat för lågt. Det gäller att ha mördande höga målsättningar, då kan man åtminstone få uppleva någonting i närheten av det som man verkligen borde drömma om. Christer Fuglesang drömde säkert om att bli förste människan att sätta sin fot på Mars, och det tog honom åtminstone ut i rymden. Själv drömmer jag om världsherravälde någon gång i framtiden. Då borde jag åtminstone kunna få styra min egen lilla diktatur om några år. Det är så svenska barn borde drömma!

Det är ytterst sällan som jag skriver en seriös text. Det är till och med så att jag nog aldrig gjort det sedan jag gick ut skolan, det är helt enkelt lättare att bara hitta på en massa blaj, eller något där man inte behöver stå för sina åsikter. Nu tänker jag dock göra ett undantag. Det kommer fortfarande vara ordbajseri på hög nivå, men i alla fall om ett seriöst ämne. Jag vet egentligen inte varför jag väljer att skriva texten som nedan följer, eller om den ens kan klassas som seriös, men den är i alla fall om ett seriösare ämne än de jag normalt brukar beblanda mig med.

Jag har dock ännu inte berättat vad ämnet är, men nu är det ingen idé att hålla på det längre. Religion. There I said it. Värt att poängtera är dock att jag inte är den mest kunniga inom ämnet. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av de olika religionerna, utan snarare religion som ett fenomen, så om jag någonstans i texten helt är ute och cyklar, rätta mig gärna.

För mig är religion, för att tala klarspråk, rent trams. Religion är någonting som någon annan person för länge sedan har hittat på, med fakta som i många (alla?) fall saknar bevis. För mig är religion endast en undanflykt, ett sätt att besvara frågor som vi egentligen inte har något svar på, ett sätt att förklara det oförklarliga.

Så här långt är min åsikt kanske inte mycket utöver det vanliga. Jag kanske framstår som en vanlig ateist, men riktigt så platt och tråkig är jag inte. I alla fall inte den här gången. Jag sticker nämligen ut hakan och säger att religion är en av de saker i världen jag hatar allra mest. Då talar jag inte ont om någon specifik religion för de som tror något sådant, utan om religion i allmänhet. Religion är en fara för både människan på individnivå och samhällsnivå, om man litar blint på sin religions lära och ledare.

Anledningen är den, att en person som helt ägnar sin tro och sina tankar åt religionen, utan att själv tänka efter och ifrågasätta relevansen i religionens ord, är väldigt lätt att manipulera. En högt uppsatt man inom religionen kan tack vare religionens påverkan styra en väldigt stor grupp människor på ett sätt som helt klart är, för att uttrycka sig milt, skrämmande. Om exempelvis Påven skulle gå ut med ett uttalande som säger att ”alla muslimer ska utrotas” så finns det utan tvekan idioter som skulle lyssna. Religionen har fått deras fria vilja och kritiska granskningsförmåga att totalt dö ut, vilket kan bli extremt farligt, och det är dessutom enormt bakåtsträvande. Även om många Påvar varit komplett galna så är ju ovanstående exempel kanske aningen otroligt, och framförallt svårt att föreställa sig.

Om man istället tar ner exemplet ett antal steg, på sektnivå, då ser vi exakt vad jag menar. Det hela börjar med att sektmedlemmarna sakta bygger upp mer och mer förtroende för ledaren, för att snart helt lämna sina egna tankar och bara handla i samförstånd med läran. Man litar nu blint på sektens ord, och ledaren har på så vis helt tagit över makten över individen. Då blir det riktigt farligt.

Visst kan religionen säkert ha en positiv inverkan på vissa människor, men samtidigt finns det ingenting som tyder på att man inte kan ersätta religionen med någonting bättre. Vetenskap, intelligens och logik till exempel. Det lättaste motargumentet är väl att vi utan religion skulle bli av med många traditioner och helgdagar. Men det är ett bedrövligt argument helt utan tyngd. Vi kan behålla traditionerna ändå, men utan deras religiösa och meningslösa innebörd. Det är ju inte direkt så att många människor firar jul för att hylla Jesus födelse längre.

Religion är bara ett förlegat tankesätt som inte har någon som helst plats i ett civiliserat och välutvecklat samhälle. Vi behöver inte religionen längre, utan den borde vaskas, skrotas och avregleras snarast. Man måste våga ifrågasätta religionens ord, eftersom ord som skrevs av en person i ett avlägset land för tusentals år sedan ligger väldigt långt ifrån dagens samhälle. Påhittade gamla sagor kan vara fina och trigga igång fantasi, och fantasi är viktigt för den mänskliga utvecklingen. Men att helt bygga ett liv och ett samhälle kring en saga, jag det är bara ren galenskap. Och galenskap finns det redan nog av.

Mina kompisar är efterblivna. Det låter som en sådan där vanlig grej man lite skämtsamt säger om sina vänner, men i det här fallet är det inte så. Mina vänner är nämligen otvivelaktigt efterblivna på riktigt. Jag skojar inte, åtminstone två av mina vänner har utan minsta tvekan lägre IQ än de flesta encelliga organismerna. Låt mig illustrera varför genom att nämna ett exempel från idag.

Jag vaknade upp denna fredag med känslan av att en riktig skitdag väntade, och mycket riktigt började den även på detta sätt. När klockan närmade sig 16.30 bestämde jag mig därför för att försöka sova bort så mycket som möjligt av denna hemska dag. För att minska eventuella störningsmoment så sänkte jag volymen på tvn och satte telefonen på ljudlös, innan jag vid 17.00 tiden besökte John Blunds underbara värld.

Två timmar senare vaknar jag upp, härligt utsövd, om än fortfarande med känslan av att dagen är skit. Eftersom jag vid tillfället inte var medveten om att två timmar hade gått, så sträckte jag mig efter min mobil för att kunna avläsa det aktuella klockslaget. Jag blev totalt chockad av det jag såg. Inte för att klockan var 19.00, utan av den enkla anledningen att jag hade 60 missade samtal.

Jag funderade för en stund på om jag kan ha hamnat i koma och således "sovit" bort flera veckor, för att på så vis samla på mig ett livstidsförråd av obesvarade samtal. Men datumet var detsamma som när jag lade mig. Således for tankarna vidare till att det måste ha skett någonting hemskt med någon annan av mina vänner, eftersom två kamrater i panik försökt få tag på mig. Under tiden jag tänker detta så ringer det igen. Jag svarar, och följande dialog utspelar sig:

- Tjena, vad fan är det som händer egentligen?
- Vad gör du?
- Jag har sovit, vad är grejen?
- Vad fan du kan ju inte sova, vi ska ju komma hem till dig och titta på Gladiatorerna.

Jag funderar för en stund på om jag verkligen hört det jag hört. Sa han verkligen att de skulle komma hem till mig för att titta på Gladiatorerna, ett tv-program som var populärt när man var nio år gammal och som sedan dess förfallit till en ofantligt låg nivå? Jag hade svårt att få det hela att gå ihop, så jag tvingade mig själv att fråga.

- Så du menar att ni ringt till mig 60 gånger på två timmar för att säga att ni kommer hit för att titta på Gladiatorerna?
- Ja, så vakna nu. Vi kommer snart.

Jag satt kvar med telefonen i handen i säkert en minut efter att samtalet avslutats. Fy fan vad mina vänner är korkade ibland. Vem i hela helvete ringer någon 60 gånger för att berätta någonting så oerhört meningslöst och ointressant? Jag får nog inte ens 60 samtal på ett helt år från alla övriga kontakter i min telefon tillsammans.

Mina vänner är verkligen ohyggligt dumma. Men de håller i alla fall vad de lovat, för innan klockan 20.00 var de nämligen hemma hos mig, redo att titta på Gladiatorerna. Synd bara att programmet var sämst...

Jag börjar bli förjävligt trött på mitt eget ansikte nu. Eller nu och nu, jag har varit riktigt trött på det i många, många år, men nu börjar jag verkligen få nog. Såhär kan man fan inte gå runt och se ut. Jag ser verkligen ut som en patetisk och skev bild av hur en människa bör se ut. Det finns primater som är mer människolika i sitt utseende än jag.

Men vad ska man egentligen göra? Plasikoperationer skulle kosta hundratusentals kronor och det skulle dessutom ta flera år att ommöblera hela det ostädade helvete som utgör mitt ansikte. Och det skulle troligen inte ens bli bra efter det.

När jag var elva år gammal råkade min kusin kasta ett brännbollsträ i mitt ansikte. Det gjorde ont som fa-an då, men det kanske bara var ett försök att vara snäll. Att totalt demolera det som ingen stod ut med att se, och låta någon duktig kirurg bygga upp mitt ansikte från grunden. Tyvärr fungerade det inte, men man kanske kan göra ett mer grundligt utfört försök?

Om jag ramlar ner för en otroligt lång trappa och försöker dämpa fallet efter varje steg med mitt ansikte, skulle det kunna fungera? Föga troligt. Det krävs nog någonting mer drastiskt. Frågan är ju bara vad, och om det ens är möjligt på riktigt. Jag kanske bara drömmer mig bort till en tid och plats där jag inte längre ser ut som elefantmannens yngre bror. Den tiden och platsen finns nog inte på riktigt, men jag vill ändå att drömmen ska bli sann. Så därför frågar jag er nu, kära bloggläsare:

Vem eller vilka vill lappa till mig riktigt jävla hårt i ansiktet? Ni får göra det flera gånger till priset av en. Det kostar er bara en viss fysisk ansträngning, och i gengäld får ni mitt eviga tack. Ni får dessutom använda valfria verktyg eller tillhyggen. Finns det någon där ute som vill vara lite hygglig?

Har du någonsin upplevt verklig fara för ditt liv, samtidigt som du har haft en av de roligaste och mest minnesvärda kvällarna i ditt liv? Det är en minst sagt underlig kombination, men jag har upplevt det. Och det blev verkligen den konstigaste kvällen i hela mitt liv.

För ungefär två år sedan befann jag mig tillsammans med en kompis i Cairns i Australien. En helt fantastisk plats med underbara människor och gynnsamt klimat. Dessvärre drabbas denna plats då och då av tropiska stormar som sätter käppar i hjulet för det vardagliga livet. Lyckligtvis är lokalbefolkningen van vid detta eftersom det sker ganska ofta, men vid just den tidpunkten jag var där skulle det hela tas till sin absoluta spets.

En enorm tropisk cyklon började nämligen närma sig den australiensiska kusten, och enorm är i det här fallet en underdrift. Cyklonen Yasi, som den hette, var nämligen den största cyklonen som någonsin skådats, med vindbyar på upp till 285 km/h. Det är så blåsigt så det inte ens går att förstå. Det är så blåsigt så det inte går att stå. Det är så blåsigt så det blir farligt att vistas där då.

Vår oro var till en början måttlig, och baserades främst på vår okunnighet om detta väderfenomen, men när det började talas om att evakuera hela staden började vi ändå känna att någonting ganska jobbigt var på gång. Lyckligtvis låg vårt hostel i ett köpcentrum och ansågs således vara ganska säkert, vilket inte minst märktes på att andra hostels evakuerades till vår enkla boning. Riktigt så säkert satt inte de 30.000 människor som evakuerades från Cairns, och riktigt så säkra kände vi oss nog inte.

När kvällen för cyklonen väl kom hade ett hundratal ungdomar samlats i vårt hostels lokaler, och det var nu det började spåra ur riktigt mycket. I ett försök att stilla den oro och dödsångest som spred sig bland alla ungdomar bjöds det nämligen på "Cyclone party!". Det är precis vad det låter som, en redig jävla fest och oändlig fylla, samtidigt som det stormar något överjävligt utanför. Billigt australiensiskt vin, så kallat goon, flödade som aldrig förr och överallt började alkoholhalten stiga markant.

Några tyskar vi lärt känna under vår vistelse lurade mig och min kompis att delta i ett idiotiskt drinking game som var omöjligt att besegra. Det dracks och det dracks, allt i takt med att stormvindarna tilltog utanför. Svensk media hade dessutom, tack vare vårt tips, fått upp ögonen för att det fanns flertalet svenskar i livsfara, och vi blev intervjuade av Aftonbladet över telefon. Detta visade sig dock bara vara början...

Vid 23-tiden på kvällen ringde nämligen Sveriges Radio upp min kamrat. Lotta Bromés radioprogram var live, och min vän skulle intervjuas om den livsfarliga situation vi befann oss i. Det skulle bli en oerhört minnesvärd intervju, där min stupfulle reskamrat pladdrade på om en palm som vi båda hört skulle ha vält, medan Lotta Bromé förgäves försökte få fram någon vettig information. Allt detta ackompanjerades av att jag satt en meter ifrån och fnittrade som en liten skolflicka åt de minst sagt snurriga svaren som gavs av min vän. Bromés rutin visade sig dock ganska snabbt, och intervjun och samtalet avslutades, varpå jag och min kamrat bröt ut i det största asgarvet någonsin. Han hade figurerat i liveradio dyngrak som aldrig förr.

Efter detta är resten av kvällen mest ett enda stort hål. Jag minns hur vi vid ett tillfälle fick extremt mycket skit för att vi öppnat ytterdörren för att titta ut, men så mycket mer än så minns ingen av oss. Morgonen därpå vaknade vi, vid liv, men så bakfulla att döden eventuellt hade varit att föredra. När vi väl lyckats kravla oss ur sängen för att titta ut kom även skammen. Det fanns inte ens ett hus som rasat i hela staden. Vi hade hetsat hela mediasverige att det fanns svenskar i nöd, och så hade det inte ens varit livsfarligt. Den där palmen min kompis nämnt i intervjun var inte ens en palm. Det var en buske.

Visserligen visade det sig att Cairns klarat sig bra, det mest märkbara man kunde se var att stranden flyttat sig tio meter bakåt, men på andra håll var det inte lika muntra miner. Hela skogar hade utplånats, och det fanns städer där var tredje hus saknade tak. Det var först när förödelsen visades på nyheterna som vi insåg att vi nog trots allt haft tur. Vi hade fått uppleva vårt livs mest spårade festkväll i en stad som klarade sig undan de värsta vindarna. Andra hade inte haft en lika rolig kväll...

 

 

Jag och min kompis Marky Mark har sedan vi båda två flyttade hemifrån insett värdet av mat som kan lagas med minsta möjliga ansträngning. Helst ska det inte krävas mer än att man ställer in någonting i ugnen och låter tiden göra sitt, vilket har fått som följd att vi båda i stor utsträckning livnär oss på den ädla maträtten potatisbullar.



Det var för några månader som vi båda insåg vår kärlek till den lättlagade potatisbullen, och vi har sedan dess jämfört våra matvanor och kommit fram till att vi båda verkligen äter otroligt mycket potatisbullar. För mycket potatisbullar kan tyckas, men se där har ni fel. Man kan nämligen aldrig äta för mycket potatisbullar. Därför har jag och Marky Mark påbörjat en liten tävling, eller en vadslagning för den som vill benämna det annorlunda.

Det hela är ett mycket seriöst bet, där den som lyckas äta flest potatisbullar under 2013 kommer att vinna. Efter att ha diskuterat igenom saken tillsammans har vi kommit fram till att vi båda måste redovisa mycket noga hur mycket vi äter, samt att man bara får äta potatisbullar av ett visst märke för att mängden ska kunna räknas rättvist. Det kommer bli en episk tävling. Under planerandet av tävlingen har vi även kommit fram till att tio potatisbullar om dagen inte alls är orimligt. Det gäller bara att variera sig så gott det går vad gäller sylt och andra tillbehör.

I skrivande stund leder jag med 10-0 eftersom jag tryckte i mig lite över ett halvt paket igår kväll. Min vän tog beskedet med bestörtning, varpå han snabbt skickade ett sms med hotfulla texten: "Köpte massa idag, så jag klipper 20 imorgon!". Än är jag dock inte orolig, trots att Marky Mark satsar stenhårt. Jag har själv som mål att förtära åtminstone tio till idag, vilket även för upp mig på 20. Synd bara att jag har slut på lingonsylt. Men lingonsylt eller ej, den här tävlingen tänker jag vinna!

Jag vill börja detta inlägg med att varna min farmor som kanske kommer läsa detta. Läs det inte. Det är sjukt och vidrigt, och någonting jag anar att endast ungdomar kan njuta av. När jag tänker efter borde nog ingen läsa detta, men jag kommer trots allt skriva det ändå. Minns dock att det som står nedan läses på egen risk.

Igår var det som ni alla vet nyårsafton. Det innebär att man planlöst ska festa för att fira att ett bedrövligt år tagit slut och ett nytt, antagligen ännu mer bedrövligt år, tar vid. I egenskap av att jag är skittråkig och inte inte har något intresse av att ragga så utsågs jag givetvis till designated driver, men det skulle ju självklart festas ändå.

Vi började kvällen med en stillsam middag hemma hos min gode vän som här i bloggen alltid gått under alias Mulla Omar. Det var mycket trevligt, främst eftersom det bjöds på ohyggligt svårlagade Beef Wellington. Tyvärr lurade min andra kompis, Fredde från Kina, efter middagen med oss till vad som skulle visa sig vara en mycket värdelös fest i världens ände.

Efter att tusentals mil avverkats i bil var vi till slut framme på festen klockan 23:50, och vi slogs direkt av att medelåldern höjdes markant i och med vårt intåg. Överallt syntes fulla och osofta ungdomar, och mitt gäng suckade upprepade gånger över det faktum att vi skulle få ringa in det nya året tillsammans med dessa patetiska ursäkter till människor.

Tolvslaget kom och gick, varpå vi fann oss sittandes i husets kök. Den på förhand givna uppdelningen att mitt crew satt i köket och festens övriga deltagare var utspridda i resten av den pyttelilla stugan syntes nu tydligt. Suckarna avlöste varandra när tristessen började sätta in. Det var då han kom till undsättning, den gode Fisabsorberarn.

Tillsammans med min vän Fredde från Kina skulle han nämligen återigen flippa ur sådär härligt som bara han kan. Han skulle ta sin ädla fotokonst och utveckla den ytterligare. Ett ihärdigt letande efter en kamera inleddes och avslutades utan nämnvärd framgång, men så plötsligt slog det Fisabsorberarn att en viss kamerabeklädd mobiltelefon låg i vardagsrummet och spelade musik.

En snabb musikspelarswitch senare och mobilen var i Fisabsorberarn och Fredde från Kinas ägo. De begav sig nu in på toaletten för att fullborda sin lömska plan, som dock höll på att gå i stöpet eftersom toaletten inte gick att låsa. Detta löstes dock genom att Fisabsorberarn höll i dörrhandtaget, samtidigt som Fredde från Kina påbörjade den numera klassiska bajsbrygge (området mellan pungen och anus) och anus-fotograferingen. De två avlöste sedan varandra för att kunna få med ytterligare en bajsbrygga på bild, innan det hela avslutades med den mest klassiska positionen av de alla - nämligen The Goat. För dig som inte är så insatt så innebär The Goat att man som kille trycker bak sin pung och penis mot lårens baksida och fotar allting bakifrån, så att hela paketet liknar formen av ett gethuvud.

Som om inte detta vore nog som straff för mobiltelefonens ägare, så laddades bilderna dessutom upp på offrets facebook. Världshistoriens främsa och mest överdrivna facerape hade genomförts. Eftersom ingenting möjligtvis kunde toppa denna galenskap begav vi oss nu alla ut till bilarna för att fly fältet. På vägen lyckades någon fylla hela brevlådan med vispgrädde, men till slut var vi i alla fall på väg. På väg hem från en fest där Fisabsorberarn hade briljerat. Igen...